Kategoriarkiv: EU

Carl Bildts skamliga tystnad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 15/3:

Inför Tysklands anfall på Polen 1939 gav Hitler order till sina generaler att agera hänsynslöst. Polacker, även civila, skulle skjutas utan pardon. Führern förklarade: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

Hitler syftade på Turkiet som under första världskriget 1915 hade försökt att utplåna den kristna armeniska kulturen. Ungefär en miljon människor mördades – armenier, assyrier, pontiska greker.

I omvärlden reagerade ingen. Vilket Hitler tacksamt noterade. Likgiltigheten för offrens öde bidrog till att uppmuntra nazisternas samvetslöshet och deras ohyggliga brott mot Europas befolkning.

Men medan dagens Tyskland har gjort upp med sitt ruggiga förflutna, vägrar ännu regimen i Ankara benhårt att erkänna slakten 1915 som ett folkmord. Konsekvensen är att någon försoning aldrig skett. Trots att nästan hundra år passerat, fortsätter detta mörka arv från 1900-talets början att förgifta även vår tid.

Den turkiska statens halsstarriga ovilja att lösa sin historiska skuld, visar med all oönskad tydlighet att landet inte är moget för sitt länge hett eftertraktade EU-medlemskap. Respekten för mänskliga rättigheter är helt otillräcklig. Kurder diskrimineras, journalister fängslas, författare förföljs, folkmord förnekas.

Under president Abdullah Güls svenska statsbesök i veckan konstaterade förvisso Fredrik Reinfeldt att bland annat pressfriheten lämnar en del övrigt att önska. Men annars framstod den svenska regeringen som Turkiets ivrigaste EU-supporter.

Inget fel i det, om det samtidigt görs kristallklart vad som krävs för att Turkiet ska släppas in i unionen. Tyvärr verkar Moderaterna och i synnerhet utrikesminister Carl Bildt slira oroväckande på den punkten.

2010 beslutade Sveriges riksdag att kalla den turkiska statens folkmord för ett folkmord. Regeringen med Bildt i spetsen var totalt kallsinnig och slog dövörat till. Då som nu prioriterade Bildt istället kärvänligt varma relationer med Ankara.

Carl Bildts nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter är ett återkommande fenomen som kastar en ovärdighetens skugga över Alliansen. I måndags ville exempelvis EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att Sverige skulle delta i några andra medlemsstaters uppmaning till bestraffning av EU-länder som gör våld på demokratin.

Detta med anledning av den auktoritära utvecklingen i det konservativt styrda Ungern. Bildt lade in veto direkt, vilket måstes anses anmärkningsvärt. Kan vi lita på honom som Sveriges röst i världen?

Denna fredag samlas landets moderater på partikonferens i Karlstad. Välgörande vore om någon tog tillfället i akt att tala klarspråk om Turkiet och armenierna. Ty Bildts skamliga tystnad i denna moraliska testfråga kan väl ändå inte vara representativt för Moderaterna som helhet. Eller?

Med Cameron för Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 24/1:

Har ni hört talas om Neelie Kroes? Om inte, så kan vi meddela att hon är EU-kommissionär för ”den digitala agendan”. Hösten 2011 tillsatte Kroes en utredning om ”fri media och pluralism” under ledning av Lettlands tidigare president Vaira Vike-Freiberga.

I måndags presenterades det färdiga resultatet. Varje EU-land ska tillsätta ett mediaråd med makt att bötfälla misshaglig journalistisk, framtvinga publicerade ursäkter, och frånta journalister rätten att kalla sig journalister.

Råden ska vara ”oberoende”, men samtidigt kontrolleras av EU-kommissionen. Yttrande- och tryckfriheten skulle alltså i framtiden utövas på nåder av icke-folkvalda teknokrater i Bryssel.

Förslaget kommer förhoppningsvis aldrig att bli verklighet. Men är bara ett belysande exempel i raden på hur EU:s grundläggande idé att värna freden, friheten och demokratin i Europa håller på att korrumperas av Brysselapparatens  maktfullkomliga tjänstemannaelit.

