Kategoriarkiv: Ekonomi

Skenlösningarnas politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson presenterade under måndagen partiets vårbudget. Inga direkta nyheter förstås, eftersom man på bekant spinndoktormanér redan pytsat ut innehållet bit för bit i medierna under veckorna som gått för att maximera uppmärksamheten.

Partiet är också på tämligen maxat humör att plocka sedlar ur våra plånböcker. Totalt vill Socialdemokraterna att företagen och medborgarna ska betala in sammanlagt 32 miljarder kronor mer till statens kassakista. Detta för att lösa en rad angelägna samhällsproblem som med rätta oroar väljarna.

Men blir det någon valuta för pengarna? Ta bostadseländet. S vill satsa ungefär en miljard om året i bidrag till byggen av fler hyresrätter.

Det är inte ”något stort belopp i förhållande till de totala kostnader vi pratar om i den årliga bostadsproduktionen. Rimligen kan det här handla om en begränsad stimulans på marginalen”, konstaterar Boverkets analyschef Bo Söderberg (SvD 27/4).

Varför föreslår S inte avskaffande av hyresregleringen istället så att marknaden tillåts fungera? Då kan hyresrätter bli lönsamma att bygga igen för privata investerare och de långa köerna försvinna (se ledarsidan i gårdagens Corren).

S vill också, i likhet med Alliansen, satsa pengar på att minska klasserna i grundskolans inledande årskurser. Detta framställs som ett effektivt sätt att få bukt med elevernas fallande kunskapsnivåer, trots att åtgärden knappast har något stöd i etablerad forskning.

Mycket tyder snarare på att den svenska skolans kris inte främst är ett resursproblem, utan ett värderingsproblem. Lärarkåren är demoraliserad, eleverna brister i disciplin och ansträngning, föräldrarna tenderar att fly sitt ansvar för barnens studieresultat och förväntar sig anklagande att skolan ska sköta allt. Vad hjälper då mer skattepengar? (Författaren och debattören Patrik Engellau skriver tankeväckande om dessa aspekter på skolkrisen i sin nyutkomna bok Min oro).

Vidare anslår S två miljarder till förbättring av sjukvården. Fler vårdplatser utlovas. Ja, den usla tillgängligheten (bland den sämsta i Europa) är verkligen deprimerande. Men varför fokuserar man då inte på att komma till rätta med det gigantiska resursslöseri som orsakats av den föråldrade, fragmentiserade och kroniskt ineffektiva landstingsorganisationen?

Att heller inte regeringen orkat ta i frågan att avskaffa landstingen och strukturera om vården är ingen ursäkt. Nu fortsätter S bara att kasta friska pengar efter dåliga.

Och hur tror man att arbetslösheten skulle lindras genom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, höjd moms för restaurangsektorn och försämrat RUT-avdrag? Sverige lider brist på enkla jobb som insteg på arbetsmarknaden, vilket särskilt drabbar unga, lågutbildade och invandrare.

Alliansen borde gjort mer för att undanröja hindren, absolut. Men S gör tvärtom situationen värre och erbjuder nya varianter av AMS-åtgärder och ett batteri av kurser som alternativ till produktiv sysselsättning genom sänkta trösklar (vilket partiets stora bidragsgivare LO bestämt motsätter sig).

Om något har Magdalena Andersson gett skenlösningarnas politik ett ansikte. Och du får betala notan.

Den eviga bostadsfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

600 nya bostäder kan redan nästa år börja byggas i Linköping. Området det gäller är Valla.

Eftersom kommunens bostadsbolag Stångåstaden är främsta aktör kommer huvuddelen av beståndet att bli hyresrätter. Ett mycket välkommet beslut av samhällsbyggnadsnämnden, i synnerhet som Hyresgästföreningen i samma veva levererade en rapport om länets fortsatt kärva bostadssituation.

Den som söker lägenhet hos allmännyttan tvingas köa i ett år för en etta, för större lägenheter upp till 18 månader. Och då är läget ganska hyfsat i Östergötland jämfört med övriga landet. Den genomsnittliga väntetiden i Sverige för en etta hos offentliga bostadsbolag är 32 månader.

