Kategoriarkiv: Afrika

Sverige stöttade Zimbabwes slaktare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:Corren.

När jag var liten präglades mycket av den svenska nyhetsrapporteringen om kampen för frihet och rättvisa i södra Afrika. Avskyn mot apartheidsystemet i Sydafrika var massiv. Det fanns en djupt känd solidaritet med ANC och dess fängslade, mytiske ledare Nelson Mandela.

Sverige, inte minst Olof Palme, kom att spela en viktig del i att nöta ner apartheids omänskliga fängelsemurar. Men – och det är nästan glömt idag – uppmärksamheten gällde även i hög grad Sydafrikas grannland Rhodesia, som styrdes under apartheidliknande former av Ian Smiths vita minoritetsregim.

Rhodesia var en tidigare engelsk koloni som självsvåldigt brutit med London 1965 och straffats med uteslutning från det brittiska samväldet. Samtidigt växte motståndet mot förtrycket och utvecklades till ett inbördeskrig, där Ian Smiths knektar fick tampas med två svarta befrielserörelser.

Den ena kallades Zapu under ledning av Joshua Nkomo. Den andra var Zanu med Robert Mugabe som förgrundsgestalt. 1979 insåg Ian Smith att situationen blivit ohållbar och sökte en uppgörelse med Storbritannien och den svarta befolkningens representanter. Året därpå blev Rhodesia fritt och bytte namn till Zimbabwe. I spetsen för den nya regeringen stod Robert Mugabe.

1980 talade han sockersött om försoning och hans hjältegloria lyste lika klar som Nelson Mandelas. I Sverige hyllades Mugabe reservationslöst. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar fyllde hans fickor fulla med svenska skattebetalares pengar. Fram till 2001 gav SIDA totalt över fyra miljarder kronor i direkt stöd till staten Zimbabwe.

Författare som Anders Ehnmark och Per Wästberg sjöng Mugabes lov i alla tonarter. Idag vill ingen påminnas om detta. Det tidigare engagemanget för Zimbabwe är obefintligt, trots att folkets lidande är värre än någonsin. Mugabe är en paria, som flagrant valfuskat sig till mandatperiod efter mandatperiod och dragit ner sitt land i mörkaste elände.

Han är gammal nu, snart 91 år, men still going strong and evil. Dock tycks han förstå att livet inte är evigt och verkar kratta manegen för en efterträdare. Den utsedde arvtagaren tippas vara Mugabes 49-åriga hustru Grace, en allmänt illa sedd figur som främst varit intresserad av att förskingra den allt magrare statskassan på hämningslös lyxshopping.

Hur kunde det gå så illa? Vad utlöste Mugabes förvandling från Nelsons Mandelas like till grym, blodsbesudlad tyrann? Hans förre personlige vän Per Wästberg har hävdat att Mugabe fallit offer för galenskap. Men sanningen är att Mugabe aldrig varit en demokratisk frihetshjälte.

Däremot någon som kunde snacka vackert när det tjänade hans syften att underblåsa andras välvilliga illusioner om honom. Och många lät sig länge trollbindas. Det är faktiskt en gåta. Mugabe beundrade Maos Kina och hymlade inte under 70-talet med sitt mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat.

Det blodiga inbördeskriget ville han kompromisslöst fortsätta tills han själv kunde gripa makten på egna villkor. Först när de krigströtta grannländerna Tanzania och Moçambique hotade att dra in stödet till honom, och tvingade Mugabe i allians med rivalen Joshua Nkomo, kunde förhandlingar inledas som fick Ian Smith att släppa tyglarna 1980.

Då föreföll framtiden ljus. Ekonomiskt var Zimbabwe välmående, även om klyftorna var skriande. Vita farmare ägde huvuddelen av den bördiga jorden, men levererade ett exportöverskott av spannmål och tobak. Svält förekom inte och jordreformer utlovades.