Den producerar varje år en oöverskådlig pappersmassa av lagar och regleringar inom området efter område, smått som stort. Det demokratiska underskottet vidgas, en klyfta som tenderar att förstärkas av eurokrisen och kraven på ännu mer överstatliga befogenheter i syfte att rädda det skadeskjutna valutaprojektet från totalt haveri.

Hans Magnus Enzensberger, tysk vänsterliberal intellektuell och EU-vän, varnade nyligen i den läsvärda skriften Det mjuka monstret Bryssel för hur EU:s medborgare riskerar att bli omyndigförklarade av det som i praktiken blivit ett slags europeiskt mandarinvälde.

Enzensberger citerar filosofen Hanna Arendt som redan 1975 såg ”en förvandling av alla statsformer till byråkratier, det vill säga en makt som utgår varken från lagar eller människor utan från anonyma kontor eller datorer”. Där har vi hamnat nu, menar Enzensberger beklagande.

Det är i ljuset av denna dystra utveckling vi bör se den brittiske premiärministern David Camerons tal om ett reformerat EU. Hotet om att Storbritannien skulle lämna unionen efter en folkomröstning är drastiskt. Det skulle vara mycket olyckligt med en union utan de frihandelsvänliga britterna.

Men att Cameron sätter ned foten ordentligt och rejält är sannolikt nödvändigt för att styra EU tillbaka i sundare riktning. Mot ökad ekonomisk konkurrenskraft, mot mindre av byråkratiska överhetsfasoner och mera av folkligt inflytande, mot en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas olikheter.

I Sverige hämmas tyvärr EU-debatten fortfarande av okritiska anhängare (oftast borgerliga) och gammeldags nejsägare (oftast vänster). Det är hög tid att dessa förlegade skyttegravar överges. Istället borde Camerons EU-vision bli en välkommen start för den mogna, brett engagerande diskussion om EU:s mål och syften som både Sverige och övriga Europa behöver.

Löfvens julbudskap

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.

Sänker Frankrike eurozonen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Ur en viktig aspekt var det skönt att socialisten François Hollande i våras vann de franska väljarnas gunst. Medan den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy skamlöst fiskande i främlingsfientlighetens mörka vatten och flirtade med Le Pens extremnationalister, stod Hollande som en försvarare av öppenheten och 1789 års universella republikanska ideal.

Därför var det även en seger för Frankrikes, och i vid mening liberalismens, humanistiska idéarv när Sarkozy fick respass från Élyséepalatset. Problemet med att Hollande flyttade in handlade om ekonomin. Hans program på detta område var en vänsterpopulistisk soppa av chockhöjda skatter på företag och kapital, sänkt pensionsålder och en allmänt statskramande ovilja till strukturreformer.

Och då är Hollande ändå inte någon rigid fransk motsvarighet till Göran Greiders halvmarxistiska testuggare, utan räknas som en tillväxtvänlig pragmatiker i socialistpartiets mittfåra… Det blotta faktum att många franska entreprenörer hotar att lämna landet i protest mot presidentens företagsfientliga politik säger en del om den pragmatismen.

Men Frankrike är, på gott och ont, ett annorlunda land på flera sätt. Kulturellt en nation i yppersta särklass, bärare stolta intellektuella traditioner, med en grandios historia som ständigt gör sig påmind. Fransmännen har välutvecklade böjelser för smak och förfining.

Dock har man också en lika välutvecklad tendens till att snobbigt rynka på näsan åt liberalt marknadstänkande. Det gäller oavsett om de politiska sympatierna ligger till höger eller vänster. Istället vurmar man fortfarande för den starka staten. Frågan är hur länge det håller.

