Kategoriarkiv: Ekonomi

Kontanter att värna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:Corren.

Cash is king! Så brukade det heta förr, åtminstone.

Att utan krusiduller betala kontant ingav respekt, borgade för trovärdighet och stadd kassa. Ofta vid större affärer kunde kontantbetalaren räkna med ett visst övertag, en extra fördel, i förhandlingen med motparten. Den person som öppnade plånboken och lade pengarna direkt på bordet gjorde intryck, det var ingen att dribbla med.

Företag som hade god tillgång på likvida medel visade att verksamheten var lyckad, finanserna sunda och potentialen lovande.

Men går trenden idag mot omvända världen – cash is nothing?

Det uttrycket tycks i alla fall de svenska bankerna anammat, ivriga som de är att slippa besvärlig och fördyrande kontanthantering. Samtidigt har användningen av kort och olika former av digitala betalvägar vunnit stadig mark i folkdjupet. Fortsätter utvecklingen som hittills framstår snart inte länge det kontantlösa samhället likt en utopi.

Något att välkomna? Björn Eriksson, vår tidigare landshövding i Östergötland som är still going strong inte bara i egenskap av krönikör i Corren utan även bland annat som ledare för kontantupproret, anser definitivt inte det.

På nyhetsplats i lördagens tidning pekar han på baksidan av storbankernas kontantfientlighet. Exempelvis hamnar inte sällan pensionärer i kläm som föredrar att betala räkningar på gammalt hederligt vis. Föreningslivet får det besvärligt när banksektorn ogärna vill ta emot deras sedlar och mynt. Et cetera.

Nu är ju kontanter ännu i högsta grad ett legalt betalningsmedel. Att bankerna utifrån omsorg av sina vinstmarginaler ändå försöker tvångsomvända människor till användning av kort och transaktioner via dator eller mobil, skulle därför kunna ses som våld mot demokratin.

En annan aspekt på det, är vad en helt kontantlös tillvaro betyder för den individuella integriteten.

Vi skulle aldrig ens kunna köpa en glass i kiosken utan att lämna digitala spår efter oss. Våra liv kan kartläggas i minsta detalj av en orwellsk Storebror. Inte ett förtjänat eller spenderat öre kan undanhållas från redovisning, om de som rattar kontrollapparaten är på det humöret.

Med endast digitala slantar vore vi även piskade att lita på banksystemets absoluta trygghet, då vi saknar möjligheten att ta ut fysiska pengar från kontot och gömma i madrassen eller liknande under mindre trevliga tider.

Kort sagt, det finns goda skäl att låta cash förbli king. Ty cash är också freedom.

Varför är vinst dåligt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Rättvisare rättvisa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:Corren.

Klackarna i taket! Linköping blir värdkommun för Fair Trade Forum 2017, vilket kommunalrådet Nils Hillerbrand (MP) i torsdagens Corren uttrycker sin glädje över. Som inspirerade uppladdning för detta event i den rättvisa, etiska handelns tecken har han denna helg åkt till Göteborg.

Där hålls nämligen årets Fair Trade Forum i dagarna tre med nationellt sammanstrålande nätverkande rättviseaktivister och representanter från Sveriges certifierade Fairtradekommuner. Och en sådan kommun är ju Linköping sedan 2009, efter att den då styrande borgerliga alliansen beslutat att detta var en bra idé.

Därför satsas våra skattepengar på att köpa in Fairtradevaror som kaffe, te och bananer till kommunens arbetsplatser, skolor och äldreboenden.

Kommunen ägnar sig också åt propagandaverksamhet för att övertyga oss om hur toppen det är med Fairtrade. ”Håll dig uppdaterad på vilka aktiviteter och evenemang som är på gång genom att följa Fairtrade City Linköping på Facebook”, tipsas det på kommunens hemsida.

Linköping är som bekant platsen där idéer blir till verklighet. Men ärligt talat. Var just denna Fairtrade City-idé så smart att förverkliga, egentligen? Visst, det tycker säkert LO och Svenska kyrkan, som står bakom det ”oberoende” Fairtrade i Sverige och dikterar vilka krav som gäller för att kvala in under dess banér.

