Minnenas år

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.

Magnus Uggla om filmen G

Nyligen intervjuade jag sommarturnerande Magnus Uggla för en artikel som kommer i Corren på måndag. Naturligtvis var jag tvungen att fråga Uggla om hans oförglömliga roll som diskoteksägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands kultiga ungdomspekoral G – som i gemenskap från 1982. Tyvärr fick inte ämnet plats i den färdiga artikeln. Men så här ser han på filmen idag:

”Den var inte så rolig. Det tyckte vi inte ens då. Okej, den är väl lite kul, men är inte världens bästa film. Det har den aldrig varit. Men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.

Uppföljare? Jag har faktiskt fått frågan och tackat nej. Jag har inte gjort film på 20 år och att det första jag då skulle göra vore Kristoffer igen, nä du! Förresten tror jag aldrig att det blir nån uppföljare.”

Applåder för nya Mr Chance

Peter Sellers spelade Mr Chance i succéfilmen Being There från 1979. Stefan Löfven gör idag samma rollfigur i Socialdemokraterna och precis som på bioduken är det tydligen ett framgångsrecept. Enligt en Demoskop-undersökning som publiceras i dagens Expressen har Socialdemokraterna ökat starkt sedan Löfvens uppsättning av Being There ersatte Håkan Juholts spexiga buskisshow. Samtidigt tappar Moderaterna mark och har hamnat på defensiven efter pjäsbytet hos S. Fredrik Reinfeldt får nog förnya sin egen tidigare uppskattade tolkning av Sellers gamla roll om han ska få publiken att börja strömma tillbaka igen. Förlåt. Publiken? Väljarna, menar jag naturligtvis. Ibland glömmer man lätt att det handlar om den politiska verkligheten. Eller gör det?

Vad Woodward missade i Watergate

Journalisten och författaren Bob Woodward fyller 69 år idag. Grattis! Han är still going strong och jobbar ännu kvar på Washington Post. Alltså samma tidning där han tillsammans med kollegan Carl Bernstein nystade fram Nixonadministrationens oegentligheter i Watergateaffären under 70-talets början.

Parets tålmodiga arbete bidrog i icke ringa grad till att president Nixon tvingades avgå. Med ens blev Woodward och Bernstein idoler för all världens journalister.

Men vem beordrade egentligen inbrottet i Watergate? Och vilket var egentligen motivet? Vi vet fortfarande inte. Faktiskt. Bob Woodward har i stort sett fått alla priser man kan få för sin grävande journalistik. Ändå missade han att gräva fram det mest väsentliga i den skandal han blev så berömd för att ha avslöjat.

Men se gärna rullen Alla presidentens män, där Robert Redford och Dustin Hoffman spelar Woodwards och Bernsteins roller med inspirerad bravur. Bara den klassiska nyckelrepliken ”Follow the money” är väl värd varenda krona som DVD:n kostar. Visserligen är orden påhittade i manus, men så är också hela filmen bättre än verkligheten.

Onda hjältar (3): Frank

Det har funnits oräkneliga tuffa revolvermän i biosalongernas Vilda västern. Men har någon överträffat Franks kallblodigt aristokratiska skjutjärnspsykopat? Under hans svarta hatt glittrar blandningen av förtjusning och sadism i den stålblåa blicken, vilken metodiskt och briljant lyfts fram av filmens många närbilder. Som publik naglas man ohjälpligt fast i en tryckande känsla av nervdallrande ångest. Det är nästan som ens egen sista stund vore kommen.

Once Upon a Time in The West (1968) är Sergio Leones bästa västernrulle och mer än så. Det är en av de främsta filmerna som gjorts i genren, ett epos på tre timmar som excellerar i fascinerande och överdådigt visuellt kameraarbete, kombinerat med en mycket smakfullt använd ljud- och ljussättning. Berättartempot är långsamt, poetiskt och sugande. Leones infallsvinkel är historien om järnvägsbolagens ofta skrupelfria erövring av Amerika. Bolagets ledje råskinn till mördare är förstås Frank, som möter sin antagonist Harmonica i Charles Bronsons gestalt.

Henry Fonda i skurkrollen var definitivt ett lyckokast. Han hade dittills under skådespelarkarriären enträget format sin image på vita duken som USA:s ”Mr Clean”. Karaktärerna han spelade var alltid hederliga, ärliga och rakryggade helylletyper. Ursprungligen tackade han också nej när Leone otippat ville ha honom att göra Frank. Men ändrade sig efter att Leone lagt fram saken med orden: ”Picture this: the camera shows a gunman from the waist down pulling his gun and shooting a running child. The camera pans up to the gunman’s face and… it’s Henry Fonda.”

