En rekonstruerad känslovärld

Bok: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom den lilla staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem vidare västerut, mot Frankrike och fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat.

Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer det sammanbitna regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok:

Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta.

På återseende! Vi skall ses här hemma igen!

Var inte rädda! Vi är snart tillbaka!

Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det förstås inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla länge än på Europas ständigt lika överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv handfast konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till hösten 1918 växer sig kyrkogårdarna utanför Schneidemühl bara större och större.

Idag klockan 11 är det precis 90 år sedan vapnen äntligen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess namn – Verdun, Gallipoli, Somme, Ypres – klingar numera avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser vilka tycks tillhöra ett för länge sedan gånget tidevarv.

I vårt kollektiva medvetande har första världskriget reducerats till en bleknad episod som föregick det andra och ännu väldigare krig som följde tjugo år senare. ”En glömd hävstång”, enligt den amerikanske historikern William Manchester. Ty konflikten 1914-18 blev inte bara mänsklighetens dittills blodigaste. Ur krutröken föddes också, på gott och ont, den moderna epok som är vår egen.

Detta har förmodligen bidragit till att första världskriget idag verkar mer fjärran än vad det relativt korta avståndet i torra decenniesiffror ger sken av. Människorna i 1900-talets gryning bebodde ju på sätt och vis ett annat universum.

Men historikern och akademiledamoten Peter Englund har nu utkommit med ett verk som har ambitionen att rekonstruera första världskrigets känslovärld. Skildringen, författad på utsökt prosa, baseras på brev, dagböcker och memoarer.

Vi får följa krigsårens vardagsdramatik ur ögonen på nitton obemärkta personer av båda kön och skilda nationaliteter.

En av dem är ovan nämnda Elfriede Kuhr vid den allt gråare tyska hemmafronten med dess hopplösa surrogatvaror och enformiga kålrotsdiet. En annan är Pál Kelemen, ungersk kavallerist på fälttåg mot tsarens ryska invasionsstyrkor i Galizien, där trupperna jagar varandra fram och tillbaka innan den första krigsvinterns isande snöoväder gör det blodiga helvetet än värre.

Vanligtvis brukar den leriga skyttegravsdöden i norra Frankrike stå i fokus när första världskriget avhandlas. Peter Englund låter dock även mindre omskrivna frontavsnitt som Östeuropa, Afrika, Mesopotamien och Balkan ta ordentligt utrymme.

Vecka för vecka görs nedslag i deltagarnas olika öden och erfarenheter, som formar sig till en högst fascinerande och mycket levande mosaik av det som britterna kallat ”The Great War”. Det är nästan som man själv rent fysiskt får kliva rakt in i skeendet.

Till bokens förtjänster hör att den åskådliggör hur historien ingalunda är given, eller ens särskilt begriplig för aktörerna som står mitt i det dagsaktuella förloppet. Vad som tvärtom är slående är förvirringen, bristen på information och överblick, ovissheten om vart utvecklingen egentligen är på väg.

Den ångestfyllda situationen att vara utelämnad åt makternas spel skildras i några citerade rader från maj 1916 av den italienske bergsjägaren Paolo Monelli:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som förblindar när den slår ned med ett vinande ljud (—), utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare, och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.

Vi får även möta dem som finner en märklig sorts tillfredsställelse i att gå krigsgudarnas ärenden. Från samma månad 1916 återges den tyske örlogsmatrosen Richard Stumpfs upplevelse av Skagerackslaget:

Om jag sade att jag var rädd skulle jag ljuga. Nej, det var en obeskrivlig blandning av fröjd, skräck, nyfikenhet och… stridsglädje.

Det finns ett antal klassiska litterära verk som bär vittnesbörd om hur första världskriget tedde sig på individuell nivå. Robert Graves Farväl till alltihop, Ernst Jüngers I stålstormen och Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet är bland de mest berömda. Peter Englund lyckas förbluffande väl att förmedla en upplevelse som inte står detta kanoniserade sällskap långt efter.

Det är helt enkelt storslagen och intensivt berörande läsning.

(Borås Tidning 2008-11-11)

HBT:aren Hadrianus

Just nu sprakar det extra färgstarkt om Stockholm. Vår huvudstad är ju värd för den årliga HBT-festivalen Europride.

Och till gruppen stolta europeiska HBT:are får man väl även räkna Hadrianus – den tredje i raden av Roms ”fem goda kejsare” (som epoken 96-180 e Kr brukar sammanfattas).

En slump måhända, men ungefär samtidigt som Europride invigdes, öppnade British Museum i London utställningen Hadrian, Empire and Conflict om denne homosexuelle statsman.

