Kategoriarkiv: Europa

Sverige behövs i Nato

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 15/4:

Situationen i östra Ukraina blir allt värre. I stad efter stad har proryska grupper utmanat centralmakten i Kiev genom ockupation av myndighetsbyggnad efter myndighetsbyggnad.

Insatserna är helt uppenbart skickligt koordinerade och syftet är lika tydligt: att provocera fram ett glödhett krisläge som kan göras till förevändning för någon form av ingripande från Kreml.

Det är knappast en slump att Ryssland laddat upp med invasionsstyrkor som står hotfullt stridsberedda intill den östukrainska gränsen. Omvärldens fördömanden haglar över Vladimir Putins fortsatta gangsterpolitik och EU:s ledare talar om skärpta sanktioner.

Men Krim blev en enkel munsbit för Putin och tydligen är han redo att betala priset för ytterligare tuggor av sin granne, denna forna Sovjetrepublik vars status som självständig stat Putin aldrig betraktat som legitim.

I hans ögon är Ukraina en del av Ryssland, precis som en viss diktator i Berlin på 30-talet ansåg att Österrike tillhörde den tyska nationen och agerade därefter. Parallellen ska förstås inte dras för långt.

Någon Hitler är icke Putin. Men det är chockerande nog att Kreml repriserar en egen version av Anschluss år 2014 och att Ryssland inte har några skrupler mot att torpedera den efterkrigstida säkerhetsordningen i Europa.

Kan detta ske, är konsekvenserna otäckt oförutsägbara.

”Vi har påtalat det så många gånger: Ryssland är inget nytt Ryssland”. Det säger Marko Mihkelson, ordförande för utrikesutskottet i Estlands parlament, till tidskriften The Economist (29/3).

Numera kan inte de tre baltstaternas initierade varningar om rysk revanschism avfärdas av västpolitikerna som blott paranoia och russofobi. Samtliga baltländer är medlemmar i EU och Nato, vilket ger dem betydligt större trygghet än Ukraina som är ensamt utelämnat åt Kremls godtycke.

Dock hyser Baltikum en stor rysk minoritet (25 respektive 27 procent av befolkningen i Estland och Lettland) som faller under Putins famösa ”skyddsdoktrin”, ländernas relationer till Moskva har sedan Sovjetunionens fall sannerligen inte varit oproblematiska och de är genom sin geografi svåra att försvara mot angrepp österifrån.

Vem vågar idag slår fast att Putin inte framöver skulle våga sig på att en destabiliseringsoperation modell Ukraina även i denna del av det gamla ryska imperiet? Han kan exempelvis kalkylera med att västs tröskel till militär konfrontation förblir så hög att baltländernas suveränitet hellre offras än att Nato låter ett fullskaligt krig mot Ryssland utbryta.

Med Putin vet vi helt enkelt inte.

Just därför är det så viktigt att kraftigt förstärka säkerheten i Östersjöområdet. Det allianslösa Sverige har som allmänt bekant försummat sitt försvar på oansvarigast möjliga sätt.

Men ett skyndsamt Natomedlemskap tillsammans med Finland kunde bli en effektiv signal till Ryssland om det inte längre existerar några frågetecken om våra positioner och prioriteringar. Framför allt skulle det visa Putin att alla Östersjöstater står beslutsamt enade mot rysk expansion och han inte bör hysa några illusioner om att kunna splittra oss.

Alltså: visa statsmannaskap Reinfeldt och sluta ducka om Nato! Det är allvar nu.

Världen enligt Putin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

”Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Detta skrev statsvetaren Alexander Dugin i boken Postmodernitetens geopolitik, utgiven 2007. Dugins idéer kan sammanfattas som tankesoppa av storrysk, ultrakonservativ nationalism och ortodox kristen metafysik. Han avskyr judar, homosexuella, globalisering och den ”dekadenta” västvärldens liberala värden.

Han anser att det är Rysslands heliga plikt att resa sig ur förnedringen av Sovjetunionens sönderfall och återskapa det förlorade imperiet i en slags nationalbolsjevistisk version (”från Lissabon till Vladivostok”), där Europa ska förmås bryta med USA och istället bli en underordnad del av den ryska sfären.