Och visst, i mångas ögon förefaller det progressivt, kreddigt och världsförbättrande ansvarstagande att stoltsera som medlem i Fairtradeklubben.

Vi vill göra gott, vi vill hjälpa hårt arbetade människor i fattigare länder att få en drägligare tillvaro, det är absolut inget fel med att engagera sig för schyssta villkor inom den internationella handeln.

Men stå då upp för riktig marknadsekonomi, en fri handel över gränserna utan diskriminerande tullar och snedvridande subventioner.

Fairtrades alternativa handelssystem däremot är mindre lyckat, vilket visats av forskningsstudier från bland andra University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Produktionen är dyr och ineffektiv. Småskaligheten och de reglerade minimipriserna konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Mekanismen för utbud och efterfrågan rubbas, följden är kostsam överproduktion av exempelvis kaffe. Mycket tvingas Fairtrades kontrakterade bönder dumpa på den vanliga marknaden, vilket gör det kärvare för reguljära kaffeodlare att klara plus och minus.

Kan vi inte fundera lite på hur vettigt det är att officiellt stödja sådan ”rättvisa” från Linköpings sida?

Inte bara champagne

Publicerad den av
Svara

Champagne

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Östergötland mår bra. Under den senaste tioårsperioden har sjukskrivningarna minskat mest i landet, så här kan man sanningsenligt påstå att det är friskt och gott att leva.

Arbetslösheten minskar också enligt den senaste statistiken, även om länets snitt på 8,4 procent ligger över riksnivån på 7,3 procent.

På det hela taget tycks moder Svea vara i god form. Konjunkturen går som tåget, tillväxten är dryga 3 procent, fler och fler sysselsättningstillfällen skapas, den som köpt bostad kan glädjas åt fina marginaler på lånen.

Inte för inte brukar dock nationalekonomin kallas för den dystra vetenskapen. Ty hur robust är svensk ekonomi egentligen, när den är dopad genom Riksbankens artificiella minusräntor? Det är en vådligt extrem stimulanspolitik med billiga krediter som bedrivs.

Den tenderar att ge ett bedrägligt festskimmer åt investeringar, som under normalare förhållanden marknadsaktörerna i många fall antagligen skulle sett nyktrare på. Detta kopplat till det är fiatpengar som pumpas ut – alltså statsvaluta utan verkligt värde, framtrollad från intet – vilket erfarenhetsmässigt bäddar för mindre trevliga konsekvenser.

Förr eller senare blir det för mycket luft i bubblan och hur ont det gör när den väl spricker återstår att känna.

Men som de stora statliga ekonomiska stimulansernas grand old man John Maynard Keynes sorglöst sa: I det långa loppet är vi ändå alla döda (om det är någon tröst).

På tal om den ohälsosammare baksidan av Sveriges champagnesiffror är inte heller arbetsmarknadssituationen odelat positiv. Javisst finns det mängder av jobb.

Ungdomsarbetslösheten – om än kraftig – är i sjunkande och välutbildade svenskar i vuxen ålder klarar sig som fisken i vattnet just nu. Värre är det för andra grupper bortom den etablerade blågula medelklassens trygga hägn.

Det gäller särskilt kategorin födda utanför Europa vars arbetslöshet är 21,2 procent. Utan dem vore den totala arbetslösheten i Sverige bara 4,2 procent (SvD 12/8).

Sammanlagt är nästan 150 000 utomeuropeiska människor registrerade som jobbsökande hos Arbetsförmedlingen (42 procent av alla inskrivna) och för dem är arbetslösheten i ökande.

Förklaringen är flyktingströmmen av nyanlända, många med kvalifikationer som vanligen är otillräckliga för reguljär anställning. Hur ska vi med vår typ av kostnadstunga och högpresterande arbetsmarknad, där de flesta jobb av enklare karaktär prisats/rationaliserats bort, fixa deras väg till egen försörjning? Den traditionella svenska modellen är inte gjord för dem.

