Kategoriarkiv: EU

Vänlig lilleputt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:

Sveriges band till USA är gamla och varma. Den transatlantiska länken etablerades tidigt. Efter den amerikanska revolutionen 1776, var vi det första landet utan inblandning i det påföljande frihetskriget som erkände den nya nationen.

Poäng till Gustav III för det framsynta diplomatiska steget! Sedan drog 1,2 miljoner svenskar iväg till Nordamerika åren 1850-1930 för att söka sig en ljusare tillvaro. 200 000 återvände med influenser och erfarenheter som gav värdefulla bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering.

Kulturellt kom USA att påverka oss mer än någon annat land efter att Tyskland detroniserades 1945. Värsta vänstervågens uppflammande antiamerikanism under Vietnamkriget och Olof Palmes demonstrativt hårda USA-kritik skadade förvisso relationerna i 70-talets början.

Men säkerhetspolitiskt vårdades Sverige hela tiden av Vita huset som inofficiell Nato-allierad med delansvar för skyddet av Europas norra flank mot Sovjet. När det kom till kritan var också Palme mån om att hålla Sverige kvar som en pålitlig aktör i USA:s militärstrategiska sfär.

Ändå har ingen amerikansk president funnit det värt att besöka oss förrän George W Bush kom till Göteborg 2001. Men det var på grund av EU-toppmötet när Sverige var unionens ordförande. Barack Obamas visit i september får därför historiens vingslag över sig.

En president som håller bilaterala överläggningar på en svensk statsministers hemmaplan har aldrig tidigare hänt. Fast det säger väl något om Sveriges betydelse på den internationella arenan: egentligen är den ringa.

Hade Obama brytt sig om inte frihandelsavtalet mellan USA och EU legat i potten? Detta samtidigt som mötet med Reinfeldt är ett sätt att chikanera den nobbade Putin i Ryssland. Hellre en vänlig lilleputt än en stor buse, uppför er i fortsättningen!

Återstår att se vilket intryck Kreml tar.

 

Värst skandal?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

Upprördheten var med rätta omfattande när statliga Vattenfalls rekordusla affärer nyligen uppdagades. Trots varningar lät regeringen 89-miljardersköpet av det holländska energibolaget Nuon gå igenom 2009.

Facit fick vi häromveckan. Vattenfall tvingades skriva ner sitt värde med svindlande 29,7 miljarder kronor. Tala om baksmälla för skattebetalarna.

Men vad ska man då inte säga om ESO-rapporten Bonde söker bidrag som presenterades i går? ESO är alltså Expertgruppen för offentlig ekonomi, vilken arbetar med oberoende analyser på uppdrag av Finansdepartement.

I nämnda rapport utvärderas effekterna av det svenska landsbygdsstödet för perioden 2007-2013. Notan uppgår till 36 miljarder kronor. Hälften av pengarna kommer via Bryssel, andra hälften hämtas direkt ur den svenska statsbudgeten. Syftet är att främja landsbygdens utveckling; ekonomiskt, socialt, miljömässigt. Och hur har det gått?

Tja, vi skulle väl lika gärna kunnat lägga dessa 36 miljarder i en kompost och gödslat åkrarna med vad som sedan återstår av sedelbuntarna. Antagligen till större nytta.

Ty som ESO kallt konstaterar om stödprogrammet: ”Analysen visar att bl.a. att de olika åtgärderna har stora undanträngningseffekter, dvs. de tränger undan verksamheter som annars hade kommit till stånd. För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas.”

Minus 27,9 miljarder för Vattenfalls misskötsel av skattebetalarnas tillgångar. 36 skattemiljarder bortkastade i vad som i bästa fall är verkningslös, och i sämsta fall kontraproduktiv, subventionspolitik.

Vilken skandal är värst? Vem kräver räfst och rättarting av ansvariga makthavare efter ESO:s avslöjande om detta gigantiska bidragsslöseri? Vilka slutsatser dras av regeringen inför nästa programperiod av planerat landsbygdsstöd som startar 2014?

Monopolistens klagan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/6:Corren.