Hadrianus styrde det väldiga romerska imperiet klokt och defensivt, undvek värre militära äventyrligheter.

Mest känd är Hadrianus för att han byggde en mur tvärs över England för att hålla de okynniga skottarna stången. Hans allra första order som kejsare har dock en slående dagsaktualitet.

Hadrianus lät nämligen utrymma det av romerska legioner ockuperade Mesopotanien. Helt hopplöst stökigt område att invadera, tyckte han. Numera heter samma ställe Irak.

Det enda vi lär oss av historien är tydligen att vi aldrig lär oss något av historien.

(Borås Tidning 2008-07-31)

Ack, Paris…

Förr om åren, ni vet. Då var det ingen diskussion om saken. Var du radikal? Hade du konstnärliga ambitioner? Törstade du efter likasinnade? Sökte du kreativa miljöer? Och ville du frigjort leva loppan i största allmänhet?

Resmålet var givet. Paris!

Decennierna runt förra sekelskiftet var den franska huvudstaden ett populärt vattenhål för folk som Picasso, August Strindberg och Georg Pauli.

På tjugotalet kom ett nytt bohemiskt uppsving då parisarna fick trängas på gatorna med Ernest Hemingway, James Joyce, Isaac Grünewald och F Scott Fitzgerald.

Knappt hade sedan andra världskriget slutat och de tyska ockupanterna kastats ut innan Miles Davis, Slas, Lasse Forssell och Allen Ginsberg invaderade kaféborden kring Seine.

Numera brukar det dock suckas över att Paris förlorat dragningskraften för den unga generationen. Dynamiken har gått förlorad. Det är för mycket damm, museum och ålderstigen triumfbåge över stan. Ska man ha en fest för livet á la Hemingway är det istället Berlin som gäller. Eller New York. Möjligen Prag.

Senast det hände något riktigt ball i Paris var väl under majrevolten 1968. Fast den var endast en blek återspegling av kommunen 1871.

Å andra sidan var det mera ruter i februarirevolutionen 1848. Och 1789 ska vi bara inte tala om. Aldrig har det varit så kul som när Bastiljen stormades. Då skulle man minsann ha varit med. Typ.

Jag vet inte.

Jag vet bara att snacket börjar likna den där refrängen om att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Klagokören tycks ha missat att detta ju är själva poängen med att åka dit.

Ty som Pär Rådström konstaterade redan på det idag svårartat ikoniserade 50-talet:

– Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen.

(Borås Tidning 2008-07-18)

Vad är arvet efter Palme?

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)

Krigets marknadsförarare

Bok: Sälja krig som margarin
Författare: Jan Myrdal
Förlag: Leopard

Innan filmen, radion och televisionen invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen – under 1900-talets början det jämte tidningarna viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en framstående skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i kommersialismens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper.

Den moderna reklamen hade gjort sitt intåg. Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att kränga billiga konsumtionsvaror till den breda massan.

Ty himlen mörknade över Europa och 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

Dessa våldets marknadsförare kan studeras i Jan Myrdals högintressanta nya bok Att sälja krig som margarin. Titeln säger det mesta. Myrdal bjuder på en skräckresa genom en viktig del av europeisk historia, illustrerad av författarens unika samling av huvudsakligen franska propagandaaffischer från första och andra världskriget.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischkonst ett mycket kraftfullt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda.

Författaren var Adolf Hitler som i boken Mein Kampf uttryckte lika mycket beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre.

Hitler skulle inte upprepa Wilhelm II:s misstag därvidlag. Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels utformade den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som direkt förebild.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade de franska åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ett brott mot anden. Motiveringen för åtalspunkten löd:

Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser.

Ödet har ibland en fallenhet för särskilt bittra ironier.

(Borås Tidning 2005-11-06)

Drömmen om Europa

Ett mirakel, säger EU:s utvidgningskommissionär G&ünther Verheugen om den senaste tillökningen i EU-familjen.Misslyckandet Cypern må vara en plump i protokollet, annars är det inte svårt hålla med honom.

Att EU förmått ro i land den största och mest komplicerade utvidgningen i unionens drygt 50-åriga existens är faktiskt något av ett under. Det kan inte ens den demoraliserande debatten om de diskriminerande övergångsreglerna skymma.

I morgon växer EU från 15 till 25 medlemsstater, unionen kommer därmed att expandera till att även omfatta länder i Öst- och Centraleuropa. När den östra och västra halvan av vår kontinent förenas, är det en historisk händelse av monumentala mått. Drömmen om ett enat Europa håller på att realiseras framför våra ögon.

