Burkor som rädslans och intoleransens åskledare

Intoleransens spöke drar genom Europa och rasslar med otäcka kedjor. Det är sannerligen inte första gången, tydligen har vi föga lärt från dess tidigare besök. Nu är det muslimer som ska buntas ihop och trängas upp mot väggen. 

Här hemma sprider Sverigedemokraterna fientlighet, odlar misstro, sår hat. Det sker öppet och ogenerat. Alla människor som på något sätt har fäste inom den muslimska kultursfären är måltavla. Deras blotta existens inom våra gränser påstås hota nationens överlevnad. Takterna sitter i. Den rörelse varur SD kommer, gjorde sig en gång breda med samma budskap om en annan folkgrupp. Judarna. 

Nere på kontinenten är den antimuslimska hetsen ännu påtagligare. I Schweiz folkomröstade invånarna nyligen om att förbjuda minareter. I Belgien har ett parlamentsutskott precis beslutat att förbjuda burka på offentlig plats. Även i Frankrike är heltäckande slöjor en het potatis, högljudda krav på förbud hörs inom den politiska klassen. 

Just dessa intensiva förbudsdiskussioner är lika avslöjande som symptomatiska. Ty är minareter något bekymmer? Deras antal är försvinnande få, särskilt om man jämför med antalet europeiska kyrktorn. Några böneutrop flera gånger om dagen förekommer i princip aldrig, medan det väsnas desto mer från de kristna kyrkornas klockor. 

Är heltäckande slöjor något bekymmer? Endast en marginell andel kvinnor bär dem. Av Frankrikes fem miljoner muslimer är det cirka tvåtusen som gömmer sig i burka. Personligen tycker jag burkor är frånstötande. Men vill någon kvinna frivilligt klä sig så, är det upp till henne. Sedan får hon då snällt acceptera att vissa yrken blir ganska svåra att utöva.

Att exempelvis jobba som polis, dagisfröken eller gogo-dansös i burka lär knappast funka särskilt bra. Fast hur ofta uppstår dylika problem i praktiken? Fallen kan räknas på ena handens fem fingrar. Om ens det. (Kan inte också män använda burka förresten? Det vore väl ett innovativt slag för jämställdheten?) 

Vad det handlar om är att två icke-frågor blivit symboliska åskledare för allt mer markerade stämningar av främlingsrädsla, fobier och allmän osäkerhet i ett Europa som börjat tvivla på sig själv.

I Danmark, numera snarare präglat av kyla och rasism än varmt liberalt gemyt, beordrade regeringen för några år sedan sammanställandet av en statlig kulturkanon. 108 verk inom litteratur, design, bildkonst, arkitektur, teater, film och musik plockades fram som normerande för ”danskheten”. 

I Sverige har Folkpartiet – av alla partier! – slagit på trumman för en liknande kanon. Varför upplevs det plötsligt som tvingande nödvändigt att officiellt definiera vad som är ”riktigt svenskt” eller ”renodlat danskt”?

Mest patetisk i genren är Frankrike, där oändlig energi ägnas åt att debattera vad den nationella identiteten består i. Som om ett av världens främsta och rikaste kulturländer skulle behöva spilla tid på sådant! Ett tydligare tecken på uselt kollektivt självförtroende får man leta efter.

Fångade i denna vilsna, insulära mentalitet måste det ”artfrämmande” europeiska stämplas ut: minareter, burkor, muslimer rakt av. Hotet från islamismens totalitära terrorideologi förstärker känslorna – är inte alla muslimer potentiella femte-kolonnare? Faran som al-Qaida representerar synes mig dock begränsad i jämförelse med vad vår egen intolerans bär i sitt sköte. 

Statsministern och hyckleriet om ett folkmord

”I ganska bred enighet och med flera motioner har det påpekats att det borde utredas mer, att det borde vara större öppenhet från Turkiets sida och att man tycker att det ska vara en officiell redovisning och ett erkännande och det har vi stått bakom.” 

Orden tillhör Fredrik Reinfeldt. Det han talar om är Moderaternas uppfattning om det ottomanska imperiets folkmord på armenierna under första världskriget, en fråga som behandlats i riksdagens utrikesutskott.

