Riddarfjärden glittrar i den sena augustisolen, lätta slöjmoln seglar långsamt över hustaken på Nedre Östermalm. Jag promenerar längs fashionabla Strandvägen i Stockholm, söker mig in på en lugnare tvärgata och stannar framför en vacker stenbyggnad från 1880-talet. Kontrollerar att portnumret stämmer, sedan några raska trappor upp och ett par knackningar på dörren.

Här bor författaren Per Wästberg i en smakfullt inredd våning som andas frihet, ljus och rymd. Hans ansikte är något fårat, rösten vänlig och tillmötesgående. Inte sällan bjuder han på en härligt torr, underskruvad humor i sina repliker. Men så är Per Wästberg också, akademiledamot och allt till trots, en hängiven beundrare av Richmal Cromptons evigt unga busfrö Bill Brown.

– Jag läser alltid om en Bill-bok varje sommar. Han är en fantasifull rebell mot allsköns engelsk villastadsordning, samtidigt som han vill så oerhört väl. Det är just genom Bills enorma välvilja som han ställer till sådant kaos och allting blir… hemskt.

– Jag har precis skrivit om mitt möte med Bills skapare. Blev så förtjust i henne. Besökte henne många gånger innan hon dog. En låghalt latinlärarinna med ett väldigt hjärtligt skratt. Hon borde ha spelat Miss Marple i Agatha Christies romaner. Richmal Crompton var barnlös, därför visste hon desto mer.

Detta möte finns – bland många, många andra – alltså skildrat i Per Wästbergs andra memoardel, Vägarna till Afrika, som ligger färsk på bokhandelsdiskarna. Den första kritikerrosade volymen De hemliga rummen utkom ifjol och behandlade uppväxtåren i Stockholm. Det var då han som 15-åring debuterade med den fina novellsamlingen Pojke med såpbubblor (1949).

Nu har turen kommit till den omvälvande perioden 1953-65. Liksom i föregående del är enbart personregistret imponerande, 17 sidor.

– Jag tycker också att det skall vara en social krönika över en ganska försvunnen värld, förklarar han.

Att skriva sina memoarer, vad är drivkraften? 

– Det är att få fatt på sitt liv, för att i efterhand urskilja vilka glödpunkterna var. Ser man ett mönster eller ser man bara en virvel av olika händelser och influenser? Jag tycker kanske att jag har sett väldigt mycket kontinuitet, en sorts målmedvetenhet. Men också att slumpen brutit den många gånger.

Måhända har Per Wästberg lättare att återkalla sitt förflutna än många andra av oss. Ända sedan elva års ålder har han nämligen flitigt fört dagbok.

– Mest är det för att rida spärr mot en flyende tid. Om jag inte skriver vad som hänt varje dag, har jag känslan av att den dagen på något sätt försvunnit ut i tomma rymden. Annars förstår jag fullständigt de som inte skriver dagbok. Jag kan själv inte riktigt förstå varför jag gör det. Är väl någon slags perversion.

Under memoarförfattandet har han valt att först skissa ner sina minnen i datorn och därefter konsulterat dagböckerna.

– I dagboken, som ofta skrivs samma kväll, lägger man gärna tyngdpunkten på saker som sedan kanske inte visar sig särskilt viktiga. Och tvärtom. Vissa möten som i efterhand blivit betydelsefulla är bara nämnda i förbigående. Fördelningen av dagbok som är nu-uppfattning, och minnet 40-50 år senare, den är verkligen intressant.

Vägarna till Afrika tar sitt avstamp på Harvarduniversitetet i kalla krigets USA, dit fadern Erik Wästberg skickat sin son för att denne skulle få en tillflyktsort undan det hotande Sovjetväldet i Europa.

Per Wästberg ägnar dock störst energi åt studier utanför kursplanen och insuper massor av lärdomar på kort tid. Bara lyckoruset att få botanisera fritt i det väldiga Wiednerbiblioteket och läsa Alexander von Humboldt, Mungo Park, Joseph Conrad, Karen Blixen.

