Kategoriarkiv: Ekonomi

Medan vägglössen sprider sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:Corren.

Har du som student råd att köpa dig en egen etta för dryga miljonen? Grattis. Då slipper du köa, snurra runt i hyreskarusellen, kan glömma svartkontrakt, undvika att tvingas sova i kompisarnas soffor, eller i värsta fall tälta.

Inför varje terminsstart i de större universitets- och högskoleorterna är visan densamma. Bostadsbristen gör livet surt, mängder av studenter jagar nervöst tak över huvudet. Då är det bra att ha burgna föräldrar som kan ställa upp med pengar.

I tisdagens Corren rapporterades om hur priserna på små lägenheter stigit kraftigt i Linköping. Det är trycket från studenterna som driver upp köpeskillingen på mindre bostadsrätter. En etta på 28 kvadratmeter i Hejdegården såldes nyligen för 1,2 miljoner kronor.

Linköpings bostadsmarknad börjar bli lika febrigt överhettad som i Stockholm. För dem som inte haft turen att födas i en kapitalstark familj blir bandagen allt hårdare.

Just exemplet Stockholm är symptomatiskt. 80 000 studenter och bara 12 500 studentlägenheter. Lösningen, om det är rätt ord, är att studenterna tränger ihop sig så tätt att sanitetsproblemen tilltar och förvärras.

DN hade i måndags en larmartikel om hur Stiftelsen Stockholms studentbostäder brottas med en formidabel invasion av vägglöss i trångboddhetens spår. Samma bekymmer finns även på andra håll i landet. Enligt Anticimex har vägglössen ökat markant de senaste åren. Det är som om Lubbe Nordströms gamla Lort-Sverige gjort comeback.

Studenternas föga avundsvärda situation är bara en sida av bostadspolitikens haveri. Sverige tillhör de länder som urbaniseras snabbast i EU. Människor söker sig till expansiva städer för att få arbete, utbildning, större socialt umgänge, ökade livschanser.

Det är i grunden en positiv utveckling som förbättrar ekonomin och välståndet. Men bostadsbristens elände utgör en starkt hämmande faktor för tillväxtdynamiken.

Alliansregeringen försöker göra en hel. Minska regelkrånglet, förkorta planprocesserna, underlätta andrahandsuthyrningen, sänka reavinstbeskattningen och så vidare. Utmärkt.

Ändå skyr samtliga riksdagspartier att ens nudda vid det överskuggande strukturfelet: hyresregleringen anno 1942, eller bruksvärdessystemet, som skapat vad nationalekonomen Assar Lindbeck kallat ”en 70 år lång katastrof”.

Den politiska regleringen har effektivt förstört samspelet mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden, gjort nyinvesteringar olönsamma, underblåst handeln med svarta hyreskontrakt och drivit upp priserna på bostadsrätter till absurda nivåer i attraktiva orter.

En successiv övergång till marknadshyror vore det enskilt bästa botemedlet för att häva obalanserna och öka tillgången på bostäder i alla prislägen. Men sådant tal är fortfarande tabu i såväl riksdag som regering. Ytterst kan vi tacka dem att vägglössen sprider sig.

Och var lycklig du som har tillräckligt med pengar att köpa dig fri från bekymren. Många andra kan det inte.

Värst skandal?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

Upprördheten var med rätta omfattande när statliga Vattenfalls rekordusla affärer nyligen uppdagades. Trots varningar lät regeringen 89-miljardersköpet av det holländska energibolaget Nuon gå igenom 2009.

Facit fick vi häromveckan. Vattenfall tvingades skriva ner sitt värde med svindlande 29,7 miljarder kronor. Tala om baksmälla för skattebetalarna.

Men vad ska man då inte säga om ESO-rapporten Bonde söker bidrag som presenterades i går? ESO är alltså Expertgruppen för offentlig ekonomi, vilken arbetar med oberoende analyser på uppdrag av Finansdepartement.

I nämnda rapport utvärderas effekterna av det svenska landsbygdsstödet för perioden 2007-2013. Notan uppgår till 36 miljarder kronor. Hälften av pengarna kommer via Bryssel, andra hälften hämtas direkt ur den svenska statsbudgeten. Syftet är att främja landsbygdens utveckling; ekonomiskt, socialt, miljömässigt. Och hur har det gått?

