Kategoriarkiv: Film

Nixons taskiga förälskelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:Corren.

På julafton 1970, bara sex dagar efter premiären, beställde Richard Nixon en privat visning av Love story i Vita husets egen biograf. Nixon var, lite otippat kanske, något av en cineast. Han älskade film och såg över 500 stycken under sin tid som president.

Favoriten var Patton med George C Scott i rollen som den stentuffe pansargeneralen. Men Nixon blev även upp över öronen förtjust i Love story. Presidenten hyllade till och med filmen offentligt (dock ansåg han att dialogen innehöll för många svordomar, typ ”bullshit”).

Kärleksfebern drabbade inte bara Vita huset, hela USA gick i ett romantiskt rus, folk drogs som magneter till biosalongerna. Love story, som gjorts för knappa pengar under snåla omständigheter, spelade in enorma belopp och nominerades till 7 Oscars. Faktiskt kom rullen att rädda det konkursmässiga filmbolaget Paramount från ruin och mörker.

Häromdagen, då jag inte orkade göra något annat i sommarhettan, hittade jag ett exemplar på DVD och kollade själv. Ärligt talat finner jag det kuriöst att filmen resulterade i en sådan megasuccé och att den fortfarande räknas som en stor, romantisk klassiker.

Jag var inställd på att gripas av en vackert skimrande, tragisk kärlekssaga mellan två ungdomar (spelade av Ali MacGraw och Ryan O’Neal). Men nix! Efter att genomlidit 132 taffliga, melodramatiska lågbudgetminuter drar man snarare en djup, befriandets suck när vi får beskedet att MacGraw äntligen dött i sin obotliga sjukdom.

För träige O’Neal känner man samtidigt mer av upprymd skadeglädje än tårfyllt medlidande. Främsta behållningen är filmdebuterande Tommy Lee Jones, som dyker upp under högst 30 sekunder i en minimal biroll. Och stjäl hela showen.

Ansvarige regissören Arthur Hiller fick sedan erbjudandet att filma Gudfadern. Prisa en högre makt att han avböjde och att uppdraget istället gick till Francis Ford Coppola. För övrigt tvingades Richard Nixon som bekant lämna Vita huset under förnedrande former.

Personligen är jag tveksam till om Watergate, i historiens ljus, egentligen motiverade det. Däremot, mot bakgrund av hans omdöme gällande Love story, tycks mig avgången hundraprocentigt rättvis!

Behövs Statliga Filminstitutet?

Publicerad den av
Svara

Ingmar Bergman

Jag har förresten alltid haft svårt att bli indignerad när industrin kommer rusande till kulturen med pengar. Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet.

– Ingmar Bergman, Bilder, 1990.

60-talet var inte alltid så kul

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:Corren.

Rockstjärnor tenderar att ha en obesvarad kärlek till filmens värld. Åtskilliga är de som efter storstilade succéer på musikscenen, även ansett sig kunna briljera på vita duken.De flesta har skändligen tvingats inse att skomakaren bör bli vid sin läst. Ta bara de gamla brittiska glamrockarna Slade, som bjuder på ett rejält pinsamt magplask i Slade in Flame. Eller?

Fel, fel, fel. Faktum är att detta oförtjänt bortglömda alster från 1975 (i regi av Richard Loncraine) förmodligen är en av de bästa rockfilmer som gjorts. Sladegrabbarna är förstås inga professionella skådespelare. Ändå är deras rollprestationer som medlemmar i den fiktiva gruppen Flame häpnadsväckande övertygande.

Filmen gestaltar hur ett rockband under sena 1960-talet når toppen, men faller sönder under trycket av sina egna framgångar och den korrupta musikbranschens cyniska krav. Klassisk storyline, dock skildrat med en engagerande diskbänksrealism som nästan påminner om vad Ken Loach brukar syssla med.

Mot bakgrund av Slades image som sorglösa partyröjare, var väl misstanken nära till hands att de skulle valt att figurera i en lättviktig historia med fåniga upptåg á la Hard Days Night eller Help. Istället överraskar gruppen genom att gå motsatt väg i denna påfallande mörka, samhällskritiska film.