Ty det finns egentligen bara två aktörer, eller nationer: Ryssland och icke-Ryssland, dömda att stå i ständig konfrontation.

Kort sagt, Alexander Dugin är en tvättäkta megalomanisk virrpanna. Tyvärr måste vi ta honom på allvar, eftersom han i praktiken fungerar som Vladimir Putins chefsideolog.

Det säger något om vilken utmaning Europa och USA påtvingats. Ingen hotar Ryssland. Tvärtom har vi efter kalla krigets slut länge önskat att Ryssland integreras som partner i västvärldens politiska och ekonomiska system.

Numera torde det vara uppenbart att Kremls makthavare har en syn på tingens ordning som inte precis kan kallas vänskaplig. Den synen rimmar heller inte med vad vi själva normalt anser vara rationell och förnuftsstyrd.

Minns vad Angela Merkel nyligen sa efter sina långa förhandlingsförsök med Putin via telefon om Krimkrisen: han har tappat kontakten med verkligheten. Denna observation tycks indikera att Merkel och övriga västledare inte förstått – eller velat förstå – att Putin i grunden aldrig delat vår verklighet, men däremot är i full kontakt med sin egen Dugininspirerade variant.

Putins ageranden blir bara logiskt begripliga om vi utgår från den. Ingen modern, nyktert fungerande rättsstat skulle drömma om att åsidosätta själva hörnstenen i Europas efterkrigsordning: våld får aldrig användas för att flytta nationsgränser (fastslaget i Helsingforsavtalet 1975).

Men Ryssland drömmer inte endast om det, man gör det också.

I kriget mot Georgien 2008 bröts provinserna Sydossetien och Abchazien loss, sedan dess är de ”självständiga”, i realiteten annekterade av Kreml. ”Ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa”, menade Carl Bildt då.

Dock nöjde sig väst med att protestera i ord och valde snart att glömma saken.

Skurken tilläts komma undan, döm om vår förvåning när han slog till igen och stal Krim från Ukraina. Vem kunde tro det? Putin anser det legitimt att klampa in på andras länders territorier och ”skydda” etniska ryssar varhelst de bor. Vem kunde tro det?

Nu ruvar stora, tungt beväpnade ryska styrkor vid gränsen till Ukraina, samtidigt som proryska separatister ställer till kaos i landets östra delar. Är det upptakten till ytterligare, ”otänkbar”, styckning?

Vill vi inte överrumplas av Putins nästa schackdrag, är det sannerligen dags att vi börjar se världen genom hans ögon. Endast så kan förståelse skapas om vad som händer, vad som står på spel och vilket motstånd som måste organiseras.

Den orimliga ståndpunkten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Anschluss på ryska

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 18/3:

Folkomröstningscharaden löpte enligt beprövat sovjetiskt manus, komplett med överentusiastiska siffror som kunde få gamla stalinromantiker att fälla nostalgiska glädjetårar över valresultatet.

Det fattades ju bara några klädsamt ynka procentenheter till 100-procentigt stöd för Krims ”återförening” med Moder Ryssland. Detta försök att täcka Kremls bortslitande av den ockuperade halvön från Ukraina med ett clownaktigt fikonlöv av demokratisk legitimitet, borde egentligen mest utmana löjet.

Men i Vladimir Putin har vi att göra med en livs levande anakronism från en ondare tid, då stormakterna ännu såg sig fria att ändra Europas gränser med våld, hot och aggression. Kanske är det därför som inte minst svenska politiker haft så förtvivlat svårt att se allvaret i den ryska utvecklingens natur under senare år.

Följden av kalla krigets slut blev som ett naivt fredsoptimistiskt déjà vu från stämningarna i Sverige efter första världskriget. Varför skulle någon stat i vårt grannskap vilja återbeträda samma sluttande väg ner mot avgrunden som lett till katastrofen 1914-1918? Orimligt!

Fredligt internationellt samarbete och konfliktlösning var framtiden, det måste vara framtiden. Alltså tycktes det onödigt att lägga skattepengar på kulor och krut. 1925 års famösa försvarsbeslut innebar att Sverige hårdbantade sin militära kapacitet i liknande anorektiska stil som senare på 2000-talet.

