Kategoriarkiv: Filosofi

Ayn Rand om handelsprincipen

Publicerad den av
Svara

Ayn RandHandelsprincipen är den enda rationella etiska principen för alla mänskliga relationer, personliga och sociala, privata och offentliga, andliga och materiella. Det är rättvisans princip.

En handlare är en människa som förtjänar vad hon får, och som varken ger eller tar det oförtjänta. Hon behandlar inte människor som härskare eller slavar, utan som självständiga jämlikar. Hon handlar med människor i fria, frivilliga, otvungna utbyten – utbyten som gynnar båda parter enligt vars och ens självständiga bedömningar.

En handlare förväntar sig inte att få betalt för sina tillkortakommanden, bara för sina prestationer. Hon försöker inte belasta andra med sina egna tillkortakommanden, men slavar inte heller under oket av andras misslyckanden.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 64), Timbro 2013.

Ayn Rand om produktivt arbete

Publicerad den av
Svara

Ayn RandProduktivt arbete är människans väg till obegränsad prestation, det frammanar de ädlaste egenskaperna i hennes karaktär: kreativitet, ambition, självsäkerhet, en vägran att acceptera katastrofer utan att bjuda motstånd och en hängivenhet till målet att förändra jorden i enlighet med sina värden.

Produktivt arbete betyder inte att man tanklöst följer något jobbs invanda rutiner. Det betyder en medvetet vald och eftersträvansvärd produktiv karriär, som i sin tur kan vara varje slags rationell strävan, storslagen eller modest, och kräva stor eller liten förmåga.

Det som här är etiskt relevant är inte graden av en persons förmåga, eller hur högt hennes arbete skattas, utan att hon använder sitt intellekt till fullo och på mest ändamålsenligt vis.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 59), Timbro 2013.

Upplysning under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:Corren.

Kristendomen, Europas dominerande religion, kvävde i århundraden det fria tankelivet. Förtrycket var stenhårt. Galilei dömdes till livslång husarrest för den hädiska åsikten att jorden inte var universums centrum. Samma uppfattning hade Giordano Bruno. Fast han var inte lika lyckligt lottad, utan avrättades på kättarbål.

Sedan kom revolutionen. De totalitära kristna maktanspråken maldes ner av upplysningen. Radikala filosofer som Voltaire, Montesquieu, Hume och Locke gjorde upp med den förlamande auktoritetstron, vidskepelsen och dogmatismen. Rationalitet, förnuft, sekularisering, yttrande- och religionsfrihet var den nya tidens lösen och blev idealen varur dagens moderna, liberala Europa växte fram.

Men kampen var lång och seg. I Sverige sved arvet efter den lutheranska statskyrkodespotismen ännu i skinnet så sent som på 1960-talet. En av epokens framträdande komiker, Lasse O’ Månsson, skrev med samarbetspartnern Björn Linderoth en satirisk radiosketch som sändes i SR hösten 1963.

I inslaget skojades det om stressen i samhället, som kunde minskas genom att servera nattvarden vid bensinmacken istället för i kyrkan. Svenska staten skrattade inte.

1964 dömdes O’Månsson och Linderoth till tunga dagsböter i tingsrätten för brott mot trosfriden. Även radioproducenten Carl-Uno Sjöblom åkte dit som medskyldig till att ha skymfat nattvarden, liksom skådespelaren Nils Eklund som läst upp sketchen för radiopubliken.

Överklagande hjälpte inte. Hovrätten fastställde domen 1965, resningsansökan till Högsta domstolen avslogs 1967. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid, alltså förbud mot religionskränkning, som gjorde hela denna bisarra rättsprocess möjlig.

Det är bara några få decennier sedan. Minns gärna det när många muslimer numera förargas över satiriska uttryck som riktas mot deras egen religion. Men just det västerländska bagaget av kristen intolerans gör det i sammanhanget desto angelägnare att vägra backa en tum när yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasätts.

Mordförsöken på Lars Vilks och den blodiga terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris är de yttersta tecknen på att upplysningens ideal är under attack.

