Kategoriarkiv: Antisemitism

Frankrike valde 1789 års ideal

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.

Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.

Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.

Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.

Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.

Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.

Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.

Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.

Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.

Antisemiten i Malmö

Publicerad den av
2

Malmös främsta politiska företrädare Illmar Reepalu har under veckan som gått åter fällt anmärkningsvärda yttranden om den utsatta judiska minoriteten i staden (se exempelvis här och här). Nog är det märkligt att han varenda gång judar kommer på tal notoriskt trampar ner sig i träsket?

Men kanske är det inte bara slarviga formuleringar, klantiga felsägningar och hjärnsläpp i största allmänhet det är fråga om. Kanske är det så att Reepalus ständiga halkande i den illaluktande gyttjan är en konsekvens av den faktiska värdegrund han omfattar?

Antisemitism är ett laddat begrepp och man bör vara försiktig med orden. Professor Yehuda Bauer har definierat antisemitism enligt följande: allt från mild antipati mot judar till våldsamt uttryckt hat. Rimligen kan Illmar Reepalu inte annat än falla inom begreppsramen.

Ändå denna oförmåga, oönskan, ryggradslösa ovilja, feghet att kalla saker och ting för dess rätta namn. Reepalus motvilja mot judar och avsky mot Israel är idag dokumenterad bortom allt tvivel. Trots det anser Socialdemokraterna tydligen det vara okej att härbärgera honom i rörelsen.

Jag minns när statsministern hette Göran Persson och vi hade fyra internationella konferenser i Stockholm om antisemitism och Förintelsen. Jag var själv paneldeltagare på en av dessa viktiga konferenser. Jag kände då stor glädje, stolthet och lättnad över att Sverige regerades av ett parti som med kraft och allvar tog itu med den tvåtusenåriga förbannelse som plågat och förgiftat det västerländska samhället.

Detta är nu ett drygt decennium sedan. Om en figur som Illmar Reepalu år 2012 är möjlig som ledande företrädare i samma parti som Göran Perssons, ja då är allt möjligt. Som att judar tvingas fly Sveriges tredje största stad på grund av långvariga trakasserier, hotelser och fysiska angrepp – detta medan kommunens främsta politiska företrädare vänder sig bort i likgiltighet eller skuldbelägger judarna själva för den ondska som riktas mot dem. Vad påminner det om?

Den som vill återuppleva stämningarna från 1930-talets Europa kan åka till Malmö. Skam över Reepalu, skam över Socialdemokraterna, skam över Sverige.

Malmös (s)kamlige man

Publicerad den av
4

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nästa onsdag infaller årsdagen av Kristallnatten den 9-10 november 1938. Tusentals judiska affärer plundrades. Drivor av krossat glas blänkte på gatorna i skenet av brinnande synagogor över hela Tyskland. Judar förnedrades, misshandlades, mördades öppet.

Det var den värsta pogromen i Europas moderna historia. Men det var ändå bara en generalrepetition. Snart skulle deportationstågen börja rulla mot destinationer som Treblinka och Auschwitz, där miljoner judiska människoliv bokstavligen förvandlades till rök och aska.

Manifestationer till åminnelse av Kristallnattens offer brukar vara vanliga runt om i Sverige. Själv har jag medverkat i ett antal, även hållit tal med det sedvanliga budskapet att ”måtte det aldrig hända igen”. Åhörarna applåderar känslosamt och sedan går alla hem, nöjda med att ha uttryckt sitt avståndstagande mot Hitlerepokens judefientlighet.

Ibland har jag undrat vad dessa manifestationer egentligen tjänar till. Ingenting är enklare än att som svensk idag förklara sin avsky mot Nazitysklands brott, begångna i historisk tid. Kostnaden är noll, risken obefintlig, bifallet är allmänt oavsett politiska sympatier i övrigt.