Vi vet vad som hände. Det gick inte att inteckna morgondagen åt den eviga freden. Varken då eller nu.

Med Putins Anschluss av Krim (i går förklarat som ”självständigt”) har han begått ett solklart brott både mot folkrätten och Ukrainas konstitution. Han respekterar inte ingångna diplomatiska avtal, han är en internationell gangster berusad av revanschistiska imperiedrömmar.

Så vad blir nästa steg på den kriminella banan? Ytterligare styckning av Ukraina ligger i tangentens riktning, under förevändning att fler etniska ryssar måste garanteras skydd från ”fascisterna” av det ryska ”moderlandet”. Redan har oroligheter orkestrerats i östra Ukraina som tyder på att dylika planer smids.

Omvärldens svar måste bli fast och beslutsamt, inga halvkvädna visor, snarare en variant på den strategi av ”containment” som USA och dess västeuropeiska allierade framgångsrikt praktiserade mot Sovjetunionen.

Nato bör i avskräckande syfte förstärka sina militära resurser i till Ryssland angränsade medlemsländer som Baltikum. EU bör satsa på sanktioner som har rejälare bett och minska sitt olyckliga beroende av rysk energi (särskilt Tyskland som gör klokt i att ompröva sin huvudlösa kärnkraftsavveckling).

Putin har byggt sitt Ryssland och sitt inhemska folkliga stöd på råvaruexport av olja, gas och mineraler. Övriga ekonomin är underutvecklad. Att så långt som möjligt straffa ut Ryssland från världsmarknaden skulle verkligen få det att svida och sannolikt undergräva Putins ställning på hemmaplan.

Dessa åtgärder kommer dock att kosta ekonomiskt även för EU. Men det priset måste vi vara villiga att betala. Alternativen för Europa kan annars bli mycket värre.

Allvarets tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland.

Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.

Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela  beslutet.

Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad (”väst”) 2009 i Östersjön.

Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar… (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas).

Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml.

Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.

Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank.

Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.

Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina.

Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.

Krigsmoln över Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Med Vladimir Putins aggression mot Ukraina kan inga illusioner råda längre. Som Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen konstaterade i går: ”Ryssland hotar Europas fred och säkerhet”.

Historiens bittert drypande ironi. Just detta år, då precis ett sekel passerat sedan första världskrigets utbrott, har de mörka krigsmolnen åter tornat upp sig över vår kontinent. 1914 slogs det gamla stabila Europa i bitar. 2014 ser tyvärr ut som fredsordningen som följde efter kalla krigets slut är definitivt krossad.

Inte för att det borde komma som en överraskning. Tecknen på att Vladimir Putins Ryssland en farlig orosstiftare har funnits länge. Hemmavid har Putin strypt demokratin, spottat på mänskliga rättigheter och upprättat en auktoritär regim som påminner om det traditionella tsarväldets.

Han har förklarat Sovjetunionens upplösning som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”, vilket säger åtskilligt om den världsbild som är förhärskade i Kreml. Om ambitionen att återskapa det forna ryska imperiet i någon slags gestalt finns ingen tvekan.

En omfattande militär upprustning har inletts, som trots att den sker från en relativt låg stormaktsnivå, ändå är tillräckligt muskulös för att skapa ett mycket respektingivande hot mot grannländerna. Fråga Georgien som 2008 hamnade i väpnad konflikt med Ryssland. Fråga Ukraina som i denna stund står på randen till fullskaligt krig.

Det var en genuin folklig revolt som störtade den massivt korrumperade Viktor Janukovytij från presidentposten. Ryssland, som därmed förlorade sin vasall, har systematiskt utmålat omvälvningen som en renodlad fascistkupp.

Med alla till buds stående medel vill Putin uppenbarligen förhindra att Ukraina sliter sig ur Kremls grepp för att istället söka närmare relationer till EU, Nato och USA. Det var Putins hand som ytterst fanns bakom krypskyttarna som mejade ner demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev.

Det är Putins hand som nu vilar på de ryska militärernas avtryckare på Krim, denna halvö i östra Ukraina vilken idag praktiskt taget är ockuperat territorium. Ett solklart brott mot folkrätten och allt civiliserat mellanstatligt uppförande.

