Månadsarkiv: september 2020

Fusket i klassrummen har nått oanade höjder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:

Att det fuskas på högskoleproven är tyvärr inte ovanligt. Att det fuskas med betygssättningen på grund- och gymnasieskolor är heller inte sällan förekommande.

Elever får rosiga glädjebetyg i handen och går vidare till högre studier, där lärarna inom akademin mer eller mindre årligen larmar om studenternas risiga förkunskaper och låga utbildningsnivå. Många kan inte ens skriva och läsa ordentligt, men har ändå släppts ut med godkänd examen.

För att göra ont värre tenderar även högskolor och universitet att fuska. Lundaprofessorn Mats Alvesson skrev kritiskt i GP den 7/8 om hur kraven ofta sänks i syfte att kunna hålla en hög genomströmningstakt och förhindra avhopp. Läroanstalternas ledningar prioriterar ”kundnöjdhet”, volym och ekonomi.

Resultatet, menar Alvesson, är att åtskilliga studenter får en ”curlingutbildning” av diskutabel kvalitet, med konsekvens att de sedan får problem att göra ett bra jobb i arbetslivet.

En viss grad av fusk är nog också i den bästa av mänskligt möjliga världar svårt att hejda helt. Men vad ska man tro om fuskeriets utbredning i det svenska utbildningssystemet när även Skolverket och det ansvariga regeringsdepartementet beslagits med ruffel och båg?

Utbildningsminister Anna Ekström (S) strålade som en sol när resultaten av den senaste PISA-undersökningen presenterades i december 2019. Det är OECD-ländernas jämförande prestigemätning av 15-åringars läsförståelse, samt kunskaper i matematik och naturvetenskap. Sveriges prestationer var länge inte mycket att hurra för.

Men i utvärderingen av PISA-proven som gjordes 2018 visade det sig att vårt lands elever – klart statistiskt säkerställt – förbättrat sig i samtliga tre ämnen. ”Oerhört glädjande”, trumpetade Ekström och hävdade att ”svensk skola står stark” (DN 4/12 2019).

Det hade man ju innerligt hoppats vore sant. Expressen kunde dock den 2/6 avslöja att Skolverket fuskat i PISA-mätningen. Mot OECD:s regler hade en stor mängd invandrarelever plockats bort från proven och betydande felberäkningar gjorts. Framgången i den internationella rankningen byggde alltså på friserade siffror.

Anna Ekström tvingades då be OECD att syna den pinsamma saken. Men statsrådet gav samtidigt Skolverket i uppdrag att ”förhandla” med OECD om de bestämmande villkoren för utredningen, vilket Expressen avslöjat i en ny bomb (7-8/9).

Med andra ord försöker Skolverket och regeringen rädda ansiktet genom att fuska bort en oberoende granskning av det egna PISA-fusket. Nu står dom där med brallorna nere och fötterna ännu djupare i skandalklaveret.

”Det ska vara ordning och reda i skolans klassrum – och ordning och reda i skolans styrning”, deklarerade Stefan Löfven i tisdagens regeringsförklaring. Och det ska han snacka om.

Ett sjujäkla deppigt debacle

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:

”Det är en sjujäkla satsning på välfärden”, frustade statsminister Stefan Löfven (S) när han och centerledaren Annie Lööf under måndagen mötte pressen om kommande statsbudget.

Ett rejält tilltaget miljardregn över äldreomsorg, hälso- och sjukvård, kommuner och regioner, är att vänta från de regeringssamverkande januaripartierna i coronakrisens spår.

Men när pandemins värsta fas – förhoppningsvis – ser ut att klinga av, har de gamla huvudvärksfrågorna kriminalitet och integration stormat upp på den politiska agendan igen.

Nyligen var det otäcka kravaller i Malmö och Ronneby med attacker på blåljuspersonal, och den organiserade brottslighetens våldsamma härjningar i samhället bara fortsätter. Löfven kallar regeringens utlovade välfärdssatsning ”historiskt kraftfull”. Kraften förtas dock obevekligen om det historiskt brister i välfärdens mest basala förutsättning – lag och ordning. Vad blir annars tryggheten värd?