När Slade fick chansen att verkligen säga något tog de sannerligen tillfället i akt. Deras personliga erfarenheter av 60-talets engelska popscen kan inte ha varit alltför muntra – och här ger de igen med besked på giriga managers och skrupelfria skivbolagsdirektörer som lika gärna kunnat sälja tvål och tandkräm.

Även organiserade gangsters är framme för att brutalt roffa åt sig av pengarna som de unga, naiva musikidolerna genererar när efterkrigstidens nya tonårskultur blev en ekonomisk maktfaktor att räkna med. Bakom kulisserna på den numera så romantiserade ”Swinging London”-eran dolde sig onekligen en ganska grym värld.

Konstnärligt är filmen en triumf. Dock blev avståndet till publikens förväntningar för stort. Sladefansen bestod främst av yngre ungdomar, som varken kunde ta till sig berättelsen eller budskapet. Många konfunderades och förmådde inte skilja mellan verklighetens Slade och påhittade Flame i biosalongen.

I filmen uppstod till exempel svåra slitningar mellan den sångare som Noddy Holder spelade och basisten Jim Leas karaktär. När bandet började turnera igen efter att Slade in Flame haft premiär, tvingades Noddy Holder ofta förklara från scenen: ”We wuz only acting, me and Jim is friends really”.

Tyvärr blev skapandet av denna lysande film en grov karriärmässig missräkning, som bidrog till att Slade hamnade i kommersiell utförsbacke under resten av 70-talet. Senare skulle gruppen göra magnifik comeback (ni minns kanske dunderhitsen Run Runaway och My Oh My?), men originalgruppen är nu upplöst sedan många år.

Slade in Flame finns utgiven på DVD. Se den gärna en regnig eftermiddag om du inte har något bättre att göra. Det gjorde jag. Lite populärkulturell spis av gammalt gott märke skadar aldrig. Särskilt som man i detta fall påminns om att flydda tider ingalunda var så oskyldiga som man i nostalgins skimmer ibland kan får för sig. Och det gäller ju inte bara musikbranschen.

Om man jämför

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

10-årige Ingemar i filmen Mitt liv som hund, som utspelar sig i femtiotalets Sverige, tänker ofta på hunden Laika. Uppskickad i en bana runt jorden, utan hopp att komma hem igen, utan tillräckligt med mat och vatten. Ensam lämnades Laika att dö i den svarta rymden, offrad på vetenskapens altare.

”Det är viktigt att ha sånt att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger Ingemar till sig själv när han kontrasterar Laikas öde till sin egen, inte alltid muntra situation. ”Det är inte så farligt, när man tänker efter. Det kunde ha varit värre”, tycker han då.

Låt oss använda samma princip när vi betraktar supervalårets Sverige. Vi har utan tvekan samhällsproblem som förtjänar en allvarlig politisk diskussion: arbetslöshet, skolkris, vårdköer, etc. Men relativt sett är det ingenting, noll. Vi bor i en trygghetens sörgårdsidyll, är fria, välmående, har oändligt rika möjligheter och ältar marginalbekymmer. Om man jämför.

Ty livets lott kunde fallit annorlunda. Du och jag kunde varit födda i Syrien. Där har det nu också hållits val. Under ett bibliskt inferno till inbördeskrig som kräver sju dödsoffer varje timme, dygnet runt. Hittills har över 160 000 män, kvinnor och barn omkommit i striderna, en del ihjälgasade av kemiska stridsmedel.

Nationen är i ruiner. Mat, vatten, mediciner? Lycka till. Nästan hälften av befolkningen är på desperat flykt, de flesta inom landet. 2,3 miljoner människor har lyckats ta sig ut, främst till grannländer som Libanon och Jordanien. Flyktinglägren är överfulla, de humanitära förhållandena är mycket svåra.

Den ansvarige slaktaren och folkfördrivaren till president, Bashar al-Assad, kan dock inte väljas bort. Presidentvalet är bara en svart fars och något som ens liknar fred finns inte i sikte. Detta sker alltså nu. I Europas närhet.

EU har emellertid föredragit att låta endast en liten skara syrier få fristad undan helvetet. Jämfört med övriga EU-länder är Sverige generösa. 12 000 syriska flyktingar tog vi emot förra året. Men även de är för många, anser SD:s Jimmie Åkesson. I Ekots lördagsintervju 31/5 förklarade han: ”Vi är inte i närområdet till Syrien, vi ligger i en annan del av världen.”