Inte för att Putin verkar bryr sig. Han har redan getts formellt tillstånd från sitt marionettparlament i Moskva att sätta in väpnade styrkor varhelst han vill i Ukraina. Det kan stanna vid de östra delarna under förvändning att ”skydda” befolkningens grupper av etniska ryssar.

I värsta fall slukas hela landet, som Ryssland ändå aldrig betraktat som någon legitim självständig nation. Vad har EU och USA att sätta emot? Ord, fördömanden, varningar, diverse eventuella sanktioner.

Men knappast hårt mot hårt i form av kulor och krut. Det är denna vår berättigade motvilja till naket våld som Putin cyniskt utnyttjar för flytta fram Rysslands positioner. Själv betraktar han västvärlden med öppet förakt, som dekadent och svagt.

Ukraina är den allvarligaste konflikten mellan öst och väst sedan Sovjetunionens dagar. Putin har kastat handsken. Om vi inte med realistiska åtgärder kan rädda ukrainarnas frihet denna gång, måste Europa (inklusive Sverige) och USA åtminstone inse att kalla kriget gjort comeback och beslutsamt rusta sig därefter.

Fair play för grisen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Griskött. Där har kandidaterna till vårens Europaparlamentsval något att bita i. Särskilt om de anser att landsbygden mår bättre av sunda överlevnadsvillkor, istället för konstgjord andning via regionalstödens svarta hål av skattebidrag.

Saken gäller att en hel bransch av svenska grisuppfödare nu riskerar att slås ut. Slakterierna anser deras kött för dyrt och vänder sig hellre till utländska producenter.

Billig import gynnar förvisso konsumenterna och konkurrensen bör alltid vara så fri som möjligt. Subventioner, tullar och andra handelshinder leder endast till ekonomiska välståndsförluster i långa loppet. Men en gemensam marknad bör ha likvärdiga regler för att kunna fungera optimalt.

Olikartade politiska regleringar för företagare inom samma näringsgren på samma spelplan utgör en orättvis och snedvridande marknadsstörning. Därför har våra grisbönder all rätt att begära åtgärder från den offentliga maktens sida. Inte i syftet att underblåsa någon slags inkrökt blågul ”köttnationalism”.

Utan för att fair play ska råda inom EU. Att den svenska staten kringgärdat grisuppfödning med strängare lagstiftning än i övriga EU-länder kan ses som progressivt och föredömligt. Men det var väl knappast meningen att Sveriges köttproducenter skulle sänkas ekonomiskt på kuppen.

”Vårt kött kostar ungefär två kronor per kilo mer att föda upp än det som importeras”, förklarar grisbonden Carsten Olsson i Hageby. Han och hans övriga kollegor i Östergötland upplever i dag en hårt pressad verklighet som konsekvens av den ojämlika marknadssituationen (se reportage i Corren 27/2).

Vill vi både ha ett starkt djurskydd och en landsbygd där människor som kan försörja sig? Nog är det en rimlig målsättning, som sannolikt inget parti har någon svårighet hålla med om. I den politiska söndagsskoleretoriken alltså.

Men ska det inte stanna vid fagra pratbubblor krävs hårt arbete i EU för att skapa en gemensam djurskyddsstandard. Grisen ska trivas lika fint över hela Europa. Annars finns det måhända snart varken grisar eller grisbönder i Sverige som har några trivselmöjligheter alls.

Det illvarslande tomrummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:Corren.

Naturen skyr vakuum, menade Aristoteles. Det är också ett elementa inom säkerhetspolitiken. Den räds tomrum, allt ska fyllas. Eller som Mao Zedong formulerade det med sin klassiskt träffsäkra cynism: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”.

Konsekvensen av omvälvningen i Ukraina är att vi ser ett sådant illavarslande säkerhetspolitiskt tomrum öppna sig i Europa. Vilka krafter ska fylla det?

Med Viktor Janukovytjs fall förlorade Putin sitt verktyg för att lägga Ukraina under rysk dominans i enlighet med Kremls imperialistiska vision om ett återskapat Sovjetunionen i lightversion. Från Moskva hörs nu en kaskad av aggressiva tongångar.