Löfven och Lööf hade där en smula otur med tajmingen. Ty under måndagen offentliggjordes även en forskningsrapport från Linköpings universitet som gav svidande underbetyg åt polisens förmåga att stoppa gängvåldet.

”Operation Rimfrost”, den omskrutna speciella polisinsatsen i Malmö mellan november 2019 och juni 2020, beskrivs som ett fiasko. Polisen har överdrivit effekterna, i realiteten har föga förändring åstadkommits. Och trots att larmsignaler funnits sedan länge om växande knarkhandel och radikaliserade våldstendenser i gängmiljön, har det polisiära ledarskapet misslyckats att hantera situationen på grund sin låsning vid föråldrade tänkesätt och metoder.

Problemet med statens krackelerande våldsmonopol är naturligtvis vidare än så och kan inte lösas av enbart av en reformerad polis, vilket också Linköpingsforskarna påpekar.

De rättsliga myndigheterna har svårt att tackla unga och allt respektlösare återfallsförbrytare. Förebyggande sociala åtgärder lämnar en hel del övrigt att önska. Segregation och utanförskap i invandrartäta bostadsområden är en vådlig jordmån för tacksamt exploaterande av kriminella element.

I Ekots lördagsintervju (5/9) konstaterade biträdande rikspolischef Mats Löfving att Sverige idag härbärgerar 40 maffialiknande klaner, slutna släktbaserade nätverk som bedriver grov systematiserad brottslighet. Löfving förklarade fenomenet med att den svenska synen på integration ”ibland är lite naiv”.

Hur som helst är det chockerande att en liten grupp yrkeskriminella kunnat skapa sig ett fotfäste för att ställa till sådan stor skada för alla andra människor i detta land.

I sex år har Stefan Löfven varit statsminister och burit det yttersta ansvaret för utvecklingen. Han är en hygglig karl, men på det kriminalpolitiska området måste resultaten betecknas som ett sjujäkla deppigt debacle.

Så går det när man struntar i Edmund Burke

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:

Politiken ska generellt sett vara försiktig med mer omfattande ingrepp i samhällslivet. Där får man nog medge att Edmund Burke, den anglosaxiska konservatismens fader, hade en poäng som vi svenskar i världens ivrigast modernaste land gärna borde begrunda.

Ty slår utfallet av maktens storstilade åtgärder snett, är skadorna svåra att göra ogjorda och de negativa konsekvenserna tvingas vi ofta leva med för lång tid framåt. Många av dagens aktuella problem har också sin rot i gamla politiska missgrepp.

Ta den dysfunktionella bostadsmarknaden. Boven framför andra är hyresregleringen, införd redan 1942. ”Den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning”, kallade den nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck detta förunderligt segdragna sovjetliknande priskontrollsfiasko.

Ta den dysfunktionella skolan. Häromveckan sände UR en uppmärksammad dokumentär, Skrivglappet, som visade att svenska elever knappt ens längre behärskar skriftspråkets grundläggande elementa och har avsevärda bekymmer att formulera sig i begriplig text. Så långt har alltså det intellektuella förfallet gått och hur hamnade vi i den katastrofala utförsbacken?

Det traditionella utbildningsväsendet – byggt på disciplin, kunskap, bildning och beprövad erfarenhet – började experimenteras sönder med grundskolans införande 1962 och den flammande vurmen för socialistiskt färgade radikalpedagogiska idéer. Reformer följde på reformer och så har det fortsatt. Kan resultaten få ett värre underbetyg än att unga människor kan flyta igenom nuvarande skolsystem och lämna det som nära nog analfabeter?

