Högerextremism, militant islamism, rasism och främlingsfientlighet, ekonomisk lågkonjunktur, krig och desperata människor på flykt. Det är lätt att nedslås av medierapporteringen om tillståndet i vår värld.

Situationen förefaller långt från den optimism som fanns åren kring Berlinmurens fall. Kommunismens bankrutt fick till och med vissa att euforiskt proklamera att historien tagit slut. Bakom denna tes stod den amerikanska forskaren Francis Fukuyama, som 1992 gav ut boken Historiens slut och den sista människan. Beviset skulle vara demokratins och kapitalismens totala seger över Sovjettyranniet.

Boken blev både hyllad och hårt kritiserad, om någon minns Fukuyama numera är det väl mest i hånfulla ordalag. Sedan triumfen 1989 har ju åtskilligt dystert hänt. Tag bara den förlorade demokratin i Ryssland, terrordåden den 11 september, krigen i Irak och Afghanistan, människoslakten i Syrien, nyfascismens växande rörelser i Europa…

Skulle historien tagit slut? Knäppt! Fast ur ett större perspektiv hade nog inte Fukuyama helt fel ändå.

Egentligen upphörde historien 1806. Det påstod i alla fall filosofen Friedrich Hegel. När Napoleon detta år spöade den preussiska militärstatens arméer vid Jena, hade den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap besegrat samtliga utmanare av betydelse som då fanns i världen.

Fukuyama tog upp tråden från Hegel och hävdade att den gamle tysken i stor sett haft rätt. Visst fanns det 1806 skriande brister i tillämpningen av idealen. Men principiellt återstod inget att förbättra hos de universella värden som den franska (och amerikanska) revolutionen stod för – liberalismen i vid mening, helt enkelt. Berlinmurens fall underströk snarast giltigheten av detta faktum.

1900-talet var seklet när två konkurrerande ideologiska system försökte underkasta mänskligheten helt andra grundvalar för samhällsorganisationen. Bägge såg liberalismen som främsta dödsfiende, nödvändig att krossa för att nå sina utopiers förverkligande. Och bägge misslyckades.

Nazismen detroniserades med Hitlertysklands utplåning 1945. Vilket gav kommunismen grandiosa möjligheter att flytta fram positionerna. Men resultatet av fyra decenniers kallt krigande blev att franska revolutionen åter stod rycken. Ytterligare en illustration av att historien upphört – i betydelsen att enbart det liberala samhället förmår ge människor utrymme att tillfredsställa sina behov och önskningar på bästa sätt.

Varken extrema nationalisters härjningar eller radikala islamisters terrordåd motsäger detta. De kan ställa till mycket elände, men de representerar inga visioner som idémässigt överträffar de slitstarka ideal som den franska revolutionens ande släppt ur flaskan.

På kort sikt kan liberalismens universella värden tillfogas nederlag, vi må fortfarande tvingas försvara dem, och diskutera olika metoder för hur de ska appliceras. Dock är det svårt att se hur kombinationen av frihet och jämlikhet varaktigt ska kunna knäckas. Attraktionskraften är, tack och lov, alldeles för stor.