Ty Frankrikes ekonomi, världens femte största, är inne i en allvarlig stagnationsfas vilken hotar att övergå i en fullfjädrad kris med dramatiska konsekvenser för det redan mörbultade eurosamarbetet. The Economist beskriver målande den franska situationen som ”en tickande bomb i Europas hjärta”.

Länge har Frankrike kunnat maskera strukturproblemen genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner räntenivåerna, vilket gjorde pengar billiga att låna. Samma fenomen i eurozonen som fick Grekland, Portugal, Spanien och Italien på fall. Där har regeringarna sedan tvingats till en hårdhänt saneringspolitik.

François Hollande har emellertid visat föga tecken på att vilja stämma i bäcken medan tid är, trots att larmklockorna ringer allt högre. Konkurrenskraften är i nedgång, arbetsmarknaden stelbent, mängder av fransmän saknar jobb, tillväxten knappt flämtande, statsskulden är massiv och de offentliga utgifterna motsvarar hela 56 procent av BNP.

Frankrike är kort sagt mycket sårbart om investerare och banker börjar tappa förtroendet och räntorna rusar i höjden. Bäva Europa.

Europa behöver marknad, inte bidrag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

I decennier var den svenska jordbrukspolitiken en härva av regleringar och subventioner. Som ofta brukligt är när staten griper in för att ”korrigera” marknaden var motivet välvilligt.

Den djupa krisen under 1930-talet gjorde att bönderna fick problem att sälja sina produkter. Till detta kom beredskapsaspekten, aktualiserad av det påföljande andra världskriget. Vid konflikter då handeln spärrades måste Sverige klara självförsörjningen.

Ett batteri av statliga åtgärder sattes in för att gynna jordbruket, som snart fick drag av detaljstyrd och kostsam planekonomi. Eftersom mekanismerna av tillgång och efterfrågan sattes ur spel, fick vi en tilltagande överproduktion från 60-talet och framåt. Spannmåls- och köttbergen växte.

Men när Kjell-Olof Feldt utsågs till finansminister efter den socialdemokratiska valsegern 1982 blev det annat ljud i skällan. Jordbrukspolitikens tunga belastning på statsbudgeten gick inte längre att försvara, ej heller den byråkratiska apparaten för att administrera snårskogen av regleringar. En marknadsanpassning inleddes som var menad att återställa ordningen och ge Sverige en modern och konkurrenskraftig jordbrukssektor.

Slutet gott, allting gott? Icke. Vid Sveriges EU-medlemskap 1995 omintetgjordes hela reformeringen. Vårt land blev istället påtvingad en massiv återreglering i enlighet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Även denna var ursprungligen välvilligt tänkt.

Efter kriget rådde matbrist i Västeuropa. Ett prioriterat mål för det europeiska samarbetet var – precis som i Sverige när det begav sig – att säkerställa ett självförsörjande jordbruk. Konsekvensen blev med tiden också en svindlade dyr överproduktion, där mycket fick dumpas på världsmarknaden genom exportsubventioner.

Tyvärr har EU aldrig haft någon av Kjell-Olof Feldts kaliber i Bryssel som kunnat fasa ut en uppenbart föråldrad, överbyråkratiserad och ekonomiskt oförsvarbar politik på detta område. Alltså har eländet bara rullat vidare, främst påhejat av Frankrike som benhårt motsatt sig minskade subventioner till sina stridslystna bönder.

Dock har Sverige åtminstone en klok EU-minister i Birgitta Ohlsson (FP) som nu satt klackarna i åkern. I det senaste förslaget till EU:s långtidsbudget på astronomiska 9000 miljarder kronor, ska ungefär 40 procent fortfarande spenderas på jordbruket.

”Helt åt skogen”, säger Ohlsson och kräver rejäla besparingar. Istället vill hon se satsningar på forskning, entreprenörskap och ett EU som rustar sig för framtidens utmaningar på den globala marknaden. Sverige är nettobidragsgivare till EU.