Varför är blasfemi mer känsligt i islam än inom kristendomen? Det korta svaret är att upplysningen, som lossade de kristna dogmernas järngrepp om Europa, aldrig nådde Mellanöstern och utmanade islam. Konfrontationen som Lars Vilks och Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer utlöst, är i grunden symptom på en eftersläpande, försenad anpassning av islams tankevärld till Voltaires och Humes.

Att av missriktad hänsyn eller undfallande självcensurerande feghet motsätta sig hädelse mot islam, är att motsätta sig idén att islam kan harmoniera med moderniteten på samma sätt som kristendomen gjort. Vilket förstås är en djupt fördomsfull och rent förklenande föreställning, även om svårigheterna i anpassningen varken kan eller bör underskattas.

Men som författaren och akademiledamoten Per Wästberg sammanfattar saken i måndagens SvD: ”I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell. Garantin för den sekulära staten skapar frihet både för Charlie Hebdos satirer och för muslimer att uttrycka sin tro”.

Pengars värde

Publicerad den av
Svara

Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem.

Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar dem ifrån dig med våld. Pengar är möjliga bara bland människor som producerar. Är det vad du anser som ont?

När du tar emot pengar som betalning för arbete gör du det bara för att du vet att du kommer att byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengarna deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen.

AtlasShruggedDe pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar.

Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapades av muskelstyrkan hos varelser som inte tänker. Försöka få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungen att förvärva den för första gången.

Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.

Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om? Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka.

Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad?

Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga. En hederlig människa är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.

– Ayn Rand, Och världen skälvde, 1957.

Bredsida mot partisystemet

Publicerad den av
2

Simone Weil

Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. Ett politiskt parti är en organisation som är så inrättad att den utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmarnas sätt att tänka. Alla politiska partiers främsta och strängt taget enda mål är att växa, och det ohämmat. Dessa tre utmärkande egenskaper visar att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar…

Slutsatsen är att partisystemet tycks vara något nästintill rent och oförfalskat ont. Partierna är i grunden usla och har ett dåligt inflytande i praktiken.

– Simone Weil, 1943.

Vår frihet under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Friheten, menade den liberale tyske filosofen och humanisten Wilhelm von Humboldt runt sekelskiftet 1800, är det första och oundgängliga villkoret för ”utvecklingen av de mänskliga krafterna”.

Men, påpekade han, denna utveckling fordrar också något mer, även om det är nära förbundet med friheten. Nämligen: ”en mångfald av situationer och möjligheter”.

Frihetsgraden i vårt västerländska samhälle har ökat radikalt sedan von Humboldts tid. Som följd har lösgörandet av den mänskliga utvecklingskraften gett oss ett välstånd på en nivå som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig.

Inte minst Sverige, vid 1800-talets ingång ett erbarmligt och reaktionärt kvävande fattighus, utgör en bra historisk illustration av detta. Politiska reformer i liberal, frihetlig riktning skapade en bördig jordmån för mänsklig växtkraft som lyfte landet ur eländets hopplöshet till rikedomens välfärdsstat.

Vårt moderna Linköping kan också sägas ligga i linje med vad Wilhelm von Humboldt talade om. Vi har inte blivit en ekonomiskt välmående, framgångsrik och lockande inflyttningskommun som närmar sig storstadsdivisionen av en slump.

Utan därför att vi har vårdat sådana förhållanden som ger de mänskliga krafterna spelrum. Linköpings slogan ”där idéer blir verklighet” är inte en käck floskel som många andra kommuners, utan har faktisk täckning.

Men allt är inte rosor och solsken. Det har vi nu åter fått en brutal påminnelse om. I måndagskväll sköts en man ihjäl i Skäggetorp. 16 personer (!) är anhållna som misstänkt inblandade i mordet. Samtliga har kopplingar till den grova, gängrelaterade brottslighet som i flera år plågat Linköping.

Corren har i en lång rad artiklar uppmärksammat och skildrat denna farsot. Ty en farsot är det. Den kriminella gängkulturen har på ett oroväckande sätt bitit sig fast och kan inte reduceras till blott ett polisiärt problem. Det är ett samhällsproblem och ett samhällsproblem av högsta vikt. Varför?

Därför att gängens destruktiva och våldsbejakande verksamhet beskär frihetens grundvalar, sätter hämsko på den mänskliga utvecklingskraften och krymper mångfalden av situationer och möjligheter som fått Linköping att blomstra.

