Månadsarkiv: augusti 2020

Bort med tyrannen, frihet åt Belarus!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/8:

I sina mustascher må Aleksandr Lukasjenko likna Tintinfiguren marskalk Plekszy-Gladz, envåldshärskare i den fiktiva östeuropeiska staten Bordurien. Tyvärr är Lukasjenko på riktigt och det förtryck han bedriver i Belarus är som en verklighetstrogen imitation av det gamla Sovjetväldet.

Efter flera hundra år under rysk stövelklack återfick Belarus sin självständighet 1991 när Moskvas röda kommunistimperium upplöstes. Invånarna i Belarus märkte nog föga praktisk skillnad. När Lukasjenko kom till makten 1994 började han styra landet som den tidigare kolochospamp han var.

Här föll aldrig Berlinmuren i egentlig mening. Här cementerades istället det totalitära systemet med sin kvävande gråa DDR-tristess, enfaldiga personkult, maktfullkomliga partiapparat, rättslöshet och brutala batongterror.

Ändå spirar motståndet. Människorna i Belarus är sedan länge innerligt trötta på att tvingas leva i ett enda stort kolochosfängelse. Protester har flammat upp förr i samband med Lukasjenkos rituella fuskval. Men vreden över den senaste charaden den 9 augusti, då den djupt impopuläre tyrannen med Plekszy-Gladz-mustascherna påstod sig ha segrat med 80-procentig majoritet, har varit ovanligt utbredd och ihållande.

Regimen har också slagit tillbaka med råbarkad hänsynslöshet. Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare i litteratur 2015, menar att Lukasjenko har förklarat krig mot sitt eget folk och så är det. Han är idag en desperationens man som känner marken gunga under fötterna och han skyr inga medel.

Men trots det vidriga våldsregemente han släppt loss, låter sig inte oppositionen klubbas ner i tystnad. Under söndagen samlades uppskattningsvis 200 000 demonstranter i huvudstaden Minsk med kravet på att diktatorn måste avgå.

Det skulle naturligtvis inte vara en dag för tidigt om Lukasjenko äntligen försvinner från scenen. Sverige och övriga EU kan, tillsammans med USA, bidra till detta genom att sätta hårdare press på regimen och kraftfullt stödja Belarus väg till frihet och demokrati. Allt annat vore ett oacceptabelt svek.

Frågan är bara om Vladimir Putin i Kreml är beredd att svälja ett Lukasjenkofritt Belarus som tar klivet ur Rysslands dominerande skugga. Minns vad som hände med Ukraina när den korrupte Putinpolaren Viktor Janukovytj störtades. Krim annekterades, östra Ukraina blev ett ryskkontrollerat militärt slagfält. Dessvärre måste vi nog räkna med att Putin lär agera på något otäckt vis för att hålla kvar Belarus i bojor. Och hur svarar övriga världen då?

Kolla – Kojak möter Cliff Barnes!

Publicerad den av
Svara

Telly Savalas och Ken Kercheval i det tvådelade avsnittet Kojak Days, från fjärde Kojak-säsongen 1976-77. Det var inte första gången Kercheval gästade serien, ej heller den sista. Den kommande Dallas-stjärnan medverkade i Dark Sunday under premiärsäsongen 1973-74 och i The Halls of Terror från finalomgången 1977-78. Karaktärerna han spelade skiftade från gång till gång.

Unga Moderna

Publicerad den av
Svara

* Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga
* Förpackningen är livsviktig
* Skönhet är bättre än fulhet
* Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska

Det var – enligt vad som förkunnas i häftet till den retrospektiva samlings-CD:n Unga Moderna – skivbolaget Strandeds policy för utgivningen de kritiska åren 1980-86 (Lustans Lakejer, Ratata, Reeperbahn, m fl).

Vad vet jag som gammalt popsnöre, men det kanske finns något att lära där idag?

Skymningsmörker över Trumps Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:

”Make America Great Again”. Ni känner igen orden. Det var Donald Trumps vinnande slogan i presidentvalet 2016. Som han oblygt hade plagierat från den republikanske ikonen Ronald Reagans valkampanj 1980. Under parollen ”Let’s Make America Great Again” utmanade Reagan den då i Vita huset sittande presidenten Jimmy Carter.