Om inte unionen förmår att reformera i synnerhet sin kapitalförstörande jordbrukspolitik, borde vi överväga att i allas intresse ryta som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Vad vill vi med EU?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:

Ack, kära gamla Europa! Vi måste verkligen börja prata om det. Framtiden alltså. Vi behöver, mer än någonsin, en genomgripande diskussion om vad vi egentligen vill med det europeiska integrationsprojektet.

Låt gärna utgångspunkten vara Nobels fredspris, som EU tilldelades i år. Nog var det tämligen ironiskt att EU fick priset just i denna stund, när hela unionen skakar under trycket av en svår finanskris, massiv skuldsättning och eurons krossade förhoppningar. Centrifugala krafter har satts i rörelse som ingen vet konsekvenserna av.

Men den gyllene medaljen från Nobelkommittén i Oslo kan ändå tjäna som en nyttig påminnelse om vad EU i grunden handlar om: att göra slut på den militanta nationalismen, att säkra fred och frihet åt Europas folk. Detta är EU:s kärnuppdrag, något som tyvärr riskerar att hamna i bakgrunden av Brysselbyråkratins ogenerade ambitioner att i praktiken bygga ett federalt, politiskt imperium.

Dessa tendenser har förstärkts påtagligt under senare tid, när tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike kräver utökade överstatliga befogenheter, som en bankunion med gemensam finansinspektion, för att få krisen under kontroll. Det hävdas att något alternativ inte finns, att vi måste rusa snabbt, snabbt i denna enda vägens riktning om inte sönderfall och elände ska drabba oss.

Men något mycket väsentligt fattas. Ty var är det folkliga mandatet? Invånarna i EU:s medlemsländer förväntas bara ge sitt blinda godkännande till konstruktionen av en långtgående federal apparat, vars omfattning saknar tidigare motsvarighet på vår kontinent. Det är äventyrliga steg in i det okända, som hotar kullkasta det statsmännen i sina slutna sammanträdesrum försöker rädda.

Den brittiska historikern Anthony Beevor, som skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, fångade problematiken väl i en intervju nyligen. Från sitt perspektiv betonar han folkstyrets avgörande betydelse och ser med oro på EU:s utveckling mot maktfullkomlig elitism:

”Demokrati däremot motverkar nationalism – demokratier går inte i krig mot varandra. Men när man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Och om det monstret börjar sprattla på allvar, då är vi väldigt illa ute. Nu gäller det att se kallt nyktert på situationen. Krisen ger trots allt möjligheter att rätta det som varit fel och återställa fokuset. Värna den inre marknaden, frihandeln, den gränsöverskridande rörligheten och skyddet av mänskliga rättigheter.

Det är fullt tillräckliga ambitioner som ger betydligt sundare förutsättningar för fortsatt fred mellan Europas länder än någon svällande superstat.

Hög tid att tagga ner EU

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.” Detta skrev dåvarande FP-ledaren Gunnar Helén i boken Frihet i gemenskap 1974. Helén var skarpt kritisk mot den offentliga maktfullkomligheten och oroades över det modernas samhällets centralisering.

Politiska och byråkratiska eliter agerade allt mer självsvåldigt, berusade av de till synes gränslösa möjligheterna av maktutövning och reglering som den svällande statsapparaten gav dem. Deras uppdragsgivare, väljarkåren, tenderade att förvandlas från medborgare till undersåtar, praktiskt taget.

Som ett sätt att rida spärr mot denna utveckling lanserade Helén begreppet ”närdemokrati”. Han ville reformera den politisk/byråkratiska sektorn genom nya kanaler för att stärka det folkliga inflytandet underifrån.

Sedan Gunnar Heléns 70-tal har Sverige förvisso liberaliserats avsevärt. Men hans ord har ändå knappast mist sin aktualitet. Särskilt gällande vart EU egentligen är på väg. Det europeiska integrationsprojektet är skapat för att trygga freden och friheten på vår kontinent efter århundranden av blodiga krig. Som idé är projektet utmärkt och har på många sätt fungerat väl.

