Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.

Hundpromenad över bron

Hunden och jag, vi gav oss ut på en liten promenad. Över Långöbron till Pantarholmen, genom smutsiga snödrivor och längs illa sandade, isiga trottoarer. Den kompaktgråa himlen hängde så lågt att den kunde vara gjord av bly. Men hunden behövde rastas. Och jag med, för den delen.

Så vi traskade alltså över bron tillsammans. Fortsatte förbi Willys, tog oss uppför backen på Landsvägsgatan, och i Röda korsets second hand-butik strax bortom krönet fann jag en tavla av Paris. En naivistisk målad litografi med Pont Neuf i förgrunden.

Ack, Pont Neuf…

En gång tillhörde även jag de älskande på Pont Neuf. I en annan tid, i ett annat liv. Då mitt sällskap hade långt blont hår, bruna ögon i samma nyans som mina och läppar omöjliga att slita sig ifrån. Ja, ni kan trallen. Passion, sommar, berusande lätthet. En klassisk scen på Pont Neuf. Bland oräkneliga andra precis lika klassiskt utslitna scener alla dessa år vattnet runnit under Seines broar. Men vaddå? Där och då var det min scen.

Numera har jag inte ens råd att åka till Paris. Om det så vore enbart med hunden. Fast tavlan, den hade jag råd med, priset en nullitet, 30 kronor. Och 30 kronor kan man ju alltid avvara. Sen gick jag med Pont Neuf under armen, och med hunden i stadigt koppel, till tobaksaffären mittemot och spenderade 25 kronor på en Triss. 25 spänn, det kan man ju också alltid avvara.

Vi halkade hemåt igen, hunden bajsade två gånger, kissade kanske tre. Jag hängde upp tavlan i köket, skrapade den förbannade lotten i vild förhoppning om att Ödet i ädel generositet skulle ge mig chansen att återuppleva Paris. Kom jag dit skulle det väl vara en smal sak att fixa ett nytt hångel på Pont Neuf.

Men så klart inte. Nit och mörker. Tills strax därpå en vän nyktert konstaterade att det i grunden inte spelar någon roll var man hånglar. Bara det är med rätt person. Vilket, förstås, är det väsentliga i sammanhanget. Pont Neuf må vara bonushöjande rekvisita. Väldigt cool sådan. Men dock: blott rekvisita.

Sen spelar det, förstås, inte heller någon roll var man rastar hunden. Bara det är rätt hund. Och det är det ju.

Dessutom är Långöbron inte dum. Egentligen.
Hångla där du står, helt enkelt.

Klarsynte Saramago ur tiden

”…som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar.” 

Så löd motiveringen när Svenska Akademien tilldelade 1998 års Nobelpris i litteratur till José Saramago. Orden tycker jag fångar essensen i Saramagos författarskap ovanligt bra.

I fredags lade han dock ner pennan för gott, 87 år gammal. Eller snarare ung. Det fanns en anda av rebellisk friskhet och infernalisk spjuveraktighet hos denne Portugals vanvördige son som aldrig åldern rådde på. 

I dessa valtider rekommenderar jag gärna en av hans sista romaner, Klarsynen.

Vad händer om folket spontant tröttnar på den politiska klassens floskler och stillsamt röstar blankt i överväldigande skaror? Hur reagerar makten på en sådan förödande misstroendeförklaring? Det kan väl aldrig vara en genuin protest, måste det inte ligga en konspiration av lömska samhällsomstörtare bakom…? 

Läs, roas och skräms!  

Rhapsody in Tyranny

Ikväll kvalificerade sig Vitryssland till final i Eurovision Song Contest. Detta med hjälp av svenske pianisten Robert Wells, som glatt och bekymmerslöst ställer upp för Europas sista totalitära diktatur.

Så käckt av honom. 

Vitryssland – eller Belarus – rankas som ”worst of the worst” på människorättsorganisationen Freedom House’ skamlista över världens ruskigaste tyrannier, som även inkluderar Nordkorea, Iran och andra trevliga ställen. 

Men musik och politik hör väl lika lite ihop som idrott och politik, kan tänka… 

Uppdatering:
Läs Isabel Sommerfelds utmärkta debattartikel Vägra spela med i diktatorns rapsodi (Expressen 28/5).

Mördande profit

Vapen dödar. På riktigt. Inte minst den stora tillgången på handeldvapen i tredje världen är ett gissel. Konflikter förvärras, urartar, samhällen dränks i blod. Rädsla och skräck regerar i en ond spiral som skapar ännu mer brutalitet, kräver ännu fler offer. 

Som vanligt drabbas civila män, kvinnor och barn värst när samvetslösa våldsverkare löper amok. Dessa kan vara reguljära soldater i en korrupt statsapparats tjänst. Eller gerillakrigare, privata knektar, rena gangsters.

För att skydda sig och sina familjer från övergrepp väljer ofta vanliga invånare att också skaffa skjutvapen. Och det där med beväpning är aldrig något problem i utvecklingsländer som Kongo, Sudan, Somalia, etc. 

Det må finns brist på mycket där. Men utbudet av k-pistar, gevär, pistoler, granatkastare och annat otyg tycks aldrig sina. Varifrån kommer allt?

Någon har ju tillverkat dessa vapen. Någon har distribuerat och sålt dessa vapen. Någon tjänar uppenbarligen ordentligt med pengar på att hålla hela denna vidriga hantering igång. 