Mugabes retorik om nationell förbrödring visade sig snabbt grundfalsk. Inför det första ”fria” valet samma år bröt han med Nkomo, mobiliserade hänsynslöst sina partikommissarier mot väljarna och vann en förkrossande seger. Säker i sadeln var det sedan dags att sopa undan konkurrenterna. 1983 slaktades omkring 15 000 människor i Matabeleland, en del av Zimbabwe där många av Joshua Nkomos anhängare fanns.

Instruktörer från Nordkorea hjälpte Mugabes hejdukar med mördandet. Nkomo gick i landsflykt. Omvärlden såg åt annat håll och teg. Mugabes samvetslösa kampanjmetoder för att vinna valen 1985, 1990 och 1995 rapporterades det knappast om alls. Den korrumperade makteliten i Harare styrde och ställde som den ville.

Men när Mugabe år 2000 utlyste en folkomröstning för att göra sig till president på livstid hade folkets avsky nått kokpunkten. På förbluffande kort tid skapades oppositionspartiet MDC, Rörelsen för demokratisk förändring. Till sin egen förvåning förlorade Mugabe och skyllde nederlaget på Zimbabwes vita farmare, som anklagades för uppvigling.

Det räckte inte längre med att ”bara” injaga skräck i befolkningen. Mugabe förklarade att allt elände var de vitas fel och tog abrupt itu med den jordreform han länge struntat i. Men även den förfuskades å det grövsta. Så kallade krigsveteraner (de flesta inte ens födda under 70-talets självständighetskamp) beslagtog de jordbruk som var landets viktigaste försörjningskälla, vilket knäckte Zimbabwes redan usla ekonomi.

När vita farmare föll offer för våldet, vaknade plötsligt intresset. Ingående skildrade utländska journalister Mugabes övergrepp på oppositionen, hur han stal de följande valen och drev landet mot en avgrund av arbetslöshet, svält och terror. Internationella fördömanden haglade, EU och USA införde sanktioner. Men skamligt nog krävdes det alltså först TV-bilder på misshandlade och döda vita zimbabwier innan Mugabes mask av progressiv statsman föll.

Tragedin Zimbabwe hör vi i dessa tider inte mycket om. Andra mer brännande konflikthärdar fångar rubrikerna. Snart är det 2015 och då har Robert Mugabes förtryck pågått i 35 år. Hans land, en gång kallat Afrikas kornbod, är ett utplundrat ruckel. Kvar finns endast hopplöshet och misär.

Bör vi bry oss? Jag tycker det. Jag tycker vi bör bry oss väldigt mycket. Sverige bidrog ju, okritiskt och entusiastiskt, till att backa upp och legitimera denna vidriga regim vars ledare förtjänar att gå till historien under sitt rätta namn: Zimbabwes bödel.

Beethovens äventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

”Muren har fallit, staden är euforisk. Aldrig har ett musikverk passat bättre för firande än det vi ska höra nu!” Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989.

Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.

Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni.

Finalsatsen Ode an die Freude (Hymn till glädje) hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till Ode an die Freiheit (Hymn till friheten). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.

Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella ”nationalsång”. Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten Ode an die Freude som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823.

Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om ”kyss åt hela världen” och ”alla människor blir bröder” rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete.

Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.

Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. Ode an die Freude förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin.

När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna.

Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: ”Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff”.

Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.

Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till ”den slutgiltiga segersången” över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel.

Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas ”Volksgemeinschaft”.

Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.

Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska ”arbetar- och bondestaten”.

Partichefen Walter Ulbricht – stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 – tolkade Ode an die Freude som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.

Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark.

När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten Zimbabwe med Bob Marley & The Wailers.

I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel Bowielåten Heroes.

Skammen Mugabe

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

1981 kom Robert Mugabe till Stockholm. Det var året efter Rhodesias befrielse från Ian Smiths vita rasistregim och Mugabe blivit den nya staten Zimbabwes ledare, hyllad som en hjälte av Nelson Mandelas kaliber.