Det är en vision som levt starkt i det europeiska medvetandet ända sedan Romarrikets fall. Det romerska imperiet omfattade, när det var som störst, hela den då kända världen. Och vad som fanns utanför dess gränser, var från Roms horisont inte mycket att bry sig om.

På grund av politiska och administrativa problem klövs jätteriket i två halvor år 395 e Kr; en västlig del med säte i Rom och en östlig med Konstantinopel som huvudstad. Västrom föll emellertid snabbt sönder. Spiken i kistan hamrades in år 476 när den siste kejsaren Romulus Augustulus avsattes av den germanske stamhövdingen Odovakar (men Östrom, eller Bysans, överlevde till 1453, då turkarna tog över ruljansen).

Genom seklernas gång har olika härskare försökt samla ihop resterna av det romerska imperiet igen. Först på plan var frankerkungen Karl den Store, som under slutet av 700-talet erövrade större delen av den västeuropeiska kontinenten. Riket blev inte långlivat. Karl den Stores barnbarn rök ihop om arvet efter farfar och bråket bilades med en ödesdiger kompromiss i staden Verdun år 843.

Karolingerväldet styckades i tre kungadömen; Västfranken (det blivande Frankrike) och Östfranken (sedermera Tyskland), samt ett instabilt mellanrike som snart kollapsade i ett gytter av landområden.Detta lapptäcke har fransmän och tyskar slagits om vid åtskilliga tillfällen.

Som under första världskriget, då en av de blodigaste slakterna ägde rum i… ja, just det: Verdun!

I det politiskt söndrade Europa fungerade länge den katolska kyrkans organisation som bärare av den europeiska identiteten. Huvuddelen av alla svenska runstenar har kristna förtecken, asatron tycks ha övergivits förbluffande fort. Våra förfäder vikingarna var nämligen smarta.

Lika mycket handelsmän som stridisar upptäckte de att övergång till kristendomen gjorde det smidigare att knyta affärskontakter på kontinenten. Främlingsskapet mellan olika folkgrupper blev inte lika markerat när de hade en gemensam religion att samlas kring.Den bröt ned barriärer av instinktiv misstänksamhet och gynnade handeln.

Anammandet av kristendomen blev på sätt och vis vår första EU-anpassning, Jesus var bra business helt enkelt. Tack vare katolska kyrkan inlemmades Sverige i den europeiska familjekretsen.

Tyvärr saboterade Gustav Vasa fortsatt integration när han på 1500-talet av snävt ekonomiska och maktpolitiska skäl införde protestantismen som statsreligion. Beslutet utgjorde det första avgörande steget på den väg mot nationell självtillräcklighet, som faktiskt inte på allvar bröts förrän Sverige blev EU-medlem 1995.

(Det är inte svårt att förstå varför den intellektuellt orienterade drottning Kristina hoppade av och emigrerade till Rom – 1600-talets Sverige var en hopplöst provinsiell, andefattig öken i jämförelse med den italienska metropolen.)

Reformationen var inte bara en katastrof för vårt land. Martin Luther tände stubintråden till det trettioåriga krigets mardröm, där protestanter och katoliker tog kål på varandra i oräkneliga mängder och lyckades föröda Europas kärnland på kuppen.

Fredsuppgörelsen efter denna milt sagt läskiga erfarenhet innebar förenklat att de inblandade partnerna (däribland Sverige) försökte formulera en mellanstatlig uppförandekod för att få lite ordning i det internationella systemet. Men i praktiken förblev det en värld där man åt eller fick låta sig ätas.

En maktberusad knekt med omåttlig aptit dök upp på scenen efter revolutionen i Frankrike 1789. Som självutnämnd kejsare dominerade Napoleon Bonaparte Europa likt en sentida Karl den Store, men äventyret slutade som bekant med det av ABBA besjungna nederlaget i Waterloo.

Näste diktator med Europaambitioner av romerska dimensioner var Adolf Hitler, vars svårslagna rekord i brutalitet och ondska fick gamla europeiska arvfiender att tröttna på fler blodbad.

Blott sju år efter att kanonerna tystnat på andra världskrigets slagfält förenades Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna i Kol- och stålunionen. Därmed var grunden lagd till det integrationsprojekt för fred och välstånd som idag är EU.

Denna union har inte bara gjort slut på kontinentens olycksaliga söndring. EU innebär också att Europa för första gången strävar mot enande utan våld från någon enskild stormakt, som försöker kuva de andra europeiska folken under sitt klackjärn.

EU har förvisso brister.

Men höjer vi blicken bortom dagspolitikens småskurna trätor går det inte att undgå slutsatsen: vad som skett sedan EU:s sex grundarländer 1952 beslöt att begrava stridsyxan är verkligen ett slags mirakel.