Och demokraten Carter var sårbar. Utrikespolitiskt var USA:s ledarskap för den fria världen försvagat och ifrågasatt. Sovjetunionen gick på offensiven i kalla kriget, invaderade Afghanistan och rustade aggressivt i Europa.

I Mellanöstern förlorades Iran till radikala islamister som tagit den amerikanska ambassadpersonalen i Teheran som gisslan. USA förnedrades och Carter tycktes oförmögen att hantera situationen.

Men det var inrikespolitiken som avgjorde saken. Ekonomin såg plågsamt risigt ut. Det var lågkonjunktur, inflation, arbetslöshet och höga bensinpriser. Reagan drog brallorna av Carter med den genialiskt enkla frågan till väljarna: ”Har ni det bättre idag än för fyra år sedan?”. Det blev en republikansk jordskredsseger.

Reagan var också karl för sin cowboyhatt. Han gjorde verkligen USA ”great” igen, såväl internationellt som på hemmaplan. 1984 kunde Reagan utan vidare säkra en andra mandatperiod med sin återvalsslogan ”It’s Morning Again in America”. Den torde dock Trump inte ens kunna fundera på att sno och försöka sälja in, hur skamlöst han än annars må uppträda.

Om Trump i direkt motsats till internationalisten Reagan (och samtliga övriga presidenter sedan Roosevelt) varit försvuren åt dra tillbaka USA från den stökiga omvärlden, presiderar han nu istället över ett brinnande kaos inom nationens egna gränser.

Landet kokar av motsättningar och ilskna protester mot rasism, diskriminering och brutalt polisvåld. Samtidigt har coronapandemin slagit stenhårt, priset för Trumps förvirrade hantering av krisen är katastrofalt. USA är nu det land i världen med flest registrerade smittfall (drygt fem miljoner människor) och flest avlidna i covid-19 (över 160 000 människor).

Ekonomiskt har USA:s BNP-siffror rasat ner i källaren till ett bottenrekord utan motsvarighet sedan mätningarna startade på 1940-talet. Jobben försvinner, företagen går omkull och arbetslösheten är galopperande 14,7 procent.

Ska det ändå göras återbruk av Reagan detta valår borde det göras av Trumps utmanare från Demokraterna, Joe Biden och hans nyutsedda vicepresidentkandidat Kamala Harris. Aldrig har väl den klassiska frågan till väljarna – ”har ni det bättre idag än för fyra år sedan?” – klingat så förödande mot någon i Vita huset.

Verklighetsflykt stoppar ingen pandemi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:

Johan Kinde, frontfigur i Lustans Lakejer, blev hösten 1981 mycket omtalad för det underbart provokativa uttalandet att ”kläderna är viktigare än musiken”. Inte långt från sanningen heller!

Helt klart var utseendet i alla fall minst lika viktigt som musiken i New Romantics-vågen. Den svepte fram från Storbritannien åren kring 1980 med grupper som Spandau Ballet, Duran Duran och Visage.

På svensk botten blev den oöverträffade företrädaren Lustans Lakejer, ett tidigare punkband från Åkersberga som sadlat om i eskapistisk riktning, influerade av Roxy Music, David Bowie och Japan.

Jag älskar fortfarande den ogenerade verklighetsflykt och det skamlösa poserande som denna nyromantisk rörelse inbjöd till. Äntligen fick den på glitter svältfödda ungdomen i det gamla gråa socialstats-Sverige känna en befriande fläkt av Gatsbydekadens, glamour och drömmar om det ljuva livet. Om jag själv gavs en krona för alla gånger jag kollat på ikonen Bryan Ferry i Roxy Musics Avalon-video, skulle jag säkert haft råd att mer än drömma också.

Mitt intresse för stil, estetik och klassiskt herrmode har jag hursomhelst i hög grad Ferry och Lustans att tacka för. Faktiskt i sådan hög grad att jag dessa dagar frestas att travestera Johan Kinde och deklarera att ”kläderna är viktigare än politiken”. I ett avseende stämmer det nämligen, eller har tills nyligen stämt.

Det tar emot att erkänna det, men det gäller min instinktiva inställning till en specifik del av den svenska smittskyddspolitiken mot coronapandemin. Det handlar om bärandet av munskydd, som statsepidemiologen Anders Tegnell envist vägrat rekommendera i Sverige. Belägg saknas för att ansiktsmasker minskar spridningen av covid-19, hävdar han.