Citatet är från en intervju som den assyriska tidsskriften Hujådå gjorde med Reinfeldt inför valet 2006. Då var han oppositionsledare. Nu är han statsminister. En statsminister som motarbetat just det erkännande han tidigare förklarat att Moderaterna ivrade för. Efter förra veckans omröstning i parlamentet, som slog fast att turkarnas folkmord var ett folkmord, sade Reinfeldt:

 ”Jag beklagar riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien.”

Att politiker ibland ändrar ståndpunkt är generellt inget konstigt. Nya fakta eller omständigheter kan ha tillkommit. Situationer kan förändras, man får kompletterande erfarenheter och insikter som tvingar fram omprövningar. 

Detta är emellertid ingen fråga vilken som helst. Den går inte att hålla sig relativ till, ty den är av djup moralisk natur och rör ett ohyggligt brott: en stats försök till utplånande av en hel befolkningsgrupp. Så länge Turkiet av politiska skäl vägrar erkänna faktum förblir det en giftig historisk varböld. 

Fredrik Reinfeldt framställs gärna som en utpräglad pragmatiker. Men var går egentligen gränsen för hans pragmatism och anpassningsvilja? När han ägnat helgen åt att försäkra Turkiets premiärminister Erdogan om sitt avståndstagande från Sveriges riksdag, och samme Erdogan hyllar Reinfeldt som sin ”vän”, ja då är det svårt att dra någon annan slutsats än att vi fått en hycklare till statsminister. En ledare utan resning i väsentligheter, en politiker utan klara värderingsbaserade övertygelser, en man utan kärna. Snarare än pragmatikerns drag bär han opportunistens. 

Om konsekvensen av detta skriver idag Klas-Göran Karlsson, historiker vid Lunds universitet, tänkvärt på Svenska Dagbladets debattsida:

”Folkmord är brott mot mänskligheten, och angår eller borde angå oss alla. I detta läge, vad gör då den svenska regeringen, med Reinfeldt och Bildt i spetsen? Jo, den signalerar att den inte kommer att bry sig om riksdagens beslut och ger därmed indirekt stöd åt Turkiet att fortsätta sitt destruktiva förnekelsearbete, som måste ses som en fortsättning på folkmordet, om än med andra metoder.”

Nu hotar också Erdogan att kasta ut hundratusen armenier som är bosatta i Turkiet. För sådana ”vänner” borde varje svensk regeringschef betacka sig.

Mao Zedong är långt klokare än Miljöpartiet

Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:

”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”

Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!

Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte. 

Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.

De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream). 

Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll. 

Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden? 

I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.

Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:

”Varje land har en armésin egen eller någon annans.”

Reinfeldt vek ner sig för Ryssland

Beskedet var egentligen lika säkert som ett rekommenderat brev på posten. Precis som väntat föll Reinfeldt undan för Ryssland och godkände Nord Streams gasledning i Östersjön. 

Symptomatiskt nog var det miljöminister Andreas Carlgren (C) som skickades fram för att meddela beslutet inför pressen på Rosenbad. Regeringen har nämligen valt att behandla ärendet som uteslutande en miljöfråga.

Carlgren försökte låta som en hårding och talade om  ”23 månader av tuff miljögranskning”. Vem nu han och Fredrik Reinfeldt trodde sig kunna föra bakom ljuset med den charaden…

Impotent statsminister

I själva verket är miljöaspekterna naturligtvis bisaker i sammanhanget. Men används för att maskera Sveriges impotens på det område som saken i grunden handlar om: säkerhetspolitik och stormaktsstrategi. 

Nord Streams planerade gasledning från Viborg till Greifswald är ett tyskt-ryskt projekt. Tyskland är i skriande behov av energi, liksom övriga Europa. Ryssland i sin tur ser möjligheten att genom gasledningen muta in Östersjön (en månghundraårig strävan) och samtidigt knyta upp ett av EU:s kärnländer i ett beroendeförhållande till Kreml.

Mot kombinationen Ryssland-Tyskland hade lilla Sverige aldrig en chans. Ett nej till gasledningen fanns inte i korten. Särskilt som Sverige idag även är EU:s ordförandeland och måste sitta still i båten för att inte riskera att få ledarskapsförmågan undergrävd. Reinfeldt  hade helt enkelt inte råd att ta den striden. 