Livsmedelskedjan City Gross vill erbjuda sina kunder vin. Den som köper en färdigpackad kasse mat via internet, kan även passa på att beställa en vinflaska till middagen. Smidigt och bra, kan tyckas.

Redan nu får vi tack vare EU importera vin för privat bruk från utlandsbaserade företag utan att Systembolaget har med saken att göra. City Gross’ planerade vinförsäljning sker genom samarbete med en danskt firma och förefaller alltså kunna rimma med EU:s regelverk.

Systembolagets vd Magdalena Gerger grinar ändå illa och lovar att försöka skicka regeringen på straffexpedition mot City Gross.

”Det är inget tvivel om att det är problematiskt, nu har det gått så långt att företagen utnyttjar läget och går långt över gränslandet. Konsekvensen blir att vi tycker att lagen bör förtydligas för folkhälsans bästa”, säger hon till Expressen (26/6).

Folkhälsans bästa? Ja, en gång var det svenska alkoholmonopolet verkligen berättigat utifrån just det skälet. Kring förra sekelskiftet var supandet ett gigantiskt samhällsproblem.

Det är sannerligen ingen slump att liberaler, såväl som arbetar- och frikyrkorörelsen, engagerade sig kraftfullt för ett nyktrare Sverige. Det var en förutsättning för att omvandlingen till en demokratisk, modern industrination skulle lyckas.

Statsmaktens hårda bandage i syfte att öka nykterheten blev också framgångsrik. Men numera är vi ett betydligt mognare folk än för 100 år sedan. Trots successiva liberaliseringar som skett på alkoholområdet de senaste två decennierna, minskar både konsumtionen och det alkoholrelaterade våldet.

På vilket sätt folkhälsan riskeras av vinförsäljning till maten via livsmedelsbutikers webbsidor är svårt att se. Systembolagets ilska mot City Gross är snarare motiverat av omsorgen att skydda klirret i de egna butikskassorna.

Befria filmen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

EU och USA ska inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal. Blir det verklighet har vi alla anledning att fira. Handelsflödet över Atlanten är världens enskilt största. Rivna tullmurar skulle betyda en enorm stimulans för den sackande ekonomin.

Tyvärr har det redan kommit smolk i glädjebägaren. Europaparlamentets kråkvinkelprotektionister har röstat igenom ett krav på att EU-kommissionen måste undanta kulturområdet från förhandlingarna.

Anledningen är rädsla för att den europeiska musik- och filmbranschen inte klarar fri konkurrens med den amerikanska om publikens gunst. Som Europas gamla kulturnationer plötsligt skulle disneyfieras och ohjälpligt förflackas under trycket av Onkel Sam.

Dumheter. En sådan inställning tyder mest på omotiverat risigt självförtroende, blandat med vänsterfärgad antiamerikanism, och även på ett paternalistiskt förakt mot de europeiska kulturkonsumenterna som inte anses förstå sitt eget bästa.

Carl Schylter, MP:s man i Europaparlamentet, motiverar kulturprotektionismen med att inflytandet från USA skulle ”hindra vår kultur att utvecklas fritt”.

Kly, de professionella svenska kulturskaparnas intresseorganisation, är inne på samma spår och menar att frihandel försvårar Sveriges möjligheter att bedriva en filmpolitik som skyddar mångfalden.

Verkligen? Hotet mot den fria kulturen ligger snarare i rådande politisering. Symptomatiskt är Svenska filminstitutets ideologiska styrning av filmstödet i feministisk riktning, därtill påhejat av regeringen.

Att missnöjet över dessa diktat jäser bland filmskaparna ger SFI:s vd Anna Serner själv ett träffande uttryck för på sin blogg: ”Jag vet att ni är ett antal därute i filmbranschen som tycker vi (jag) bara tjatar om denna jämställdhet. Att jag borde prata mer filminnehåll.”

Frihandel eller vara i händerna på Anna Serner? Det borde Kly fundera på.