Märkligt nog är det som om antisemitism endast blivit liktydigt med SS-officerare i hakkorsbindlar, jagades judar med hugg och slag. Annars är judehatet tydligen svårare att känna igen och bli upprörd av.

Manifestera gärna till minne av Kristallnattens offer. Men glöm inte att antisemitismen fortfarande är en högst påtaglig realitet, i detta land, här och nu. Malmö är hårdast drabbat.

Där kan judar knappt visa sig på gatorna utan att bli förföljda och trakasserade. Kvällsposten skrev nyligen att hatbrotten ökar mot medlemmarna i den judiska församlingen. Kränkande tillmälen och obscena gester är vardagsmat och har pågått i flera år. Vissa judar anser sig så utsatta att de inte längre vågar stanna, utan flyr Malmö.

Samtidigt har kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) visat en närmast demonstrativ kallsinnighet mot vad som händer i hans stad, trasslat in sig i märkliga resonemang och krystade bortförklaringar.

Bland annat har han jämställt sionism (den judiska nationalkänslan) med antisemitism, sagt att orsaken till judehatet är Israels övergrepp mot palestinierna – som om alla judar, oavsett hemvist eller personlig åsikt, skulle vara kollektivt ansvariga för den israeliska regeringspolitiken! Så talar en tvättäkta dumbom.

Reepalu är inte bara en skam för sig själv och Malmö. Utan även för svensk socialdemokrati, som sannerligen förtjänar bättre företrädare. Reagera!

Håll Raoul Wallenberg levande

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Den fjärde augusti 1912 föddes Raoul Wallenberg. Om drygt ett år skulle han alltså fyllt hundra år. Inför detta jubileum har regeringen nyligen beslutat att tillsätta en nationalkommitté, med syfte att samla olika delar av det svenska samhället för att uppmärksamma Raoul Wallenbergs gärning.

Det är ett utmärkt och angeläget initiativ, särskilt mot bakgrund av hur klimatet blivit kylare, råare. I Sverige som i övriga Europa har främlingsfientliga och rasistiska stämningar åter fått fäste. Den kostymklädda fascismen, likt Sverigedemokraterna här hemma, skördar framgångar samtidigt som etablerade partier tenderar att anpassa sig efter tidens snålare vindar.

Nog kan det vara lätt att förtvivla. Men tänk då på Raoul Wallenberg. Under Europas mörkaste epok visade han vad den enskilda människan faktiskt kan förmå. Raoul Wallenberg vägrade att passivt beskåda nazisternas förintelsemaskineri. I Budapest 1944 fattade han ett personligt beslut att trots allt göra det
 omöjliga; att själv utmana historiens brutalaste mördarband och 
försöka rädda så många judiska medmänniskor som han kunde undan deportation till gaskamrarna i Auschwitz.

Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av 
människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Raoul Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Varje människa som 
bekänner sig till grundläggande humanistiska ideal har ett moraliskt tvingande 
ansvar att reagera mot krafter som hotar det öppna samhället, präglat av 
tolerans och mångfald. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll.

Wallenberg säger oss att vi aldrig får löpa med tidsandans opportunister, att vi ska lita på vår egen synskärpa och oavsett odds aldrig ge upp hoppet. Vi människor behöver goda förebilder. Sådana som får oss att höja blicken bortom vår egen inskränkta krets, som visar vikten av ideella insatsers betydelse, förebilder som kan egga oss till handling mot trångsynthet, intolerans, likgiltighet.

En sak är glasklar: så länge vi håller Raoul Wallenberg levande bland oss har främlingsfientlighetens företrädare ingen chans och Jimmie Åkesson får skaffa sig en annan karriär.

Glömskan får inte segra

Publicerad den av
1

Inför Förintelsens minnesdag på torsdag har jag skrivit denna krönika i Sydöstran (26/1):

Rester av järnvägsspår till ett ödsligt fält i skogen är numera i stort sett allt som återstår. Här, tio mil öster om Warszawa i Polen, var platsen för nazisternas utrotningsläger Treblinka. Ständiga tåg anlände hit mellan juli 1942 och augusti 1943. Vid perrongen tömde de sin last på människor, vilka efter ankomsten fick marschera rakt in i tretton väntande gaskammare.