Ukraina är inte bara en före detta Sovjetrepublik. Historiskt räknas landet, mer specifikt den forna Kievstaten, också som skötet varur den ryska nationen föddes. På Krim ligger även Rysslands Svarta havsflotta stationerad, halvön var för övrigt ryskt territorium till mitten av 50-talet då Chursjtjov med en symbolisk gest skänkte Krim till Ukraina.

Putin kommer garanterat inte att ge upp utan en fight för att hålla västligt inflytande borta. I värsta fall kan en militär intervention inte uteslutas, exempelvis med syftet att ”skydda” ryska intressen i östra Ukraina.

Hundra år efter första världskriget framstår åter det europeiska säkerhetsläget som mycket instabilt och oroande. 1914 snubblade kontinentens länder in i katastrofen genom en rad ödesdigra missgrepp och dumdristiga diplomatiska felkalkyleringar. Sannolikt händer inget av samma omfattning igen.

Men med ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland som arga jokern i leken bör vi åtminstone brandförsäkra vårt eget hus ordentligt. Sveriges försvarsförmåga är patetiskt usel, vi har heller inga allierade att räkna med vid ett skarpt läge.

Att stå ensam och naken under himlen när mörka moln hopar sig kan knappast vara ett acceptabelt alternativ. Ty vem vet om blixten slår ner?

Ukraina i ödets vågskål

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

”Jag blir mycket upprörd. Här bodde en tjuv som stal allt det här från oss”, sa Sveta Poljakova i gårdagens DN. Hon är en av många vanliga ukrainare som tagit chansen att inspektera Viktor Janukovytijs överdådiga residens utanför Kiev.

Den ökänt korrupta och maktfullkomliga presidenten frossade i lyx medan Ukraina sjönk djupare ned i ekonomiskt armod. Nu står palatset tindrande herrelöst efter att Janukovytij flytt.

Blodet, våldet, dödandet – den värsta uppvisning i brutalitet som Europa sett sedan 90-talets jugoslaviska inbördeskrig – kunde inte rädda honom. Självständighetstorget (Majdan) i Kiev blev ett brinnande slagfält. Men försöken att med naken polisstatsterror kväsa den regimkritiska proteströrelsen slog tillbaka mot despoten själv.

En president som låter skjuta skarpt mot sitt eget folk? Demonstranternas vrede bara ökade, statsapparatens tjänare vägrade lyda order, stödet i parlamentet vittrade bort. I lördags förklarades Janukovytij avsatt. Game over, friheten vunnen?

Långt därifrån. Ukrainas framtid är fortfarande nervdallrande oviss. Som självständig nation är landet ungt, splittrat och identitetssökande. Proteströrelsen må ha bred förankring bland invånarna. Dock spökar extremnationalistiska grupperingar som vill förgifta Ukraina med fascism och antisemitism, tyvärr är jordmånen ingalunda oemottaglig.

De demokratiska och västvänligt sinnade krafterna saknar mogna ledare som är den komplicerade situationen vuxna. Den nyss från fängelset frisläppta Julia Tymosjenko är exempelvis knappast någon samlande och allmänt förtroendeingivande gestalt av Mandelas eller Havels kaliber.

Och hur är det med Janukovytij egentligen? Hans vistelseort är i skrivande stund okänd. Sannolikt befinner sig den blodsbesudlade presidentflyktingen i Ukrainas ryskvänliga östra del, måhända laddar han för en ny rond i detta drama. Men Kreml har nyckeln.

Janukovytij är i praktiken tsar Putins vasall. Bakom Janukovytijs repressiva batteri av åtgärder mot oppositionen, fanns hela tiden Kremls stödjande och uppmuntrande hand (eller järnnäve, snarare). Ukraina är juvelen i kronan bland de tidigare Sovjetrepubliker som Putin ivrigt strävar efter att underkasta rysk dominans och kontroll.

Det är ett stormaktspel med höga insatser där EU och USA sitter på andra sidan bordet, dessvärre tenderar Putin att vara både skickligare och viljestarkare. 2013 utsågs Putin symptomatiskt nog till världens mäktigaste man av den amerikanska tidskriften Forbes.

