Låt SAS flyga för egen maskin

Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (20/7) om flygbolaget SAS:

Krisen i SAS är över! Det låter nästan för bra för att vara sant. Men VD:n Mats Jansson framstår som självsäkert optimistisk. Efter otaliga sparprogram, tusentals sparkade anställda och tillförsel av nytt kapital på totalt 11 miljarder kronor sedan 2006, förklarar Jansson att gyllene dagar väntar. Redan nästa år utlovar han vinstsiffror (DN 13/7).

Det ständiga sorgebarnet i statens flora av affärsdrivande verksamheter skulle alltså vara flygfäigt igen. Med all respekt för Mats Jansson bör glädjebudet tas med en nypa salt. Det hör ändå till VD-rollen att efter stålbad leverera vackra prognoser. Annars vore all svett och alla tårar förgäves.

Huvudproblemet för SAS är dock lika delar strukturella som affärskulturella. Liksom många andra anrika nationella flygbolag har SAS haft svårt att anpassa sig till den fria konkurrensen om passagerarna. Där staterna tidigare bestämde villkoren för lufttrafiken i kartelluppgörelser, regerar idag marknaden utan pardon.

Pigga privata uppstickare tar marknadsandelar med billiga flygplansstolar, medan baktunga och trötta jättar som SAS kämpar för att hålla sig kvar på startbanan. Belgiska Sabena rullade av för gott 2001 och ersattes av dotterbolaget SN Brussels Airlines. Samma historia drabbade schweiziska Swissair 2002 som efter konkursen övertogs av Crossair, också ett dotterbolag.

Grekiska staten fortsatte att pumpa in pengar i Olympic Airlines till 2009, då bolaget tvingades genomgå en rekonstruktion och privatiserades under namnet Olympic Air. Italienska Alitalia finns fortfarande i luften, men är affärsmässigt rena kraschen.

Förr var flygbolagen nationella prestigeprojekt. Varje land med självaktning skulle ha en ståtlig flygplansflotta, som ett sätt att visa flaggan på världskartan. SAS kom även att manifestera den nordiska sammanhållningen efter andra världskrigets stormar. Bolaget bildades 1946 av Sverige, Norge och Danmark. Passagerarflyget var en glamorös bransch, en symbol för samhällelig modernitet och framåtanda.

Det var då. Numera är det väl få som känner hjärtat svälla i bröstet vid åsynen av ett SAS-plan. För dagens konsument kvittar det väl vilka färger som är målade på stjärtfenan, huvudsaken är att bolaget kan erbjuda en komfortabel resa till rimlig kostnad.

Frågan är således varför staten år 2010 ska engagera sig i flygburen passagerarfrakt runt jordklotet. De hållbara argumenten torde vara samma som varför staten ska hålla på med sprittillverkning eller sälja mediciner i särskilda butiker: inga. Alliansregeringen har under mandatperioden låtit privatisera både Absolut Vodka och Apoteket. Men ägarskapet i SAS har man behållit.

Om nu verkligen VD:n Mats Jansson har fog för sitt påstående att det snart blir plus i bokföringen, är det onekligen hög tid för regeringen att även låta SAS gå under klubban. Vem vet? Priset kan till och med bli riktigt hyfsat. Men framför allt slipper svenska skattebetalare riskera sina pengar som riskkapital i en för det offentliga väsensfrämmande näringsverksamhet.

Gekko – mannen bakom finanskrisen

Igår krönikerade jag i Sydöstran om Gordon Gekkos återkomst på vita duken. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:

Håll i er, nu är han tillbaka! Gordon Gekko, den slemmige finanshajen som sjöng girighetens lov i regissören Oliver Stones succérulle Wall Street från 1987. I uppföljaren Wall Street: Money Never Sleeps (premiärvisades i Cannes förra veckan) repriserar skådespelaren Michael Douglas sin mest berömda roll.

Man får väl bara livligt hoppas att herrarna Stone och Douglas lyckats bättre med budskapet i tvåan. Den första filmen var ju tänkt som en satirisk skildring av yppie-decenniets rovdjurskapitalism. Gekko skulle bli en avskräckande symbol för alla dessa kortsiktiga börsspekulanter och cyniska företagsstyckare, vilka spelade roulette med USA:s ekonomi.