Tja, vi skulle väl lika gärna kunnat lägga dessa 36 miljarder i en kompost och gödslat åkrarna med vad som sedan återstår av sedelbuntarna. Antagligen till större nytta.

Ty som ESO kallt konstaterar om stödprogrammet: ”Analysen visar att bl.a. att de olika åtgärderna har stora undanträngningseffekter, dvs. de tränger undan verksamheter som annars hade kommit till stånd. För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas.”

Minus 27,9 miljarder för Vattenfalls misskötsel av skattebetalarnas tillgångar. 36 skattemiljarder bortkastade i vad som i bästa fall är verkningslös, och i sämsta fall kontraproduktiv, subventionspolitik.

Vilken skandal är värst? Vem kräver räfst och rättarting av ansvariga makthavare efter ESO:s avslöjande om detta gigantiska bidragsslöseri? Vilka slutsatser dras av regeringen inför nästa programperiod av planerat landsbygdsstöd som startar 2014?

Gärna champagne, men först jobbar vi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/8:Corren.

Helen Gurley Brown (1922-2012) tillhör USA:s legendariska tidningsmakare. I 32 år var hon chefredaktör för Cosmopolitan, en tidskrift med yngre kvinnor som målgrupp och där artiklarna främst handlar om mode, flärd, relationer och sex.

Men Helen Gurley Brown ryggade inte för att påpeka att livet inte bara var champagne, romantik och glamour. Tvärtom, det gällde även att kunna stå på egna ben, försörja sig och jobba enträget. Precis som hon själv gjorde. Ett av hennes råd till läsekretsen löd: ”Att älska arbetet är nästan lika viktigt som att älska en man, kanske lika viktigt”.

Typiskt Helen Gurley Brown, typiskt Amerika. Det är ingen slump att USA, världens största ekonomi, uppvisar en sådan enastående dynamik och produktivitet. De senaste årens finanskris har förvisso slagit hårt, arbetslösheten är alltjämt hög (senast 7,6 procent, nya siffror presenteras i dag).

Dock kan nationen förlita sig på en inneboende återhämtningskraft som utan tvekan är imponerande. BNP-tillväxten för andra kvartalet i år har redan överträffat förväntningarna. Karaktäristiskt för USA är just att aldrig ge upp, vad som än händer: bit ihop och jobba.

Amerikanen är ständigt på jakt efter att arbeta mer, söka ett annat jobb, få bättre lön, ta ytterligare ett trappsteg i karriären. Gärna starta eget, gärna flytta över hela kontinenten om så krävs.

Misslyckas man på ett ställe, bryter man upp och prövar lyckan någon annanstans. Osentimentalt och utan att blicka tillbaka. Framåt, alltid framåt. Den mentaliteten sitter djupt förankrad i USA:s själ. Detta kan vi i socialstatens Sverige snobbigt rynka på näsan åt och tycka massa saker om.

Men minns att det var hårt arbete, flit och företagsamhet som även byggde vårt land. Från 1800-talets fattighus gick vi till ett rikt och välmående folkhem. Det uppstod inte ur tomma intet. Resurserna skapades av en befolkning som varje morgon gick till jobbet i förtröstan om att en bättre framtid var inom räckhåll.

Och den dåvarande socialdemokratin var sannerligen inga mjukryggar i sin politiska attityd: gör din plikt, kräv din rätt. I den ordningen. Det var arbetslinje det!

Nu klagas det från vänsterhåll att Alliansregeringen ställer för tuffa krav på de arbetslösa. Bidragsnivåerna är inte som förr, man kan inte stämpla i åratal, arbetssökande ska snart tvingas skicka in rapporter till Arbetsförmedlingen om antalet sökta anställningar, etc.

Visst, det är en svår situation att sakna jobb och konjunkturläget gör inte förutsättningarna på arbetsmarknaden lättare. Fast hur är det egentligen? Är vi som amerikanerna villiga att flytta till vilken del av landet som helst för ett jobb? Anstränger vi oss lika mycket, tar vi hellre ett mindre statusfyllt arbete än stämplar ytterligare en månad? Att starta eget, är det ens en tanke som finns på kartan när andra möjligheter synes uttömda?

Måhända finns en del att lära från Helen Gurley Browns USA om vikten av att älska arbetet. Som hon kunde ha sagt: gärna champagne, men först jobbar vi.

Värna naturen, bo i staden!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Det sägs ofta att svenskarna är ett naturälskande folk. Särskilt under denna ljuva sommartid är det lätt att förstå varför. Man tar bilen ut från stadens asfaltsdjungel, lämnar de trafiktunga allfartsvägarna och möts av bedårande vyer.