Knäckfrågan är om systemets väktare pallar en uppgradering till rådande verklighet. Den socialt explosiva utsikten av att få en permanentad etnisk underklass av sysslolösa bidragstagare borde rimligen göra det nödvändigt.

Ayn Rand i rocktappning

Publicerad den av
Svara

Rush 2112

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

1976 skimrar av populärmusikaliskt guld. För 40 år sedan släpptes många suveräna rockalbum med band som The Eagles (Hotel California), KISS (Destroyer) , Thin Lizzy (Jailbreak), Rainbow (Rising), ELO (A New World Record) – och Bob Dylan slog till med mästerverket Desire (bara det, ni!).

Men kanadensiska powertrion Rush, med sitt dundervax 2112, var de enda i skaran som uttryckligen inspirerandes av den liberala filosofen Ayn Rand. Man måste tillåtas musicera utan restriktioner och få spela gitarr i världen, annars blir livet fattigt.

Så löd Rushs tolkning av Rand ungefär, och ståndpunkten är klart rimlig. Musik gör onekligen vår tillvaro rikare.

Det gör även pengar, förstås – om man har några. Vilket var ABBA:s budskap samma år. ”Money, money, money / Must be funny / In the rich’s mans world”, sjöng vår egen supergrupp på hitsingeln från skivan Arrival.

Låten har ett socialt underifrånperspektiv; om en arbetarkvinna som jobbar hårt, knappt får några slantar över, och drömmer om att fånga en välbärgad herre, alternativt vinna på kasino.

”All the things I could do / If I had a little money”, förklarar Ann-Frid Lyngstad i en vers. Men hennes lösningar på situationen ter sig fåfänga. Vill vi ha en rikare värld för alla, och inte bara för några få, är Rush en konstruktivare väg på spåren.

Vrid lite på temat i 2112 – om att få musicera fritt utan restriktioner – till att få handla fritt utan restriktioner. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att lyfta människor ur armod, höja standarden för breda grupper och allmänt reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Ayn RandEtt verkligt mänsklighetens Jailbreak som Ayn Rand skrivit: ”Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra. Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.”

1976 var det presidentval i USA. Så även i år. Tyvärr ser det ut att bli en Destroyer – både Hillary Clinton och Donald Trump har av populistiskt protektionistiska skäl motsatt sig USA:s stora frihandelsavtal med Europa och Asien.

Men murar, hinder, restriktioner på människors fria skapande och utbyte med varandra, har aldrig lett till någon guldålder vid regnbågens kant. Färre money, mindre funny, snarare.

Vill Rush vara vänliga att stämma instrumenten igen?

Ekomat är inte bättre

Publicerad den av
Svara

Eko mjölk

Skrivit i Corren 20/7:Corren.

Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.

En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.

Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.

Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.

Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.

Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.

Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.

Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.

Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.

Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.

Bostadspolitisk konkurs

Publicerad den av
Svara

Bostäder

Skrivit i Corren 22/6:Corren.

1906 drabbades San Francisco av en jättelik jordbävning. I dess följd utbröt förödande bränder. Hälften av stadens bostadsbestånd förstördes. Över en halv miljon människor stod plötsligt hemlösa.

Ingen bostadsbrist fanns före katastrofen och på förbluffande kort tid återställdes förhållandet. Det dröjde bara en dryg månad innan alla hade tak över huvudet igen. Hur var det möjligt?

Ekonomen Friedrich von Hayek talade om spontan ordning, ett begrepp som knyter an till Adam Smiths tes om den osynliga handen. Civilsamhällets människor interagerar på en fri marknad, som reglerar sig själv enligt mekanismen utbud och efterfrågan.

Informationsöverföringen som styr hur resurserna ska fördelas på optimalaste sätt, och tillfredsställa alla individers val och preferenser, sker via prisbildningen.