Samtidigt måste vi vara på vår vakt mot att kärnan i Europatanken inte korrumperas och förlorar i legitimitet. Det finns ju tecken på att Brysseleliten håller på att göra EU till den maktfullkomliga, självförhärligande kollektiva koloss som Helén en gång varande för i Sverige. Fast i större skala.

Ta bara EU-institutionernas ständiga framstötar för att få egen beskattningsrätt i syfte att bli mer oberoende av medlemsländernas pengabidrag. Eller snacket om att eurokrisens lösning kräver ökad överstatlighet. Detta samtidigt som möjligheterna för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll inte direkt tillhör unionens paradgren.

I synnerhet liberalt sinnande människor borde känna misstänksamhet mot EU-kommissionens regleringsiver. Kanske kan EU-kommissionens vice ordförande Viviane Redings utspel om ett hotande direktiv för att kvotera in kvinnor i företagens styrelser fungera som en väckarklocka.

Lagstiftningsvägen vill kommissionen tvinga EU:s privata näringsliv att utse minst 40 procent kvinnor till styrelserummen inom ett antal år. Att något sådant fullständigt strider mot både äganderätten och näringsfriheten spelar ingen roll. Liksom att det näppeligen skulle göra respekten för jämställdhetsarbetet några större tjänster. Vem vill bli tillsatt på grund av sitt könsorgan istället för sina meriter och personliga kompetens?

Men Europaparlamentet har redan bifallit kvorteringslagen. Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) säger emellertid blankt nej och hoppas kunna stoppa eländet. Kvotering är ingenting för EU att besluta om. Det är en sak för medlemsländerna, menar hon. Helt rätt.

Sabuni kunde hänvisa till Gunnar Helén. Hans närdemokrati har även en motsvarighet inom EU: subsidaritetsprincipen. Den innebär att gemenskapen ska byggas underifrån och uppåt, inte tvärtom. Tydligen har kommissionen glömt detta.

Låt euron krascha

Publicerad den av
1

Krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”, sa Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja nyligen. Det var förstås som att svära högt och ljudligt i EU-kyrkan. Vilket inte behöver utesluta att han har rätt.

Personligen har jag alltid varit en varm Europavän och tyckte länge att euron var en utmärkt idé. Inte främst som ett ekonomiskt projekt. Utan som ett politiskt. En gemensam valuta skulle knyta EU:s medlemsstater närmare varandra, främja den folkliga integrationen, samt stärka demokratins och frihetens värden på vår kontinent.

Men idag finns det goda skäl för oss gamla euroanhängare att betänka vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång konstaterade: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Och resultatet för euron är, trots intentionerna, knappast upplyftande. Tvärtom håller EU på att slitas sönder mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt robustare ekonomierna i norr.

Man kan säga att euron medförde en skadlig dopingeffekt på Medelhavsländerna (och Irland) genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer. Konsekvensen blev överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Inte olikt Sveriges situation under slutet av 80- och början på 90-talet.

Vi kunde dock återställa vår konkurrenskraft genom att släppa den fasta växelkursen och låta kronan flyta (alltså att valutans värde bestäms på marknadsmässiga grunder). Den vägen är emellertid stängd för eurozonens sorgebarn.

Istället är det vilsna krisreceptet en kombination av hårda svältkurer och improviserade stödpaket för astronomiska belopp, trots att det sistnämnda strider mot Maastrichtfördraget som förbjuder EU att lösa ut medlemsstater i finansiella trångmål. Samtidigt talar EU-eliten om behovet av en fiskal union och ökad maktcentralisering till Bryssel för att rädda euron. Bara detta borde få oss att dra i bromsen.

Det räcker nu. Överallt jäser den folkliga misstron mot EU, potentiellt farliga nationalistiska vindar blåser upp i eurohaveriets spår, Europatanken håller på att korrumperas. En upplösning av euron blir mycket smärtsam. Men i långa loppet är det nog den sundaste lösningen.