Löfven och LO under falsk flagg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Go home!”, skrek fackets torpeder mot lettiska byggjobbare i Vaxholm 2004. Händelsen är en tragiskt ökänd symbol för den svenska fackföreningsrörelsens protektionistiska syn på utländsk arbetskraft.

Traditionellt har Sverige bejakat frihandel. Varken LO eller Socialdemokraterna har önskat resa höga tullmurar mot omvärlden för att värna sina medlemmars jobb i svensk industri. Man har förstått frihandelns centrala betydelse för vårt välstånd.

Men denna insikt har enbart gällt utbyte av varor över gränserna. Inte tjänster, inte att människor från andra länder ska jobba här. I Vaxholmsfallet, där Byggnads satte sina kollegor från Lettland under blockad, försökte facket göra gällande att det handlade om solidaritet. LO försvarade letterna från att utnyttjas, helt enkelt. Trots att de redan hade relativt sett god lön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, skriver forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsatser är att LO länge använde sin maktposition och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. Motivet var rädslan om svenskarnas jobb. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det samtidigt en strategi för att hindra konkurrens och utvecklingen mot en friare lönesättning.

Att LO år 2004 ogillade att EU:s nya och fattigare medlemsländer i öst (som Lettland) skulle omfattas av unionens gemensamma arbetsmarknad var väl därför ganska givet.

Föga förvånade var tyvärr också att LO stormade mot alliansregeringens arbetstillståndsreform från 2008. Då liberaliserades de tidigare hårda reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Metalls tidigare fackbas Stefan Löfven, som nu aspirerar på att bli socialdemokratisk statsminister, har naturligtvis lovat att riva upp reformen.

Intervjuad i Expressen den 28/5 hävdar han att arbetskraftsinvandrare ofta tvingas ”leva under vidriga förhållanden, knappt får lön, inte skatten betald”.

Den generella bilden utifrån OECD:s utvärdering är dock att ”lönerna inom de rekryterande företagen är högre än i företag som inte rekryterar arbetskraftsinvandrare” (Recruiting Immigrant Workers: Sweden 2011). Konfronterad med dessa uppgifter svarar Löfven förbluffande barnsligt och anti-intellektuellt: ”OECD påstår, men de kan ju inte påstå”.

Som av en händelse mobiliserade hela LO i går med förnyade krav på att den utomeuropeiska jobbinvandringen måste hejdas och återregleras. Gissa varför?

Liberaliseringen har medfört att invandrarna inte kunnat garanteras schyssta löner och arbetsvillkor, enligt LO:s ständigt lika ömmande företrädare. Och de kan ju tydligen i motsats till OECD ”påstå”.

Det gamla solidaritetskortet spelas ut alltså igen som en maskering av den krassa hållningen ”svenska jobb åt svenskarna”. Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Bildts blockader

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:Corren.

När Carl Bildt låter som Maj Britt Theorin har vi skäl att bli nervösa, skrev Per Ahlmark i 90-talets början. Bildt var statsminister och inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade.

Serbien gick till offensiv mot Bosniens muslimer och belägrade Sarajevo. FN svarade med en vapenblockad som i praktiken gynnade serberna, vilka redan hade stora militära lager att ösa ur. Muslimerna fick förtvivlat försöka kämpa så gott de själva kunde.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal och höll stenhårt fast vid blockaden. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta uttalande kan ställas mot Srebrenica något år senare, då värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.

Nu är Bildt utrikesminister och ett långt, blodigt inbördeskrig rasar ånyo, denna gång i Syrien. FN är handlingsförlamat inför upproret mot den samvetslösa Assadregimen, som Ryssland och Iran backar upp, samtidigt som USA:s Obama tvår sina händer.

Situationen är komplicerad sägs det. Och det är sant. Man sa samma sak om Jugoslavienkonflikten. Men säg det också till alla syrier som jagas av Assads tungt beväpnade militär, som nu även fått utökat stöd från Ryssland.

Ett oenigt EU har dock till sist lyft sitt vapenembargo mot Syrien för att oppositionens moderata krafter ska få bättre chanser, vilket kanske, förhoppningsvis kan leda till att Assad tvingas förhandla.