Denna ”någon” ska först och främst sökas på vår egen kontinents bakgator. Enligt en holländsk dokumentär från 2007, som visades igår kväll på TV8, överträffar Europas årliga försäljning av handeldvapen både USA:s och Asiens med råge. Det är enorma belopp, hundratals miljoner euro, som forsar in på vapenmånglarnas bankkonton. Inte sällan är handeln illegal så det skriker om det.

Konstigt då bara att vi inte hör mer om den. Eller orkar bry oss… Det är ju lätt att slå dövörat till när kulorna drabbar okända, namnlösa människor, långt borta. 

Domstol bannlyser ”rasistisk” Tintin?

 Tintin ligger pyrt till. Det är visserligen den tecknade journalisten från Belgien van vid efter alla rafflade strapatser jorden runt – och även utanför, han var som bekant först på månen.

Denna gång är det dock inga lömska bovar som är ute efter honom. Utan politiskt korrekta censurivrare, som vill förbjuda det klassiska albumet Tintin i Kongo. En belgare av kongolesiskt ursprung har känt sig förorättad och dragit äventyret till domstol

Men Tintin har varit i samma knipa förr. Då i Sverige. För tre år sedan menade Fatima Doubakil, styrelseledamot i Afrosvenskarnas riksförbund, att albumet var rasistiskt och JK-anmälde det för hets mot folkgrupp. ”Det finns ingen plats för Tintin i ett demokratiskt samhälle”, förklarade hon (Expressen 21/8 2007). 

Tintin i Kongo kom dock ut 1930. Att verket är genomsyrat av den nedlåtande, föraktfulla syn på Afrika som var allmänt förekommande i västvärlden råder inget tvivel om. Senare medgav Tintins skapare Hergé (Georges Remi) att han skämdes för albumet och tonade ner de värsta inslagen i kommande utgåvor.

Pikant nog blev Tintin i Kongo omåttligt populärt i just Kongo och många andra afrikanska länder under efterkrigstidens avkoloniseringsepok. Läsarna tyckte nämligen att albumet på ett hejdlöst komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska kolonialherrar var.

Kanske något betänka innan det sätts fyr under bokbålet. 

Den stora miljöboven slår till

Plötsligt är det vulkanutbrott på Island. Ett gigantiskt askmoln driver in över Europa. Luftrummet stängs för flygtrafik, fullt kaos i kommunikationerna.

Inte nog med det.

Experter larmar om att vårens efterlängtade värme kan försvinna och att hela klimatet riskerar att påverkas negativt under lååång tid. 

Vad ska man säga? Dags att rädda miljön från naturen?

Korvetter är viktigare än ubåtar

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är i farten dessa dagar. I SvD skriver han med anledning av att regeringen vill beställa nya ubåtar till flottan: 

”Försvaret hade en särskilt anställd utlandsstyrka, avsedd för militära insatser långt borta. Men mellan försvaret av Sverige och insatser internationellt var det ett glapp. Försvarspolitiken hade länge saknat ett tydligt perspektiv för närområdet – Östersjön, Norden och EU.”

Nu ska det bli ändring på det, lovar den gode Tolgfors. Fint. Om Alliansregeringen fått upp ögonen för bristerna i försvaret av våra egna nationella gränser är det sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Ryssland precis satt igång med bygget av det gigantiska gasledningsprojektet Nord Stream. 

Leder det till att Östersjön i praktiken blir ett ryskt innanhav? Det är kanske att ta i. Men vi bör inte vara naiva om Kremls ambitioner. Nord Stream handlar om energi. Men det handlar i än högre grad om geopolitik och maktstrategi. Med gasleveranserna till den energitörstande västeuropeiska kontinenten hamnar främst EU:s nyckelmedlem Tyskland i en ömtålig beroendeställning.

Samtidigt fungerar Nord Streams pipeline som en enda lång rysk kontrollmarkör i Östersjön. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet. 

Makt bör dock mötas med motmakt. Annars blir det oundvikligen vår store, och inte särskilt pålitliga, granne i öst som dominerar showen. Vi måste därför tydligt kunna sätta oss i respekt, hävda vår integritet och låta förstå att Östersjön är ett fritt och öppet hav.

För detta krävs en starkare, större och synlig svensk flotta. 

Frågan är då om inte Tolgfors navigerar snett. Ubåtsvapnet i all ära. Men borde inte en satsning på fler korvetter ha högre prioritet i sammanhanget?

Fem stycken av Visbyklass är helt otillträckligt i ljuset av den hotande situationen. Enligt yrkesofficerare jag talat med på Marinbasen i Karlskrona ligger behovet snarare kring tolv. Det skulle vara minimiantalet för att kontinuerligt kunna upprätthålla ett slagkraftigt marint ytförsvar (givet att samtliga dessa korvetter också bevärdigas med offensivt fungerande vapensystem, vilket absurd nog inte är någon självklarhet!). 

Intervjuad om ubåtssatsningen säger emellertid Sten Tolgfors att byggandet av gasledningen Nord Stream inte har varit viktigt för regeringens beslut. Nej, och det märks. Vad har då varit viktigt?

Att rädda arbetstillfällen och ge exportmöjligheter åt Kockums? 

Mer att läsa:
Sverige måste rusta upp flottan
Reinfeldt vek ner sig för Ryssland 

Flygkraschen som skakar världen

”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna. 

Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.

Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel. 

Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum: 

”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”

Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet: 

Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.

En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.

Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa. 

Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS). 

Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc. 

Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt. 

Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan. 

Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:

”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati,  frihet och kampen mot totalitarism.”