(Borås Tidning 2004-04-30)

Arv i vanhävd

”En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur.”

Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad ”ett får i fårakläder”.

Man avundas knappast den stackars Attlee, som hade oturen att ha de giftiga kvickheternas mästare som sin främste politiske motståndare. Inte undra på att Attlee framstod som en blek figur, när han tvingades dela scen med den färgstarke bulldoggen Churchill.

Dennes hjältemodiga insats under andra världskriget är väl bekant, men tories har även producerat andra konservativa statsmän av förnämlig kaliber; Benjamin Disraeli, Edward Heath och järnladyn Margaret Thatcher, för att nämna några.

Efter att Thatcher tvingades bort efter en intern partirevolt 1990, har dock tories hamnat i en allt brantare utförsbacke. Inför valet 1997 framstod partiet som sönderregerat efter 18 oavbrutna år vid makten. Mittfältaren Tony Blair golvade den brittiska högern och den har inte rest sig än.

Thatchers tame efterträdare John Major försvann och ersattes av den okarismatiske William Hague, som efter ännu ett förlustval 2001 fick ge plats för Iain Duncan Smith. Dennes enda framgång är att han distanserat Attlee i rollen som fåret i den tomma taxibilen.

Den sämste ledare partiet haft, lär Thatcher ha sagt. Trots att Blair tappat mycket av den brittiska allmänhetens gunst efter en rad motgångar, har Duncan Smith varit helt oförmögen att koppla greppet om den skadeskjutne premiärministern. Istället har liberaldemokraterna seglat upp som det främsta oppositionspartiet, medan tories numera mest liknar en sekt av fanatiska EU-motståndare.

Glömt är tydligen Churchills plädering för ett enat Europa och att Edward Heath förde Storbritannien in i EU. Partikongressen i Blackpool nyligen var snarast att karaktärisera som en anti-europeisk festival.

”Fortfarande finns dock en kärna av både förnuft och traditionellt konservativt statsmannatänkande i detta parti”, skrev den gästande Carl Bildt efteråt.

Hoppas går ju. Men vägen till en comeback på 10 Downing Street synes mycket lång.

(Borås Tidning 2003-10-30)

Judehatets förbannelse består

Konflikten mellan israeler och palestinier är inte bara en tragik för de inblandade i Mellanöstern. Den till synes hopplösa krishärden har även fått antisemitismens fackla att flamma upp i Europa.

Det är en förbannelse med gamla anor. I över tusen år har antijudiska föreställningar förgiftat, fördummat och brutaliserat det västerländska samhället.

Antisemitismen uppstod som biprodukt när kyrkofäderna hundratalet år efter vår tideräknings början definierade den nya kristna religionen. De menade att judarna inte bara hade förkastat, utan även mördat Messias.

Därför hade judarna förverkat den status som ”egendomsfolk” som Gud givit dem i sitt förbund med Abraham. Utvaldheten hade istället överförts till den kristna kyrkan. De brottsliga judarna skulle straffas genom förödmjukande diskriminering och tjäna som levande bevis på den segrande kristenhetens härlighet.

Reformationen innebar en uppgörelse med den katolska kyrkans idévärld, men antisemitismen överlevde. Martin Luther hatade judarna intensivt och där protestantismen anammades (som i Sverige) stängdes judarna ute. När nationalismen blommade upp under 1800-talet fick antisemitismen även rasbiologiska förtecken.

Auschwitz skedde inte i ett historiskt vakuum, tvärtom var nazisternas folkmord den logiska slutstation för det hat som byggts upp under seklernas gång.

Sionismen, den judiska nationella rörelsen, föddes åren kring förra sekelskiftet som en reaktion på den utbredda judefientlighet som tycktes vara ett patologiskt inslag i Europa. Sionisterna menade att judarna aldrig kunde leva i säkerhet om inte även de fick ett eget nationalhem.

Förintelsen blev det ohyggliga beviset på att de hade rätt och efter FN-beslut återuppstod Israel 1948, ursprungligen parallellt med en palestinsk stat. Men den uppdelningen vägrade de omgivande arabstaterna att acceptera, Israel skulle bort och det har varit den dominerande inställningen i arabvärlden sedan dess.

Efter Förintelsen omdefinierades mycket av den traditionella antisemitismen till antisionism. Staten Israel blev måltavla för de aggressioner som tidigare drabbat judarna som individer, vilket i praktiken sällan gör någon skillnad.

De som avskyr den judiska staten och önskar dess utplåning, har sällan några varmare känslor för det judiska folket. Den antisionistiska propaganda som Sovjetunionen vräkte ut över världen från slutet av 60-talet och framåt har exempelvis många likheter med nazisternas antijudiska demagogi.