Alltihop belyser småstatens utsatthet när de stora grabbarna klampar fram på arenan. Ryssland, som uttryckligen betraktar gasledningen och sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken, är på väg att lägga en dominerande skugga över Europas norra flank. Därutöver kan Kreml tänkas använda gasvapnet för att spela ut EU-länderna mot varandra och splittra unionen. 

Sverige var illa förberett och tvingades huka denna gång. Så är vi dock inte dömda att göra även framöver. Men vi måste då acceptera de kalla realiteterna och handla därefter.

Bland annat behöver vi stärka vår militära försvarsförmåga i hela Östersjöregionen. Det är nödvändigt för att trovärdigt kunna hävda respekten för Sveriges integritet och beslutsamhet. Oss bråkar man inte med! Därutöver behöver vi – som alla utsatta mindre länder – starka och pålitliga allierade, som kan backa upp oss i krissituationer. 

Frågan är emellertid om Reinfeldts alliansregering är byxad att ta upp en sådan besk diskussion med väljarna. Jag tvivlar, tyvärr.

Nu kan Kissinger lyfta luren

Tisdagen 3 november blev en historisk dag. Tjeckiens författningsdomstol meddelade att man inget hade att invända mot Lissabonfördraget. Därmed tvingades landets EU-kritiskt trilskande president Vaclav Klaus slutligen att sätta sin namnteckning på sista raden. 

Hej Europa! Henry Kissingers klassiska fråga “Who do I call if I want to call Europe?” får sålunda äntligen ett svar. När Lissabonfördraget snart träder i kraft kan Kissinger helt enkelt slå numret till EU:s nya permanenta ordförande (eller president). 

Det är förstås utmärkt att EU ges möjligheten att tala med en röst. I takt med att unionen utvidgats och samarbetet fördjupats, har nödvändigheten av en effektivare beslutsordning blivit allt mer pockande. Men samtidigt måste makten förankras tydligare. 

EU:s ledare samlas inom kort bakom dörrarna till rökfyllda rum för att kohandla sig fram till vem som ska utses till Mr Europe. Det har spekulerats livligt om Tony Blair, men hans kandidatur till EU:s ordförandepost verkar inte lika het längre.

Istället snackas det kring ett mer lågprofilerat namn som Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy. Jean-Claude Juncker från Luxemburg och Nederländernas Jan Peter Balkenende har också nämnts. Även Finlands förre statsminister Paavo Lipponen tycks vara sugen. 

Dock förefaller sånt här myglande ganska ovärdigt. Om unionen ska behålla sin vitalitet och styrka även i framtiden, bör EU:s demokratiska grundvalar förstärkas. Att välja ledamöter till Europaparlamentet är inte nog. Unionens medborgare borde dessutom äga rätten att välja mannen eller kvinnan som ska vara EU:s ordförande. Det är ett reformkrav som Europas liberaler har skäl att driva hårt. 

Östersjön hade ringa betydelse under kalla kriget

Det är inte varje dag man får träffa amerikanska toppmilitärer, om än pensionerade sådana. Men ett gyllene tillfälle gavs igår på Marinmuseum i Karlskrona, där amiralen William J Holland höll ett föredrag om USA:s marina strategi under kalla kriget. 

För oss som är vana att betrakta Östersjön som den stora frontlinjen i kampen mellan öst och väst, blev det hela ett nyttigt perspektivbyte.

Holland, som under sina aktiva år var expert på ubåtsjakt och även arbetade med kärnvapenstrategi, förklarade frankt att USA:s eget engagemang i området var starkt begränsat. 

Visst hade man intresse av att hålla koll på de sovjetiska baserna. Men Östersjön var för USA:s del ett litet, närmast perifert innanhav. Det militära ansvaret delegerades här till Danmark och Västtyskland, som även hade uppgiften att stänga utloppen till Atlanten vid händelse av konflikt. 

Det var kanske inte heller så konstigt. USA hade ju världshaven att bevaka, i synnerhet norra Atlanten där den enorma armadan av sovjetiska ubåtar gärna opererade. Men enligt Holland höll ryssarnas ubåtar tekniskt sett ganska dålig standard. De lyckades aldrig nå samma höga klass som tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget, eller jänkarnas under kalla kriget. 