Men vad hände? Istället för filmskurken som publiken förmodades bua ut, promenerade Gordon Gekko rakt igenom vita duken som hjälte och ikon.

Michael Douglas har ofta i intervjuer, lätt förtvivlad, berättat om hur många personer i blanka kostymer han under åren träffat på gatan som tackat honom, varmt och översvallande. Som unga hade de sett Wall Street på bio och älskat hans Gekkotolkning. Och inspirerats att själva göra karriärer i finansvärlden!

Det yrkesvalet har vi alla fått betala dyrt och bittert för. Den 15 september 2008 kraschade Lehman Brothers, den fjärde största investmentbanken på verklighetens Wall Street. Amerikanska staten vägrade täcka de enorma kreditförlusterna med skattebetalarnas pengar. Konkursen var ett faktum.

I samma stund hördes en gigantisk smäll. Det var den globala spekulationsbubblan som sprack.

Regeringarna i land efter land tvingades sedan vräka ut pengar i stödaktioner för att rädda vad som räddas kunde. När Lehman Brothers brakade ihop riskerade nämligen chockvågen att utlösa en total systemkollaps.

Oräkneliga andra finansiella institutioner – som spelat lika högt, girigt och lättsinnigt – höll på att falla likt dominobrickor. Världskonjunkturen rasade rakt ner i källaren. Där sitter vi idag tillsammans med finansfolket som en gång lämnat biofåtöljen och trott sig kunna bli Gordon Gekko i levande livet.

Oliver Stone och Michael Douglas bedyrar dock att de lärt sig läxan. Det nya porträttet av Gekko ska vara av helt annan kaliber. Be en bön för att det funkar. Vem vet annars vad ännu en generation av Gekkofans kan ställa till med i framtiden…

Jobbpolitik?

Förkorta arbetsdagen till sex timmar. Med hela lönen kvar.

Detta krav ska ingå i Vänsterpartiets valplattform, beslutade de rödglödgade ombuden på partiets kongress i Gävle. Koalitionskamraten Miljöpartiet har sedan tidigare beslutat att gå till val på friår från jobbet. Och Socialdemokraterna utlovar höjda bidrag för alla som inte arbetar.

I det rödgröna samhället tycks det bli mer hängmatta än verkstad. Vilket förhoppningsvis även kommer att gälla dess regering. Det blir ju liksom lugnast så… 

Mördande profit

Vapen dödar. På riktigt. Inte minst den stora tillgången på handeldvapen i tredje världen är ett gissel. Konflikter förvärras, urartar, samhällen dränks i blod. Rädsla och skräck regerar i en ond spiral som skapar ännu mer brutalitet, kräver ännu fler offer. 

Som vanligt drabbas civila män, kvinnor och barn värst när samvetslösa våldsverkare löper amok. Dessa kan vara reguljära soldater i en korrupt statsapparats tjänst. Eller gerillakrigare, privata knektar, rena gangsters.

För att skydda sig och sina familjer från övergrepp väljer ofta vanliga invånare att också skaffa skjutvapen. Och det där med beväpning är aldrig något problem i utvecklingsländer som Kongo, Sudan, Somalia, etc. 

Det må finns brist på mycket där. Men utbudet av k-pistar, gevär, pistoler, granatkastare och annat otyg tycks aldrig sina. Varifrån kommer allt?

Någon har ju tillverkat dessa vapen. Någon har distribuerat och sålt dessa vapen. Någon tjänar uppenbarligen ordentligt med pengar på att hålla hela denna vidriga hantering igång. 

Denna ”någon” ska först och främst sökas på vår egen kontinents bakgator. Enligt en holländsk dokumentär från 2007, som visades igår kväll på TV8, överträffar Europas årliga försäljning av handeldvapen både USA:s och Asiens med råge. Det är enorma belopp, hundratals miljoner euro, som forsar in på vapenmånglarnas bankkonton. Inte sällan är handeln illegal så det skriker om det.

Konstigt då bara att vi inte hör mer om den. Eller orkar bry oss… Det är ju lätt att slå dövörat till när kulorna drabbar okända, namnlösa människor, långt borta. 