Ta den dysfunktionella polisorganisationen. Den avgörande bakomliggande blundern kan sökas till 1965, då hela polisväsendet förstatligades. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i nära, vardaglig kontakt med lokalsamhället. Men idag har ordningsmakten, som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterat, blivit som ”en tillfällig gäst” och polisen har historiskt aldrig varit längre bort från medborgarna.

Symptomatiskt arbetar mindre än hälften av Sveriges drygt 20 000 poliser i yttre tjänst. Är det konstigt att brottsligheten grasserar? Är det konstigt att den privata säkerhetsbranschen har gyllene tider? Är det konstigt att Linköpings kommun måste anställa egna väktare för att människor ska känna sig trygga på gator och torg i city?

Att kvadda institutioner och marknader är relativt lätt gjort. Att få rätsida på dem igen kan ta generationer. Visdom och moderation i styret är därför att föredra. Vi får väl ändå i liberal optimistisk anda säga att politiken har en del förbättringspotential att jobba på därvidlag.

Edmund Burke, 1729-97.

Gamla Norsbron

Publicerad den av
Svara
På minnets stigar vid vårt svunna hem i Norsbron.
Ett foto från Norsbron 1950. I nedersta hörnet till vänster syns huset där vi bodde under början av 70-talet. Fastigheten kallades Älvkullen och var en tidigare brovaktarbostad. Här låg nämligen den gamla bron, som revs 1935. Den nya bron byggdes lite längre norrut jämte en ny bostad för den dåvarande brovaktaren Wilhelm Svanberg med fru Amanda.
Här är Norsbrons gamla bro.
Och en annan bild på bron när det begav sig.
Flygfoto från 1971 med ”nya” bron (idag endast för gång- och cykeltrafik, medan bilarna fått en bredare modernare bro strax intill). Vårt hus, som hade adress Snarbergsvägen 13, skymtar nere till vänster vid Norsälven. Notera den stora mängden timmer som då fortfarande flottades (klicka på bilden för högre upplösning).
Vår granne Gustav Lundbergs hus (fastighetsbeteckning Snarberg 1:6) som också låg precis vid Norsälven, fast lite längre upp mot bron till.
Vi tyckte mycket om farbror Gustav och höll kontakten även sedan vi flyttade till Kungsbacka. Här sitter syrran och jag med honom utanför hans hus under ett besök sommaren 1981.

Återbesök i Norsbron (2)

Publicerad den av
Svara
Förra gången, i oktober 2018, åkte jag hit ensam. Nu är pappa med!
Och syrran! Hon är folkbokförd med Norsbron som födelseort och kan alltså titulera sig som värmlänning, minsann.
Här går vi på stigen, som en gång var en väg, och som ledde till vårt hus. I Norsbron bodde vi mellan oktober 1971 och mars 1973.
Huset är nu borta sedan länge. Men med hjälp av sakkunnig expertis – farsan – lokaliserades positionen för vår soptunna, där jag helt själv en historisk dag i början av 70-talet kastade min napp (visserligen mutad av mamma med en fin Dinky Toys-bil, fast ändå!).
Norsälven blues…
Lunch åt vi på ett sunkigt ställe i närliggande Vålberg. Det mesta här i trakten tycks ha sett bättre dagar. Dock saknas inte en viss melankolisk charm hos dessa platser som tiden har sprungit förbi.

Ordning i befolkningsfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

Hur många bor i Sverige? Fråga SCB om svar och det kommer med imponerande exakthet: 10 327 589 människor. Det är den officiella siffran för antalet folkbokförda i vårt blågula konungarike den 31 december 2019.

Men uppgiften måste tas med en skopa salt. Egentligen vet ingen säkert. Vad registren så myndigt säger om hur många som uppehåller sig i landet, och var i geografin de har sin huvudsakliga dygnsvila – ja, det tycks glappa ganska betänkligt med verkligheten.

Det har blivit pinsamt tydligt genom Aftonbladets avslöjande (1/9) om att Fazel Fazly, chefen för presidentadministrationen i Afghanistan, råkar vara folkbokförd på andra sidan jordklotet i Sverige och här misstänks för att tillskansat sig föräldrapenning.

