There is no dignity quite so impressive, and no one independence quite so important, as living within your means.
– Calvin Coolidge
It’s time for Coolidge
Svara
Kategoriarkiv: Ekonomi
Historiskt dubbelfel av S
Skrivit i Corren 28/5:
Från 1870 och hundra år framåt var Sverige en ekonomisk framgångssaga. Kapitalismen byggde landet och förvandlade ett eländigt bondesamhälle till en modern industrination.
1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Sedan hände något.
Tillväxten togs för given. Socialism blev högsta mode i debatten. Företagare och entreprenörer utmålades som lömska girigbukar. Socialdemokratin radikaliserades. LO krävde löntagarfonder.
Arbetsmarknaden reglerades hårdare. Skattetrycket, som dittills varit relativt måttligt i internationell jämförelse, skruvades hastigt upp till ett av de värsta i världen. De offentliga utgifterna skenade och politiseringen av samhällslivet kände inga gränser.
Konsekvensen blev därefter. Tillväxttakten utvecklades svagare än i flertalet andra i-länder, för att slå i botten under 90-talets strukturkris.
”Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser idag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt”, skrev dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) i Dagens Industri den 16/8 2002.
Ett för honom smått sensationellt erkännande av flera decenniers misslyckad tillväxtpolitik. Förstå detta: 20 000 kronor mer per hushåll! Varje månad! Borta… Man blir nästan gråtfärdig vid tanken på hur den politiska klassen gjort oss alla fattigare.
Ändå ska regeringarna vi haft sedan 1985 hedras för att de, sakta men säkert, försökt reparera skadorna med liberaliserande reformer som gjort det ekonomiska klimatet mycket hälsosammare.
Från att halkat efter i OECD:s välståndsliga började Sverige klättra igen vid slutet av 90-talet och numera är vårt land etablerat strax över tionde plats. Fast den goda cigarren lär inte vara.
Den liberala reformagendan, som både S och M varit bärare av, tappades ur fokus under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod. Under Stefan Löfven finns den inte ens på kartan längre. I armkrok med MP och V har S tagit sikte på kraftigt ökade skatter på jobb, företagande, transporter och energi.
Regeringen visar överhuvudtaget en häpnadsväckande brist på respekt och förståelse för det skapande, arbetande och närande Sverige. Det tycks som 70-talets politiskt destruktiva attityder gjort comeback 2015, vilket gör att S presterar ett historiskt dubbelfel.
Hur många förlorade tusenlappar kommer det att kosta oss denna gång?
Mjölbys störste son: Per-Olof Ahl
Skrivit i Corren 27/5, andra delen i serien om östgötska entreprenörer:
”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig – speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”.
Sagt och gjort. Mjölbysonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial.
Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.
Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.
Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.
Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i Wealth of Nations (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.
Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.
Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen.
Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar. För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken.
Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier. I boken Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris (1984) skrev han:
”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige… Det har ju på något sätt blivit populärt att ‘äta’ den fria företagsamheten idag… Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”
Stolt entreprenör. Per-Olof Ahl (1919-1996) utanför den första Kapp-Ahlbutiken, en källarlokal på Omvägen i Göteborg.
Värdet av ett moraliskt skattesystem
Skrivit i Corren 23/5:
”Bara själva införandet av höga skatter är en begränsning av människans frihet”, menade den republikanske senatorn Barry Goldwater. Varför hör vi aldrig etablerade politiker säga sådant i Sverige?
För Goldwater var skatt en moralisk fråga. Så icke för den svenska politiska klassen, som enögt betraktar skatteuttaget ur instrumentell synvinkel. För dem handlar det uteslutande om att maximera socialstatens intäkter på effektivaste sätt.
Vanliga medborgare tvingas totalt betala närmare 70 procent i skatt på sina arbetsinsatser till den politiskbyråkratiska sektorn, som därmed gjort de flesta svenskar helt beroende av den offentliga maktens välvilja. De frihetliga och moraliska aspekterna av detta intresserar sällan partierna.
Men tankesmedjan Timbro har nu publicerat tre utmärkta essäer i ämnet, som förhoppningsvis kan väcka diskussionen. I sitt bidrag sätter Peter Santesson, analyschef vid Demoskop, fingret på ett avgörande problem med dagens skattepolitik:
”Stora skatteuttag riskerar att ske genom komplexa system med låg transparens och rikliga undantag. Komplexa system kan både möjliggöra och stimulera till skatteflykt, och föda cynism och ömsesidig misstro”.
Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare, frågar i sin essä:
”Går det att reformera skattesystemet på ett vis som stödjer välfärden men som samtidigt skänker medborgarna mer frihet och egenmakt? Utmaningen borde välkomnas från både höger och vänster. I politikens mittfåra, där de flesta partierna i dag rör sig, borde höga skatter inte äga något egenvärde”.
Martin Borgs, tidigare Slöseriombudsman, föreslår en dylik skattereform baserad på fem principer:
”1. Staten tar bara ut skatt för sådant som det allmänna bevisligen kan ansvara för bättre än medborgaren.
2. Staten tar inte ut mer skatt än nödvändigt för att uppnå detta.
3. Staten tar ut skatterna på ett för medborgaren synligt sätt.
4. Staten granskar och redovisar hur skatterna används.
5. Staten straffar misshushållning med skatter lika hårt som underlåtenhet från medborgarens sida att betala in skatt”.
Har vi någon potentiell svensk Goldwater som känner sig manad att göra verkstad av idéerna?
Ett imperium i sport: Ulf och Bo Eklöf
Skrivit i Corren 22/5, första delen i serien om östgötska entreprenörer:
Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs Världen av igår). Ur detta idéernas drivhusklimat klev Schumpeter fram med teorin om entreprenören som den centrala aktören i samhällsekonomin.
Det är entreprenörerna som vågar ta chanser, ser möjligheter, upptäcker innovativa lösningar som river ner gamla strukturer och tvingar fram nya effektivare metoder i en ständigt pågående dynamisk omvandlingsprocess.
Entreprenörens roll är den ”skapande förstörarens” och ses därför ofta med fientlighet av den rådande ordningens försvarare. Men utan entreprenören kan vi hälsa tillväxten, välståndet och rikedomen adjö.
I Östergötland ståtar vi med ett briljant skolexempel på entreprenörskap, eller snarare två: Ulf och Bo Eklöf, bröderna bakom affärskedjan Stadium. Den såg dagens första flämtande ljus 1974, när den 22-årige storebrodern och handelsstudenten Ulf fick frågan om han ville ta över en liten sportbutik på varuhuset Spiralen i Norrköping.
Han hade tidigare jobbat extra där och imponerat på varuhuschefen Ulf Calmfors. I 70-talets början var sportbranschen fortfarande knarrig, stel och outvecklad. Utbudet var torftigt och koncepttänkande hade aldrig någon hört talas om. Kunderna kunde inte ens själva gå runt och känna på grejerna. Varor såldes av expediter över disk som i gammeldags livsmedelsbutiker.
Ulf Eklöf ville förändra allt detta och dessutom satsa på kläder. Han lånade 200 000 kronor som startkapital, snart anslöt sig lillebrodern Bo och tillsammans drog de igång vad som skulle bli en smärre revolution med affären Spiralen Sport.
”En stor del av framgången var att vi korsbefruktade sportkläder och sportprodukter med mode. Det hade ingen gjort förut. Vi tog helt enkelt branschen på sängen. Sedan exponerade vi varorna ute i butiken och genom att vi höll nere priserna kunde vi på kort tid sälja enorma volymer”, säger Ulf Eklöf i Sussi Calås-Jonssons ytterst läsvärda bok Varje dag är en ny match. Berättelsen om Stadiumbröderna (Liber 2013).
Grabbarna Eklöf hade perfekt tajming. Svenska folkets intresse för sportartiklar exploderade i svallvågen av Björn Borgs och Ingemar Stenmarks internationella triumfer. Trender som jogging och aerobics skapade dessutom ett stort sug efter sportiga, snygga plagg.
Men de innovativa bröderna mötte, förstås, även motstånd. ”Det blev en hel del problem med leverantörer i början. Våra konkurrenter vägrade att köpa av dem som sålde till oss – vi var branschens svarta får för att vi satsade på låga priser och volymer. Men de fick ge sig så småningom”, minns Bo Eklöf i ovan nämnda bok.
Den överdådiga OS-festen i Los Angeles 1984 inspirerade bröderna att förädla sitt affärskoncept med löparbanor inne i butikerna och ett nytt namn: Stadium.
Idag omsätter företaget mångmiljardbelopp, har 3000 anställda, cirka 150 butiker i Norden, den första på kontinenten öppnades i Hamburg hösten 2014 och vem vet? Fortsätter succén som hittills kan Stadium bli vår nästa motsvarighet till IKEA och H&M som erövrar världen.
Nyhet: det blev fred 1945
Skrivit i Corren 21/5:
När det gamla frihetliga Europa snubblade ut i avgrunden 1914, införde de flesta krigförande länder hyresreglering. Sverige var som bekant neutralt, men gjorde ändå likadant 1917.