Jag har villigt köpt hans argumentering, jag har gladeligen litat på hans vetenskapliga expertis – men utifrån den i sammanhanget givetvis fullständigt ovidkommande och triviala åsikten att munskydd inte funkar estetiskt! Jag menar, det går bara inte att ha munskydd i kombination med en snygg kostym – eller vit smoking som Bryan i Avalon – utan att ruinera det coola utseendet.

Puckat? Absolut, det är dock snarare mera vanligt än ovanligt att människan rationaliserar sina tankelinjer och beslut på dylikt vis. Man söker argument som passar känslan och övertygar sig själv om hur himla rätt man har. Det kan sannerligen straffa sig.

Större delen av övriga världen har föreskrivit munskydd i trängre miljöer. WHO har rekommenderat det. Enligt nyhetsrapporteringen kommer alltfler studier som visar att munskydd har effekt och minskar smittspridningen. Vad har då Tegnell för egentlig grund att dissa ansiktsmasker?

Jag tvivlar på att han har samma värdelösa ursäkt som mig med bakgrund i nyromantikens besatthet vid klädstilen.

Nya scener ur ett äktenskap

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:

”Och så står vi där med all vår fattiga jäkla bekvämlighet och feghet och overklighet och skäms. Och ingen ömhet har vi. Och ingen kärlek. Och ingen glädje”, säger Marianne förtvivlad och Johan påstår att han inte förstår vad hon talar om. Stubintråden är tänd.

Repliken är från den första delen av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, TV-serien i sex avsnitt som med full kraft drabbade Sverige vid premiären våren 1973.

Som flest bänkade sig 3,5 miljoner svenskar – nära hälften av landets befolkning (!) – framför rutan, trollbundna av ödesdramat som statstelevisionen kablade ut i folkhemmets vardagsrum.

Makarna Johan och Marianne (i Erland Josephsons och Liv Ullmanns gestaltning) lever ett synbarligen tryggt borgerligt familjeliv med barn och framgångsrika yrkeskarriärer. Materiellt saknas dem inget. Men bakom fasaden av deras mångåriga äktenskap lurar en växande tyst desperation.

Relationen har alltför länge gått på tomgång, tagits alltför självklar, sakta och obevekligt dränerats på liv och mening. En krutdurk av ömsesidig förnekelse har sopats under mattan. Tills den känslomässiga explosionen i förvirring, rädsla och frustration givetvis blir oundviklig och uppbrottet en nödvändighet.

Scener ur ett äktenskap lär ha orsakat en mångdubbling av köerna till familjerådgivarna och fått den svenska skilsmässofrekvensen att skjuta i höjden. Åtskilliga par såg uppenbarligen Johans och Mariannes äktenskapskris som en chockverkande spegling av den egna relationen.

TV-serien blev den katalysator som fick dem att äntligen prata ut med varandra; våga konfrontera den vissnade kärleken, slentrianen, sprickorna som ständigt och outtalat spacklats över i ett förhållande vilket börjat likna ett klaustrofobiskt fängelse.

Nu tycks en ny våg av scener ur ett äktenskap rullat igång i det svenska folkdjupet. Antalet skilsmässoansökningar rapporteras ha ökat markant under sommaren, jämfört med tidigare år. Samma fenomen märks även utomlands. Coronapandemin är skäligen misstänkt.

Utrymmet i vardagen har krympt, plötsligt tvingas vi till mer tid av familjeumgänge innanför hemmets fyra väggar. Stress, oro och social distans till andra människor sliter på relationerna. I värre fall blir det rena våldsamheter som följd av tilltagande alkoholkonsumtion.

Men det kan också vara så, att den intensivare samvaron fått många par att komma till insikt om att kärleken helt enkelt är över, att de växt ifrån varandra och att ett fortsatt äktenskap vore liktydigt med alstrandet av negativ energi i en destruktiv livslögn.

En skilsmässa är aldrig någon smärtfri affär. Ibland är det dock ett måste att kapa banden och gå vidare, annars gör man varandra bara olyckligare. Ur den aspekten kan pandemins ”Bergmaneffekt” faktiskt vara en bra sak i långa loppet.

Filmskurken som blev hjälte för en generation

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:

Han var min idol. Gordon Gekko. Ni vet. Den där skrupelfrie finanshajen i Wall Street, Oliver Stones film från 1987 som gisslade det axelvadderade decenniets champagnerusiga yuppie-kapitalister.