”Bristen på tillgängliga hyresrätter är en stoppkloss på bostadsmarknaden som får konsekvenser för både arbetsmarknad och tillväxt”, säger Hyresgästföreningens bostadspolitiska utredare Jonas Hagetoft i ett pressmeddelande. Så sant.

Samtidigt tillhör Hyresgästföreningen en av de hårdaste motståndarna till den effektivaste lösningen: att stimulera nyproduktionen i enskild regi genom marknadsmässiga hyror. Istället efterlyser Hyresgästföreningen ökade insatser från staten och kommunerna.

Som Linköping och Stångåstaden kanske? Tyvärr. Generellt orkar inte den offentliga sfären att ekonomiskt kompensera för regleringarna som, med uppenbart katastrofala resultat, rubbat jämvikten mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden.

Den sociala bostadspolitiken var nog vackert tänkt, i praktiken har dess vällovliga syften blivit det godas fiende. Det finns ingen annan väg ur denna soppa än att göra det lönsamt för privata investerare att satsa på hyresrätter, menar nationalekonomen Assar Lindbeck:

”Med dagens hyresreglering och andra bromsklossar kan man inte förvänta sig att privata aktörer ska gå in. Kommunerna? De har inte ens råd att renovera sitt nuvarande bestånd. Staten? Knappast, här kommer kraven skola, vård och omsorg i första rummet. Slutsatsen måste vara privat kapital som drar det stora lasset och då måste det finnas regelverk och modeller som ger rätt incitament” (Byggindustrin 31/1).

Sverige är förmodligen världsmästare på politiskt regelraseri inom byggandet. En av de andra bromsklossarna som Lindbeck nämner utöver hyresregleringen är exempelvis de frikostiga möjligheterna att överklaga planerade nybyggnationer, något som i värsta fall riskerar att försena Stångåstadens hyresrätter i Valla under åratal (inte för inte varnade samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok för detta i Corren 23/4).

Man avundas inte bostadsminister Stefan Attefalls Sisyfosliknande uppgift att åtminstone försöka rulla undan några stötestenar ur det väldiga berg av föreskrifter, lagar och detaljregleringar som hindrar en vettigt fungerande fastighetsproduktion och bostadsmarknad i Sverige.

Han har i alla fall gett oss chansen att bygga större friggebodar hemma på tomten. Om man äger någon. Mindre bemedlade svenskar som saknar tak över huvudet får lyda Tage Erlanders pinsamt aktuella råd från 1966 och ställa sig i den sovjetaktiga bostadskön. Eller skaffa husvagn, alternativt tälta.

Allvarligt talat, så här kan vi bara inte ha det längre.

Stora värden på spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.

Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.

EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.

Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.

Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.

Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:

”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.

Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.

Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?

Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.

Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.

Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.

Vad vill Reinfeldt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn.

Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars… ”Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad”, sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.

Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader.

Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet.

Löfven däremot… Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?

Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer.

Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?

Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning?

Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Gott så.

Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.

I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats.

Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.

Ett annat problem är bostadsmarknadens katastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas.

Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i Slaget om Rosenbad på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.

Staten i bolagsträsket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Flera transaktioner har inte varit förenliga med god affärssed, inte motsvarat egna etiska krav och olagligheter kan inte uteslutas. Så löd styrelseordföranden Marie Ehrlings förklaring till att Telia Soneras tidigare vd Lars Nyberg nekades ansvarsfrihet på bolagsstämman i onsdags.

Han hängdes för affärerna i Kazakstan runt årsskiftet 2012-13. Själv tvingades han avgå förra året när avslöjandet om mutkolvshistorien i Uzbekistan blivit för besvärande. En syndabock har utsetts och samtidigt låter Telia Sonera kolla om skumma affärer gjorts även i andra östländer.

Påpassligt får revisionsbyrån PWC, som sorglöst granskat bolagets verksamhet i ett decennium, en knäpp på näsan av statens ägarrepresentant, statssekreteraren Erik Thedéen (M). Han vill att PWC rannsakar sig ”för att se om de har något att lära”.

Operation Uppsnyggning pågår. Men oavsett hur mycket än Telia Sonera vill intala oss att man försöker tvätta rent sin gamla smutsiga byk, så förblir den skitig och kan inte bli något annat.

Det är praktiskt taget omöjligt att göra klanderfria affärer med de djupt korrumperade diktaturerna i öst som Telia Sonera inriktat sin expansion på (förutom Kazakstan och Uzbekistan, även Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Vitryssland, med flera).