Latent antisemitism har en klar tendens att bli manifest när Israel hamnar i fokus för den internationella uppmärksamheten – som efter fredsprocessens sammanbrott i Camp David-förhandlingarna sommaren 2000 och den därpå följande palestinska intifadan.

Fullt legitim kritik mot den israeliska regeringspolitiken, bosättningarna, ockupationen och den israeliska arméns agerande har inte minst i europeisk debatt blandats med angrepp som har helt andra, ljusskyggare syften.

Det är återkommande jämförelser mellan Israel och Nazityskland, utmålandet av Israel som en rasistisk kolonialmakt vars regim drivs av outsläcklig blodtörst och fanatisk våldsdyrkan, anspelningar på gamla kristna antijudiska fördomar i kommentarerna, etcetera.

Det är en demonisering som går långt utöver vad som borde vara acceptabelt i det offentliga, demokratiska samtalet. Det är svårt att finna någon annan stat i världen som väcker sådana oförsonliga känslor.

Och även icke-israeliska judar på vår egen kontinent drabbas. Fasorna från det förflutna går på många sätt i repris. Synagogor har attackerats i Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland. I Sverige registrerade Säpo 131 antisemitiska brott förra året. Mörkertalet är sannolikt långt större.

En hittills förbisedd, men inte desto mindre allvarlig företeelse är den antisemitism som florerar bland muslimska invandrargrupper. Den predikan om folkmord på israeliska män, kvinnor och barn som i somras ägde rum i moskén på Medborgarplatsen i Stockholm (som undertecknad uppmärksammade i Borås Tidning 13/8) är ingen isolerad händelse.

I måndags presenterade Svenska Kommittén mot Antisemitism en rapport kallad Det förnekade hatet – antisemitism bland araber och muslimer i Sverige, skriven av Mikael Tossavainen som till vardags är doktorand i historia vid Lunds universitet.

Han påpekar att aversion mot judar alltid har funnits inom islam, om ursprungligen inte lika markant som inom kristendomen.

I Koranen talas det nedsättande om judar, men i långa tider var de (liksom kristna trosbekännare) en hyggligt tolererad minoritet i de muslimska länderna. Pogromer av europeiskt snitt förekom relativt sällan.

Dock kom den framväxande sionismen i kombination med den vaknande arabiska nationalismen under 1900-talets början att ändra förhållandet radikalt. Judarna betraktades som inkräktare på den heliga muslimska jorden, Israels tillkomst förbättrade inte situationen.

Men, menar Tossavainen, den nuvarande Mellanösternkonflikten skapar inte antisemitism. Den reaktiverar redan befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som förstärks av importerat antisemitiskt tankegods från Europa.

Vanföreställningar av islamiskt och kristet ursprung kokas samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism. Den statskontrollerade arabiska pressen och televisionen är varje dag genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de strävar efter världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrarförorter. Tossavainen har intervjuat lärare från skolor i invandrartäta områden kring Göteborg, Malmö och Stockholm.

Vittnesmålen är fasansfulla. Många arabiska och muslimska elever uppvisar en starkt fientlig attityd mot allt som uppfattas som judiskt.

De saboterar eller vägrar delta i undervisning om judisk religion eller om Förintelsen. Paradoxalt nog hyllas ofta Hitler för Auschwitz, samtidigt som Holocaust avvisas som en judisk lögn.

Idén att det var judar som iscensatte 11 september-attentaten är heller inte ovanlig. Liksom – även det motsägelsefullt – att terrordåden mot World Trade Center var rätt åt det förment judisktkontrollerade USA.

Ungdomarna bär med sig dessa absurda föreställningar från den muslimska krets de växt upp i – hemmen, föräldrarna, församlingsmiljöerna.

Dessvärre har hemskheterna till övervägande del bemötts med tystnad från det svenska majoritetssamhällets sida. Okunskap eller rädsla att spä på främlingsfientlighet och islamofobi har gjort att debatten uteblivit.

Men tolerans mot intoleransen är knappast en bra metod att försvara det mångkulturella, demokratiska samhället. Vanliga hederliga muslimer har ett tungt ansvar att motarbeta de som kidnappat islam till att bli en hatlära, istället för att låta den vara en fredens och försoningens religion.

Ansvaret delas av oss som är sprungna ur den kristna traditionen. Även vi har ett antisemitiskt arv som är allt annat än smickrande. De värsta brotten mot judarna bär västerlandet skulden för. Förintelsen skedde i hjärtat av Europa.

Vår skyldighet att resa motstånd när antisemitismens hydra ånyo visar sig är därför desto större. Vi vet ju bättre än några andra vad tigandet inför rasismens kolportörer kan få för konsekvenser.