Han lunchade med prins Bertil, överlade med statsminister Thorbjörn Fälldin, träffade vännen Olof Palme och höll ett bejublat anförande på Handelshögskolan. Sedan flög han hem med ett guldkantat biståndsavtal i portföljen.

Sverige stödde förtjänstfullt ANC mot Sydafrikas apartheidtyranni, men någon Mandela var sannerligen aldrig Mugabe. Ideologiskt skolad i Maos Kina hade Mugabe tidigt ambitionen att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Internationellt talade han sockersött om försoning.

Mot Zimbabwes invånare visade han ett annat ansikte. Redan det första ”demokratiska” valet efter Smiths fall stal Mugabe och hans politruker i Zanu-PF genom hänsynslösa metoder. Säker i sadeln gjorde han därpå processen kort med sina inhemska rivaler.

1983 mördades 15 000 förmodade oppositionella sympatisörer, nordkoreanska bödlar var Mugabe behjälplig i slakten. Omvärlden blundade och teg, inklusive Sverige som lät biståndsmiljonerna rulla på.

Först vid millennieskiftet, då förtryckaren i Harare gav sig på Zimbabwes vita farmare för att avleda befolkningens växande missnöje, blev det annat ljud i skällan. Mugabe stämplades som en paria av världssamfundet. Det var så dags.

Nu är det val igen, oppositionsrörelsen MDC som bildades 1999 för att avsätta Mugabe, fläckas istället av sitt samregerande med honom. 89 år gammal har Mugabe förklarat att endast Gud kan få honom att lämna makten. Tydligen är det enda hoppet att han avgår med döden.

Historiens dom kommer ofrånkomligen att falla hård över denne blodsbesudlade despot. Inte blir den vackrare av att Sverige länge höll honom under armarna.

Kofi Annan och massmorden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 21/11:

”Blekinge är ett fredligt ställe. Att gå längs ständerna och i skogen är underbart. När man far mellan världens olika oroshörn är det ett bra ställe att slappna av på.” Det sa Kofi Annan till Dagens Industri förra veckan, då han intervjuades om sina nyutkomna memoarer.

Att FN:s tidigare generalsekreterare uppskattar Blekinge och har sitt sommarviste på Gyön tycker jag tillhör Kofi Annans mest försonande drag. Men när hans självrättfärdigande bok dök upp på mitt skrivbord häromdagen, måste jag erkänna att det kändes jobbigt att ens ta i den.

Det låter kanske konstigt. Den sobre och verserade Kofi Annan brukar vanligen mötas med stor respekt och beundran. Jag har aldrig begripit varför. För mig är han en moralisk katastrof i elegant kostym. Ty världspolitikens ledare bör bedömas efter deras uppträdande i svåra krissituationer, när avgörande värden står på spel och grundläggande valörer prövas. Hur ska vi då se på Kofi Annan?

1993-1996 var han chef för FN:s fredsbevarande operationer. Tidigt 1994 fick han utförliga rapporter om att huturegimen i Rwanda förberedde utrotning av landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande.

Kofi Annan reagerande endast med undvikande passivitet. Tre månader senare hade omkring en miljon tutsier hackats ihjäl. Folkmordet skulle sannolikt kunnat hindras, men blev möjligt på grund av FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (i synnerhet USA:s) nekan att intervenera.

Samma kyliga ovilja till handling demonstrerade Kofi Annan året därpå, när 7000 bosniska muslimer slaktades i Srebrenica av den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Stadens muslimer var utlovade FN-skydd. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften. Kofi Annan kunde exempelvis begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot de serbiska bödlarna. Han gjorde inget.

Att denne man därefter ansågs kvalificerad för att upphöjas till generalsekreterare säger oss åtskilligt om den förfallna värld som är FN-diplomatins. Kofi Annan är numera ångerfull om Rwanda och Srebrenica. Det är så dags.