Synd bara att detta blev enda gången vi fick se Fonda som ond. Han skulle väldigt gärna fått skrämma oss fler gånger.

Onda hjältar (2): Vincent

”I am a cool guy, with a job I contracted to do”, säger Vincent konstaterande. Ungefär som det vore den självklaraste saken i världen att bara hoppa in i en taxi för att frilansskjuta lite folk åt maffian under ett nattpass i Los Angeles. Men han gör det onekligen med stil och klass.

Vincent i Michael Manns mörkt glimrande film Collateral (2004) är ett kallt kalkylerande, sofistikerat ärkeproffs i en snitsig kostym han bär upp med samma elegans som skinnet på en kobra. Ändå anar vi att en kännande människa döljer sig någonstans bakom hans reptilaktiga effektivitet och amoraliska livssyn. Vilket förstås är den ingrediens som får karaktären att bli verkligt intressant.

Att han är en hängiven diggare av jazzguden Miles Davis gör knappast saken sämre (Spanish Key från Bitches Brew liras i en nyckelscen – sic!). Man kan ju frestas att sadla om till yrkesmördare för mindre. Tom Cruise må annars vara en medioker skådis. Denna roll axlar han dock fläckfritt, faktiskt rent mästerligt.

Spanska trappan i Rom blev Nya Slussen i Karlskrona

Det är lätt att bli förälskad i Rom. Audrey Hepburn blev det i Prinsessan på vift (Roman Holiday), den berömda filmen från 1953 som också blev hennes stora genombrott. Där spelar Hepburn en ung kunglighet som smiter iväg för att incognito på sin Vespa upptäcka den eviga staden.

Hon möter en amerikansk journalist i Gregory Pecks gestalt, snart spirar naturligtvis romantiken. I en klassisk scen går de bägge hand i hand på Spanska trappan och, ja – Rom har väl sällan skildrats så intagande och vackert på vita duken.

Nyligen blev också en besökande lokalpolitiker från Karlskrona förälskad i Rom. Särskilt i just Spanska trappan. Så till den grad att han ville bygga ett liknande mästerverk i sin egen hemstad. Platsen skulle vara Ristorgsbacken vid Stortorget på centrala Trossö. Som då såg ut så här:

Lokalpolitikern övertygade sitt eget parti om idén. Han övertygade de andra partierna. Eftersom kommunen hade lite risigt med pengar, övertygade han även örlogsstadens köpmän. Som sköt till slantarna som fattades för att projektet skulle bli verklighet. Vilket det nu blivit.

För några månader sedan invigdes Karlskronas version av arkitekteten Francesco de Sanctis skapelse från 1725, där Hepburn och Peck hade sitt rendezvous vid Piazza di Spagna. Under julens mellandagar begrundade jag själv resultatet. Det ser ut så här:

Sorry. Men inte med den bästa vilja i världen kan jag associera varken till Rom, Francesco de Sancti eller Audrey Hepburn. Om någon prinsessa råkar vara på vift i Karlskrona är nog chansen ganska minimal att hon skulle lockas till ett romantiskt möte på dessa trappsteg. Knappast några andra kärlekssugna människor heller. Däremot har konstruktionen tydligen blivit mäkta populär bland unga killar som skateboardramp.

Den mest träffande kommentaren fällde en av mina vänner från Varberg. Han betraktade Karlskronas nya stolthet och sa: ”Det där ser ju ut som en lightvariant av Nya Slussen i Stockholm”.

Mad Marcus tar temperaturen på samtiden

”Danielssons tidslösa saga om Karl Bertil visar för oss att Sverige 2011 är ett land i totalt och skrämmande sönderfall”, skriver nyansernas mästare Marcus Birro i sin senaste Expressenkrönika.

”Totalt och skrämmande sönderfall”, alltså. Verkligen? Inte för att jag själv tillhör de nya Moderaternas värsta fanclub. Men att Fredrik Reinfeldt är så jäkla kass att han förvandlat vårt gamla folkhem till ett nytt Somalia – det kunde väl ingen tro! Det påminner väl mer om sagan Mad Max än Karl Bertil, förresten. Bäst att ladda geväret. Snart kommer grannen och försöker råna oss på bensin till sin Volvo. God jul i avgrunden.