Symbolisk tågresa

Alliansen är på spåret igen. Fantastiska fyran – Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund – åker tåg genom Sverige. Igår besöktes bland annat Borås och Göteborg, idag tuffas det vidare till Skövde och Örebro. Verkar vara en trevlig utflykt.

Budskapet som ska säljas in till väljarna, då? Det är ett valprogram i nio punkter. Om vad Alliansen INTE tänker göra. Inte höja skatten för vanliga löntagare, inte avskaffa RUT, inte införa kilometerskatt, etc. Den som önskar besked om vad Alliansen verkligen vill, får vänta på perrongen till sensommaren. 

Också en form av negative campaigning.

Jag hoppas dock att Reinfeldt & Co begrundat exemplet George Bush, den äldre. Under valkampanjen till Vita huset 1988 lovade även han triumferande att inte höja skatten: Read my lips, no new taxes!”.

Väl vald till president tvingades Bush göra tvärtom, vilket naturligtvis ledde till urspårat förtroende. Väljarna kickade ut honom fyra år senare. 

För övrigt är Lena Melins kommentar till Alliansens tågturné den mest tänkvärda i tidningsfloden:

”SJ Event borde ta över hela SJ. De skötte det abonnerade tåget. Framme i tid. Jättegod mat. Inga avstängda toaletter. Fungerande eluttag. Toppen!” 

Vad säger inte detta om Alliansens Sverige? Det krävs tydligen att man måste vara en synnerligen priviligerad resenär, som kan specialchartra egna lok och vagnar, för att SJ ska börja leverera acceptabel standard…

Rödgrönt alternativ, signerat Tage Erlander

Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna bombat den borgerliga regeringen med kritik om jobbskatteavdraget, Alliansens paradnummer.

Nu har den rödgröna oppositionen så äntligen sytt ihop sitt eget budgetalternativ. Och resultatet blir… att i princip hela klabbet får vara kvar. 

Statsminister Fredrik Reinfeldt borde väl bli glatt överraskad av ett sådant erkännande. Men föreföll istället betryckt och snudd på förbannad, när han mötte Mona Sahlin under gårdagens debatt i SVT:s Aktuellt (här och här).

Fast det är klart. Det är kanske inte är så kul att gå in i en valrörelse där motståndaren triangulerat bort ens bästa vapen. Fråga Bob Dole, som blåstes av banan enligt samma metod från Bill Clinton 1996. Eller John Major, som gick ett likadant öde till mötes mot Tony Blair 1997.

If you can’t beat them, join them. Det är en läxa som också Sahlin och hennes koalitionskamrater lärt. 71 miljarder kronor i blå inkomstskattesänkning vs 69 miljarder kronor i rödgrön inkomstskattesänkning. Differens: två miljarder spänn. Inte en avgrundsdjup klyfta mellan alternativen, precis. 

Väljarmatematiken är utan tvekan talande. Socialdemokraterna vill förstås inte riskera att få den breda, strävsamma medelklassen emot sig. Vilket är utmärkt och insiktsfullt även rent ideologiskt. Ofta är det poppis bland intellektuella från både vänster och höger att sparka på medelklassens folk. De är småborgerliga, tröga och saknar verklig horisont utöver sina tre V:n – Villa, Vovve och Volvo. 

Men på många sätt är medelklassen det goda samhällets kitt. Tvånget att ta hänsyn till deras intressen utgör ett hälosamt korrektiv mot alltför äventyrliga experiment och omvälvningar från den styrande elitens sida.

En alienerad medelklass är något av det värsta som kan inträffa, vilket historien tydligt visat. Tag bara massarbetslösheten och rekordinflationen som drabbade Weimarrepublikens Tyskland. Det var medelklassens förlorade förtroende för demokratin som gav Adolf Hitler en karriär.

Ett jämförelsevis mindre drastiskt exempel av annat slag är det svenska riksdagsvalet 1948. Socialdemokraterna hade övermodigt lanserat ett omfattande efterkrigsprogram med starka socialistiska förtecken. Partiet fick storstryk av Folkpartiets Bertil Ohlin och var nära att mista regeringsmakten på kuppen.

Det glömde Tage Erlander aldrig.