Röd stjärna över världen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Det berömda uttalandet tillskrivs kejsar Napoleon. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Kina, och att landet skulle somna om finns inte på kartan.

Sedan Deng Xiaoping 1978 lade om kursen, ur företrädaren Mao Zedongs medeltida kulturrevolutionsmörker till en statskapitalism med kommunistiskt ansikte, har Napoleons profetia infriats med råge. Numera är Kina inte bara världens nästa största ekonomi, utan har snart detroniserat USA som regent på förstaplatsen. 2016 kommer det att ske, enligt Internationella valutafondens prognoser.

Notera även att Kina i praktiken fungerar som USA:s bank, genom att finansiera stora delar av det amerikanska budgetunderskottet. Med de kraftfulla finansiella musklerna har också den kinesiska jättenationens ambitioner som global maktspelare ökat. Man investerar tungt i Afrika för släcka törsten på råvaror och utmanar effektivt de forna europeiska kolonialländerna om inflytande.

I Mellanöstern håller man tillsammans med Ryssland handen över Syriens slaktardiktator Bashar al-Assad, och blockerar utländskt ingripande genom sitt FN-veto. Samtidigt agerar Kina alltmer aggressivt mot sina asiatiska grannar som Japan, Filippinerna och Taiwan.

Tvisterna rör ofta gränsdragningar till havs där lukrativa naturtillgångar döljer sig. Mera förtroendefullt uppträder Peking mot skurkstaten Nordkorea, då man räds konsekvenserna av detta bisarra tyrannis sönderfall. Vi bör heller inte glömma att Kina ockuperat Tibet sedan 50-talet, något som det skamligt nog anses ofint att påpeka i diplomatiska kretsar. Med mäktiga Kina bråkas det inte ostraffat.

Sedan månader tillbaka har det amerikanska presidentvalet pockat på vår uppmärksamhet. Det är en fascinerande process när medborgarna i världens viktigaste demokrati väljer sin president under öppen debatt och i intensiv konkurrens. Kontrasten till Kina kunde inte vara större.

På torsdag står även denna nation inför ett ledarskifte. Men där handlar det om en uppgörelse inom diktaturens elit. Vicepresident Xi Jinping väntas ta över rodret efter Hu Jintao som partiordförande. Det kinesiska folket har inte fått säga ett ord i sammanhanget. Och så ska det förbli, om regimen får fortsätta att bestämma.

Förtryck, censur, korruption, grava och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Frihet och demokrati på amerikanskt vis fruktas likt pesten av kommunistappartens politruker, byråkrater och militärer.

Det finns dem på Europas vänsterkant som gläds åt att USA:s dominans på den globala scenen försvagats. Skratta lagom. Utan ett starkt USA som kan balansera Kinas växande tuppkam blir knappast världen tryggare. Därför har vi alla intresse av att presidenten i Vita huset förmår leda USA mot en ny gryning.

Dupondtarna på Kulturhuset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:

Anfäkta och anamma! Rör inte vår Tintin! Under gårdagsmorgonen gick proteststormens vågor höga i de sociala medierna. Den folkkära seriehjälten fick inte längre finnas bland ungdomsbibliotekets hyllor på Kulturhuset i Stockholm.

Dess konstnärlige ledare Behrang Miri motiverade utresningen med att Tintin är ”afrofobisk” och ”speglar en nidbild med kolonialt perspektiv”. Intressant med en konstnärligt ansvarig i offentlig tjänst som vill censurera och förbjuda konst. Sånt brukar annars känneteckna diktaturer, exempelvis dem som Tintin själv bekämpade under sina äventyr i Stalins Sovjet eller i 30-talets Kina, härtaget av den japanska krigsmakten och europeiska kolonisatörer.

Jag antar att Kulturhusets inkvisitor läst Tintin dåligt och främst baserat sin uppfattning på den kontroversiella berättelsen Tintin i Kongo från 1931. Att verket är nedlusat med den då i västvärlden allmänt föraktfulla synen på Afrika råder inget tvivel om. Senare medgav upphovsmannen Hergé (Georges Remi) att han skämdes för detta tidiga album och tonade ned de värsta inslagen i kommande utgåvor.

