Nyligen intervjuade jag sommarturnerande Magnus Uggla för en artikel som kommer i Corren på måndag. Naturligtvis var jag tvungen att fråga Uggla om hans oförglömliga roll som diskoteksägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands kultiga ungdomspekoral G – som i gemenskap från 1982. Tyvärr fick inte ämnet plats i den färdiga artikeln. Men så här ser han på filmen idag:

”Den var inte så rolig. Det tyckte vi inte ens då. Okej, den är väl lite kul, men är inte världens bästa film. Det har den aldrig varit. Men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.

Uppföljare? Jag har faktiskt fått frågan och tackat nej. Jag har inte gjort film på 20 år och att det första jag då skulle göra vore Kristoffer igen, nä du! Förresten tror jag aldrig att det blir nån uppföljare.”

Det har funnits oräkneliga tuffa revolvermän i biosalongernas Vilda västern. Men har någon överträffat Franks kallblodigt aristokratiska skjutjärnspsykopat? Under hans svarta hatt glittrar blandningen av förtjusning och sadism i den stålblåa blicken, vilken metodiskt och briljant lyfts fram av filmens många närbilder. Som publik naglas man ohjälpligt fast i en tryckande känsla av nervdallrande ångest. Det är nästan som ens egen sista stund vore kommen.

Once Upon a Time in The West (1968) är Sergio Leones bästa västernrulle och mer än så. Det är en av de främsta filmerna som gjorts i genren, ett epos på tre timmar som excellerar i fascinerande och överdådigt visuellt kameraarbete, kombinerat med en mycket smakfullt använd ljud- och ljussättning. Berättartempot är långsamt, poetiskt och sugande. Leones infallsvinkel är historien om järnvägsbolagens ofta skrupelfria erövring av Amerika. Bolagets ledje råskinn till mördare är förstås Frank, som möter sin antagonist Harmonica i Charles Bronsons gestalt.

Henry Fonda i skurkrollen var definitivt ett lyckokast. Han hade dittills under skådespelarkarriären enträget format sin image på vita duken som USA:s ”Mr Clean”. Karaktärerna han spelade var alltid hederliga, ärliga och rakryggade helylletyper. Ursprungligen tackade han också nej när Leone otippat ville ha honom att göra Frank. Men ändrade sig efter att Leone lagt fram saken med orden: ”Picture this: the camera shows a gunman from the waist down pulling his gun and shooting a running child. The camera pans up to the gunman’s face and… it’s Henry Fonda.”

Synd bara att detta blev enda gången vi fick se Fonda som ond. Han skulle väldigt gärna fått skrämma oss fler gånger.

”I am a cool guy, with a job I contracted to do”, säger Vincent konstaterande. Ungefär som det vore den självklaraste saken i världen att bara hoppa in i en taxi för att frilansskjuta lite folk åt maffian under ett nattpass i Los Angeles. Men han gör det onekligen med stil och klass.

Vincent i Michael Manns mörkt glimrande film Collateral (2004) är ett kallt kalkylerande, sofistikerat ärkeproffs i en snitsig kostym han bär upp med samma elegans som skinnet på en kobra. Ändå anar vi att en kännande människa döljer sig någonstans bakom hans reptilaktiga effektivitet och amoraliska livssyn. Vilket förstås är den ingrediens som får karaktären att bli verkligt intressant.

Att han är en hängiven diggare av jazzguden Miles Davis gör knappast saken sämre (Spanish Key från Bitches Brew liras i en nyckelscen – sic!). Man kan ju frestas att sadla om till yrkesmördare för mindre. Tom Cruise må annars vara en medioker skådis. Denna roll axlar han dock fläckfritt, faktiskt rent mästerligt.