Socialdemokraterna förstod att deras folkhemsprojekt vore omöjligt att genomföra utan förankring bland befolkningens medelklassgrupper. Från 50-talet började Erlander klokt och pragmatiskt att anpassa partiets hållning därefter. Mona Sahlin talar gärna uppskattande om Olof Palme. Men det är uppenbarligen i Tage Erlanders fotspår hon praktiskt vandrar.

Det hedrar henne.

Företagarna i det politiska kretsloppet

”Nu omfamnar vi entreprenörskapet. Vi för helhjärtat en politik för fler och växande företag.”

Vem sa detta? Om inte riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S). Under sitt förstamajtal i Växjö utropade han till de församlade skarorna att Socialdemokraterna är ”det nya småförtagarpartiet”.

Sålunda bekräftade han den rådande trenden inom svensk politik. Från vänster till höger stjäl man ogenerat varandras kläder. Moderaterna jobbar hårt på att locka arbetets söner och döttrar in i högerburen. Socialdemokraterna kontrar med att vilja bli företagarnas bästa vän. Särskilt det lilla trängda Centerpartiet, som försökt nischa sig som entreprenörernas spjutspets i regeringen, får väl se upp när Luciano Astudillo går på offensiven: 

”En rödgrön näringsminister kommer efter den 19 september att arbeta som en bäver för att förenkla vardagen för småföretagen, för att stärka svensk konkurrenskraft och för att bistå våra företag att komma ut på större marknader.”

Notera: bäver. Astudillo draperar sig till och med i Maud Olofssons egenartade språkdräkt. 

Nå, det är lätt att ironisera över detta. Man kan förvisso med fog ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet på företagarområdet. Men har den borgerliga Alliansen varit så mycket bättre?

När finansminister Anders Borg nyligen presenterade regeringens sista budget innan valet, haglade besvikna kommentar över honom från företagarnas intresseorganisationer. Kommentaren från Per Lidström, ordförande i Företagarförbundet, sammanfattade kritiken:

”För fyra år sedan vid den här tiden ville Alliansen satsa 15 miljarder på småföretag och företagande. Var är de ambitionerna nu?” (Privata Affärer 15/4, läs mer här). 

Näringsminister Maud Olofsson fick också sina fiskar varma under sitt framträdande på Företagarförbundets stämma förra veckan.

Mats Eriksson, företagare i cateringbranschen, gav uttryck för det bistra stämningsläget: 

”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag.

Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten” (SR 24/4).

Maud Olofsson försvarade sig med att hon riskerade att bli utbytt efter hösten val och skramlade med det värsta vänsterspöket som finns tillgängligt:

”Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.”

Förutom att demagogin framstår som fåraktig och desperat (att Ohly erbjuds – eller ens vill ha – en sådan statsrådspost är lika sannolikt som snöbollskrig i helvetet), kan det knappast kallas imponerade att skyla över egna tillkortakommanden med att alternativet skulle vara ännu sämre än det nuvarande. 

Egentligen illustrerar alltihop ett förhållande av närmast tragikomiska dimensioner. Oavsett regeringarnas kulör, är oftast det ingen hejd på den högtidliga retoriken om företagsvärldens betydelse. Minns ni Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare var vår tids ”hjältar”? 

Under hennes och Björn Rosengrens  gemensamma chefande för Göran Perssons näringsdepartement, snackades det så mycket om företagen att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Men några substansiella resultat av ordverkstan fick vi titta i månen efter, även då. 

Politiker och entreprenörer är som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två.

Ibland undrar jag om inte Joseph Schumpeter hade rätt: den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, och den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i långa loppet det största hotet mot kapitalismen. 

Bojkott mot Israel?

Nu hörs ropet igen. Bojkotta Israel! 

Denna gång är det Konsumentföreningen Väst som står bakom orden. Under sitt årsmöte i lördags röstades tre motioner igenom med krav på att israeliska produkter ska förbjudas i Coops butiker.

KF Västs ordförande Carina Malmer (S) är stridslysten och låter meddela

”Styrelsen kommer nu att driva bojkottfrågan vidare i KF Sverige”. 

Även jag finner det rimligt med stark kritik mot Benjamin Netanyahus högerregering, bosättningarna på Västbanken och byggexpansionen i östra Jerusalem. Även jag känner frustration, sorg och ilska över den till synes olösliga konflikten mellan israeler och palestinier.