Därför bör staten vara försiktig med ingrepp som försvårar för marknadsaktörerna att möta varandras behov. I San Francisco visade civilsamhället sin styrka att snabbt lösa den akuta bostadskris som uppstod med naturkatastrofen.

I Sverige har vi också en akut bostadskris. Fast katastrofen som är dess upphov är inget naturfenomen, utan politikertillverkad.

Lager på lager av ursprungligen välvilligt menade regleringar och detaljföreskrifter har förstört den spontana marknadsordningen. Istället har vi fått något som mer påminner om den sovjetiska planekonomins kroniska sjuka av brist, köer, myglande och ruffel.

Eftersom partierna skapat denna strukturella varböld, borde de väl också kunna kurera den?

Det är precis vad den senaste tidens blocköverskridande bostadssamtal mellan det blåa och röda politikerlaget syftat till. Hoppet om att rationalitet, förnuft och en hyggligt sundare marknadsmässighet skulle segra grusades dock i måndags. Förhandlingarna bröt samman.

Uppenbarligen förmådde varken opposition eller regering utmana sina egna särintressen och väljargrupper som tjänar på bostadssektorns snedvridande regleringsekonomi.

Exempelvis har priserna på bostadsrätter drivits upp till konstlade bubbelnivåer i storstäderna och den välbeställa medelklassen vill förstås inte riskera sina gyllene investeringar (och stora banklån). Samtidigt vill naturligtvis inte de som gynnas av artificiellt låga hyror i attraktiva områden riskera sina förmånliga kontrakt.

Förlorare fortsätter nu att vara alla andra och samhället som helhet. Beklämmande.

Rikare med lägre skatt

Publicerad den av
Svara

Skattkista

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Känt sedan länge är att skatter inverkar på mänsklig aktivitet. Det kan handla om arbetsvilja, investeringar, affärsbeslut, et cetera. Därför är det viktigt att skatterna utformas klokt, så att inte enskilda människors strävsamhet hämmas och samhällets välståndsbildande krafter skadas.

Republikanen Andrew Mellon, USA:s finansminister under den gyllene jazzåldern som följde på första världskriget, beskrev det slagkraftigt i sin klassiska bok Taxation. The People’s Business (1924):

”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.

Mellon var bland annat oroad över den höga amerikanska marginalskatten, ett arv från Demokraternas administration 1913-21. Innan kriget hade marginalskatten (alltså måttet på vad den enskilde tvingas skatta bort av en inkomstökning) varit 7 procent, men därefter skruvats upp till som värst 73 procent.

”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon och förklarade att sänkt skattetryck till en viss skärningspunkt både kunde göra medborgarna och staten rikare.

Det lät som ett reptrick, men fungerade. Ett centralt inslag i Mellons reformprogram var att reducera just marginalskatterna, vilket skedde i flera steg till att 1929 vara nere i 25 procent. Det visade sig att varje gång marginalskatten sänktes minskade inte skatteintäkterna, utan ökade.

Det är samma fenomen som på 70-talet ”återupptäcktes” med lanseringen av den berömda Lafferkurvan (döpt efter den amerikanske ekonomen Arthur Laffer). Allt detta har direkt bäring på Sverige idag.

Som noteras i en färsk rapport av nationalekonomen Jacob Lundberg vid tankesmedjan Timbro, har vi nu världens hårdaste marginalskatt: 60 procent. Kombinerat med arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter blir den effektiva skatten 77 procent på högre inkomster.

I praktiken betyder det att flit, utbildning och ansträngning straffas, antalet produktiva arbetstimmar i ekonomin sjunker, för att inte tala om orättfärdigheten det innebär att frånta människor mesta frukten av deras möda.

Dessutom är det ett självskadebeteende av de styrande politikerna, eftersom skatteunderlaget till välfärdssystemet och annan offentligfinansierad verksamhet – inkluderat anslagen till yrkespolitikernas försörjning, nota bene – påverkas negativt.