Totalt blev Treblinka evig slutstation för 800.000 män, kvinnor och barn. Samtliga dömda till döden av blott ett skäl: de hade fötts som judar. En av dessa dömda var Jankel Wiernik. Han tillhörde Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder.

Wiernik lyckades dock fly Treblinka innan lägret revs och nazisterna dirigerade om tågen till Auschwitz. Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver:

”Idag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste få fortsätta leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Jankel Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv efter Treblinka åt att vittna om det ofattbara. Nu, några decennier senare, finns snart inga överlevande offer kvar av de miljoner judar som Hitler gav enkel biljett till sina dödsfabriker.

Förintelsens minnesdag, imorgon den 27 januari, är ett försök att hindra glömskan från att segra. Kunskapen om Förintelsen måste bäras vidare till åminnelse av det judiska folkets katastrof och som en vaccinering mot historielöshetens faror.

Men räcker det för att hindra nya utbrott av ondska, nya massmord, nya exempel på omvärldens passivitet när bödlarna löper amok? Aldrig mer! Denna försäkran brukar vi ofta höra i högtidstalen. Aldrig mer Treblinka eller Auschwitz.

Ändå fogas plågsamma namn från vår egen samtid till raden: Srbrenica, Rwanda, Darfur… Där har intoleransen åter visat sitt grymmaste ansikte. Även i vårt eget land misstänkliggörs människor fortfarande för sin hudfärg, etnicitet och religion. De kan vara judar, muslimer eller något annat.

Förintelsen illustrerar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter fördomar, främlingsfientlighet och rasism att slå rot. Kan det hända igen? Absolut. Att resa motstånd är därför varje människans ansvar.

Liken i Centerns garderob

Publicerad den av
Svara

Idag fyller Centern hundra år. Hurra, hurra. Eller? Tyvärr har partiet, trots att det numera vill kalla sig liberalt, märkvärdigt svårt att hantera sin gamla surdeg till historia av intolerans och främlingsfientlighet. Jag tänker främst på antisemitismen och dess ohyggliga kulmen: Auschwitz.

Ingen annan händelse ställer som Förintelsen frågor om moral och människosyn på sin spets. Efter nazisternas folkmord kan vi inte längre vända oss bort när grundläggande humanistiska och demokratiska värden hotas, när totalitära krafter sätts i rörelse, när medmänniskor förnedras och slaktas av samvetslösa regimer.

Aldrig tidigare har vår civilisations bräcklighet illustrerats med sådan förfärande tydlighet. Förintelsen lär oss nödvändigheten av att kunna urskilja och förstå ondskans mekanismer, att resa motstånd i tid, att likgiltigheten oftast är den största faran.
Det handlar inte bara om Hitlertyskland och dess drabanter.

Även vårt land har en skuld att göra upp med. Tveklöst är 1930- och början av 40-talet ett av de mörkaste kapitlen i vår nations historia. Den svenska allmänheten var ingalunda okunnig om vad som skedde med judarna i Tyskland.

Redan våren 1933 fördömde Svenska Dagbladet nazisternas ”utrotningskampanj” (tidningens egen term) mot det judiska folket. Informationen i pressen om judeförföljelserna var hela tiden omfattande. Svenska myndigheter var även bland de första i världen utanför nazisternas välde som fick detaljerade uppgifter om hur Hitlers dödsfabriker arbetade. Ändå var åtgärderna för att hjälpa judarna undan naziterrorn mycket ringa.

Under de kritiska åren på 30-talet, då det ännu var möjligt för judar att lämna Tyskland, hade Sverige kanske kunnat rädda ett par hundratusen människor. Men fram till 1939 – alltså innan kriget stängde gränserna ­– tilläts endast en rännil, 3 000 judar, att få en fristad här.