Det gäller i synnerhet Skäggetorp, där atmosfären av laglöshet riskerar att hindra områdets invånare (särskilt de unga) från att nå sin fulla potential. Otryggheten kvaddar både människor på det personliga planet och äventyrar stadsdelens utsikter till en ljusare framtid. Samma sak för Linköping som helhet, naturligtvis.

Den goda stadskulturen främsta, mest positiva sida är att den bär på ett emancipatoriskt löfte – genom erbjudandet av en miljö med större tolerans, vidgade vyer, flera sociala kontakter, arbetstillfällen, utbildnings- och företagsmöjligheter.

Men om den organiserade brottsligheten tillåts parasitera på vår stads välstånd, och gängen fortsätter att göra det offentliga rummet till ett slagfält, då förgiftas Linköpings attraktiva jordmån och livschanserna för många av våra invånare sänks eller spolieras.

Därför finns ingen angelägnare uppgift än att återställa den civilisatoriska lag och ordning varpå friheten, utvecklingen och mångfalden vilar.

I pelagonernas paradis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/3:Corren.

Blir det rödgrön regering i höst kommer friåret tillbaka. Det förkunnade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i veckan. Du slipper jobba och kan läsa, slappa, förverkliga dig själv, tänka höga tankar eller bara odla pelargoner.

Ty som Fridolins kollega Åsa Romson slagit fast: ”det ska vara lite fritt för människor att faktiskt välja pelargonlinjen och säga att jag behövde den här pausen, för jag och min familj hänger ihop bättre om vi gör så” (Expressen 4/6 2013).

På någon annans bekostnad givetvis. Det gäller att alltså att hoppas på förståelse från din skattebetalande granne som fortsätter att gå till arbetet varje morgon medan du stannar hemma och kontemplativt sköter om blomkrukorna i fönstret.

Omkring 2 miljarder kronor per år kostade kalaset förra gången MP tvingade Socialdemokraterna att genomföra denna gröna favoritreform (som infördes på försök 2002, permanentades 2004 och avskaffades när Alliansen tog över 2006).

Som grädde på moset vill MP även korta den ordinarie arbetstiden, ett krav som också Vänsterpartiet driver. Stefan Löfven är nog måttligt road. Att driva den kostnadskrävande välfärdsstaten vidare på färre försörjande jobbinsatser och flower power blir ingen enkel utmaning.

Men å andra sidan har den hängmattelängtande grönvänstern en lång arbetsföraktade västerländsk idétradition att luta sig mot. Redan Aristoteles fördömde det triviala vardagsslitet, sånt var enbart något för lägre stående slavnaturer. Elitmänniskor som han själv måste ha det bekvämt för att kunna fokusera på filosofi och politik.

En liknande uppfattning hade godsägaradeln i det gryende industrisamhället. De finansierade det goda livet genom räntor på ärvt kapital eller utsugning av bönder. Den framväxande, strävsamma borgarklassen avfärdades som simpla krämare.

Aristokraternas bekymmerslösa leverne blev Karl Marx förebild när han tänkte sig tillvaron i kommunistiska paradiset: ”att göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker.”

Andra socialister var inne på samma spår, som Marx’ svärson Paul Lafargue med sin på slutet av 1800-talet populära pamflett Rätten till lättja. Där hävdade han att folket ”måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och slå dank och frossa resten av tiden… då kommer den gamla Jorden med en darrning av lättnad känna ett nytt universum öppna sig”.

Socialdemokraterna i Sverige har traditionellt delat borgerlighetens positiva syn på arbete och flit, men det finns undantag.

Axel Danielsson, en av den tidiga arbetsrörelsens förgrundsgestalter, myntade vid förra sekelskiftet begreppet ”rätten till maklighet” och höll brandtal om att ”arbetaren ska göra det arbete som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären inte längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna anat”.

Som att odla pelargoner då, enligt Miljöpartiets friårsvision om Sverige. Inte undra på att Fridolin och Romson rynkar på näsan åt det simpla löneslaveriet. De är ju upptagna med att ägna sig åt politik i Aristoteles anda.