Snövita kontrakt i miljardklassen med regimernas hantlangare där tillhör sagornas värld. Priset blir också medverkan till brott mot mänskliga rättigheter när Telia Sonera ger de forna Sovjetrepublikernas säkerhetspolis tillgång till telesystemen för jakt på oppositionella.

Det finns bara en moraliskt rimlig väg ur härvan. Det är att lämna dessa marknader. Men icke. Eurasien är Telias Soneras främsta och viktigaste vinstmaskin. Därför slår heller inte svenska staten, som äger 37 procent av koncernen, näven i bordet på allvar.

Istället får vi bevittna ett slags självspäkningens skådespel för att ge legitimitet åt att fortsatta lukrativa affärer framöver.

Statens anseende som bolagsägare blir inte vackrare av flykten från ansvar för Vattenfalls köp av Nuon 2009, tidernas största svenska kontantaffär som även slog rekord i fiasko.

Svenska folket, vars pengar helstatliga Vattenfall och regeringen spelat bort, borde naturligtvis ha rätt till en förklaring varför det gick så illa. Varningar fanns ju att Nuonköpet byggde på glädjekalkyler.

Men när riksdagens konstitutionsutskott försöker bringa klarhet åt oss, vägrar den tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) demonstrativt att infinna sig och svara på frågor om hur djupt affären förankrades i övriga regeringen. Hon minns ändå inte.

Och hennes efterträdare Annie Lööf (C) försvarar skamligt Olofssons duckande i buskarna. Vattenfalls förre styrelseordförande Lars Westerberg – händelsevis bror till riksdagens moderate talman – infann sig dock.

Men meddelade KU att han inte minns vem på politisk nivå som gav honom grönt ljus att lägga upp 89 miljarder kronor netto för Nuon. Informerades brorsans partikamrater Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Nä, ingen minns och dokumentation saknas sägs det.

Nog luktar det ruttet om statens bolagsengagemang. Vilka är de som har mest att lära? Politiker ska inte låta staten äga bolag och äventyra förtroendet för demokratin på kuppen.

Politiken är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.

Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.

Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.

Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.

Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.

I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.

På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?

Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.

”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).

I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.

Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.

Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.

Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.

Snacka går ju

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:Corren.

Hört talas om Förenklingsdagen? Det är ett årligt event som Näringsdepartementet arrangerat sedan 2009 och syftar till ”dialog, kunskapsutbyte och inspiration för aktörer som arbetar med att förenkla för företagen”.

Den senaste Förenklingsdagen ägde rum i december. Blir det fler gånger hänger sannolikt på om Alliansen överlever valet eller inte.

Men oavsett vilken regering folket väljer i höst, kan vi tryggt räkna med att den politiska söndagsskoleretoriken om betydelsen av att minska företagarkrånglet består. Alla partier, till och med Vänsterpartiet, vill numera vara företagarnas bästisar.

Minns bara Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare är vår tids ”hjältar”. Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande på Näringsdepartementet snackades det så mycket blomsterspråk kring företagandet att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Den S-drivna ordverkstan gick på högvarv, trögare var det med konkreta resultat.

När Maud Olofsson tog över 2006 utlovades storstilad ändring, och hennes efterträdare Annie Lööf har fortsatt hålla Centerfanan högt. Ändå konstaterar Världsbanken i en färsk rapport att klimatet för nyföretagare är sämst i Norden.

Av 189 länder har Sverige fallit till 61:a plats gällande hur lång tid entreprenörer behöver slåss mot byråkratin innan de kan börja göra affärer med sina bolag (2011 befann vi oss på plats 39).

Det beror inte på att Alliansen trasslat till det mera. Utan därför att andra länders regeringar är duktigare på att underlätta för sin närande sektor än vad våra politiker har varit.

Världsbanken menar att pappersexercisen och kostnaderna för att starta företag i Sverige förblivit onödigt betungande, likaså att den rigida regleringen av arbetsmarknaden och det höga skattetrycket är problematiska faktorer.

Inget jättesmickrande facit efter åtta års borgerligt maktinnehav. Dialog- och inspirationsmöten på Näringsdepartementet i all ära. Men vill inte Annie Lööf prata sig in i historien som en ny Mona Sahlin är det nog dags att lägga in en högre växel i förenklingsmaskineriet.