(Borås Tidning 2003-10-24)

Fascisten som blev olympisk gud

Saddam Husseins son Uday var inte bara mördare och sadist, han var även ledare för Iraks OS-kommitté. Och Internationella olympiska kommittén (IOK) hade inga invändningar, trots att Iraks idrottsmän kunde hamna i Udays tortyrkammare om de inte presterade tillräckligt goda resultat.

Att Uday Hussein utan vidare accepterats av den olympiska rörelsen är naturligtvis en skandal.

Få bör väl förvånas. De vackra ideal som IOK säger sig stå för i högtidliga sammanhang, ligger ofta ljusår från den solkiga verkligheten. Det illustrerade inte minst turerna kring förra årets vinterspel i amerikanska Salt Lake City.

Staden är centrum för mormonkyrkans strikta religion, men i kampanjen för att locka till sig OS bjöds IOK-delegaterna att leva rullan i ett veritabelt syndens näste.

Avslöjandet om hur Salt Lake City köpte spelen med allt från stinna dollarbuntar till sexuella tjänster av prostituerade var ett hårt slag mot IOK. Bot och bättring utlovades, hur det blir med den saken återstår dock att se.

Ännu vilar den förre IOK-bossen Juan Antonio Samaranchs anda tung över OS-cirkusen. Han avgick för två år sedan, men blev samtidigt hedersordförande på livstid och lyckades även säkra den framtida successionen genom invalet av sonen Juan Antonio Samaranch Jr i IOK:s styrelse.

Historien om Samaranchs bana säger åtskilligt om det politiska och moraliska träsk som råder inom den internationella idrotten. I över två decennier leddes IOK av en man, som under många år tjänat Francisco Francos fascistiska tyranni i Spanien.

I boken Lord of the Rings (1992) satte journalisterna Andrew Jennings och Vyv Simpson för första gången Samaranchs förflutna under lupp.

Samaranch växte upp i Barcelona, centralort i provinsen Katalonien, där han i unga år anslöt sig till den fascistiska rörelsen. Som 16-åring jublade Samaranch när general Franco revolterade mot den folkvalda spanska vänsterregeringen. Tre års blodigt inbördeskrig följde.

Majoriteten av Barcelonas invånare var emellertid motståndare till fascisterna. Samaranch inkallades till den republikanska armén, men deserterade och gick under jorden tills Franco lagt Katalonien under sitt klackjärn.

Medan exekutionspatrullerna gjorde processen kort med besegrade motståndsmän på Barcelonas gator, började Samaranch smida planer på en politisk karriär. Hans stjärna steg efter andra världskrigets slut 1945, då Spanien var utsatt för en internationell bojkott.

De flesta av västvärldens regeringar vägrade att befatta sig med Hitlers och Mussolinis kollega i Madrid. Samaranch hade dock en idé om hur Francoregimen skulle kunna vinna legitimitet utomlands – genom idrotten.

Han lyckades framgångsrikt organisera några internationella idrottsevenemang i Spanien, vilket blev entrébiljetten till den fascistiska hierarkins övre skikt. Samaranch blev ledamot i Francos marionettparlament, president i Katalonien, borgmästare i Barcelona och idrottsminister i den nationella regeringen. 1966 blev han även spansk ledamot i IOK.

I början av 70-talet hade den åldrige Franco utsett den ultrareaktionäre amiralen Carrero Blanco till premiärminister i ett försök att stärka den vittrande regimens grepp om landet. Men Blanco mördades i ett bombattentat, vilket besvarades med en våg av terror mot spanska oppositionella.

Som Kataloniens fascistledare blev det Samaranchs jobb att hålla i yxan inom sitt tilldelade revir. 1974 – 75 förekom arresteringar, tortyr och avrättningar i lika stor omfattning som under de mörkaste åren på 1940-talet.

Men hösten 1975 dog Franco. Samma kväll som Samaranch fick beskedet sände han ett telegram till sina kumpaner i Madrid och bedyrade sin fortsatta lojalitet. Dagen efter höll Samaranch ett tal inför Kataloniens regionråd, där han försäkrade att ”Francos exempel kommer alltid att leva vidare i vår kamp för ett bättre Spanien”.

Spanjorerna var dock hjärtligt trötta på tyranniet, ekonomin var i stadigt förfall och luften gick snart ur det gamla styret. Våren 1977 demonstrerade hundratusen människor utanför Samaranchs palats i Barcelona. Han hukade bakom skrivbordet medan massorna skanderade ”Samaranch försvinn!”.