Så kan man också jämföra.

Himlen är inte oskyldigt blå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/2:Corren.

Det börjar som en ljus framgångssaga. Ted Gärdestad är underbarnet som 1966 får en huvudroll i tv:s julkalender. Han är även en av Sveriges bästa tennisjuniorer. Det är bara Björn Borg som inte stupar för Teds forehand.

Borg är en rival också utanför tennisbanan, bägge är förälskade i den unga rackettalangen Helena Anliot. Det är henne öppningsspåret Helena handlar om på Teds skivdebut Undringar från 1972. Då har han övergivit tennisen för musiken. Ted komponerar de fantastiska melodierna, storebrorsan Kenneth skriver texterna.

Succén blir enorm. Den blott 16-årige Ted charmar hela folkhemmet med lyriskt gnistrande poplåtar om sommar, sol och kärlek. Framåt 80-talet skyms solen av allt mörkare moln.

Den förr så livsbejakande Ted går vilse i andligt sökande och bryts ned av psykisk ohälsa, jagas därtill av grundlösa rykten om att han är Palmes mördare och senare även Lasermannen. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrar tragiken.

Snart ska Ted Gärdestads liv bli tv-serie, alternativt film. Det är gänget bakom hyllade Monica Z som är i planeringstagen, avslöjade Aftonbladet i går.

Jag hoppas filmmakarna förmår göra Ted rättvisa, inte minst därför att det finns en allmängiltighet i hans öde som visar att ingen av oss är immun mot tillvarons fallgropar. ”Det är inte skamligt med psykiska sjukdomar. Tvärtom måste vi prata mer om det så att de sjuka får hjälp tidigare”, som Kenneth Gärdestad sagt.

Det är svårt att fatta hur Ted trots sina plågor lyckades samla sig till comeback 1994 med albumet Äntligen på väg. En förbluffande stark prestation, mänskligt som konstnärligt. Till slut orkar han inte kämpa mot demonerna längre, midsommaren 1997 väljer han att lämna jordelivet.

Numera sitter Ted på sin egen måne och gör vad han vill. Där stannar han tills allting ordnat sig.

En guide till Jan Myrdals bättre sidor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Så var det dags för Jan Myrdalssällskapets famösa Leninpris igen. Årets mottagare av de hundratusen kronorna i kommunisttyrannens blodsindränkta namn är Jan Guillou (ni missade väl inte Thomas Gürs Correnkolumn i ämnet den 23/1?).

Lenin och Myrdal, kombinationen är typisk. Få svenskar har en lika lång syndakatalog av hyllningar till totalitära våldsverkare. Myrdals politiska haveri är så massivt och övertydligt att det närmast framstår som parodiskt.

Men Myrdal har även bättre sidor, rent av mästerliga. Är sånt okej att erkänna om en oförbätterlig diktaturmedlöpare? Ja. Ty den som förnekar insikten om människans komplexitet bär själv fröet till fanatismens blindhet inom sig.

Alltså. Här är mina egna favoriter ur Myrdals produktion. Enjoy!

Barndom (1982), En annan värld (1984), Tolv på det trettonde (1989)
Myrdals barndomstrilogi är moderna klassiker. Ofta missuppfattade som skvallriga nycklar till hur föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal ”egentligen” var. I själva verket är dessa ”jag-romaner” en konstnärligt fulländad solidaritetsakt med barnets kamp för att bemäktiga sig tillvaron.

En illojal europés bekännelser (1968)
En slags psykologisk studie där Myrdal, liksom i barndomsböckerna, med förunderlig skärpa borrar i sitt förflutna och klarlägger en intellektuell outsiders utvecklingslinje. Märklig, kalejdoskopisk bok som brinner av energi och eftertanke.

Johan August Strindberg (2000)
Myrdals främsta idol. Och på barnets vis identifierar han sig helt med förebilden. Det låter kanske paradoxalt. Men Strindberg sedd genom Myrdals glasögon kommer därmed betydligt närmare den vanlige läsaren. Den store nationalförfattaren befrias från bojornas monumentalism, blir en levande och spännande människa. Tolkningen är måhända ibland litteraturhistoriskt dubiös, so what? Här rivs det för att ge gamle August luft och ljus!