Varför höll sig Sverige så passivt? En viktig del av svaret kan sökas hos det parti som Maud Olofsson idag leder. Centern hette då Bondeförbundet. Det var det enda av de svenska riksdagspartierna som hade rasism inskrivet i partiprogrammet.

1921 krävdes ”hinder mot invandring av undermåliga folkelement”. Enligt 1933 års skärpta version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Observera att antalet judar i Sverige då endast var 7 000.

Tidsandan satte förstås sin prägel på klimatet. Vardagsantisemitismen hade representanter i samtliga partier och samhällsskikt. Men Bondeförbundet var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (Arena 1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte förvånande då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ’sund’ och ’rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Bondeförbundets grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson. Han hade intima kontakter med Julius Streicher i Tyskland, chefredaktör för den ökända nazitidningen Der Stürmer och som redan 1935 öppet pläderade för en total utrotning av judarna.

Otto Wallén – även det en inflytelserik figur i partiet – framträdde på nazistiska möten och förklarade under en riksdagsdebatt 1939 att han var stolt över att vara antisemit. SLU-bladet (organ för Bondeförbundets ungdomsförbund) skrev 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… En utrensningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden”.

Bondeförbundet motionerade i riksdagen mot anslag för att hjälpa de fåtal flyktingar som trots allt fick inresetillstånd och krävde istället att pengarna skulle gå till svenska småbrukare.
Då Bondeförbundet inlett samverkan med Socialdemokraterna 1933 (krisuppgörelsen) och därefter regerade i koalition med dem 1936-39 (samt sedan i samlingsregeringen under kriget), hade partiet ett betydande inflytande över den förda politiken dessa år.

En nyckelposition hade bondeförbundaren KG Westman, som var justitieminister 1936-43 och det mäktigaste statsrådet vid sidan av statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günter. Westman var protysk och hätsk antisemit. Ett stort ansvar faller på denne man för att gränsbommarna mot judarna hölls nere. Under krigsåren var han även ansvarig för censur och transportförbud av tidningar som skrev misshagligt om Hitler.

Den ivrigaste motståndaren till nazibarbariet var Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Westman hatade Segerstedt och skrev följande om honom i sin dagbok: ”hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Centern gjorde aldrig upp med sin antisemitiska och rasbiologiska politik efter Hitlerrikets fall, utan föredrog att låta alltihop falla i glömska. Men sedan tidningen Arbetaren 1997 avslöjade att författaren och centerpolitikern PO Sundman varit aktiv nazist under kriget, blossade debatten upp i medierna. Sundman var riksdagsman för Centern 1969-79 och hade aldrig ställts till svars för sitt tidigare engagemang (han avled 1992).

Pressad av uppmärksamheten lovade den dåvarande centerledningen att låta oberoende forskare klarlägga partiets förhållande till nazismen. Utredningen skulle presenteras i samband med centerns 90-års jubileum år 2000. Men ingenting hände. När trycket från massmedia försvann, gick intresset hos Centern för en ordentlig genomlysning också upp i rök.

Nu är det alltså 2010. Lagom till dagens jubileum har partiet gett ut en festskrift, 100 år av handlingskraft. Henrik Bredberg, ledarskribent på Sydsvenskan, har läst boken med kritiska ögon och konstaterar att uppgörelsen med det förflutnas synder fortfarande lämnar åtskilligt övrigt att önska. Snarare fortsätter partigängarna att bagatellisera, ljuga bort och tiga ihjäl Centerns tidigare brunsvarta svärmeri. ”Jubileumsboken är ett haveri, intellektuellt och moraliskt”, konstaterar Bredberg.