Som hemmaugglande i coronans dystrare nutid tillbringade jag en mörknande augustikväll med att kolla in denna gamla favoritrulle på nytt. Lyckligtvis är jag inte lika ung, vild och lättpåverkad längre. Som jag var då, när filmen hade premiär.

Gekkofiguren, magnifikt gestaltad av Michael Douglas, var egentligen menad som ett samlat lustmord på alla kortsiktiga börsspekulanter och pengahungriga företagsstyckare. Något måste dock gått snett medan den vänstersinnade regissören Oliver Stone klippte ihop sitt opus.

Istället för den förkastliga girigbuk som publiken skulle bua ut, promenerade Gekko rakt igenom vita duken som en av filmhistoriens skönaste lirare. Smart, fräck och amoralisk som efter nedlagt byte oemotståndligt flinande hela vägen till banken i egen privatjet.

Greppet kopplades direkt kring min och kompiskretsens förtappade tonårssjälar. Gordon Gekko blev vår ikon, en slags finansmarknadens motsvarighet till andra laglösa hjältar som punkrockaren Johnny Rotten och tennisbusen John McEnroe.

Brädspelen Monopol och Finans fick plötsligt helt nya och oanade dimensioner när de rotades fram ur källarförrådet igen. Under ett intensivt skede blev dessa, tidigare töntförklarade reliker från barndomen, sysselsättningen nummer ett, och vi hade ständigt den råbarkade filmkapitalistens repliker på läpparna:

”Lunch is for wimps.”

”I create nothing. I own.”

”The point is ladies and gentlemen that greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works.”

Och att kasta tärning om låtsaspengar var ungefär så långt vi kom i den karriären. Våra intressen återgick snart till de sunda och normala: rockmusik, brudar, tennis och försök att lura oss förbi nattklubbarnas åldersbarriärer i Göteborg. Men det var inte alla Gekko-diggande biobesökare i min generation som nyktrade till.

Michael Douglas har i intervjuer, lätt förtvivlad, berättat om hur ofta personer i blanka kostymer kommit fram till honom på gatan och varmt tackat för hans inspirerande rolltolkning i Wall Street. Den gjorde att de som unga såg ljuset, den blev bestämmande för deras yrkesval att börja jobba på verklighetens Wall Street.

Ni vet väl vad som sedan hände där, den 15 september 2008? Investmentbanken Lehman Brothers kraschade och spekulationsbubblan på den globala finansmarknaden sprack i en gigantisk smäll. Det var Gordon Gekkos barn som i sin älskade förebilds anda spelat högt, girigt och gränslöst med riktiga stålar.

Synd att de inte, som vi andra, förmått nöja sig med Monopol i pojkrummen.

The bottom is nådd – kanske!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

Det ekonomiska raset må vara kraftigare i andra OECD-länder som USA, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Det lilla exportberoende Sveriges BNP-siffror för årets andra kvartal kan knappast kallas annat än brutala. Minus 8,6 procent!

Inte ens sedan farfar var ung har vi upplevt ett brantare fall. Coronapandemin har slagit hårdare än finanskrisen 2008/2009, hårdare än strukturkrisen på 90-talet, hårdare än… ja, vad?

Å andra sidan är läget möjligen nu som den legendariske tennistränaren och svengelska språkekvilibristen Lennart ”Labbe” Bergelin sade om en sällsynt usel match Björn Borg gjorde i Monte Carlo: ”The bottom is nådd”.

Har vi slagit i botten kan det inte bli värre och en flämtande vändning uppåt visar sig i nästkommande BNP-mätning. Det är åtminstone vad en del optimistiska ekonomiska teckentydare hoppas på, däribland finansminister Magdalena Andersson.

Kanske med rätta. Antalet företagskonkurser har inte varit så många som befarats. Permitteringarna är omfattande, men samma sak där: inte i den storleksordning som tidigare kalkyler varnat för. Staten har vräkt ut miljarder i överbryggande räddningspaket till näringslivet. Men företagens intresse att ansöka om stödpengarna hittills varit måttligt (DN 5/8).

Likafullt är situationen skakig. Ses fladdrande ljus i tunneln, kan de vara utblåsta runt hörnet. Ska man spå någonting någorlunda säkert, är att krisen bär med sig rejäla förändringar. Coronan är en internationell mänsklig tragedi av episka dimensioner. Men påskyndar samtidigt ett schumpeterskt språng av ”skapande förstörelse” i ekonomin, vilket i långa loppet kommer samhället till godo.