– Jag har verkligen försökt skriva en lovsång till ett stort bibliotek, läsandets extas som jag kände där. Det var som Rönnells antikvariat i universalformat.

Du möter även många intressanta människor på Harvard, bland annat lunchar du med poeten TS Eliot. 

– Han satt där i stärkkrage och dubbelknäppta knappar. Han blottställde sig inte. Hade en sardonisk humor och påminde väldigt mycket om sina dikter på det sättet.

Du träffar också en av mina egna favoriter, Georges Simenon – mannen bakom Parisdetektiven Maigret. 

– En otroligt egocentrisk person, på en gång skrytsam och självklar. Fullständigt amoralisk med hur många älskarinnor som helst.

Själv älskar jag Maigret, annars läser jag knappast deckare. 

– Det gör inte jag heller. Men Simenon är ett bra namn. Och Agatha Christie. Jag gillar inte spännande böcker, jag blir för uppslukad av dem. Jag vill läsa för språkets skull. Men jag undantar de här två. De har förföljt mig en del för sina stämningar.

I slutet av höstterminen 1954 anländer ett sorgebesked per telegram från Sverige: ”Pappa död. Kom genast hem. Mamma”. Publicisten Erik Wästberg har gått ur tiden, endast 49 år gammal.

Det var han som gav dig självförtroende att bli författare, menar du. 

– Han stod mig så oerhört nära. Han lyckades hitta en passionerad balans mellan att vara en vuxen kamrat och kritiserande yrkesman i den profession som jag mycket tidigt ville ägna mig åt, författare eller journalist.

– Han har ett starkt grepp om mig fortfarande, i god mening. Jag drömmer, minst var tredje månad, att han lever och att jag går väldigt lugnt i dessa rum eftersom jag vet att han egentligen inte lever. Det gäller att inte störa honom för att hålla honom kvar.

Efter begravningen återvänder Per Wästberg till USA för den sista terminen våren 1955 och färdigställer sin stämningsfulla, närmast sagoaktiga stockholmsroman Halva kungariket. Boken blir en stor succé, både bland kritiker och läsare, när den senare samma år ges ut i Sverige.

– Halva kungariket är helt skriven i Harvard och kunde bara ha skrivits där. Jag hade Sverige på ett romantiskt, oändligt avstånd. På så sätt kunde jag inbilla mig ett Stockholm och Saltsjöbaden som en exotisk värld. Själva poängen med boken var att skriva den med etnografisk distans, huvudpersonen är en upptäckare som kommer till Stockholm.

Tiden efter hemkomsten från Amerika ägnar Per Wästberg bland annat åt att skriva en uppföljande roman, Arvtagaren (publicerad 1958). Boken handlar om en ung man från ett neutralt land i mötet med efterkrigstidens Europa. Även denna mottas välvilligt, men…

– Jag hade känslan av att jag skriver nog bara en roman, sedan är det slut. Jag tvivlade väldigt mycket på min förmåga att skriva kontinuerligt. Egentligen är jag ingen epiker, betraktar mig som prosapoet i grunden. Det gjorde att jag trots all den goda kritiken kände förväntningar som jag på den punkten inte kunde infria.

– Jag har alltid suttit mellan en massa stolar och skrivit i olika genrer. Före Arvtagaren skrev jag boken om stadsdelen Klara, en dokumentär med litterära medel. Det gav mersmak.

1950-talets Stockholm skimrar smått legendariskt. Kabarén förnyas, visan kommer tillbaka, Evert Taube hyllas efter att tidigare setts över axeln. Kring bordet på Teatergrillen samlas varje eftermiddag det unga gardet av ivrigt groggande och blossande kulturpersonligheter vilka lystrar till namn som Petter Bergman, Bengt Ekerot, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Lars Forssell, Olle Adolphson.