Jag frågade en gång Maud Olofsson, det sommaren 2003, om hur hon såg på Bondeförbundets gärningar. Olofsson sade sig vara stolt över sitt partis historia och menade att man gjort progressiva insatser inom bland annat utbildningspolitiken under 1900-talets första decennier.

Men att Bondeförbundet var särskilt genomsyrat av antisemitism och nazisympatier vägrade Olofsson bestämt att gå med på. Fenomenet fanns inom alla partier och var inget utmärkande för hennes rörelse. Uppenbarligen gäller denna verklighetsförnekelse än. Beklämmande.

Mankells antisemitiska ramsor

Publicerad den av
2

I måndags angrep israelisk militär en grupp fartyg, som avsåg att bryta mot blockaden av Gaza – styrt av den islamistiska terrororganisationen Hamas. En sak är glasklar. Israels aktion var ett klumpigt, tragiskt och kontraproduktivt övergrepp, som i helt onödan krävde flera människoliv och skadade ännu fler.

Händelsen blev i praktiken en propagandaseger för Hamas och dess sympatisörer. Israel spelade sina fiender rakt i händerna. (En utförligare kommentar kring detta publiceras här på lördag.) 

Jag kan förstå dem som tycker att blockaden mot Gaza är orättfärdig. Jag kan förstå dem som vill göra humanitära insatser i solidaritet med det palestinska folket, som ju både lider av Hamasstyret och Israels blockad.

Men jag kan inte för ett ögonblick förstå de aktivister som deltog i Ship to Gaza utifrån motiv som förefaller allt annat än renhjärtade. En av dessa personer var författaren Henning Mankell. Den 15/8 förra året höll han ett tal på Ship to Gazas upptaktsmöte i Stockholm. 

Mankell avslöjade där en uppfattning som går långt utöver legitim kritik mot Israel. Han gjorde sig snarare till villig megafon för de vanligaste ramsorna som ingår i den moderna antisemitismens arsenal. Han jämställer Israel med apartheidtyranniets Sydafrika. Han drar paralleller mellan Israel och Nazityskland. Han frånkänner Israel rätten att existera och kräver den judiska statens upplösning. 

Bara det vämjeliga språkbruket när Mankell säger att Israel blev möjligt för att Förintelsen gett det judiska folket ”alla blodiga ess på hand”, borde diskvalificera honom från all seriös debatt. Ship to Gaza bör, om organisationen vill framstå som uppriktig och hederlig i sina syften, rimligen ta avstånd från denne charlatan. 

Här följer några valda delar ur Mankells anförande: 

Den israeliska staten tillkom efter andra världskriget när det splittrade judiska folket hade alla blodiga ess på hand. Efter det nazismen hade gjort mot alla de grupper av ”untermenschen” där judarna var en, stor, grupp.

Man kan ju leka med tanken om det idag 2009 hade varit möjligt att så snabbt och enkelt upprätta en stat som Israel. På ockuperat land, där andra människor skulle förjagas. Naturligtvis inte.

Norge skulle inte idag, om jag tar till ett absurt exempel, kunna komma och hävda att dom behöver Värmland för att skapa ett nytt land där en viss typ av människor ska leva…

Israel är idag en stat som gör som alla andra ockupationsmakter gör: använder terror för att försöka skrämma människor till tystnad och underkastelse.

Det är inte konstigare än att se vad som hände exempelvis i Norge eller Danmark under andra världskriget. Nazisterna använde sig av terror i statens namn för att tvinga människorna till underkastelse…

En tvåstatslösning, alltså; det är vad många talar om. För mig ger det en känsla av att det vore som att gå till en tandläkare och han lagar en trasig tand utan att borra rent under.

Det kan möjligen se snyggt ut på ytan, till och med under en period vara möjligt att tugga med tanden.

Men förr eller senare stiger rötan upp till ytan igen: En tvåstatslösning angriper inte det grundläggande problemet att Israel trots allt bygger på en ockupation av redan bebodda områden…

Mitt alternativ har jag redan redovisat: det man kan kalla regnbågsstaten efter Sydafrika. Ett land där öppna val kommer att leda till att folkmajoriteten, araberna eller palestinierna kommer i en maktposition. 