Intentionen bakom detta politiska ingrepp var välvilligt. Under krigssituation med mobilisering och totalt fokus på värnet av rikets säkerhet, rycks resurser bort från den civila sektorn till den statliga.
Marknaderna kan därför inte fungera normalt och knapphet uppstår. Ransonering anses således oftast nödvändigt, till exempel av livsmedel och bränsle. Tanken med hyresregleringen var att skydda hyresgästerna från en förmodad kostnadsexplosion på bostäder i bristekonomins tecken.
Att hyrorna frystes blev så populärt i folkdjupet att politikerna inte hade lust att avskaffa regleringen när första världskriget tog slut. Konsekvensen visade sig snart. Regleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter och Sverige fick bostadsbrist. Eländet tvingade politikerna att agera, men det satt hårt inne.
Med minsta möjliga marginal (blott en rösts övervikt) avskaffade riksdagen hyresregleringen 1923. Vad hände? Det var som att dra korken ur flaskan. Byggandet mångdubblades och produktionen fortsatte på en hög nivå under 1930-talet, tills världen ånyo stacks i brand.
Samma visa igen.
Politikerna införde hyresreglering 1942 som en tillfällig krisåtgärd. Det har nu gått 70 år sedan andra världskriget övergick i fred, men på den svenska hyresmarknaden gäller 40-talets beredskapsransonering ännu i denna dag.
Tage Erlanders S-regering på 60-talet ville visserligen skrota regleringen och införa marknadshyror enligt sunda liberala principer. Men vek sig för protesterna från det osunda Folkpartiet. Något nytt försök har aldrig gjorts.
Politikerna verkar livrädda för att ens ta ordet marknadshyror i sin mun, trots att varken första och andra världskriget längre håller på. Däremot skulle man kunna tro att det, av den massiva bostadsbristen att döma.
Har kvarter efter kvarter blivit sönderbombat? Är byggherrarna helt upptagna med att gräva bunkrar och konstruera fästningar? Har vi en krigsekonomi? Om svaret på dessa frågor är ja, kan man förstå att hyresregleringen är kvar.
Annars verkar det ju helsnurrigt.
Vill ni strypa city till döds, politiker?
Skrivit i Corren 29/4:
”Vi hoppas att konsten ska göra att bilisterna verkligen tvekar om att åka in här”, säger Ulf Johansson Lorin som är kommunens stadsmiljöchef om Platensgatan. Konstnärliga utsmyckningar, gågata och uteserveringar mitt i vägen ska det bli.
Jo, bilisterna lär nog sannerligen tveka. Inte bara över att närma sig Platensgatan, utan att åka in till city alls om denna trend fortsätter. Linköpings politikerbyråkratiska makthavarkomplex har redan gjort centrum påfallande otillgängligt och svårkört för bilar. Visst kan det låta mysigt att fika och flanera i en stadsmiljö utan bullrande motorfordon.
Men motas bilarna bort, har man snart ingen levande stadsmiljö att fika och flanera i. Handeln, som är stadskärnans ekonomiska bas, är beroende av ett stort kundflöde. Och gilla det eller inte: människor som handlar föredrar att åka bil.
Butiker utan god biltillgänglighet får således problem med att locka kunder. Helst vill folk kunna – som en näringsidkare sagt – ”parkera direkt inne i affären”, eller åtminstone i omedelbar anslutning till den. Men försök att göra det i centrala Linköping!
Stadskärnans kommersiella potential står och faller med handeln och biltrafiken. Fler gågator och stoppskyltar för bilar är utmärkt – om man vill att Linköpings centrum ska utarmas ekonomiskt och förlora ytterligare marknadsandelar till externa handelsplatser som Tornby.
Ska city räddas undan risken att förvandlas till ett ödsligt fullskalemuseum vore det på tiden om någon lite mer insiktsfull lokalpolitiker höjde rösten nu. För någon sådan finns väl som vågar ta bladet från munnen?
Linköpings centrum blir allt bilfientligare.
USA formade Sverige
Skrivit i Corren 27/4:
På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.
Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).
Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.
Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).
Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!
1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.
Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.
Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.
Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.
Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.
Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)
Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.
Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?
Vem ska skapa jobben?
Skrivit i Corren 16/4:
Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Det målet har Stefan Löfven, fackbasen som blev statsminister, bundit sig vid. ”Jag är besjälad av jobben”, bedyrade han i Expressen 13/4.
Den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt brukade säga att arbetslöshet orsakas av brist på företagare. Det är således svårt att vara ”besjälad av jobb” utan att vara besjälad av företag. Vilka ska annars producera de resurser som gör jobben möjliga? Vilka ska anställa? Vilka ska få bukt med arbetslösheten, i synnerhet bland ungdomar och invandrare?
