Democracy is two wolves and a lamb voting on what they are going to have for lunch. Liberty is a well-armed lamb contesting the vote.
– Benjamin Franklin (1706-1790), one of the Founding Fathers of the United States.
To highlight the offensiveness to liberty that democracy and majority rule is, just ask yourself how many decisions in your life would you like to be made democratically. How about what car you drive, where you live, whom you marry, whether you have turkey or ham for Thanksgiving dinner?
If those decisions were made through a democratic process, the average person would see it as tyranny and not personal liberty. Is it no less tyranny for the democratic process to determine whether you purchase health insurance or set aside money for retirement?
Both for ourselves, and our fellow man around the globe, we should be advocating liberty, not the democracy that we’ve become where a roguish Congress does anything upon which they can muster a majority vote.
– Walter E Williams, Professor of Economics, George Mason University, 2011.
The fact is that people usually don’t get what they want in a democracy. The democratic one-size-fit-all principle, leads to centralization, bureaucracy and monopolization (the characteristics of socialism). It inevitably leads to poor quality and high costs.
If you need proof that democracy does not live up to it promises, consider that at every election politicans admit that government has made a mess of things. Every time they promise they will change everything – education, safety, health care, and so on – for the better.
But they always offer the same solution: Give us more money and more power and we will fix the problems. This never happens, of course, because the problems are caused by the money and the power of those same politicans.
– Frank Karsten & Karel Beckman, Beyond Democracy, 2012.
I en studie av den libertarianske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe (The Western State as a Paradigm: Learning from History, 1997) läser jag om monarkinernas era i Europa seklerna fram till 1914 (vid krigsutbrottet fanns endast tre republiker på vår kontinent: Schweiz, Frankrike och – sedan 1911 – Portugal).
När styret utgick från tronen motsvarade inte statens beskattning av samhällets arbetande och producerande sektor mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt, förkunnar Hoppe. Efter att den gamla världen slagits i spillror tog partipolitikerna över ruljansen, staten expanderande kraftigare än någonsin och skattetrycket steg till svindlande nivåer jämfört med innan.
Hans-Hermann Hoppe är milt uttryckt inte förtjust, och menar att den folkliga friheten tagit på tok för mycket stryk av monarkiernas detronisering (en kritik han har utvecklat i den kontroversiella boken Democracy: The God that Failed, 2001).
Själv ångrar jag förstås nu omedelbart allt elakt jag sagt och skrivit om kungen genom åren. Skicka riksdag och regering på porten, front mot Republikanska föreningen, Tjabo till makten! Hm…
När vi hävdar begreppet frihet under ansvar, när vi påstår att de enskilda människorna bättre än staten, dess politiker eller företrädare kan förvalta resultatet av sitt eget arbete, när vi tror på tankefrihet, på yttrandefrihet och en fri marknadshushållning, på individuell utbildning och social gemenskap grundad på frivillighet och inte på tvång, då gör vi allt detta därför att vi tror att människorna är förnuftiga nog – eller om de får ansvar, kan bli förnuftiga nog – att själva fatta de nödvändiga besluten.
Den västerländska demokratin bygger ytterst på just detta. Om man inte förutsatte att medborgarna var förnuftiga, tänkande människor, då skulle det demokratiska systemet vara en omöjlighet.
– Gösta Bohman, tal vid Moderata ungdomsförbundets stämma i Göteborg, 21 november 1981.
Många Europavänner anser förmodligen att David Cameron slår ut sig när han vill ha en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. Och en sådan blir det redan före utgången av nästa år, enligt den regeringsförklaring som drottning Elizabeth II läste upp i veckan.
Visst, det är en djärv attackboll. Men det är upp till Bryssel att returnera. Ett EU utan de frihandelsvänliga britterna vore förstås en hemsk tanke.
Camerons avsikt är dock i grunden god. Brysselapparatens maktfullkomlighet och överbyråkratisering skämmer det europeiska projektet. Nu ökar pressen, hårdare än i mannaminne, på att EU hejdar utvecklingen mot ett fullskaligt mandarinvälde och går back to basics.
För att åter hänvisa till den amerikanske republikanske senatorn Barry Goldwater (1909-1998): ”Frihetens fiende är otyglad makt, och frihetens förkämpar måste slåss mot maktkoncentration varhelst de finner den”.
Det var den federala statsmaktens svällande centralistiska anspråk i USA på 60-talet, liksom fackföreningarnas och de stora industribolagens monopolitiska tendenser, som han talade om. Men orden kunde lika gärna gälla dagens EU.
”Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer”, meddelade drottning Elizabeth i parlamentets överhus under onsdagen. Det låter lovande. En reformering i liberal riktning vore inte en dag för tidigt.
Dels för att bryta ner det toppstyrande byråkratiseringsraseriet, dels för att göra Europas ekonomier mer globalt konkurrenskraftiga. Hur ska vi få EU att börja leverera igen?
Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea och professor i nationalekonomi, förordar ett lika kärnfullt som klokt recept: ”Vi måste sänka skatterna. Vi måste göra oss av med regleringar och ta bort en massa tokiga EU-regler, var sig det gäller gurkor eller glödlampor eller gud vet vad” (Dagens Industri 28/5).
EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i alla upptänkliga frågor. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för värnet av freden, friheten och den öppna marknaden.
”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.
Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.
Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.
Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.
Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.
Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.
Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.
”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).
Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.
”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?
På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.
Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).
Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.
Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).
Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!
1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.
Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.
Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.
Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.
Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.
Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)
Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.
Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?
2014 var ett katastrofernas år. Våldsamma konflikter rasade, barbariet triumferade, miljontals civila människor drabbades av fruktansvärda grymheter. Det konstaterade Amnesty International förra veckan när man presenterade sin årsrapport om tillståndet för de mänskliga rättigheterna.
”Omvärldens svar på övergreppen från stater och beväpnade grupper har varit skamlig och ineffektiv”, menade Amnestys generalsekreterare Salil Shetty (DN 25/2), som riktade en glödande anklagelse mot FN för dess handlingsförlamning i Syrien, Irak, Gaza och Ukraina.
Därför vill Amnesty att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland) avstår från sin vetorätt mot ingripande när det gäller grava folkrättsbrott. Ett sympatiskt krav. Tyvärr inte ett spån realistiskt.
Inga av säkerhetsrådets mäktiga elefanter skulle drömma om att klavbinda sin maktutövning genom att frivilligt rucka på vetovapnet. Vem tror exempelvis att Putin, i ett plötsligt anfall av passionerad humanitär omsorg, skulle sluta att plåga Ukraina och låta FN intervenera i syfte att återskapa fred och ordning?
Eller att han vore ädelmodig nog att offra Rysslands allians med Assadtyranniet (nyckeln till Kremls inflytande i Mellanöstern) för att hindra blodbadet i Syrien? Att släppa på vetot vore för stormakterna som att öppna en Pandoras ask. Rivalerna skulle ju få bestämmanderätt över den egna utrikes- och säkerhetspolitiken.
Det kommer aldrig att hända, varför FN är dömt att bli en impotent aktör i alla avgörande konflikter där motstridiga stormaktsintressen står på spel.
Dominerande stater som USA, Ryssland och Kina må vara i luven på varandra om mycket. Men är rörande ense om att FN heller inte ska ha någon kraftfull, självständig generalsekreterare i stil med Dag Hammarskjöld som kan rubba deras cirklar. Resultatet är dagens mjukryggade Ban Ki-moon, en grå diplomatnolla från Sydkorea liknad vid plattitydernas mr Chance.
Möjligen kunde det fungera bättre om FN byggde på en äkta värdegemenskap. Dock – vilket är FN:s kärnproblem – görs ingen skillnad på demokratier och diktaturer. I generalförsamlingen väger Nordkoreas röst lika tung som Norges. Av FN:s 193 medlemmar är bara 87 fullvärdiga demokratier (45 procent).
Repressiva regimer är alltså i majoritet, två av de mest notoriska busarna har veto i säkerhetsrådet. Vilket förtroende bör anständigt folk ha för en sådan organisation? Det är ungefär som om Black Cobra, Asir och Hells Angels samsats med partierna i Linköpings kommunfullmäktige och kunnat överpröva varenda beslut i kommunstyrelsen.
Ändå vurmar Sveriges S/MP-regering oerhört varmt för FN. Margot Wallström sa i sin utrikesdeklaration till riksdagen att ”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå”. Tror hon på det själv?
Tydligen, eftersom regeringens främsta utrikespolitiska mål är att få Sverige invalt som tillfällig medlem i säkerhetsrådet 2017-18. En anledning till Socialdemokraternas vånda över att bryta det famösa Saudiavtalet om krigsmaterialutbyte med en av de värsta människorättsbrottslingarna i världen, uppges vara att regeringen behöver Saudiarabiens stöd i säkerhetsrådskampanjen.
Vad säger det om FN? Vad säger det om kvaliteten på svensk utrikespolitik?