USA skilde också i sitt strategiska tänkande mellan ”The NATO Navy” och ”The Real Navy”. Den sistnämnda var alltså USA:s egen marin som gjorde det verkliga jobbet, medan de europeiska allierades flottenheter mest var att betrakta som hjälptrupper till havs. 

Hade då USA utfört några egna ubåtsoperationer i Östersjön? Sånt kommenterar vi aldrig, sade Holland. 

Högerliberalerna i Portugal av banan

I Portugal står det klart att det regerande socialistpartiet med premiärminister José Socrates i spetsen kan behålla makten. Vid valet i helgen misslyckades utmanaren Manuela Ferreria Leites från högerliberala PSD att vinna väljarnas förtroende.

En avgörande orsak till nederlaget var frågan om höghastighetståg. PSD ville fimpa det storstilade projektet att effektivare knyta ihop Portugal och grannlandet Spanien med modern infrastruktur.

Den planerade snabbtågslinjen mellan Lissabon och Madrid skulle förkorta restiden från dagens dryga sju timmar till mindre än tre. Från Madrid kan passagerarna sedan bekvämt susa vidare på state of the art-räls till Frankrike.

Höghastighetståg börjar bli en het potatis även i Sverige, där vi fortfarande med våra gamla stambanor från 1800-talet ligger långt efter övriga Europa. Ännu tvår dock regeringen Reinfeldt sina händer.

Inför nästa års riksdagsval har firma Reinfeldt & Borg skäl att begrunda ödet som drabbade deras ideologiska kompisar i Portugal. Så går det när man motsätter sig utvecklingen.  

Sex och kokain

”Jag såg vackra flickor och kokain som en väg till framgång och ett sätt att medvetet bygga upp kontakter med den offentliga förvaltningen.”

Det säger den italienske affärsmannen Gianpaolo Tarantini, anklagad för koppleri och narkotikabrott. Bland annat misstänks han både försett premiärminister Silvio Berlusconi och representanter för den politiska oppositionen med lättfotade unga damer.

Vem är överraskad? Roms makthavare har ju alltid kunnat konsten att roa sig kejserligt. 

Gasledningen i Östersjön en jackpott för Kreml

Åren 1979-1985 brukar av historieskrivarna betecknas som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen var Sovjetunionen åter på offensiven. Det ryska imperiet gjorde framstötar i Afrika, invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa. Frosten bet även kring Sveriges knutar.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstigningsövningen som någonsin skett i Östersjön. En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från den baltiska kusten, strök längs svenskt territorialvatten och gick till fingerad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 81 (”Väst 81”).

Signalen var tydlig: det är vi – ryssarna – som behärskar Östersjön!   

Kommande veckor sker en slags repris på manövern. Bara namnet ger en symbolisk fingervisning om vilka maktpolitiska ambitioner som råder i dagens Kreml: Zapad 2009.

Förutom landstigning, är ett av de uttalade målen med denna militära kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar. Det är knappast ett sammanträffande.

Projekteringen för bygget av det rysk-tyska konsortiet Nord Streams 120 mil långa jättepipeline på Östersjöns botten, från Viborg till Greifswald, är i full sving. En del av sträckningen kommer att löpa inom svensk ekonomisk zon. Trots att regeringen Reinfeldt ännu inte gett klartecken, håller tusentals rördelar redan på att bunkras upp här i Karlskrona.

Att vår regering skulle klara av att stoppa bygget är dessvärre orealistiskt. Den pågående remissrundan har mest karaktären av en charad. Kanske är det just denna insikt som är det verkliga motivet bakom att länsstyrelsen i Blekinge inte ens formulerat någon åsikt om gasledningen? Det tjänar ändå inget till.

Tyskland är ett av EU:s kärnländer, Europas viktigaste ekonomi och har skriande behov av energi. Vad har Sverige att sätta emot när tyskarna går samman med stormakten Ryssland? Dessutom skulle även påtryckningar från andra energitörstande EU-länder göra ett eventuellt nej från regeringen Reinfeldt mycket svårt. I framtiden beräknas nämligen 80 procent av unionens förbrukning av fossilgas levereras från Ryssland.