Men Bildt är missnöjd och försvarar åter embargot likt en Maj Britt Theorin: ”Jag är mera för vapenvila än för vapenleveranser.” Javisst.

Bara ett problem som borde göra oss andra mycket nervösa. Fortsatt blockad hade ökat risken för att denna vapenvila dikterats av en triumferande Assad.

Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Början till slutet för euron

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SySydöstran, din lokaltidning i Blekinge. döstran 27/3:

Cypern är en lilleputt-ekonomi i relation till andra EMU-länders. Ändå kan detta senaste avsnitt i eurokrisens demoraliserande följetong bli det som förebådar slutet på valutaprojektet. Bedöm själva, ty läget är följande.

Cypern är drabbad av finansiell härdsmälta efter att dess kasinoartade banksektor kraschat. Bryssel tvingas för vilken gång i ordningen rycka ut med ett improviserat hjälppaket i syfte att staga upp ännu en av eurozonens skuldtyngda syndare. Men i denna hantering har tre fundamentala principer, som skulle varit gjutna i armerad betong, visat sig ödesdigert ihåliga.

För det första: frysningen av Cyperns pengaflöde svär mot EU:s fria rörlighet av kapital. En grundbult i den inre marknaden är alltså möjlig att skruva ur.

För det andra: turerna kring engångsskatten på kundernas pengar i de cypriotiska bankerna (EU:s krav på motprestation för att ge nödlån) blottar det faktum att Bryssel kan göra våld på insättningsgarantin. Därmed sätts det europeiska banksystemets förtroende i gungning.

Dessa två principbrott är knappast bankkunderna i andra eurokrisande länder som Spanien och Italien sena att uppfatta. En förvärrad statsfinansiell situation där och vem vågar lita på att exemplet Cypern inte upprepas? Om EU är kapabelt att låsa människors kapital och sedan konfiskera det, kan förstås inga pengar anses trygga framöver.

Vad göra? Tja, mest rationellt är väl att rusa till banken, tömma sina konton, köpa guld och gömma det hemma i garderoben. Vore jag spanjor skulle jag seriöst överväga det. Eller placera mina tillgångar i dollar på andra sidan Atlanten.

För det tredje: allvarliga tankar har vädrats att Cypern kan tvingas lämna euron. Något sådant har Brysselhöjdarna tidigare dyrt och heligt lovat vara fullständigt bortom horisonten för samtliga euromedlemmar. En gång euroland, alltid euroland, i evighet, amen!

Men idag har vi sett hur EU blinkat i sitt orubbliga försvar av valutaunionens samarbete. Signalen om att den omöjliga exitvägen ändå är möjlig, öppnar för hittills oanade radikala konsekvenser.

Summa summarum: EMU-projektet vilar numera på mycket lös sand. Faktiskt är varenda bärande bestämmelse i det ursprungliga regelverket bruten vid det här laget. Mitt stalltips är tyvärr att än mörkare tider väntar för euron. Snart kan stagnationens Frankrike stå på tur att falla och då… Bäva Europa.

Vem vågar längre lita på Bryssel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 26/3:Corren.

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs”, lär gamle rikskansler Axel Oxenstierna  suckat innan han skulle förhandla fram Westfaliska freden. Att klokskapen bland världens styrande inte tagit några varaktiga jättekliv framåt sedan 1600-talet tycks tyvärr europrojektets debacle bekräfta.

Och som exemplet Cypern illustrerar saknar EU:s ledare en förståndig strategi för att släcka krishärden. De reser vilset från toppmöte till toppmöte och halar fram brandslangen i akuta punktinsatser. Just när elden verkar vara under kontroll på en plats, flammar den upp på en annan.

Våren 2010 deklarerade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att den grekiska eurobrasans spridningsrisk var åtgärdad. Strax därefter blossade rena eldstormen upp i Grekland och snart stod även Spanien, Portugal, Italien och Irland i lågor.

EMU:s regelverk, som förbjuder medlemsländerna och centralbanken ECB från att lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna, rök all världens väg i de improviserade brandkårsutryckningar som följde. Reglerna kring euron var förstås redan innan dess förvandlade till aska, praktiskt taget.