Personligen är jag mycket förtjust i denna epok med Beppe & Co. Men du var något skeptisk till dessa gamänger? 

– Jag tyckte de var för självupptaget lekfulla och för mycket påverkade av Lars Forssells väldiga charm. Jag höll mig lite på avstånd för att jag såg en ljus demoni hos Forssell som attraherade dem så enormt. De härmade hans röst och skratt. Och ringde Petter Bergman eller Beppe visste jag inte om det var dem eller Lars Forssell.

Ditt eget förhållande till Forssell? 

– Ensamma hade vi en väldigt bra relation. Han fascinerade mig väldigt mycket. Inte hans person och röst, utan hans idéer om att skriva rolldikter och att vara en god hantverkare.

50-talet lider mot sitt slut, Per Wästberg berättar att han kämpar med några romanuppslag som kollapsar. Han är osäker om framtiden. Då griper slumpen in i form av ett Rotarystipendium till Rhodesia (Zimbabwe). Sedan unga år har han drömt och romantiserat om Afrika. Nu får han se en bister verklighet med rasförtryck och terror. De svarta betraktas närmast som boskap av de vita kolonialherrarna.

– Det var en chock. Men det väckte en vrede i mig som jag knappast trodde att jag ägde. Och jag fann en oerhörd lust och drift att skriva som det var, att förändra och väcka en opinion som absolut var sovande på den tiden.

Du hävdar att tystnaden kring kolonialismen är svår att fatta idag. 

– Det var ingen konspiration i vanlig mening, men ett totalt ointresse. Synen på Afrika då sammanfattas väl i titeln på prins Wilhelms stora skildring från Östafrika, Bland dvärgar och gorillor. Dvärgar var alltså pygméer.

Per Wästberg ger ut böcker, publicerar artiklar, håller hundratals föredrag runt om i Sverige om situationen på den afrikanska kontinenten. Inte minst blir han en förgrundsfigur i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika.

– Jag gav upp det skönlitterära skrivandet under lång tid, frånsett små diktsamlingar. Jag ägnade mig nästan helt åt Afrika från det jag kom hem 1960 tills dess jag gav ut romanen Vattenslottet 1968 – och jag fortsatte med det hela vägen. Det händer ännu att jag pratar om Afrika och afrikansk litteratur, men inte så ofta numera.

En annan genomgripande erfarenhet som skildras i memoarerna äger rum på det djupt personliga planet. Äktenskapet med Anna-Lena (född Eldh), som varit med honom både i Harvard och Afrika, sätts på svåra prov när han häftigt förälskar sig i vännen Margareta Ekström. Det hela blir en lång, utdragen affär som slutar i skilsmässa och nytt giftemål.

Per Wästberg har aldrig skrivit om detta förr och medger att det har varit mycket svårt.

– Jag vet inte hur Anna-Lena och Margareta kommer att ta det. Men jag har försökt att ge en vacker bild av dem. Jag skriver inte ner dem på något sätt, trots att det var en smärtsam övergång. Jag har verkligen försökt ge min sanning, inifrån mig själv, som en klargörande bild av det som i mångas ögon måste te sig som ett konstigt beteende och i hög grad svekfullt.

Det verkar sannerligen som ett drama. 

– Ja, fortlöpande. Jag borde gjort ett mycket snabbare uppbrott. Men Anna-Lena och jag var så symbiotiskt fast i varandra i detta resande, barnlösa förhållande. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle gå för henne om jag gav mig av.

Idag är du åter omgift. Det har skvallrats en del i media om ditt nya förhållande… 

– Massor av larv och felaktigheter. Det är en stor och kraftfull upplevelse sedan två år tillbaka, vilket jag också antyder i den här boken. Det kastar ett sorts ljus över det som varit tidigare, som gör det lättare för mig att skriva om de starka känslorna den gången. Ändå är varje sådan upplevelse unik och olik den andra. Men nu känns den mer definitiv, kan man säga. 

(Borås Tidning 2007-09-07)