Därför är det hög tid att vi ser sanningen om gasledningens maktstrategiska betydelse i vitögat.

För Kreml är det rena jackpotten. Nord Strems huvudägare är energijätten Gazprom, som kontrolleras av den ryska staten. Och Ryssland har glasklart formulerat att dess energiexport inte enbart handlar om att samla många sköna slantar i Kremls kassakista. Energin ska också vara ett offensivt verktyg i utrikespolitiken.

Vad detta innebär har vi bland annat tidigare sett i Ukraina och Georgien, när dessa länder fallit i onåd hos Kremls makthavare. Gasleveranserna stryptes, priserna chockhöjdes.

Genom Nords Streams gasledning kommer Tyskland praktiskt taget att bindas upp i ett långvarigt beroendeförhållande till Ryssland. De potentiella utpressningsmöjligheterna mot EU blir magnifika. Det behöver inte gå så långt som till öppen konflikt.

Blott det implicita hotet räcker för att Tyskland ska gravitera in i större anpassning till ryska positioner. Frågan gör sammanhållningen inom EU delikat. Medlemsstater som tills nyligen stått under sovjetisk dominans – som Polen, Estland, Lettland, Litauen – lär näppeligen ta lätt på att semidiktaturen Ryssland ånyo utökar sin maktsfär.

Den 9 november kan vi fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Något år senare upplöstes Sovjetunionen (en händelse som Vladimir Putin betecknat som 1900-talets största geopolitiska katastrof). Men den period av avspänning som då följde i Europa är nu på väg att förbytas till ett frostigare läge.

För Sveriges del borde det vara uppenbart vad Nord Streams gasledning och Zapad 2009 betyder. Ryssland har ingalunda gett upp sin sekelgamla strävan att muta in Östersjön och därmed ta kommando över Europas norra flank.

Vilka militära och säkerhetspolitiska slutsatser – om några – drar vi svenskar av det? 

Tafsa inte på våran Selma!

Vi umgås med henne dagligen, tant Selma. Hon som i päls och överdådig hatt pryder våra 20-kronorssedlar.Men läser vi henne fortfarande? Tveklöst. Så länge det finns böcker kommer Selma Lagerlöf (1858-1940) med all säkerhet att behålla positionen som en av våra främsta berättare. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är och förblir odödliga klassiker. Inte endast i provinsiell mening, utan även internationellt.

Otaliga är de människor i fjärran länder som fått sin Sverigebild präglad av Nils Holgersson. Däribland den japanske författaren Kenzaburo Oe, som när han fick nobelpriset i litteratur 1994 passade på att vallfärda till Selma Lagerlöfs familjegård Mårbacka.

Historien om Nils Holgerssons äventyrliga flygfärd på gåsen Mårtens rygg har fått ett kulturellt inflytande som knappast går att överskatta. Som Göran Hägg noterar i sin fina översikt Den svenska litteraturhistorien (1996): ”Vi är från modern populärlitteratur vana vid talande djur. Idén kom från Rudyard Kiplings djungelberättelser, men Selma Lagerlöf gav det hela dess definitiva form. Disney vore otänkbar utan henne”. Onekligen något att tänka på nästa gång Kalle Anka kvackar i TV-rutan.

Tyvärr är det inte ovanligt att stora konstnärer också är politiska idioter. Vi har diktaturkramare som Harold Pinter, Jan Myrdal, Knut Hamsun, P O Enquist, Ezra Pound – för att bara nämna några i en lång och sorglig rad. Och Selma Lagerlöf? Ja, hon skulle platsat fint i sverigedemokraterna om hon levt idag. 

Det hävdade i alla fall partisekreteraren Björn Söder när han äntrade talarstolen på sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlstad förra våren. Björn Söder är en av arkitekterna bakom senare tids strävan att snygga upp sverigedemokraternas fasad i syfte att göra partiets främlingsfientliga budskap mer aptitligt för väljarkåren.