Till saken hör dock att Tintin i Kongo blev hejdlöst populär i just Kongo och flera andra afrikanska länder under avkoloniseringsepoken. Läsarna tyckte att albumet på ett omåttligt komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska herrar var. Vilket i sig belyser de förment rättrogna censurivrarnas problem, vem är det som ska känna sig kränkt egentligen?

Som all god konst kan Tintin betraktas ur många perspektiv, inte minst är albumen utmärkt underhållning både för barn och vuxna. Dumstruten på Behrang Miris huvud blev snabbt uppenbar. Efter några timmar backade Kulturhuset för kritikerstormen. Tintin fick återvända. Den mest berömda av alla journalister tystar man inte ostraffat. Ett sundhetstecken på det fria ordets ställning, onekligen.

Med tropikhjälm genom livet

Publicerad den av
Svara

Ser en relativt nyinspelad dokumentär om Karen Blixen på DVD. Reades för tio kronor på en internetsajt. Dagskursen för en av litteraturens mera fascinerande gestalter tycks sett bättre höjder. Kanske har den bitterljuva romantiken kring hennes äventyr flagnat, världen är ändå annorlunda nu. Exotismen har nog haft sin tid i vår moderna globala by.

Men själv dras jag oemotståndligt in i gamla sekelskiftesdrömmar kring att också äga en afrikansk farm, rida sporrsträck över savannen, posera med gevär och nedlagt lejon på svartvita fotografier, vandra i tropikhjälm genom kartornas osäkra områden.

Karen Blixen hävdade att tillvarons väsentliga glädjeämnen kunde sammanfattas till tre. Den första är känslan av att ha kraft i överflöd. Den andra är när smärtan upphör. Den tredje är vetskapen om att man fullföljer sitt öde.

Kraft och energi har jag, av smärta lider jag inte nämnvärt egentligen (en befriandets lyx som den stilla resignationen nådefullt bjuder). Men för att fullfölja sitt öde måste man finna dess utlagda spår. Själv upplever jag mig stå på en växelbangård, där tågen dundrar förbi än i ena riktningen, än i den andra.

Det är lite som när Alice, hon i Underlandet, träffar Cheshirekatten och frågar vilken väg hon ska välja.

– Det beror förstås på vart du önskar gå, replikerar katten.
– Det spelar inte så stor roll, säger Alice.
– Då kvittar det vilken väg du tar, förklarar katten.

Och det är väl ett råd gott som vilket som helst. Låt ödets tärning rulla och strosandet i tropikhjälm vara huvudsaken. Alltid hittar man något intressant längs djungelns stigar att skriva hem om.

Med Spark och Naipaul till Afrika

Publicerad den av
Svara

Vintern har tagit landet i stadigt grepp. Ljusen brinner i fönstren på våra ombonade stugor, där vi nordbor förskansar oss mot mörkrets och kylans årstid. Just nu, dessa kulna decemberdagar, gör jag gärna en resa i läsfåtöljen till det soldränkta Afrika – denna underbart storslagna, majestätiska kontinent. Full av namnlös, plågsam tragik i all sin överväldigande skönhet och gåtfulla sinnlighet.

I detta mänsklighetens urhem är tillvarons kontraster mer skarpslipade än kanske någon annanstans. Afrika är slösande rikt och bottenlöst fattigt, vanstyrt och misshandlat, men också märkvärdigt stolt och förtrollande lustfyllt. Misär och elände, värdighet och glädje.

Här finner vi människans bästa och sämsta egenskaper tätt tvinnade kring varandra. Det är inte svårt för utomstående besökare, som färdas med öppet sinnelag, att låta sig hänföras av den afrikanska mosaiken.

