”Att vi inte behöver några pengar har andra partier svårt att förstå. Det gör dem galna. Den som är en tjuv tror förstås att även du stjäl. Nätet finns för vårt budskap och är gratis.”
– Beppe Grillo, satiriker och ledare för den politiska rörelsen Femstjärnan som utmanar Italiens korrumperade partietablissemang. Grillos blogg tillhör de tio mest lästa i världen och Femstjärnan har drygt 20 procent av väljarkåren bakom sig, enligt de senaste opinionsmätningarna (DN 12/7).
En liten kommentar av mig om eurokrisen, Correns kultursida 18/6:
Herr Arnes penningar hade sannolikt räknats i euro, om Selma Lagerlöf kunnat uppdatera sin berättelse till 2000-talet. Hon var inte bara en briljant författare, utan även aktiv liberal och engagerad i mellankrigstidens rörelse för ett enat Europa.
Om den paneuropeiska kongressen i Berlin 1930 skrev hon: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod.”
Ja, vad säger vi som efter 1900-talets fasansfulla blodspillan haft möjlighet att förverkliga detta då till synes utopiska projekt? Eurokrisen håller nu på att göra EU till allt annat än lyckans och förtroendets grundval.
Som svensk kan man dra en lättnadens suck över att våra egna penningar förblivit kronor. Förskingrad tycks dock den anda vara som Selma Lagerlöf och hennes meningsfränder representerade.
Det var vackert tänkt. Men okej, det verkar inte ha fungerat så bra. Milt uttryckt. Euron, den gemensamma valutan som skulle binda EU fastare ihop, har istället visat sig vara ett förbluffande nonchalant hanterat högriskprojekt.
Sorgebarnet Grekland är illustrativt. Hur övriga EU kunde släppa in detta statsfinansiella moras till medlemsland i eurozonen framstår som närmast kriminellt huvudlöst. Och i katastrofens väntrum har vi som bekant även Spanien, Italien, Portugal och Irland vars dopade, notoriskt misskötta ekonomer håller på att dra ner hela Europa i träsket.
Samtidigt ska man minnas att Frankrike och Tyskland redan tidigt såg sig fria att bryta mot den stabilitetspakt som de själva varit främsta tillskyndare av. Ingen lyfte då ett finger för att upprätthålla disciplinen. Att den förödande signalen inte gick spårlöst förbi torde vara tragiskt uppenbart.
Idag åker EU:s toppolitiker från det ena vilsna toppmötet till det andra, fantasisummor krävs i krispaket på krispaket, många banker som slapphänt lånat ut vagnslaster med miljarder vacklar på ruinens brant, andan av desperation vilar dov och tung.
Jag har alltid varit varm anhängare av ett enat Europa, är så fortfarande. Entusiastiskt röstade jag både ja till EU 1994 och till euron nio år senare. Men med tiden har en gnagande känsla av skeptiskhet växt sig starkare mot avarterna som korrumperar kärnan i Europatanken: frihet i gemenskap (för att låna ett uttryck av den gamle FP-ledaren Gunnar Helén).
Det vanstyrda EMU-projektet, den ständigt svällande Brysselapparten, tendenserna av maktfullkomligt politiskt imperiebyggande, den tilltagande svårigheten för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll…
Åtminstone liberalt sinnade människor bör ha anledning att dra i bromsen. Euro-haveriet markerar ett vägskäl där vi allvarligt måste fundera över utvecklingen.
I SvD läser jag en intervju med den brittiske historikern Anthony Beevor, aktuell med ett nytt mastodontverk om andra världskriget. Den fanatiska vulgärnationalism som orsakat så mycket blodspillan och elände på vår kontinent känner Beevor väl. Han slår fast att demokrati är det bästa botemedlet. Att demokratier inte går i krig mot varandra är ju en av 1900-talets viktigaste lärdomar.
Dock ser även Beevor med oro på EU och säger:
”När man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”
Själv tycker jag att monstret redan börjat sprattla (bara en sådan sak att det våras för nazister och kommunister i Grekland). Kanske är det dags att tagga ner EU. Fokus på fri handel, fri rörlighet, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter är ambitioner som räcker långt nog. Samt är mer än tillräckligt hedervärda i sig.
Nationen flaggar för Björn Borg på hans födelsedag och för Europas befrielse av general Eisenhower. Det tycker jag är vackert.
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.
Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.
Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.
Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.
Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.
Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.
Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.
Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.
Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.
Firar Europadagen med att skänka en sur tanke till sir Edward Grey. Hade inte han som utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i första världskriget (som därmed också blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna sannolikt vunnit 1914/1915.
Med resultatet att vi redan då fått det ungefär som idag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism och nazism under mellantiden. Förmodligen.
”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett sedermera bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes.
Frankrike har fått en ny ledare och hans namn är François Hollande! Kanske bör man nyktert sett inte ha några våldsammare förväntningar på honom. Men bara det faktum att den maktfullkomlige, karikatyrmässige och i främlingsfientliga vatten oblygt fiskande Nicolas Sarkozy är borta från toppen är en lättnad.
I ett Europa präglat av ekonomiska misslyckanden och allt mörkare högerkrafter, kan den franska vänsters seger förhoppningsvis innebära en ljusning och ge den europeiska politiken en ny balanspunkt. Förvisso kan man uppleva tveksamhet inför vissa vallöften om skattehöjningar och sänkt pensionsålder.
Hollande är dock ingen radikal, snarare en socialdemokratisk pragmatiker och är tydligt tillväxtorienterad. Han blir den andra socialistiska presidenten som Frankrike haft sedan Charles de Gaulle skapade den femte republiken 1958.
