”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.
Läser följande lockande rader på Expressens ledarsida idag:
”Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) vill ha mer debatt om EU:s framtidsfrågor: tillväxt, demokrati, utvidgning och reformer av arbetssätt. Hur få till det? Vifta med statliga bidrag, förstås. Ideella föreningar och stiftelser kan fram till den 15 oktober söka debattbidrag. Tre miljoner finns att dela på för dem som vill ta fram rapporter, skriva debattartiklar, ordna seminarier och konferenser.”
Vilket gyllene tillfälle att fixa extra skatteåterbäring! Nån som har lust att hitta på en s.k. ideell förening för en s.k. konferens? Jag flyger gärna till Cannes. Där kan vi bubbla lite om EU medan vi dricker bubbel på stranden. Vi skriver i ansökan att vi vill diskutera eurokrisens inverkan på invandrade handikappade ungdomars demokratiengagemang utifrån ett feministiskt, drogförebyggande genuskulturellt mångfaldsperspektiv. Funkar alltid.
Kostnad? Tja, ska vi dra till med 200.000 spänn? Som att stjäla godis från en baby.
Allvarligt talat. Vill Europaministern ha mer debatt kring EU borde hon göra sitt jobb och stimulera till en sådan genom egna insatser. Som att skriva en insändare eller hålla ett tal. Ni vet, sånt som brukar ingå i en politikers arbetsbeskrivning. Demokratisk opinionsbildning kallas det.
Att däremot försöka dopa fram en diskussion genom kasta ut skattegodis till presumtiva deltagare är enbart stötande, principiellt förkastligt och inbjuder till korruption. Som den annars goda liberal Birgitta Ohlsson är, kunde man tycka att hon borde veta bättre.
En liten kommentar av mig om eurokrisen, Correns kultursida 18/6:
Herr Arnes penningar hade sannolikt räknats i euro, om Selma Lagerlöf kunnat uppdatera sin berättelse till 2000-talet. Hon var inte bara en briljant författare, utan även aktiv liberal och engagerad i mellankrigstidens rörelse för ett enat Europa.
Om den paneuropeiska kongressen i Berlin 1930 skrev hon: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod.”
Ja, vad säger vi som efter 1900-talets fasansfulla blodspillan haft möjlighet att förverkliga detta då till synes utopiska projekt? Eurokrisen håller nu på att göra EU till allt annat än lyckans och förtroendets grundval.
Som svensk kan man dra en lättnadens suck över att våra egna penningar förblivit kronor. Förskingrad tycks dock den anda vara som Selma Lagerlöf och hennes meningsfränder representerade.
Det var vackert tänkt. Men okej, det verkar inte ha fungerat så bra. Milt uttryckt. Euron, den gemensamma valutan som skulle binda EU fastare ihop, har istället visat sig vara ett förbluffande nonchalant hanterat högriskprojekt.
Sorgebarnet Grekland är illustrativt. Hur övriga EU kunde släppa in detta statsfinansiella moras till medlemsland i eurozonen framstår som närmast kriminellt huvudlöst. Och i katastrofens väntrum har vi som bekant även Spanien, Italien, Portugal och Irland vars dopade, notoriskt misskötta ekonomer håller på att dra ner hela Europa i träsket.
Samtidigt ska man minnas att Frankrike och Tyskland redan tidigt såg sig fria att bryta mot den stabilitetspakt som de själva varit främsta tillskyndare av. Ingen lyfte då ett finger för att upprätthålla disciplinen. Att den förödande signalen inte gick spårlöst förbi torde vara tragiskt uppenbart.
Idag åker EU:s toppolitiker från det ena vilsna toppmötet till det andra, fantasisummor krävs i krispaket på krispaket, många banker som slapphänt lånat ut vagnslaster med miljarder vacklar på ruinens brant, andan av desperation vilar dov och tung.
Jag har alltid varit varm anhängare av ett enat Europa, är så fortfarande. Entusiastiskt röstade jag både ja till EU 1994 och till euron nio år senare. Men med tiden har en gnagande känsla av skeptiskhet växt sig starkare mot avarterna som korrumperar kärnan i Europatanken: frihet i gemenskap (för att låna ett uttryck av den gamle FP-ledaren Gunnar Helén).
Det vanstyrda EMU-projektet, den ständigt svällande Brysselapparten, tendenserna av maktfullkomligt politiskt imperiebyggande, den tilltagande svårigheten för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll…
Åtminstone liberalt sinnade människor bör ha anledning att dra i bromsen. Euro-haveriet markerar ett vägskäl där vi allvarligt måste fundera över utvecklingen.
I SvD läser jag en intervju med den brittiske historikern Anthony Beevor, aktuell med ett nytt mastodontverk om andra världskriget. Den fanatiska vulgärnationalism som orsakat så mycket blodspillan och elände på vår kontinent känner Beevor väl. Han slår fast att demokrati är det bästa botemedlet. Att demokratier inte går i krig mot varandra är ju en av 1900-talets viktigaste lärdomar.
Dock ser även Beevor med oro på EU och säger:
”När man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”
Själv tycker jag att monstret redan börjat sprattla (bara en sådan sak att det våras för nazister och kommunister i Grekland). Kanske är det dags att tagga ner EU. Fokus på fri handel, fri rörlighet, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter är ambitioner som räcker långt nog. Samt är mer än tillräckligt hedervärda i sig.
Firar Europadagen med att skänka en sur tanke till sir Edward Grey. Hade inte han som utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i första världskriget (som därmed också blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna sannolikt vunnit 1914/1915.