Ett återkommande inslag i denna PR-offensiv är att försöka associera sverigedemokraterna med folkkära ikoner ur vårt gemensamma förflutna. Bland andra har den gamle landsfadern Per Albin Hansson fått ”förmånen” att byta parti dryga 60 år efter sin död. Hans vision om folkhemmet påstås rimma bättre med sverigedemokraternas ideal än med vad dagens socialdemokrater står för. 

Selma Lagerlöf är ytterligare ett exempel på samma slags postuma tvångsrekrytering. Enligt Björn Söder skulle den världsberömda författarinnan varit en god sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. 

Dylika omfamningar är givetvis lätta att göra när personerna i fråga sedan länge saknar egna möjligheter att värja sig. I Selma Lagerlöfs fall räknar sverigedemokraterna uppenbarligen även med att den breda allmänheten numera är gravt okunniga om hennes verkliga politiska övertygelser. Dessvärre kan partiet möjligen kalkylera rätt på den punkten. 

När Selma Lagerlöfs liv och verk skildras är det nämligen sällan, och då ofta bara marginellt, som hennes starka samhällsengagemang lyfts fram i ljuset. Förutom författarskapet tycks det mest som hennes sexuella läggning intresserar dagens levnadstecknare (tag bara tevedramat Selma med Helena Bergström i huvudrollen som SVT sände i julas). Med ett sådant skevt perspektiv lämnas fältet fritt för ideologiska kidnappningar av det slag som sverigedemokraterna med ogenerad fräckhet ägnar sig åt. Ty vilka är de att svepa sig i Selma Lagerlöfs mantel? 

Om något var hon snarare svuren motståndare till de unkna idéer som detta lilla otäcka parti baserar sin existens på. Inte minst vi liberaler bör höja rösten till hennes försvar. Selma Lagerlöf var ju en brinnande humanist, som mycket aktivt deltog i kampen för att påverka samhällsutvecklingen i socialliberal riktning. 

Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt i Sverige, slöt upp bakom Norge under unionskrisen och hävdade även Finlands rätt till nationellt oberoende. 1916 gick hon in som medlem i Frisinnade landsföreningen. Hemma i Värmland var hon ledamot av Östra Ämterviks kommunfullmäktige. När trycket från nazismens och kommunismens framgångar i början av 30-talet krävde en liberal kraftsamling, blev Selma Lagerlöf en av initiativtagarna till det moderna folkpartiets bildande. 

Vad som kan vara särskilt värt att påminna om ett år som detta med val till Europaparlamentet, är att Selma Lagerlöf även hann med att så ett frö till EU:s uppkomst. Efter det att kanonerna äntligen tystnat på första världskrigets slagfält i november 1918, försökte dåtidens statsmän förhindra nya katastrofer genom ett system av kollektiv säkerhet, vars hörnstenar utgjordes av fredstraktaten i Versailles och det nybildade Nationernas Förbund (FN:s föregångare).

Helt otillräckligt, ansåg en framsynt österrikisk greve vid namn Richard von Coudenhove-Kalergi. Som garant för fred och harmoni mellan folken behövdes radikalare grepp: en europeisk federation. 1923 gav Coudenhove-Kalergi ut boken Paneuropa, där han pläderade för ett demokratiskt enande av Europas länder. Tanken samlade många entusiastiska anhängare. En var Selma Lagerlöf, som menade att greven från Österrike var ett ”geni”.   

När den paneuropeiska rörelsen höll sin andra kongress i Berlin 1930 var Selma Lagerlöf inbjuden, men av hälsoskäl förhindrad att närvara. Istället telegraferade hon följde rader till deltagarna: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Tragiskt nog skulle det krävas ett ännu blodigare världskrig innan idén om ett slags Europas Förenta Stater bar frukt. Selma Lagerlöf hann inte uppleva födelsen av det som skulle bli våra dagars EU. Men visst är det ironiskt att de hätska EU-motståndarna i sverigedemokraterna vill göra anspråk på just henne – en profilerad europafederalistisk pionjär. Visst älskade hon sin svenska hembygd, precis som de flesta av oss. Inte blev hon någon inkrökt vulgärnationell flaggviftare för det. 

Ironiskt är förstås även att Selma Lagerlöfs ansikte pryder den svenska tjugolappen. Själv hade hon naturligtvis föredragit att handla med euro.

(Frisinnad Tidskrift nr 3/2009)