Får ni en känsla av déjà-vu? I slutet av förra året ertappades en annan utländsk regeringsföreträdare med fingrarna i den svenska syltburken.

Det var Iraks dåvarande försvarsminister Najah al-Shammari, som uppdagades vara formellt bosatt i en förort till Stockholm och därför kunnat vittja Försäkringskassan på bidrag, trots flerårig faktisk vistelse utanför våra gränser (Expressen 22/11 2019).

Det är två uppseendeväckande fall som mitt i bedrövelsen onekligen bär ett visst drag av komik över sig. Men när till och med politiska högdjur i främmande land tar chansen att blåsa det svenska bidragssystemet, undrar man ju hur utbrett skojeriet är bland inte fullt så prominenta personer.

Skatteverket uppskattar (pressmeddelande 20/2) att omkring 195 000 människor – 1,9 procent av befolkningen – på olika sätt är felaktigt folkbokförda i Sverige (de har oriktig adress, de har lämnat landet utan att anmäla det, eller finns i landet men inte i några register).

Men det är alltså en uppskattning. Mörkertalets sanna omfattning borde vara synnerligen angeläget att bringa klarhet i, eftersom röran i folkbokföringsbyråkratin är rena inbjudan till bluff och rackarspel med skatter och bidrag.

Totalt beräknas välfärdskriminaliteten, där inte minst den organiserade brottsligheten firat ovälkomna triumfer, kostat oss cirka 300 miljarder kronor sedan 2005 (enligt Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, DN 12/12 2019).

Det ymniga läckaget från den offentliga apparatens pengakranar drabbar de mest hjälpbehövande värst, är ett hån mot alla hederliga, flitigt knegande skattebetalare och är en allvarlig utmaning mot den fortsatta samhällssolidariteten.

Ett viktigt led i att stoppa detta demoraliserande mångmiljardbedrägeri måste vara att få ordning på folkbokföringen och registerkaoset. Senaste gången vi hade en riktig nationell folkräkning var 1990. M, L, KD och SD kräver en ny och nog vore det på tiden!

Nödbromsa höghastighetstågen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:

Planerna på ett nytt stambanenät för svenska höghastighetståg har åkt på ännu en bakstöt. Enligt Trafikverkets beräkningar från 2015 skulle notan bli 230 miljarder skattekronor, med ett spann runt 30 miljarder kronor upp eller ner.

I juni gav regeringen Trafikverket uppdraget att utreda ett snabbtågsbygge för max 205 miljarder kronor. Efter att kalkylerat på investeringsramen hävdar nu Trafikverket i en färsk rapport att den politiskt beställda siffran är orealistisk. Prislappen bedöms obevekligen hamna i den tidigare kostnadsberäkningens övre spann…

En springande punkt är den så kallade systemutformningen vad gäller antal stationer och lägen för dessa. Att anpassa höghastighetsbanorna till centralt belägna stationer blir mycket dyrt. Men det billigare alternativet att dra snabbtågsrälsen utanför stadskärnorna får starkt negativ inverkan järnvägens attraktionskraft. Samma sak om det sparas in på ett eller flera stationsuppehåll.

Folk ratar science fiction-tågen och väljer andra sätt att resa, helt enkelt. En redan jättelik samhällsekonomisk förlustaffär blir ännu mer omotiverad. Men hur man än vänder och vrider på det, rinner pengarna ner i olönsamhetens svarta hål.

Trafikverket skriver bland annat: ”Den deletapp som kommit längst i planeringen är Ostlänken och med den kunskap som finns idag så kan vi konstatera att stadspassagerarna är mer kostnadsdrivande än vad som tidigare förutsetts”. Det borde vara en illröd varningssignal.