De flesta jobb skapas i små och medelstora företag, men Löfven tycks antingen kallsinnig eller oförstående för sambandet. I annat fall skulle väl inte hans rödgröna regering satsat på ett batteri av skattehöjningar i vårbudgeten, som gör det dyrare att anställa och att bedriva näringslivsverksamhet i Sverige?
”Den jobbfientliga politik regeringen driver kommer leda till att fler människor hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, menar Svenskt Näringsliv. ”Förslagen har en sak gemensamt – de slår alla hårt mot små och växande företag i Sverige”, konstaterar Företagarna.
Samtidigt som de flesta länder i vår omvärld strävar mot att förbättra sin konkurrenskraft och marknadsposition, gör Löfven i praktiken tvärtom vilket snarare är ett recept för ökad arbetslöshet i den närande sektorn.
Hjälp på traven har statsministern fått av sina tidigare fackföreningskollegor i Linköping, där Livsmedelsarbetareförbundets strejktrupper belägrat Ingeborgs bageri och påtvingat det lilla företagets ägare ett kollektivavtal som är bortom deras finansiella horisont.
Konsekvensen är att bageriet nu fått säga upp sin enda fackligt anslutne anställde. Att det saknas pengar i kassan till den fördyrande kollektivavtalslönen vägrar facket godta och hotar att ta saken från lokal till central nivå. ”Vi försöker rädda ett jobb”, förklarar Livs ombudsman (Corren 15/4).
Den gamle Metallordföranden Stefan Löfven är besjälad av jobb, som ska trollas fram genom öka skattekostnaderna för företagen. Livsmedelsarbetarförbundet vill rädda ett jobb, som genom deras egen utpressning prissatts högre än vad det aktuella företaget har råd att betala. Facklig ekonomi och logik är inte lätt att begripa sig på.
Välkommen till arbetarrörelsens Sverige. Eller ska man säga arbetslöshetsrörelsens?
Regeringen måste fällas
Skrivit i Corren 15/4:
I Sverige arbetar över en halv miljon unga i åldern 16-25 år. Det motsvarar mer än vart tionde jobb. 80 procent av ungdomskullen jobbar inom det privata näringslivet. I Östergötland handlar det om ungefär 25 500 personer under 26 år som den försörjande delen av länet sysselsätter.
Nu blir deras villkor på arbetsmarknaden kärvare. Den förment näringslivsvänlige Stefan Löfven leder en rödgrön minoritetsregering som idag vill höja anställningskostnaderna för hela denna generation.
Med vårbudgeten, och inräknat vad som signalerats till hösten, väntar en veritabel kanonad av skattebomber mot svensk ekonomi, svenska privatpersoner och företag. Det är inte bara den yngre arbetskraften, utan även den äldre, som beläggs med ökade skattebördor.
Jobbskatteavdragen försämras, fler ska tvingas betala statlig skatt. RUT och ROT begränsas kraftigt, det blir högre skatter på bensin och energi, liksom på sparande. Därtill har regeringen lagt en våt filt över den privata välfärdssektorn, genom hot om stampa ut dess möjligheter att överleva.
Politiker är traditionellt ivriga att höja moralskatterna på alkohol och tobak i syfte att pålagorna ska fungera som ekonomiska straff på konsumtionen och därmed få den att minska. Vad är då logiken bakom att osäkra skattevapnet och (med närmast skadeglad precision kan tyckas) skjuta prick på nästan allt produktivt, utvecklande och skapande som rör sig inom våra gränser?
Och detta i ett land som redan dras med ett av de tuffaste skattetrycken i världen – i synnerhet för enskilda, vanliga löntagare.
Det är ett trendbrott vi bevittnar. Socialdemokraterna som sedan mitten av 80-talet gått åt ett marknadsvänligare håll och faktiskt bidragit till sänkt skattetryck tidigare, verkar drabbats av socialiseringsdoftande 70-talsnostalgi påhejade av sina tillväxtfientliga samarbetspartners MP och V.
Men det existerar inget mandat för skarpa vänstergirar bakåt i tiden. De rödgrönas samlade valresultat 2014 var identiskt med siffrorna från deras valförlust 2010.
Deras ekonomiska (anti-)politik är en provokation mot Decemberöverenskommelsen med Alliansen, som nu ändå knakar i fogarna genom FP:s avhopp från Försvarsberedningens snålbudgeterande förhandlingar om värnet av rikets säkerhet.
Löfvens rödgröna regering driver Sverige in i olycka och missväxt. Den måste desarmeras och falla.
Christian Dahlgrens Blogg 