I Timbrorapporten föreslås skrotande av hela den statliga inkomstskatten (vilken slår till vid löner från 37 000 kronor och uppåt). Det hade gett dryga miljonen svenskar mycket lindrigare marginalskatt i storleksordningen 20-28 procent. Den stimulansen beräknas stärka statskassan med 10 miljarder kronor i ökande intäkter.

Litar man inte på Timbros kalkyler och resonemang, kan man ju alltid studera Andrew Mellons politik som bevisligen gav vinstutdelning i levande livet.

Låt inte mjölken sina!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:Corren.

Ni kanske minns repliken? ”2,15 för en liter mjölk! Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om.” Det var Hasse Alfredson som i revyn Under dubbelgöken 1979/80 gisslade Olof Palmes och andra  politikers bristande verklighetskontakt.

2,15 kr var det dåvarande mjölkpriset i butikerna, vilket ansågs oskäligt högt för många vanliga konsumenter och att inte våra folkvalda hade koll på det visade – enligt Hasse och Tage – att de fjärmat sig från väljarnas vardag.

Numera pockar åter frågan om mjölkpriset på uppmärksamhet. Faktiskt skulle man kunna köra Hasse Alfredsons replik i repris för att illustrera problemet, fast med omvända förtecken.

Mejerijätten Arla har senaste tiden gång på gång sänkt ersättningen till mjölkbönderna, nyligen skedde det igen med 12,2 öre till 2,30 kronor per liter. Som trenden pekar är priset snart nere i Under dubbelgökens nivå. Men i producentledet och i 2016 års penningvärde!

Det är historiskt uselt och om det svärs över situationen ute på svenska mjölkbönders gårdar är det fullt begripligt. Det blir allt hopplösare att få ekonomi i verksamheten när man inte kan få rimligt betalt. Vi är på väg att förlora en hel sektor i lantbruket om det fortsätter som hittills.

Antalet mjölkbönder som tvingats ge upp har ökat dramatiskt. Ta bara Östergötland. Vid millennieskiftet fanns här nästan precis 700 mjölkbönder. Förra året var det endast dryga 200 kvar.

Det kan ytligt synas paradoxalt att böndernas egen korporation verkar så snål med ersättningen till sina utsatta ägare. Men det vore fel att lasta Arla som någon slags skurk i sammanhanget. Mjölkföretagen har att tampas med en global marknad där överskott råder.

Det är huvudsakligen följden av att Kina importerar mindre, Rysslands handelsembargo mot europeiska mejeriprodukter i Ukrainakonfliktens spår, och att EU avskaffat sina mjölkkvoter (som tidigare begränsade hur mycket varje medlemsland fick producera).

Den fallande ersättningsnivån till våra blågula mjölkbönder återspeglar detta, så vad göra? Världsmarknadsläget är ju som det är. Det man dock kan begära är att våra mjölkbönder får möjlighet att konkurrera på rättvisare villkor. Det är säkert få i politikerkåren som inte har en ”a-a-aning om” att svenska mjölkföretagare tar mycket stryk i dessa dagar.

Men har samma partipolitiker tillräcklig verklighetskontakt för att konkret förstå hur deras olika regleringar och skatter inverkar på böndernas överlevnadschanser?

Magnus Oscarsson, östgötsk riksdagsman (KD), har dock koll. Han har profilerat sig på att rädda den svenska mjölkproduktionen, som närmast saboteras av en rad inhemskt skapade kostnadskrävande faktorer. Exempelvis kringgärdas bönderna av en i internationell jämförelse snart sagt unikt omfattande och fördyrande byråkrati, väldigt stränga djurskyddslagar, och att dieselskatten höjts gör heller inte saken bättre.

Detta bidrar till att äta upp böndernas marginaler och handikappar dem i konkurrensen med utländska mjölkproducenter, vars börda är betydligt lättare.

Ska det bli ändring behövs fler politiker som likt Magnus Oscarsson aktivt strävar efter en reformering av dessa förhållanden. Och det brådskar. Annars riskerar vi inom en inte alltför avlägsen framtid att inte kunna köpa svensk mjölk i affären längre.

304375_500x0