Frodigt grönskande landskap, böljande ängar, solglittrande sjövikar, här och där klassiskt faluröda stugor med vita knutar. Att ströva längs stigar bland fågelsång och susande trädkronor är en härligt avkopplande upplevelse. Harmoni och lugn, en vederkvickelse för själen.

Ändå är det allt färre som har lust att husera i landsbygdens pittoreska stugor, annat än som rekreation på fritiden. Naturen är trevlig att besöka, men bo och verka i den? Trenden talar sitt tydliga språk och har så gjort i Sverige sedan 1900-talets början. Natursvärmeriet till trots, det är stadsmiljön vi i praktiken föredrar.

Urbaniseringen accelererade kraftigt efter andra världskriget och någon avmattning finns inte i sikte. Tvärtom. Enligt SCB sker 70 procent av befolkningstillväxten i de tre storstadslänen (Stockholm, Göteborg och Malmö), medan glesbygdskommunerna stadigt töms på unga vuxna, i synnerhet kvinnor.

Inte sällan är det populärt bland politiker och andra tyckare att beklaga denna process. Under parollen ”Hela Sverige ska leva” har det i decennier satsats hundratals miljarder skattekronor på olika regionalpolitiska stödprogram i avsikt att försöka vända, eller åtminstone bromsa, urbaniseringstrycket.

För den som är intresserad finns en katalog av utvärderingar (från ESO, Nutek, med flera) över vilka framgångar som nåtts: inga. Vi kunde lika gärna eldat upp pengarna, insatserna saknar bestående effekter. Inflyttningen till de större städerna, som Linköping, pågår i oförminskad takt.

Det är inte ett unikt svenskt särdrag. Samma fenomen kan beskådas i hela den globaliserade världen. Numera bor fler av jordklotets befolkning i städer än på landsbygden. Enligt en FN-prognos kommer 70 procent av världens människor ha lämnat landet bakom sig år 2050. Något att sörja?

Inte alls. Som den amerikanska Harvardekonomen Edward Glaeser konstaterat är korrelationen närmast perfekt mellan urbanisering och ökat välstånd bland alla världens länder.

Städerna ger generellt sett bättre livskvalitet i form av utbildning, arbete, inkomster, kontakter, social samvaro och kulturutbud. Urbaniseringen gör oss rikare, friare och mera välmående. Fler människor som bor tätare gör att resurserna används effektivare och slitaget på miljön dämpas.

Detta i kombination med ett högproduktivt, modernt jordbruk och en globaliserad livsmedelshandel gör att bristen på mat (detta historiska gissel för mänskligheten) i princip tillhör den gamla onda tiden. Där svält ännu förekommer är i lågproduktiva landsbygdsekonomier med svagt utvecklade marknader och odemokratiska politiska system.

Visst är det skönt att visats ute i naturen. Men det är tack vare urbaniseringen som människans miljöskadande verksamhet kan reduceras, så att även framtida generationer får möjligheten att njuta av det vackra sommarlandskapets rogivande scenerier.

Monopolistens klagan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/6:Corren.

Livsmedelskedjan City Gross vill erbjuda sina kunder vin. Den som köper en färdigpackad kasse mat via internet, kan även passa på att beställa en vinflaska till middagen. Smidigt och bra, kan tyckas.

Redan nu får vi tack vare EU importera vin för privat bruk från utlandsbaserade företag utan att Systembolaget har med saken att göra. City Gross’ planerade vinförsäljning sker genom samarbete med en danskt firma och förefaller alltså kunna rimma med EU:s regelverk.

Systembolagets vd Magdalena Gerger grinar ändå illa och lovar att försöka skicka regeringen på straffexpedition mot City Gross.

”Det är inget tvivel om att det är problematiskt, nu har det gått så långt att företagen utnyttjar läget och går långt över gränslandet. Konsekvensen blir att vi tycker att lagen bör förtydligas för folkhälsans bästa”, säger hon till Expressen (26/6).

Folkhälsans bästa? Ja, en gång var det svenska alkoholmonopolet verkligen berättigat utifrån just det skälet. Kring förra sekelskiftet var supandet ett gigantiskt samhällsproblem.