Tala är silver, handling är – bokstavligen – guld.

I pelagonernas paradis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/3:Corren.

Blir det rödgrön regering i höst kommer friåret tillbaka. Det förkunnade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i veckan. Du slipper jobba och kan läsa, slappa, förverkliga dig själv, tänka höga tankar eller bara odla pelargoner.

Ty som Fridolins kollega Åsa Romson slagit fast: ”det ska vara lite fritt för människor att faktiskt välja pelargonlinjen och säga att jag behövde den här pausen, för jag och min familj hänger ihop bättre om vi gör så” (Expressen 4/6 2013).

På någon annans bekostnad givetvis. Det gäller att alltså att hoppas på förståelse från din skattebetalande granne som fortsätter att gå till arbetet varje morgon medan du stannar hemma och kontemplativt sköter om blomkrukorna i fönstret.

Omkring 2 miljarder kronor per år kostade kalaset förra gången MP tvingade Socialdemokraterna att genomföra denna gröna favoritreform (som infördes på försök 2002, permanentades 2004 och avskaffades när Alliansen tog över 2006).

Som grädde på moset vill MP även korta den ordinarie arbetstiden, ett krav som också Vänsterpartiet driver. Stefan Löfven är nog måttligt road. Att driva den kostnadskrävande välfärdsstaten vidare på färre försörjande jobbinsatser och flower power blir ingen enkel utmaning.

Men å andra sidan har den hängmattelängtande grönvänstern en lång arbetsföraktade västerländsk idétradition att luta sig mot. Redan Aristoteles fördömde det triviala vardagsslitet, sånt var enbart något för lägre stående slavnaturer. Elitmänniskor som han själv måste ha det bekvämt för att kunna fokusera på filosofi och politik.

En liknande uppfattning hade godsägaradeln i det gryende industrisamhället. De finansierade det goda livet genom räntor på ärvt kapital eller utsugning av bönder. Den framväxande, strävsamma borgarklassen avfärdades som simpla krämare.

Aristokraternas bekymmerslösa leverne blev Karl Marx förebild när han tänkte sig tillvaron i kommunistiska paradiset: ”att göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker.”

Andra socialister var inne på samma spår, som Marx’ svärson Paul Lafargue med sin på slutet av 1800-talet populära pamflett Rätten till lättja. Där hävdade han att folket ”måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och slå dank och frossa resten av tiden… då kommer den gamla Jorden med en darrning av lättnad känna ett nytt universum öppna sig”.

Socialdemokraterna i Sverige har traditionellt delat borgerlighetens positiva syn på arbete och flit, men det finns undantag.

Axel Danielsson, en av den tidiga arbetsrörelsens förgrundsgestalter, myntade vid förra sekelskiftet begreppet ”rätten till maklighet” och höll brandtal om att ”arbetaren ska göra det arbete som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären inte längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna anat”.

Som att odla pelargoner då, enligt Miljöpartiets friårsvision om Sverige. Inte undra på att Fridolin och Romson rynkar på näsan åt det simpla löneslaveriet. De är ju upptagna med att ägna sig åt politik i Aristoteles anda.

Förfranska Sverige

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 19/3:

Visst är det härlig kulturupplevelse att åka runt på landsbygden i andra länder som Frankrike, Italien och Spanien. Man kan besöka vackra vingårdar, få tillfälle att bekanta sig med den lokala producenten, upptäcka nya smaker och kanske köpa med sig en flaska eller två.

Det är sånt som ger livet en extra krydda. Varför kan vi inte njuta samma nöjen i Sverige? Därför att våra politiker sedan länge har förbjudit det. Därmed gör de inte bara tillvaron gråare för folk i allmänhet.

Förbudet bidrar också till att förstöra den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter och försörjningsvillkor. En potentiellt intressant marknadsnisch är bannlyst, vilket utgör ett sabotage mot besöksnäringens konkurrenskraft och lantbruksföretagarnas chanser att diversifiera sina verksamheter.

Detta vill jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ändra på. Nyligen föreslog han att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska tillåtas på försök i tre län. Frågan har varit aktuell tidigare i regeringen, men då stupat på Kristdemokraternas och Folkpartiets vägran.