Han hade under året inkasserat en rad diplomatiska triumfer, flera på grund av Washingtons och Bryssels orutinerade, naiva schabbel. Spelet kring Syrienkrisen och Irans kärnvapenprogram är illustrativt. Men även dragkampen mellan öst och väst om Ukraina, där Putin enkelt tacklade bort EU:s erbjudande om samarbetsavtal genom hot, utpressning och ett sockrat ekonomiskt anbud.

Det utlöste emellertid den folkliga resning i Kiev som nu jagat i väg Janukovytij. Kommer Putin att stillatigande acceptera detta bakslag? Det är väldigt svårt att tro. Utan en resolut ansträngning från EU:s och USA:s sida riskerar Ukrainas frihet att bli en kortvarig chimär.

Varningsklockan Schweiz

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:Corren.

Uppmaningen och språkbruket var som plankat från Sverigedemokraternas vokabulär: ”Rösta ja till att stoppa massinvandringen”. Och det gjorde schweizarna, om än med knapp marginal.

Det var högernationalistiska partiet SVP som drivit igenom söndagens folkomröstning. Över hela Europa jublar deras främlingsfientliga gelikar åt resultatet. ”Det här är underbara nyheter”, utropade exempelvis Nigel Farage som är partiledare och ledamot i Europaparlamentet för UK Indepencence Party.

Javisst. Det är underbara nyheter. För dem som längtar tillbaka till 1930-talets skymningsstämningar av intolerans, fördomar och nationell slutenhet. Nog är den allmänna situationen spöklikt illavarslande.

Judar, muslimer och romer återupplever en allt kyligare och hotfull attityd från det europeiska majoritetssamhällets sida. Desperata flyktingar undan samtidens värsta humanitära katastrof i Europas närhet ges kalla handen vid EU:s portar.

Att Syrien brinner och dess invånare slaktas i hundratusental beklagas av de europeiska regeringarna. Av rädsla för sina flyktingskeptiska inhemska opinioner, är dock samma regeringar skamligt snåla med att göra EU till en fristad.

Politikerna kan ju förlora röster på kuppen. Men syrierna förlorar sina liv. Ringer varningsklockorna? Om inte, betrakta då Schweiz.

”Massinvandringen”, som helgens folkomröstning handlade om där, rörde inte ens utomeuropeiska flyktingar. De människor som högernationella SVP främst piskade upp känslorna mot var vanliga EU-medborgare. Företrädesvis kvalificerad och högutbildade arbetskraft från Tyskland, Portugal och Italien.

Schweiz är som bekant inte EU-medlem, emellertid är man genom ett särskilt avtal knutet till unionens inre marknad med dess fria rörlighet. Men trots att inflödet av arbetskraft från EU spelar en central roll för alplanets ekonomi, och trots att det näppeligen är fråga om svårintegrerade personer med kulturellt främmande seder och bruk, lyckades ändå intoleransens krafter triumfera.

Samtliga övriga schweiziska partier och landets näringsliv mobiliserade förgäves för en annan utgång. Rationella, förnuftsbaserade argument bet inte mot grumliga föreställningar om ”massinvandringens” hot mot den egna kretsens särart, traditioner, privilegier och identitet – i ett av världens mest välmående och politiskt stabila länder!

Hur Schweiz och EU nu ska hantera sina relationer blir en delikat fråga. Även inom EU ifrågasätts dock den fria rörligheten.

Denna bärande del i unionsbygget försöker bland andra Storbritannien skjuta sönder med begränsningar för fattigare EU-länders medborgare. Brittiska regeringen talar om en ”invasion” av sociala turister från öst, som utnyttjar välfärdssystemen.

Men några bevis för att den fria rörligheten leder till utbrett missbruk av detta slag har inget EU-land kunnat presentera. Fakta pekar snarare på att Östeuropas EU-invandrare jobbar hårdare och bidrar till större skatteintäkter och ökat välstånd i väst. Fast vad bryr väl sig inskränkthetens demagoger om fakta? Att jordmånen för deras villfarelser är god visar inte minst Schweiz.

Fundamentala frihetsvärden är ånyo utmanade i vårt gemensamma europeiska hem. Ska varningsklockorna klinga ohörda som förr?