Det är sannerligen ingen slump att liberaler, såväl som arbetar- och frikyrkorörelsen, engagerade sig kraftfullt för ett nyktrare Sverige. Det var en förutsättning för att omvandlingen till en demokratisk, modern industrination skulle lyckas.

Statsmaktens hårda bandage i syfte att öka nykterheten blev också framgångsrik. Men numera är vi ett betydligt mognare folk än för 100 år sedan. Trots successiva liberaliseringar som skett på alkoholområdet de senaste två decennierna, minskar både konsumtionen och det alkoholrelaterade våldet.

På vilket sätt folkhälsan riskeras av vinförsäljning till maten via livsmedelsbutikers webbsidor är svårt att se. Systembolagets ilska mot City Gross är snarare motiverat av omsorgen att skydda klirret i de egna butikskassorna.

När pengarna inte längre räcker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:Corren.

Trots att Alliansregeringen sänkt skattetrycket något är det fortfarande ett av de hårdaste i världen. Ändå räcker det inte, larmar Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Ska vi upprätthålla samma omfattning på den offentliga sektorns välfärdstjänster om 20-25 år som i dag, tvingas enskilda medborgare slanta upp rejält till systemet. Kommunerna måste höja skatten med cirka 10 kronor fram till 2035. Främsta anledningen är demografisk.

Andelen äldre i samhället ökar, samtidigt som antalet svenskar i arbetsför ålder stagnerar. Stefan Ackerby, biträdande chef på SKL:s avdelning för ekonomi och styrning, efterlyser i Gefle Dagblad den 14/6 en bred diskussion om hur denna brännande framtidsfråga ska lösas.

Fortsatt rationalisering i den offentliga verksamheten krävs, men också tydligare prioriteringar är av nöden. Det blir tuffa beslut som väntar, vilket SKL flera gånger förr försökt påtala.

Men hittills har politikerna generellt föredragit ducka bakom sina talarstolar och undvikit att ta diskussionen. Ur deras perspektiv är det knappast roligt att leverera obekväma besked som innebär nedskärningar, minskade åtaganden och större ansvar åt individen.

Sådant brukar ju anses som rena skräcken i vår politisk kultur, där väljarna vant sig vid ett samhälle med synnerligen långtgående offentliga ingrepp.

Andra sidan av det klirrande myntet är dock denna: Även om svenska folkets skattetolerans alltjämt är remarkabel internationellt sett, finns rimligen en smärtgräns för hur mycket mer som är möjligt att plocka från arbetande människors plånböcker.

Skulle exempelvis Alliansens RUT- och jobbskatteavdrag plötsligt ätas upp av skattechockande kommuner, är det inte osannolikt att det blir liv i luckan när vanligt folk upptäcker hur hushållsekonomins marginaler smälter ihop och krymper i accelererande takt.

Alltså måste vi börja prata allvar om vilken nivå som är godtagbar för den offentlig verksamheten, och vilka rågångar som politiken bör hålla sig inom. Nu finns i princip inga alls, egentligen existerar knappast ett helt från den politiska sfären oberoende svenskt civilsamhälle.

Förvisso finns det massor av ideella föreningar och organisationer. Men idealiteten bygger i icke ringa grad på att stat, kommun och landsting ständigt pumpar in åtskilliga miljarder kronor i skattebidrag till det mesta mellan himmel och jord. Skälen är ofta behjärtansvärda.

Man vill bland annat stödja kollektivt idrottande och kulturutövande, studiecirklar och samhällsengagemang på alla upptänkliga områden (i synnerhet de politiska partierna är väldigt duktiga på att finansiera sig skattevägen). Säg vilket intresse du har, samla ihop en liten grupp och alltid finns det något bidrag att hämta.

Det borde vara hög tid att göra upp med denna modell. Det är inte bara en kostnads- och prioriteringsfråga som rör bevarandet av välfärdsstatens kärna.

Det ligger också ett egenvärde i att återupprätta ett starkt, självständigt civilsamhälle som står fritt från maktens inflytande och där särskilt vuxna människor så långt som möjligt kan axla ansvar för både sig själva och varandra.

Befria filmen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

EU och USA ska inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal. Blir det verklighet har vi alla anledning att fira. Handelsflödet över Atlanten är världens enskilt största. Rivna tullmurar skulle betyda en enorm stimulans för den sackande ekonomin.

Tyvärr har det redan kommit smolk i glädjebägaren. Europaparlamentets kråkvinkelprotektionister har röstat igenom ett krav på att EU-kommissionen måste undanta kulturområdet från förhandlingarna.