Med resultatet att vi redan då fått det ungefär som idag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism och nazism under mellantiden. Förmodligen.
”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett sedermera bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes.
Frankrike har fått en ny ledare och hans namn är François Hollande! Kanske bör man nyktert sett inte ha några våldsammare förväntningar på honom. Men bara det faktum att den maktfullkomlige, karikatyrmässige och i främlingsfientliga vatten oblygt fiskande Nicolas Sarkozy är borta från toppen är en lättnad.
I ett Europa präglat av ekonomiska misslyckanden och allt mörkare högerkrafter, kan den franska vänsters seger förhoppningsvis innebära en ljusning och ge den europeiska politiken en ny balanspunkt. Förvisso kan man uppleva tveksamhet inför vissa vallöften om skattehöjningar och sänkt pensionsålder.
Hollande är dock ingen radikal, snarare en socialdemokratisk pragmatiker och är tydligt tillväxtorienterad. Han blir den andra socialistiska presidenten som Frankrike haft sedan Charles de Gaulle skapade den femte republiken 1958.
Den förste socialisten var som bekant François Mitterrand (vald 1981) och sammantaget gjorde ju han knappast dåligt ifrån sig. Efter den store de Gaulles dagar har nog faktiskt ingen annan varit bättre. Frankrike var ett modernare land och EU stod väsentligt mycket starkare när sedan de konservativa med Jacques Chirac återtog presidentpalatset 1995.
François Hollande är en historiskt medveten person och har försökt framställa sig som en statsman i Mitterrands anda. Vi får se hur han förmår att axla den tunga manteln. Men så här på valnatten kan vi väl unna oss att känna en smula tillförsikt ändå. Vive la République!
(Jag återkommer snart med en krönika i Sydöstran om det franska valet och arvet efter Mitterrand.)
”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna.
Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.
Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel.
Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum:
”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”
Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet:
”Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.
En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.
Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa.
Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS).
Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc.
Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt.
Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan.
Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:
”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati, frihet och kampen mot totalitarism.”
Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker det är dåligt att Sverige inte bytt kronan till euron. Denna åsikt har stärkts av kraschen i den globala ekonomin, berättar han i Sydsvenskan:
”Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen.”
Märkligt då att Reinfeldt fortsatt att hålla så låg profil om euron, även sedan han fick denna klarsyn. Logiskt sett borde väl en statsminister ta vissa konsekvenser av vad han anser vara rätt och riktigt för landet? Som exempelvis att omsätta sina övertygelser i någon form av handling.
Annorlunda är det med alliansbröderna Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD). Även de tycker att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i det europeiska intergrationsprojektet, och att finanskrisens omskakande verkningar stärkt betydelsen av en snar euro-anslutning.
Men de bägge herrarna drar också en praktisk slutsats utifrån detta: Sverige ska hålla en ny folkomröstning om EMU innan nästa mandatperiods utgång 2014. Det ska Alliansen gå till val på, fram med eurosedlarna på bordet och låt diskussionen ta fart!
Tvärstopp. Sådant vägrar den moderate statsministern att vara med på:
”För mig finns ingen anledning att förnya frågan till svenska folket förrän vi har ett entydigt underlag som visar att opinionen har svängt.”
Han motiverar även sitt nej med hänvisning till inställningen hos Socialdemokraterna:
”Mona Sahlin har gett besked att det inte är aktuellt med folkomröstning nästa mandatperiod. Då måste jag lyssna.”
Beklämmande. Istället för att driva EMU-frågan, skapa tryck i debatten, agitera, försöka leda och forma opinionen, väljer alltså Fredrik Reinfeldt att passivt lägga örat mot marken.
Mer borde vi kunna begära från landets mäktigaste politiker.
Reinfeldt har i andra sammanhang deklarerat att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti. Då bör man även kunna visa statsmannaskap. Och sådant är knappast att lojt låta avgörande spörsmål hållas som gisslan av Sifo och oppositionen.
Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:
”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.
Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.
Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen.
Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).
Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.
I början av veckan utsågs Birgitta Ohlsson (FP) till EU-minister. De första orden i hennes första pressmeddelande som statsråd löd:
”EU är vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg och ska vara en stark röst för frihet i världen.
En stark röst för frihet och mänskliga rättigheter har Birgitta Ohlsson själv varit både i Liberala Ungdomsförbundet och i Folkpartiet. Men blir hon det när det nu är på allvar i regeringen?
Frågan ställs på sin spets med statliga Rymdbolagets försäljning av övervakningsutrustning till Libyen, en av världens mest repressiva tyrannier. Handelsminister Ewa Björling (M) prisar affären (läs här).
Bakgrunden är att Khadaffiregimen har ett avtal med EU-landet Italien att stoppa flyktingar från att komma till Europa. Teknik från svenska Rymdbolaget ska enligt den officiella förklaringen hindra ”flyktingsmugglare”. I praktiken: att låsa in redan utsatta och desperata människor ännu hårdare i Khadaffis gangsterstat.
Att Moderaterna genom Ewa Björling uppenbarligen tycker att detta är rimligt och bra är illa nog. Men vad säger den nya EU-ministern med sitt brinnande engagemang för liberala värderingar och principer? Då regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut, blir även Folkpartiet och Birgitta Ohlsson medskyldiga i godkännandet av Rymdbolagets skandalaffär med Libyen.
Är det ett pris som Birgitta Ohlsson stillatigande tänker betala för statsrådstaburetten? Poängen med liberala värderingar och principer är ju annars att man bör stå för dem. I synnerhet när frihet och mänskliga rättigheter sätts på spel.
Christian Dahlgrens Blogg 