Hela talet finns att läsa här.
Pressmeddelande på engelska från Svensk Israel-Information finns här. 

För den som vill veta mer om den moderna antisemitismens teori och praktik, rekommenderas standardverket Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 av idéhistorikern Henrik Bachner (1999). 

Uppdatering:
Solidaritet med det utsatta palestinska folket är bra och riktigt. Men det är lika skamligt som anmärkningsvärd när de som påstår sig värna palestinierna går i armkrok med ökända antisemiter. Jag förstår inte hur man kan blåsa sin trovärdighet på det sättet.

I DN den 9/6 skriver doktoranden Patrik Öhberg om att Ship to Gaza delvis låtit sig finansieras av Malaysias ex-president Mahathir Mohamed, vars uppfattning om judar är milt uttryckt betänklig. Läs Öhbergs artikel Judehatare finansiär bakom Gazakonvojen här.

År efter år och ingen i Centern visste?

Publicerad den av
Svara

I fredags avslöjade SVT:s Rapport att en av Centerns riksdagskandidater i Stockholm är en antisemitisk propagandist. Mannen heter Ove Svidén, står på Centerlistans plats 26 och tänkte driva en personvalskampanj inför höstens val.

På sin hemsida (här) hävar Svidén, bland annat mycket annat, att judarna var ansvariga för terrorattentaten den 11 september och det judiska folket arrangerat Förintelsen. Så här skriver han exempelvis om bakgrunden till Israels grundande 1948: 

”Denna uråldriga attityd till offer finns kvar i modern tid. Därför kunde de äldste judarna inse att ett offer skulle behövas för att verkställa den utlovade drömmen: ‘Nästa år Jerusalem.’ Därför gick de med på att välja ut de 5 miljoner judar som var mindre lämpade för att bli pionjärer i ett nytt land. Samtidigt gav det ju västvärlden det dåliga samvete, som möjliggjorde staten Israels bildande.”

Botanisera gärna själva bland Svidéns texter och åsikter, om ni orkar. Man storknar väldigt fort. Hemsidan är späckad med bisarra konspirationsteorier i övermått och röjer en föreställningsvärld som komplett absurd. Ingen någorlunda normalbegåvad person kan undgå intrycket att Ove Svidén är en uppenbar sjövild stolle och politisk extremist. 

Av hemsidan framgår med all önskvärd tydlighet att Svidén spridit sina sjuka idéer under flertalet år. Han var i farten redan vid förra valet 2006. Då åtnjöt han plats nio på Centerns riksdagslista. 

Men det krävdes först negativ uppmärksamhet i media innan Centern förmådde sig till att reagera. Igår kungjorde Stockholmsdistriktets ordförande Per Ankersjö att hans styrelse efter ett panikinkallat möte beslutat begära att Ove Svidén stryks från årets valsedel och även utesluts ur partiet: 

”Stockholmscentern vill med detta handlande tydligt markera att de åsikter och värderingar som Svidén luftat på sin hemsida och i fredagens sändning av Rapport är fullkomligt oacceptabla och oförenliga med såväl kandidatur som medlemskap i Centerpartiet.”

Jasså. Ska vi alltså tro att Ove Svidéns ”fullkomligt oacceptabla” åsikter och värderingar har varit helt obekanta för partiet ända tills nu? Har inte en enda av Svidéns partikamrater i Centern hört något, läst något, misstänkt något förrän Rapport stack mikrofonen under stollens mun? År efter år och ingen fann anledning att lyfta ett finger? 

Per Ankersjö & Co borde rimligtvis för länge sedan vetat vad Ove Svidén gick för. 

