



































Min syster Kerstins tal under begravningen:
Vår pappa sa kontinuerligt att det viktigaste är att man lämnar ett gott minne efter sig. Ibland skojade brorsan och jag över det där, speciellt när han hade ryat åt oss, säkert med all rätt.
Men allt eftersom vi blev äldre, och nu när vi står inför faktum efter avslutat liv, så är vi rörande överens om att vår pappa Anders med råge lyckades med det han alltid pratat så mycket om: Att lämna ett gott minne efter sig.
Vi barn som nog stod honom närmst vet att han lämnar ett minne efter sig, som:
– Generös (med tid och med pengar)
– Väldigt familj- och släktkär (han älskade Ålund- och Dahlgrensläkterna)
– Förtjust i livets goda – som mat och dryck (där har han inspirerat oss)
– Ett fullkomligt geni i händighet
– Och den nog viktigaste egenskap av alla; väldigt, väldigt varm och kärleksfull.
Vilket liv! Vilket åstadkommande till liv. Vi är så tacksamma att fått ha dig i våra liv.
Tack Pappa.



Jag minns en gammal berättelse där en person, i Jerusalem förstås, var annars, sitter på ett litet utecafé och där inleder ett samtal med en gammal människa bredvid. Och det visar sig att den gamle är Gud själv. Ja, personen tror först inte på det, men efter vissa tecken blir han övertygad om att han sitter mitt emot Gud.
Och han har en fråga att ställa till Gud, givetvis en mycket angelägen fråga. Han säger: ”Käre Gud, var nu snäll och tala en gång för alla om vem som har den rätta tron. De romerska katolikerna eller protestanterna eller kanske judarna, eller är det muslimerna? Vem har egentligen den rätta tron?”.
Och i den här berättelsen svarar Gud: ”Om jag skall svara som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit religiös. Jag är inte ens intresserad av religion”.
– Amos Oz, Hur man botar en fanatiker och om att skriva, 2006.

Framför allt, förlora aldrig din lust att promenera; varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den.
– Sören Kierkegaard, ur brev till svägerskan Sofie Henriette Kierkegaard (Jette) i oktober 1847.