En av dessa var den brittiska författaren Muriel Spark (1918-2006). På 1930-talet flyttade hon från Edinburgh i Skottland till Fort Victoria i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Hon gifte sig blott 19 år gammal och fick en son, innan hon 1944 ensam återvände till Europa, började arbeta för brittiska Foreign Office och inledde sedan en framgångsrik diktarbana.

I sin utsökta självbiografi Curriculum Vitae (1992, tyvärr ej på svenska) berättar Muriel Spark om sina afrikanska erfarenheter, om de vita kolonisatörernas totala förakt för de människor vars land de stulit, skövlat och förslavat. Men även om det djupa andliga intryck som Rhodesia skänkte henne:

”Det var i Afrika jag lärde mig att hantera livet. Det var där jag lärde mig att hålla i minnet det väsentliga i vårt människoöde, vårt ansvar, och till periferin förpassade jag den personliga sorg, rädsla och fasa som kom i min väg.

Jag visste att mina bekymmer var tillfälliga bara jag bestämde mig för det. Det fanns ett inslag av primitiv sanning och vishet i denna tillvaro i jordens stora tropiska zon, och det gav mig kraft.” (Citat översatt av Per Wästberg.)

Sanning och vishet var dock allt annat än vad den från Trinidad härstammande författaren V S Naipaul fann när han under 70-talet vistades i Kongo, eller Zaire som landet då kallades.

Resultatet blev en mörk och oemotståndlig roman, Där floden flyter förbi (1979). Det är en psykologisk skildring av det postkoloniala Afrika, där befrielsens hoppfulla löften snabbt grusas genom ett gradvis förvärrat förtryck under inhemska härskare – i Naipauls berättelse symboliserad av den ”Store mannen” (en lätt maskerad Mobutu, men det kunde lika gärna var en maktgalen tyrann som Mugabe i dagens Zimbabwe).

Huvudkaraktären är den unge indiske köpmannen Salim, vars släkt så länge någon kan minnas bott och verkat vid den afrikanska kusten. Men för att undkomma ett hotande inbördeskrig, flyttar han långt in på kontinenten, till en sömnig stad i urskogen som under kolonialtiden varit ett blomstrande handelscentrum.

Salim övertar en mindre butik och försöker med varierande framgång anpassa sig till livet i sitt nya hemland. Genom Salims ögon får vi uppleva den första tidens bedrägliga lugn, då det sjabbiga samhället vid floden återhämtar sig från avkoloniseringens inledande kaos.

Men sedan blir vardagen allt osäkrare, den Store mannen i den avlägsna huvudstaden agerar mer och mer nyckfullt. En sakta krypande desperation börjar sätta sin prägel på människorna i Salims omgivning. Våldsamheter flammar upp, falnar och återkommer i värre skala.

Korruptionen och rättslösheten breder ut sig. Bit för bit skalas den moderna civilisationens tunna fernissa av. Den Store mannen sveper in sig själv och sitt land i en dunkel, egentillverkad afrikansk mytologi, som ett medel att legitimera den hårdnande diktaturens järngrepp. Salim vacklar mellan vanmakt, längtan att ge sig av och begäret att fortsatta pressa mer pengar ur sin affärsrörelse.

Men butiken konfiskeras, situationen blir slutligen omöjlig. Dock har Salim till skillnad från många av sina olycksbröder i staden ett brittiskt pass som en biljett bort från den annalkande katastrofen.

Naipauls bild av Afrika är djupt pessimistisk, och romanen är nära besläktad med Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta (1902). Men där Conrad skildrade den belgiska kolonialismens fasor vid förra sekelskiftet, får vi i Naipauls mästerverk en osminkad version av hur det moderna Kongo sviks, våldtas och plundras av sina egna herrar.

Boken hjälper oss att förstå en väsentlig del av det afrikanska ödet, och tvingar oss även att ställa frågor om vårt eget ansvar för den tragiska utvecklingen i det som kunde vara – och ändå på många sätt faktiskt är – jordens paradis.