Den förste socialisten var som bekant François Mitterrand (vald 1981) och sammantaget gjorde ju han knappast dåligt ifrån sig. Efter den store de Gaulles dagar har nog faktiskt ingen annan varit bättre. Frankrike var ett modernare land och EU stod väsentligt mycket starkare när sedan de konservativa med Jacques Chirac återtog presidentpalatset 1995.
François Hollande är en historiskt medveten person och har försökt framställa sig som en statsman i Mitterrands anda. Vi får se hur han förmår att axla den tunga manteln. Men så här på valnatten kan vi väl unna oss att känna en smula tillförsikt ändå. Vive la République!
(Jag återkommer snart med en krönika i Sydöstran om det franska valet och arvet efter Mitterrand.)
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Europa, vad gick fel? Svar: Österrike-Ungern upplöstes och försvann. Begrunda följande stycke i nyutgåvan av Stefan Zweigs klassiker Världen av igår (Ersatz förlag):
”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.
Så såg horisonten ut från ett kafébord i dubbelmonarkins Wien åren kring förra sekelskiftet. Ja, faktiskt från vilket kafébord som helst. Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Efter Napoleonkrigen hade situationen i Europa blivit stabilare än någonsin. Frånsett några mindre väpnade konflikter och bråk i kartans marginaler, härskade fred och framtidsoptimism. Vetenskapen tog häpnadsväckande jättekliv. Likaså gav industrikapitalismen löften om en dittills oanad välståndsutveckling, vars frukter allt fler fick del av.
Även kulturellt var det en nydanande blomstringsperiod. Stefan Zweig tillhörde den unga generation av författare och konstnärer som var lika hemmastadda i Paris, London och Berlin som i Wien. Teater, litteratur, poesi och konst diskuterades intensivt. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman.
Det nästan tusenåriga habsburgska imperium Zweig föddes i, rymde också åtskilliga nationaliteteter och språkgrupper. Spänningar fanns förvisso. Överlag dominerade dock känslan av trygghet och tillförsikt. Den åldrige kejsaren Frans Josef stod garant för en ordning, vilken parad med en sakta verkande liberalisering av det politiska livet, tycktes vara för evigt.
Stefan Zweigs bok är en fantastisk, intensivt berörande skildring av en gyllene epok då morgondagarna sjöng. Läs den! Och fundera på hur allt kunde ta slut genom det världskrig som Europa snubblade in i 1914. Ett krig som ingen ville ha och ingen förstod. Men som öppnade avgrunden för dårskapens tidsålder med hämningslös rasism, fanatisk nationalism, kommunism, fascism och nazism.
Österrike-Ungern styckades upp 1919. Det tidigare sorglösa och storslagna Wien blev en provinsstad i ett rumphugget Österrike, som sedan Hitler annekterade. Stefan Zweig, som var jude, lyckades fly barbariet men begick självmord i förtvivlan 1942. Den frihetens värld han vittnar om har vi ännu inte återvunnit.
Mina minnesord om Havel på Correns kultursida idag:
På något sätt är det väl ödets ironi. Två av världens mest namnkunniga ledargestalter går samfällt ur tiden. Nordkoreas Kim Jung Il och Tjeckiens Václav Havel. Den ena representant för diktaturen, barbariet och lögnen. Den andra symbolen för demokratin, rättvisan och sanningen.
Dödsfallen påminner oss därmed i pedagogisk blixtbelysning om vår moderna epoks avgörande strid mellan totalitarismens maktanspråk och humanismens frihetsvärden. Dessutom kan nog få länder i samma utsträckning som Kim Jung Ils Nordkorea göra skäl för det epitet Havel gav sitt eget Tjeckoslovakien under kommunismen: Absurdistan. Som Moira, ödets gudinna, hade velat ge en extra knorr åt lektionen.
Havel hade ju en sällsam förmåga att både se det järnhårda allvaret i tyranniet och dess bisarra löjlighet. Men vad annars från en dramatiker, född i Kafkas Prag? Och kanske var det just blicken för den svarta farsen i kommunismens mekaniska slagordspredikningar och nitiska taggtrådssystem, som gjorde honom extra farlig för regimens uppblåsta knektar. Ty visa tyrannen som den pompösa narr han är, och allt som återstår är tomhet och terror.
Havel bidrog därmed i icke ringa grad till att delegitimera marxismens frälsningsideologi, i vars namn halva Europa hade stängts in bakom kalla krigets murar och vakttorn. Havel belades med yrkesförbud och förvisades till inre exil. Men knäcktes aldrig i förvissningen om att hans politiska credo ”ett liv i sanning” var starkare än den falska grund realsocialismens gråa, ovärdiga tillvaro byggde på.
Det är knappast överord att kalla Václav Havel för hjälte. Dock en i dubbel mening befriande mänsklig sådan; ohejdad bohemisk, kedjerökande och gärna med favoritölen Urquell i hand. Lika bestämd i sina uppfattningar, som mild till sin personliga framtoning. Han gick i spetsen för den tjeckiska statsomvälvningen 1989. Men nog är det stilenligt för Havels karaktär att det inte blev en revolution i blod, utan i sammet.
En av Sveriges stora liberaler var Torgny Segerstedt, även han legendarisk i sin rakryggade kamp mot diktaturen. Under andra världskrigets mörka år skrev Segerstedt: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt”. Ska man sammanfatta Václav Havel med en mening kan jag inte tänka mig några bättre ord än just dessa.
Sune Jonsson, ur serien Prag, 1968.
Christian Dahlgrens Blogg 