Tyvärr tyder inget på att motståndet luckrats upp. Envist som synden försvarar dessa regleringsivriga förbudsmoralister Systembolagets försäljningsmonopol, en otidsenlig kvarleva från den lutheranska socialstatens tristaste förmyndarperiod. Vin från gårdar ska endast få säljas genom Systembolagets butiker, punkt!

Det har både det ansvariga statsrådet Maria Larsson (KD) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) otaliga gånger slagit fast i debatten. Folkhälsoskäl brukar de ständigt hänvisa till.

Att just Hamilton är så ivrig att försvara monopolet i ur och skur har naturligtvis ingenting att göra med att han personligen sitter i Systembolagets styrelse, ett uppdrag som årligen ger honom ett arvode på 100 000 kronor i plånboken… Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Men principiellt mest stötande i hela historien är förstås att den politiska eliten fortfarande inte anser att vuxna människor i Sverige är mogna att ta ansvar för sina egna handlingar.

Om missbrukshotet är så överhängande att till och med gårdsförsäljning i glesbygd skulle vara en högriskfaktor, kan man fråga sig varför partierna varken försökt hindra den generösa privatimporten av alkohol från övriga EU eller pläderat för ett skyndsamt återinförande av motboken.

Det är förvånande och en besvikelse att Systembolaget ännu består efter dryga sju år med en borgerlig regering, menade riksdagsledamoten Sedat Dogru (M) i söndagens SvD. Så sant. Det statliga försäljningsmonopolet är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige.

Att denna gamla pekpinnesocialistiska rest från förra seklet medverkar till att försvåra företagandet på landsbygden hedrar knappast heller Alliansen. Med ett avskaffat statsmonopol kan gårdsförsäljningen släppas fri, de utsatta lanthandlarna kan stärka sin marknadsposition genom att erbjuda starkvaror direkt från butikshyllorna och förutsättningarna förbättras för att hela landet ska kunna leva.

Sverige blir lite mer likt en attraktiv kulturnation som Frankrike. Det vore väl trevligt?

Fair play för grisen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Griskött. Där har kandidaterna till vårens Europaparlamentsval något att bita i. Särskilt om de anser att landsbygden mår bättre av sunda överlevnadsvillkor, istället för konstgjord andning via regionalstödens svarta hål av skattebidrag.

Saken gäller att en hel bransch av svenska grisuppfödare nu riskerar att slås ut. Slakterierna anser deras kött för dyrt och vänder sig hellre till utländska producenter.

Billig import gynnar förvisso konsumenterna och konkurrensen bör alltid vara så fri som möjligt. Subventioner, tullar och andra handelshinder leder endast till ekonomiska välståndsförluster i långa loppet. Men en gemensam marknad bör ha likvärdiga regler för att kunna fungera optimalt.

Olikartade politiska regleringar för företagare inom samma näringsgren på samma spelplan utgör en orättvis och snedvridande marknadsstörning. Därför har våra grisbönder all rätt att begära åtgärder från den offentliga maktens sida. Inte i syftet att underblåsa någon slags inkrökt blågul ”köttnationalism”.

Utan för att fair play ska råda inom EU. Att den svenska staten kringgärdat grisuppfödning med strängare lagstiftning än i övriga EU-länder kan ses som progressivt och föredömligt. Men det var väl knappast meningen att Sveriges köttproducenter skulle sänkas ekonomiskt på kuppen.

”Vårt kött kostar ungefär två kronor per kilo mer att föda upp än det som importeras”, förklarar grisbonden Carsten Olsson i Hageby. Han och hans övriga kollegor i Östergötland upplever i dag en hårt pressad verklighet som konsekvens av den ojämlika marknadssituationen (se reportage i Corren 27/2).

Vill vi både ha ett starkt djurskydd och en landsbygd där människor som kan försörja sig? Nog är det en rimlig målsättning, som sannolikt inget parti har någon svårighet hålla med om. I den politiska söndagsskoleretoriken alltså.

Men ska det inte stanna vid fagra pratbubblor krävs hårt arbete i EU för att skapa en gemensam djurskyddsstandard. Grisen ska trivas lika fint över hela Europa. Annars finns det måhända snart varken grisar eller grisbönder i Sverige som har några trivselmöjligheter alls.