Sälja krig som margarin (2005)
Myrdal intresse för politisk konst gränsar till mani. Han tycks dammsugit Europa (företrädesvis Frankrike) på tidskrifter, karikatyrbilder och affischer från skilda epoker. I denna bok har han samlat franska affischer från första och andra världskriget, liksom italienska dito från Mussolinis fascistiska rumpstat 1943-45. Kommentarerna bjuder på en lärorikt skrämmande färd genom våldspropagandans estetik och politiska idévärld.

Myglaren (1966)
En fantastisk filmsatir om den svenska välfärdsbyråkratin. Fotografen Christer Strömholm gör ett infernaliskt porträtt av en makthungrig tjänsteman som med iskall, vällustig cynism manipulerar sig till ett eget litet imperium i folkhemmet. Förmodligen mer aktuell nu än då.

Nästan som att kunna röra vid John F Kennedy

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:Corren.

Intresserad av Kennedy? Då är detta filmen för dig! Jag har precis suttit klistrad framför Robert Drews geniala dokumentärklassiker Primary.

På dryga 50 minuter skildras de bägge amerikanska senatorerna John F Kennedys och Hubert H Humphreys kamp för att vinna Demokraternas primärval i Wisconsin, april 1960.

Det var den första stora kraftmätningen på vägen mot nomineringen av partiets presidentkandidat senare samma år. Wisconsin var särskilt betydelsefullt för Kennedy.

Här var upp till bevis om han kunde dra väljare även utanför sin hemmaplan Massachusetts och New England. Som han själv sa: ”Förlorar jag i Wisconsin är allt över”. Oddsen talade dock emot JFK. Humphrey var ett välkänt, mycket respekterat namn från grannstaten Minnesota. Han kallades ibland för Wisconsins ”tredje senator”.

Det är nu filmaren Robert Drew äntrar scenen. Med sitt team får han i princip fria händer att dokumentera senatorernas holmgång. Resultatet blir en politisk cinema verité av ett dittills helt nyskapande slag.

Drew och hans medhjälpare är som ständiga flugor på väggen under kampanjen. Vi får följa kandidaternas försök att övertyga vanligt folk ute på vindpinade gator, deras valmöten i påvra lokaler inomhus, resorna kors och tvärs genom delstaten, konversationerna bakom kulisserna, den thrillerartade väntan på utgången medan röstsiffrorna droppar in.

Allt filmades i svartvit med den lätthanterligaste tekniska utrustning som fanns att tillgå 1960. Bild- och ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska. Men autenciteten är fullkomligt överväldigande. Närvaron är så stark att man får känslan att det är möjligt att sträcka ut handen och röra vid JFK.

Även om Primary ger lika stort utrymme åt Humphrey som Kennedy, är det inget snack om vem som är den klarast lysande stjärnan. Kennedy var som gjord för celluloid, hans märkliga karisma bränner rakt igenom varje filmruta han förekommer i.

Upplevelsen förhöjs ytterligare genom den skarpa kontrasten mellan Kennedys exceptionella personlighet och vårvinterns trista Wisconsinmiljö där han figurerar.

Att JFK vann kan i efterhand verka självklart. Men egentligen borde Wisconsin blivit en promenadseger för den jordnäre Humphrey. Det ödesdigra felet han gjorde var att satsa krutet på farmarnas landsbygdsområden.

Kennedy fick därmed chansen att storma fram i de folkrikare städerna och då särskilt plocka hem de för honom värdefulla katolska distrikten (Kennedy var som bekant själv katolik).

Primary finns utgiven på DVD i USA och kan förstås beställas via nätet. Tilläggas bör att en av Drews kameramän hette D A Pennebaker, som snart skulle bli världsberömd dokumentärfilmare i egen rätt. 1992 gjorde Pennebaker The War Room, som skildrar insidan av Bill Clintons första kampanj till Vita huset.

En utmärkt film. Men långtifrån lika fascinerade som läromästarens Primary. Se den! Närmare än så kommer ni inte JFK.