Anledningen är rädsla för att den europeiska musik- och filmbranschen inte klarar fri konkurrens med den amerikanska om publikens gunst. Som Europas gamla kulturnationer plötsligt skulle disneyfieras och ohjälpligt förflackas under trycket av Onkel Sam.

Dumheter. En sådan inställning tyder mest på omotiverat risigt självförtroende, blandat med vänsterfärgad antiamerikanism, och även på ett paternalistiskt förakt mot de europeiska kulturkonsumenterna som inte anses förstå sitt eget bästa.

Carl Schylter, MP:s man i Europaparlamentet, motiverar kulturprotektionismen med att inflytandet från USA skulle ”hindra vår kultur att utvecklas fritt”.

Kly, de professionella svenska kulturskaparnas intresseorganisation, är inne på samma spår och menar att frihandel försvårar Sveriges möjligheter att bedriva en filmpolitik som skyddar mångfalden.

Verkligen? Hotet mot den fria kulturen ligger snarare i rådande politisering. Symptomatiskt är Svenska filminstitutets ideologiska styrning av filmstödet i feministisk riktning, därtill påhejat av regeringen.

Att missnöjet över dessa diktat jäser bland filmskaparna ger SFI:s vd Anna Serner själv ett träffande uttryck för på sin blogg: ”Jag vet att ni är ett antal därute i filmbranschen som tycker vi (jag) bara tjatar om denna jämställdhet. Att jag borde prata mer filminnehåll.”

Frihandel eller vara i händerna på Anna Serner? Det borde Kly fundera på.

Löfven och LO under falsk flagg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Go home!”, skrek fackets torpeder mot lettiska byggjobbare i Vaxholm 2004. Händelsen är en tragiskt ökänd symbol för den svenska fackföreningsrörelsens protektionistiska syn på utländsk arbetskraft.

Traditionellt har Sverige bejakat frihandel. Varken LO eller Socialdemokraterna har önskat resa höga tullmurar mot omvärlden för att värna sina medlemmars jobb i svensk industri. Man har förstått frihandelns centrala betydelse för vårt välstånd.

Men denna insikt har enbart gällt utbyte av varor över gränserna. Inte tjänster, inte att människor från andra länder ska jobba här. I Vaxholmsfallet, där Byggnads satte sina kollegor från Lettland under blockad, försökte facket göra gällande att det handlade om solidaritet. LO försvarade letterna från att utnyttjas, helt enkelt. Trots att de redan hade relativt sett god lön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, skriver forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsatser är att LO länge använde sin maktposition och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. Motivet var rädslan om svenskarnas jobb. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det samtidigt en strategi för att hindra konkurrens och utvecklingen mot en friare lönesättning.

Att LO år 2004 ogillade att EU:s nya och fattigare medlemsländer i öst (som Lettland) skulle omfattas av unionens gemensamma arbetsmarknad var väl därför ganska givet.

Föga förvånade var tyvärr också att LO stormade mot alliansregeringens arbetstillståndsreform från 2008. Då liberaliserades de tidigare hårda reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Metalls tidigare fackbas Stefan Löfven, som nu aspirerar på att bli socialdemokratisk statsminister, har naturligtvis lovat att riva upp reformen.

Intervjuad i Expressen den 28/5 hävdar han att arbetskraftsinvandrare ofta tvingas ”leva under vidriga förhållanden, knappt får lön, inte skatten betald”.

Den generella bilden utifrån OECD:s utvärdering är dock att ”lönerna inom de rekryterande företagen är högre än i företag som inte rekryterar arbetskraftsinvandrare” (Recruiting Immigrant Workers: Sweden 2011). Konfronterad med dessa uppgifter svarar Löfven förbluffande barnsligt och anti-intellektuellt: ”OECD påstår, men de kan ju inte påstå”.

Som av en händelse mobiliserade hela LO i går med förnyade krav på att den utomeuropeiska jobbinvandringen måste hejdas och återregleras. Gissa varför?

Liberaliseringen har medfört att invandrarna inte kunnat garanteras schyssta löner och arbetsvillkor, enligt LO:s ständigt lika ömmande företrädare. Och de kan ju tydligen i motsats till OECD ”påstå”.

Det gamla solidaritetskortet spelas ut alltså igen som en maskering av den krassa hållningen ”svenska jobb åt svenskarna”. Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.