Stabilitetspaktens bestämmelser hade brutits gång på gång. Ingen bestraffning skedde. Tyskland och Frankrike tillät sig själva att strunta i paktens krav på budgetbalans 2004 och satte därmed ett illavarslande mönster för övriga deltagare i eurozonen.

Till detta kommer att euron skapade en farlig dopningseffekt på ekonomierna kring Medelhavet, samt Irland. Det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer med i dag bittert kända konsekvenser: överhettning, stigande produktionskostnader, växande fastighetsbubblor och en dundrande krasch när slutet på lånefesten obevekligen kom.

Astronomiska summor har vid det här laget pumpats ut i räddningsaktioner. Men Barroso försäkrade oss åter i januari att nu, äntligen, hade det existentiella hotet mot euron övervunnits. Knappt hade de lugnande orden uttalats förrän eldsvådan drabbade Cypern, ett land som varken varit moget för EU- eller euromedlemskap från första början.

På Cypern är det dess uppblåsta banksektor som imploderat. Visserligen är landets ekonomi av dvärgformat. Det stora problemet med denna senaste av EU:s nödutryckningar är att Brysseleliten lyckats med konststycket att sända signaler som undergräver förtroendet för insättningsgarantin i Europas banksystem.

Risken är att särskilt kunder i eurokrisande länder som Spanien och Italien tömmer sina konton av rädsla för framtida konfiskering. Dessutom innebär Cyperns frysta kapitalflöde att ännu en principiell grundbult i EU-bygget dragits ur (pengarnas fria rörlighet).

Även surret om att Cypern kan tvingas göra det mest förbjudna och lämna euron, visar att allt som EU-ledarna tidigare lovat vara hugget i sten över en natt kan förvandlas till grus. Vad går längre att lita på?

Axel Oxenstierna var ett statsmannakonstens geni. Men frågan är om ens han, som faktiskt fixade att avsluta 30-åriga kriget, skulle förmå att reda ut dagens europeiska härva.

EU som den nya rövarkungen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:Corren.

Lite elakt skulle Cypern kunna liknas vid titeln på ett gammalt album med Nationalteatern: Rövarkungens ö. Hit har diverse ljusskygga aktörer världen över, inte minst ryska oligarker, skickat fartygslaster med skumraskpengar genom åren.

Då är det väl inte mer än rättvist att dessa giriga isterbukar tvingas hjälpa den cypriotiska staten ur eurokrisens skuldträsk, kan man tycka. Eller hur har annars EU:s höjdare resonerat i detta fall? Det är svårt att bli klok på hela saken.

Bakgrunden är att Cypern ropar desperat efter nödlån från EU och Internationella valutafonden, som ställer upp med 10 miljarder euro på ett villkor: att Medelhavsön själv drar in närmare sex miljarder euro från sina banksparare.

Men denna engångsskatt skulle förstås inte bara drabba Rysslands gangsterkapitalister. Varenda kotte som samlat tillgångar i bankerna riskerar att hamna i fogdens klor. Inte konstigt att det kokar av ilska bland Cyperns folk och i går kväll förkastade landets parlament lyckligtvis det vettlösa kravet.

När EU-eliten inte ens ryggar för att konfiskera hederliga småsparares pengar i syfte att rädda sitt havererade europrojekt, ja då har alla unionens medborgare synnerligen goda skäl att resa ragg. Ty vad är den statliga insättningsgarantin, detta fundament i det moderna banksystemet, längre värd i Europa?

Om inte pengarna kan anses säkra på Cypern, då kanske pengarna heller inte är tryggade i andra och större krisländer som Spanien. Äldre tiders bankrusningar, då sparare belägrade bankkontoren för att tömma sina konton, är det vad som väntar oss igen?

Måhända är det bäst att vi redan nu istället börjar stoppa sedlarna i madrassen som skydd mot rövarkungen. Det verkar ju faktiskt vara i Bryssel som han egentligen bor.