Tyvärr fungerar förbluffande ofta den svenska partikulturen på detta vis när rötägg dyker upp i den egna medlemskåren – man mörkar hellre, låtsas inte se, orkar inte ”bråka”, koncentrerar sig på annat, hoppas att problemen ska försvinna av sig själva.

Men sen, plötsligt, faller taket ner. En journalist har fått nys på saken och då blir det en väldig fart. Räfst och rättarting, offentliga bedyranden. Vad hade hänt i fallet Svidén om inte Rapport hängt ut honom? Den frågan tål att tänkas på. 

Bojkott mot Israel?

Publicerad den av
5

Nu hörs ropet igen. Bojkotta Israel! 

Denna gång är det Konsumentföreningen Väst som står bakom orden. Under sitt årsmöte i lördags röstades tre motioner igenom med krav på att israeliska produkter ska förbjudas i Coops butiker.

KF Västs ordförande Carina Malmer (S) är stridslysten och låter meddela: 

”Styrelsen kommer nu att driva bojkottfrågan vidare i KF Sverige”. 

Även jag finner det rimligt med stark kritik mot Benjamin Netanyahus högerregering, bosättningarna på Västbanken och byggexpansionen i östra Jerusalem. Även jag känner frustration, sorg och ilska över den till synes olösliga konflikten mellan israeler och palestinier.

Men bojkott? 

Den skulle sannolikt inte bli effektiv. Den skulle sannolikt inte leda till någonting konstruktivt, tvärtom. Den önskas inte av fredsrörelsen eller oppositionen i Knesset. Vidare är det mycket principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma värdegemenskap som oss själva – det vill säga, är demokratier. 

Dessutom ger bojkottkravet synnerligen obehagliga associationer. Vilket varje åtminstone någorlunda historiskt bevandrad person borde vara medveten om.

Uppmaning till bojkott mot judiska affärer och företag var ett stående inslag i nazisternas arsenal under 30- och 40-talen. Även det svenska näringslivet lät sig påverkas. Många av våra direktörer tvekade inte att rensa ut judar från sina rörelser. Allt för att vårda handelsförbindelserna med Hitlertyskland. 

När sedan Israel bildades 1948 som ett nationalhem för judarna, försökte arabvärlden omedelbart krossa landet genom vapenmakt. Därefter inleddes en långvarig ekonomisk bojkott som ett kompletterande medel i samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan. 

Ändå vet jag inget land som det lika ofta hojtas om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. 

Ryssland kan bedriva terrorkrig i Tjetjenien, invadera Georgien och syssla med utpressning mot Ukraina. Kina är världens största diktatur som avrättar flest människor i världen, har ockuperat Tibet sedan 50-talet och regelbundet skramlar med vapen mot demokratin Taiwan. För att inte tala om alla dessa oljestinna arabtyrannier där regimerna varje dag, året om, systematiskt kränker mänskliga rättigheter på grövsta tänkbara vis. 

När hördes krav på bojkott sist mot någon av dessa stater? 

Istället är det Mellanösterns enda demokrati, vilken sedan dag ett av sin existens levt under hotet om fysisk utplåning, som ska isoleras och tvingas till ekonomisk åderlåtning. För detta tyckts det finnas ett aldrig sinande engagemang, särskilt inom den svenska vänstern. Och dit räknas väl fortfarande Coop, antar jag. 

Men visst. Jag slutar gärna att handla israeliska apelsiner i deras butiker. Jag slutar faktiskt väldigt gärna att handla någonting alls där.

Ilmar Reepalu är en moralisk och intellektuell ruin

Publicerad den av
2

”Jag står för det jag sagt.”

Ilmar Reepalu, ledande politiker (S) i Malmö, håller fast vid sina tidigare uttalanden i Skånska Dagbladet, där han bland annat jämställer antisemitism och sionism som lika onda ting.

Har den övriga Socialdemokratin något att säga i frågan – eller tänker Mona Sahlin & Co bara tiga och hålla med? Malmö, arma stad…