I sitt hemland var han politiskt död, men i den försiktiga övergången till demokrati som nu följde, lyckades Samaranch behålla sin post inom IOK. Den blev plattformen för en ny karriär.

Sovjetunionen hade hamnat i organisatorisk knipa inför Moskva-OS 1980, den kommunistiska byråkratin var knappast den mest effektiva.

Samaranch grep chansen, ställde sina talanger till förfogande och såg till att kommunisterna kunde genomföra sitt idrottsliga propagandanummer. Som tack för hjälpen backade Sovjetblocket upp Samaranch när denne kandiderade till IOK-president 1980. Ironiskt nog nådde alltså en fascistkoryfé den högsta makten på idrottens olymp genom en kommunistdiktaturs försorg.

Under Samaranchs ledning utvecklades IOK till en alltmer hemlighetsfull, auktoritärt styrd och genomkorrumperad klubb, som årligen drar in miljarder kronor på sin verksamhet.

Och världen över bemöttes Samaranch med samma aktning och krypande servilitet av politiker och journalister. När skandalen kring Salt Lake City-OS rullades upp i slutet av 90-talet, ställde sig Samaranch som garant för att röja upp i muthärvan. Trots att det var som att befordra bocken till trädgårdsmästare, lät sig de flesta – förbluffande nog – nöja med detta.

Samaranchs final som IOK-boss var också stilenlig. Innan han lämnade över ordförandeklubban till belgaren Jacques Rogge sommaren 2001, beslutade Samaranch att Kina skulle få OS 2008.

Att dess brutala diktaturregim är ett blodigt hån mot allt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, bekom varken Juan Antonio Samaranch eller IOK. Sådana bagateller har ju aldrig intresserat den olympiska rörelsen.

Inte undra på att Uday Hussein trivdes i det sällskapet.

(Borås Tidning 2003-08-05)

DC 3:an och den stora lögnen

I april 1952 reste statsminister Tage Erlander till USA, officiellt gällde det ett privatbesök hos amerikanska släktingar. Det egentliga skälet var ytterst hemligt: beställning av amerikansk radarutrustning till det svenska luftförsvaret.

Förutsättningen för leveransen var dock att Sverige anslöt sig till USA:s embargopolitik mot Sovjetunionen när det gällde strategiskt försvarsmateriel. Erlander godtog villkoren, men allt skedde i lönndom.

Särskilt viktigt var att inte ryssarna fick veta något. Sverige var ju ett alliansfritt land. På pappret.

Några år tidigare hade regeringen gjort arrangemang för att kunna ta emot västallierat attackflyg på svenska flygbaser och även inlett militärt stabssamarbete med Natolandet Norge. Med Erlanders radaravtal fick Sverige i praktiken status som hemlig medlem i den västliga försvarsalliansen.

Men i Washington fanns den svenske flygattachen Stig Wennerström som kablade vidare uppgifterna till Sovjet. Den 13 juni 1952 sköt ryskt jaktflyg ned en svensk DC 3:a, späckad med sofistikerad signalspaningsutrustning, över internationellt vatten i Östersjön. Den svenska försvarsstaben uppfattade genast vinken. Ryssarnas oprovocerade angrepp var en varning. Sverige hade gått för långt i sina Natokontakter.

Historien återberättas i Jan Linders Svår neutralitet. Sverige under två sekel (Infomanager förlag 2003) och bygger bland annat på uppgifter som forskaren Wilhelm Agrell vaskat fram i arkiven.

Händelserna har fått förnyad aktualitet när nu vraket av DC 3:an upphittats av några privatpersoner på havsbottnen utanför Gotska Sandön. Ännu har inte Göran Perssons regering bestämt sig om planet skall bärgas eller ej. Ärendet är känsligt. DC 3:an sätter åter fokus på hyckleriet kring den svenska neutralitetspolitiken, som var en av socialdemokraternas mest omhuldade käpphästar under kalla krigets år 1946-89.

Sovjetunionen hade förslavat östra Europa efter andra världskriget och hotade att även lägga resten av vår kontinent under kommunismens ok. USA och dess västeuropeiska allierade svarade med att bilda Nato 1949, men Sveriges mäktige utrikesminister Östen Undén kände stark motvilja mot USA och odlade istället en romantisk rosenröd bild av Sovjet. Att Sverige öppet skulle ansluta sig till Nato var otänkbart för Undén.

Han brännmärkte borgerliga politiker för deras fördömande av Stalins terrorregim, hävdade på fullt allvar att Sovjet var ett rättssamhälle, visade förbluffande likgiltighet för Raoul Wallenbergs öde och uttryckte förståelse för den ryska ockupationen av våra baltiska grannländer.