Men bojkott? 

Den skulle sannolikt inte bli effektiv. Den skulle sannolikt inte leda till någonting konstruktivt, tvärtom. Den önskas inte av fredsrörelsen eller oppositionen i Knesset. Vidare är det mycket principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma värdegemenskap som oss själva – det vill säga, är demokratier. 

Dessutom ger bojkottkravet synnerligen obehagliga associationer. Vilket varje åtminstone någorlunda historiskt bevandrad person borde vara medveten om.

Uppmaning till bojkott mot judiska affärer och företag var ett stående inslag i nazisternas arsenal under 30- och 40-talen. Även det svenska näringslivet lät sig påverkas. Många av våra direktörer tvekade inte att rensa ut judar från sina rörelser. Allt för att vårda handelsförbindelserna med Hitlertyskland. 

När sedan Israel bildades 1948 som ett nationalhem för judarna, försökte arabvärlden omedelbart krossa landet genom vapenmakt. Därefter inleddes en långvarig ekonomisk bojkott som ett kompletterande medel i samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan. 

Ändå vet jag inget land som det lika ofta hojtas om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. 

Ryssland kan bedriva terrorkrig i Tjetjenien, invadera Georgien och syssla med utpressning mot Ukraina. Kina är världens största diktatur som avrättar flest människor i världen, har ockuperat Tibet sedan 50-talet och regelbundet skramlar med vapen mot demokratin Taiwan. För att inte tala om alla dessa oljestinna arabtyrannier där regimerna varje dag, året om, systematiskt kränker mänskliga rättigheter på grövsta tänkbara vis. 

När hördes krav på bojkott sist mot någon av dessa stater? 

Istället är det Mellanösterns enda demokrati, vilken sedan dag ett av sin existens levt under hotet om fysisk utplåning, som ska isoleras och tvingas till ekonomisk åderlåtning. För detta tyckts det finnas ett aldrig sinande engagemang, särskilt inom den svenska vänstern. Och dit räknas väl fortfarande Coop, antar jag. 

Men visst. Jag slutar gärna att handla israeliska apelsiner i deras butiker. Jag slutar faktiskt väldigt gärna att handla någonting alls där.

Reinfeldt låter Sifo och Sahlin bestämma

Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker det är dåligt att Sverige inte bytt kronan till euron. Denna åsikt har stärkts av kraschen i den globala ekonomin, berättar han i Sydsvenskan

”Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen.”

Märkligt då att Reinfeldt fortsatt att hålla så låg profil om euron, även sedan han fick denna klarsyn. Logiskt sett borde väl en statsminister ta vissa konsekvenser av vad han anser vara rätt och riktigt för landet? Som exempelvis att omsätta sina övertygelser i någon form av handling. 

Annorlunda är det med alliansbröderna Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD). Även de tycker att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i det europeiska intergrationsprojektet, och att finanskrisens omskakande verkningar stärkt betydelsen av en snar euro-anslutning.

Men de bägge herrarna drar också en praktisk slutsats utifrån detta: Sverige ska hålla en ny folkomröstning om EMU innan nästa mandatperiods utgång 2014. Det ska Alliansen gå till val på, fram med eurosedlarna på bordet och låt diskussionen ta fart! 

Tvärstopp. Sådant vägrar den moderate statsministern att vara med på: 

”För mig finns ingen anledning att förnya frågan till svenska folket förrän vi har ett entydigt underlag som visar att opinionen har svängt.”

Han motiverar även sitt nej med hänvisning till inställningen hos Socialdemokraterna: 

”Mona Sahlin har gett besked att det inte är aktuellt med folkomröstning nästa mandatperiod. Då måste jag lyssna.”

Beklämmande. Istället för att driva EMU-frågan, skapa tryck i debatten, agitera, försöka leda och forma opinionen, väljer alltså Fredrik Reinfeldt att passivt lägga örat mot marken. 

Mer borde vi kunna begära från landets mäktigaste politiker.

Reinfeldt har i andra sammanhang deklarerat att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti. Då bör man även kunna visa statsmannaskap. Och sådant är knappast att lojt låta avgörande spörsmål hållas som gisslan av Sifo och oppositionen.