Långö som det var då (135)

En sommardag i slutet av 1950-talet. Vi befinner oss i Kålösundet och hälsar på båtägaren Thure Hansson och hans dotter Inger som sitter i aktern.
Här ser vi den flitige Thure Hansson i hantverkartagen vid sitt hus på Lagmansgatan 14.
Dottern Inger kopplar charmfullt av hemma i trädgården.
Inger Hansson vid flaggstången utanför familjens bostad. Hon föddes 1949 som den yngsta av paret Thure och Britt Hanssons två barn, senare kom Inger att bli gift Sennerlin.
Här är äldsta barnet, sonen Hans Hansson, född 1947. Han var tidigt mycket fotointresserad och har tagit de flesta bilder som vi kan njuta av i detta avsnitt av vår utflykt bakåt i Långös historia.
Exempelvis denna härliga semesterbild från en båtresa i sextiotalets början. Från vänster Inger, Britt Hansson (1918-1991) och Thure Hansson (1916-2004).
Hans har också tagit detta fina 60-talsfoto från Lagmansgatans busshållplats som då låg precis utanför Långöskolan. Thure verkar ta farväl av en ung man som med packade väskor ska bege sig ut i världen, tyvärr saknas uppgift om vem han är (den som vet, hör av dig!). Observera hur välklädda de bägge är, folk förr begrep vikten av elegans!
Stilstudie av Thure under en fasadrenovering på Lagmansgatan 14. Huset byggdes 1923. Familjen Hansson flyttade in 1957 efter att tidigare bott på Kronobergsgatan 10 i Bergåsa. Thure Hansson var först yrkesverksam på gasverket i Karlskrona, men började senare arbeta på stadens elverk. Britt Hansson sydde damunderkläder åt företaget Fortuna i Lyckeby och jobbade ofta hemifrån.
En vintrig 60-talsvy från familjen Hanssons Långöträdgård.
Britt och sonen Hans tar en svängom vid ett festligt tillfälle 1969.
Nu har det blivit sommaren 1983 och barnbarnen samlas på Lagmansgatan 14 för ett kärt besök. Från vänster ser vi minstingen Carl Otto Hansson (son till Hans) i famnen på Lillan Sennerlin (senare gift Berglund, dotter till Inger), bredvid henne sitter Ola Hansson (son till Hans) och överst på trappan Ulf Sennerlin (son till Inger) samt Linda Hansson (senare gift Oljons, dotter till Hans).
Den nya generationen på saftkalas i Långöträdgården två somrar innan, 1981. Från vänster: Ulf, Ola, Lillan med Linda i knäet.
Thure och Britt Hansson sommaren 1991, då de också sålde sitt hus och en Långöepok var över. Varmt tack till dottersonen Ulf Sennerlin som öppnade familjealbumet och generöst ställde dessa foton till förfogande.
Familjen Hanssons tidigare residens på Lagmansgatan 14 idag.

Långö som det var då (134)

Vi står i backen på Östra Strandgatan och ser baksidan av det nya höghuset med adress Arkitektgatan 8, byggt 1954.
Samma hus, samma tidsperiod (1950-tal, möjligen tidigt 1960-tal). Notera att det skymtar en telefonkiosk nere till höger i bild där busshållplatsen finns idag.
Men detta av Norra Långös då nyligen uppförda höghus har jag lite svårt att identifiera. En kvalificerad gissning, baserad på vinkel och omgivning, är att den parkerade Volvon PV:n och det strävsamma gamla promenerande paret befinner sig utanför Lagmansgatan 24. Håller ni emot?

Alla hjärtans dag i Revinge

Idag gjorde syrran och jag en tripp till skånska Revinge och dess fina medeltidskyrka.
Kyrkan byggdes tiden omkring 1200 och vi åkte hit av ett mycket speciellt skäl.
Här jordfästes vår kära pappa i höstas, enligt egen önskan. Det är en skyddad kulturgrav där vår farfarsfar Johan Edvard Dahlgren och hans fru Anna vilar sedan förra seklets början. Johan Edvard var under sin tid en känd lokalprofil i Revinge. Han hade ett bageri på orten, samt utmärkte sig även som sadelmakare. Pappa månade mycket om denna familjegrav och kände starkt för de historiska banden till Revinge.
Begravningsceremonin i Revinge kyrka ägde rum den 17 oktober förra året.

Min syster Kerstins tal under begravningen:

Vår pappa sa kontinuerligt att det viktigaste är att man lämnar ett gott minne efter sig. Ibland skojade brorsan och jag över det där, speciellt när han hade ryat åt oss, säkert med all rätt.

Men allt eftersom vi blev äldre, och nu när vi står inför faktum efter avslutat liv, så är vi rörande överens om att vår pappa Anders med råge lyckades med det han alltid pratat så mycket om: Att lämna ett gott minne efter sig.

Vi barn som nog stod honom närmst vet att han lämnar ett minne efter sig, som:

– Generös (med tid och med pengar)

 – Väldigt familj- och släktkär (han älskade Ålund- och Dahlgrensläkterna)

– Förtjust i livets goda – som mat och dryck (där har han inspirerat oss)

–  Ett fullkomligt geni i händighet

– Och den nog viktigaste egenskap av alla; väldigt, väldigt varm och kärleksfull.

Vilket liv! Vilket åstadkommande till liv. Vi är så tacksamma att fått ha dig i våra liv. 

Tack Pappa.

Efteråt hade vi en glammig begravningsmiddag till pappas ära på Grand Hotell i Lund. Huvudrätt: Sten Bromans whiskyköttbullar, naturligtvis!
Men tillbaka till nuet. Som seden bjuder tände vi ett ljus i kyrkan. Vi älskar och saknar dig, farsan!
I Roslagens famn, sjungen av Sven-Bertil Taube. Låten som vi så gärna minns pappa med.

Gud ger svar

Jag minns en gammal berättelse där en person, i Jerusalem förstås, var annars, sitter på ett litet utecafé och där inleder ett samtal med en gammal människa bredvid. Och det visar sig att den gamle är Gud själv. Ja, personen tror först inte på det, men efter vissa tecken blir han övertygad om att han sitter mitt emot Gud.

Och han har en fråga att ställa till Gud, givetvis en mycket angelägen fråga. Han säger: ”Käre Gud, var nu snäll och tala en gång för alla om vem som har den rätta tron. De romerska katolikerna eller protestanterna eller kanske judarna, eller är det muslimerna? Vem har egentligen den rätta tron?”.

Och i den här berättelsen svarar Gud: ”Om jag skall svara som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit religiös. Jag är inte ens intresserad av religion”.

– Amos Oz, Hur man botar en fanatiker och om att skriva, 2006.

Vandringspass i Västra Mark med Kierkegaard

Framför allt, förlora aldrig din lust att promenera; varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den.

– Sören Kierkegaard, ur brev till svägerskan Sofie Henriette Kierkegaard (Jette) i oktober 1847.