I den neutralitetsdoktrin som socialdemokraterna proklamerade för väljarna representerade folkhemmet en tredje väg mellan stormaktsblocken. Sverige accepterade varken ”borgerlig storkapitalism” enligt västmodell eller kommunism enligt östmodell. Framtidens melodi var den blågula demokratiska socialismen.

Arvet från Undén fördes vidare av Olof Palme, som blev partiledare och statsminister 1969. Han ville driva en så kallad ”aktiv neutralitetspolitik” i ambitionen att göra Sverige till en moralisk stormakt. De bägge supermakterna utmålades som lika goda imperialistiska kålsupare, vilka hotade de små staternas oberoende. Sverige skulle på den globala arenan värna dessa länders okränkbarhet genom rollen som en slags sanningssägare om tillståndet i världen.

Att USA var en demokrati och Sovjet en totalitär monsterstat tillskrevs ingen märkbar betydelse i sammanhanget. Tvärtom fortsatte det ryska tyranniet att bagatelliseras, samtidigt som socialdemokraternas förakt för USA firade nya triumfer.

När USA försökte hjälpa Sydvietnam att slå tillbaka en Sovjetstödd invasion från den stalinistiska regimen i Nordvietnam sågs det som det yttersta beviset på Amerikas ondskefulla avsikter. I ett famöst uttalande 1972 jämförde Olof Palme till och med den amerikanska krigföringen med nazisternas utrotning av Europas judar, vilket fick konsekvensen att USA djupfryste de diplomatiska förbindelserna med Sverige under 18 månader.

Att Sveriges inflytande härmed marginaliserades i väst nonchalerades av regeringen. Istället slöt Palme varma förbindelser med tredje världens ”progressiva” vänsterdiktaturer som Vietnam, Kuba, Tanzania och Nicaragua.

Revolutionsromantiken var påfallande, avsaknaden av frihet och demokrati ursäktades med den ”sociala rättvisa” som dessa u-länder ansågs eftersträva.

Under denna period inledde Sverige även en internationell nedrustningskampanj, som varade till Olof Palmes död 1986. I ett mästrande tonläge gjordes gällande att kalla krigets orsak fanns att söka i kapprustningen i sig, inte i att två väsensskilda samhällssystem stod mot varandra.

Kunde bara parterna förmås att prata ut om diverse missförstånd, skulle freden säkras. När moderater och folkpartister hävdade att verklig fred förutsatte ett demokratiskt Ryssland, förbannade Palme detta som uttryck för en reaktionär ”korstågsanda” och förklarade att Sverige inte sysslande med ”antisovjetism”.

Kreml insåg propagandavärdet i att låtsas stödja freden. Natoländerna tog lyckligtvis aldrig Palmes vidskepelser på allvar.

Men som historien om DC 3:an så förödande visar, vågade trots allt varken Erlander eller Palme ta risken att vårt land ensamt skulle ställas mot Sovjet i en hotande konflikt. USA tolererade det mesta av socialdemokraternas utrikespolitiska krumbukter, då den amerikanska militären värdesatte Sverige som en betydelsefull partner i det strategiska försvaret av Natos norra flank i Europa.

Och Sovjet hade förstås ingen tilltro till Sveriges officiella hållning, inte minst genom storspionen Wennerströms försorg. Neutraliteten var i mångt och mycket avsedd för inhemsk konsumtion, en ”inrikes utrikespolitik” som Gösta Bohman formulerade det. Socialdemokraterna gav neutraliteten moraliska och ideologiska dimensioner som kamouflage för den krassa realpolitiska egennyttan.

Med tiden kom neturalitetsretoriken att befordra en anda av relativism i svensk debatt, som försköt värdeskalorna och undergrävde det idémässiga värnet mot tyranniet.

Neutralism och alliansfrihet framstod som en högre eftersträvansvärd princip, närmast ett mål i sig. Fortfarande, nästan femton år efter Berlinmurens fall, tycks socialdemokraterna liksom stora delar av folkopinionen ha märkvärdigt svårt att befria sig från den demoraliserande barlast som Undén och Palme efterlämnat. Ännu är det nära nog tabu att föreslå formellt medlemskap i demokratiernas försvarsorganisation.

Under åratal har våra myndigheter slingrat sig och bluffat om DC 3:ans uppdrag och bakgrunden till nedskjutningen. Planets åtta besättningsmän gav sina liv för försvaret av Europas frihet. Dessa svenskars gärning förtjänar att lyftas fram i ljuset, samtidigt som Sveriges säkerhetspolitiska ageranden under kalla kriget måste redovisas utan reservationer.

Ty i ett demokratiskt land har folket rätt att veta.

(Borås Tidning 2003-06-25)