Stockholms handelskammare tillsatte i våras en ”omstartskommission” med ledande experter, som hade till uppgift att kläcka reformförslag på hur Sverige skulle gå stärkt ur coronakrisen. Slutrapporten presenterades den 17 augusti och i avsnittet som behandlar infrastrukturen framhåller nationalekonomen Lars Hultkrantz syrligt att Ostlänkens kostnad först beräknades till 20 miljarder kronor, sedan 50 miljarder, därefter 64 miljarder – trots att hastigheten på banan sänkts från ursprungliga 320 km/h till 250 km/h.

Hultkrantz förordar att bygget av Ostlänken mellan Linköping och Järna läggs på is tills vidare, liksom resten av det tänkta snabbtågsnätet. Det kan ju tyckas surt för oss här i Östergötland. Men ett projekt som slukar enorma resurser utan att ge någon rimlig avkastning tillbaka vore oansvarigt, rent huvudlöst, att fortsätta driva.

En ekonomiskt förnuftigare prioritering är att förbättra den existerande järnvägen, främst kring storstäderna och regionalt, menar Hultkrantz och Omstartskommissionen. Ska det satsas på nya transportsystem ligger framtiden i elektrifiering av vägtrafiken och ett fossilfritt inrikesflyg. Höghastighetstågens konkurrenskraft är i jämförelse svår att upptäcka. Dra i nödbromsen, politiker!

Ditt läskedrickande är inte statens ansvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:

Jennie Nilsson tillhör inte regeringens ivrigaste linslus. Få skulle anklaga henne för att gjort något direkt väsen av sig sedan hon upphöjdes till statsråd förra året. Det är nödvändigtvis inget dåligt tecken.

Som landsbygdsminister (S) har Jennie Nilsson haft den sympatiska förmågan att smyga under den kakafoniskt blippande partipolitiska utspelsradarn likt regeringens egen motsvarighet till Calvin Coolidge, den lågprofilerade amerikanske presidenten på 1920-talet som brukade kallas ”Silent Cal”.

Han var, som ni förstår, föga talträngd. Ordknappheten var ett medel för att inte låta sig stressas av alla kravställare och särintressen. Coolidges credo var nämligen att den största politiska konsten är att avstå från handling. Politiker verkar ju ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt skylta med rastlös aktivitet, tävla om att snabbast gripa in, lägga till rätta, föreslå åtgärder, hojta högt.

Men inte sällan kan det klokaste vara att hålla sig cool, vila på hanen och välja sina strider. Man måste veta när och om det verkligen är motiverat att rycka ut med den politiska brandslangen. Annars riskerar det bara att bli trassligt värre helt i onödan.

Att Jennie Nilsson av Expressen rubricerats som Sveriges mest okända minister skulle således kunna båda gott. Hoppet om att hon anammat Silent Cals framgångsrika politiska filosofi har dock nu i sommarvärmens sista skälvande dagar fått en allvarlig knäck.

Cancerfonden och Sveriges konsumenter larmade häromveckan att butikerna i vårt avlånga land saluför läskedrycker som innehåller mycket socker. Ett överhängande hot mot folkhälsan, blasket gör människor feta och sjuka! Staten måste införa skatt på läsk!

Plötsligt ångade Jennie Nilsson in i SVT-rutan, utropade att hon ”reagerade starkt” på det läskiga larmet och förklarade sig öppen för kravet på statlig reglering av sockerhalten via skattevapnet, om inte tillverkarna bättrade sig.

Men är det statens uppgift att stävja skadlig överkonsumtion av läsk? Istället för att genast falla undan för enskilda organisationers medialt uppmärksammade problembeskrivningar, borde landsbygdsministern lugnt förklara att det måste vara någon måtta på paternalismen.

Det är föräldrarnas skyldighet att inpränta sunda hälsovanor hos sina barn och ransonera sockerdrickat. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sina egna kroppar och undvika destruktivt beroende av läsk och godis. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen.

Om regeringen ska ta något ansvar i läskedrycksfrågan, så är det att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. Men det gjorde alltså inte landsbygdsministern. Hon är ju, trots allt, en svensk S-politiker.