Processen är redan i denna stund tydlig. Digitaliserings- och innovationstrycket har ökat kolossalt på svindlade kort tid. Obönhörligen kastas gamla lösningar åt sidan och framtvingar effektivare, mer rationella metoder av marknadens aktörer.

För att åter använda ett betvingat uttryck av käre Labbe: ”That is that, that that is doing!” (om lättsamheten ursäktas, jag kunde bara inte motstå det). Ty kontentan blir ett smartare resursutnyttjande och generellt förbättrat välstånd – när vi väl är igenom och har överlevt den smärtsamma ekluten, that is!

Mycket välkommet vore om svenska politiker skyndsamt tog tillfället i akt att underlätta och stärka tillväxtförutsättningarna genom minskad regelbyråkrati och sänkta skatter. Tyvärr har snarare Magdalena Andersson glunkat om motsatsen, liksom nervösa makthavare i kommuner och regioner: de offentliga extrautgifterna i coronans spår ska betalas med stora skattehöjningar.

Sådana stoppbollar för den ekonomiska återhämtningen har vi alla skäl att betacka oss för.

Varför Hiroshima och Nagasaki?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/8:

Boeing B-29 Superfortress var för sin tid en vapenteknologisk triumf, den mest avancerade militära dödsmaskinen i sitt slag under andra världskriget. Det väldiga, långflygande och snabba fyrmotoriga bombplanet med sin tunga lastkapacitet hade kostat USA enorma summor att utveckla.

Totalt byggdes närmare 4000 exemplar. Inget av dessa användes i den europeiska delen av kriget. B-29:an var specialdesignat för att sättas in mot Japan.

När det nya bombplanet första gången togs i tjänst våren 1944 befann sig de japanska styrkorna på reträtt över hela Stilla havs-fronten. Men ännu i början av 1945 var den japanska huvudön relativt oskadd med sina städer, industrier och befästningar.

Förändringen kom med ohyggligt besked natten den 9-10 mars 1945. En armada B-29:or flög in över Tokyo och fällde bombmattor av napalm som fick Dantes inferno att blekna. Aldrig i historien har en flygräd varit så ödeläggande, så katastrofal. Kanske över 100 000 människor förlorade sina liv. En miljon blev hemlösa. Tokyobombningen var värre än Hamburg, värre än Dresden.

Och helvetet hade bara börjat. B-29:orna fortsatte att fälla napalm över stad efter stad i månader. Men den 6 augusti lät en B-29 invånarna i Hiroshima smaka på det allra senaste, det mest diaboliska som USA precis fått i sin bombarsenal. Samma öde drabbade Nagasaki den 9 augusti. Inga säkra uppgifter finns på hur många som dog i de bägge fasansfulla svampmolnen, möjligen omkring 140 000. Siffrorna är i vilket fall ofattbara.

Atombomben var ursprungligen avsedd för att knäcka Hitler, men hann inte färdigställas förrän i juli 1945 och då hade nazisterna redan kapitulerat. Var detta domedagsvapen verkligen nödvändigt att riktas mot Japan istället? Ännu idag 75 år efteråt gnager frågan.

Dittills hade dock den kejserliga japanska militärdiktaturen fanatiskt vägrat ge upp, trots de monstruöst effektiva B-29:ornas hårda brandbombningar som – om kriget rullat vidare – skulle gjort rubb som stubb av Japan till aska. En påföljande amerikansk markinvasion skulle högst sannolikt också fått extremt blodiga konsekvenser. De rysliga atombomberna förhindrade ändå detta och chockade den japanska militärledningen till kapitulation.

Den amerikanska krigföringen mot Japan kan anklagas för att vara hänsynslös, barbarisk. Men den satte stopp för en tyrannisk regim som tillsammans med Hitlerväldet startat ett exempellöst grymt anfallskrig i global skala. Cirka 80 procent av andra världskrigets många miljoner offer var värnlösa civila, de flesta av dem ryssar och kineser, som mördades av tyska och japanska soldater.

Hiroshima och Nagasaki må vi aldrig glömma. Men glöm heller aldrig varför USA ansåg sig motiverad att framställa och tillgripa det yttersta av stridsmedel.

B-29 Superfortress, som kostade USA mer att utveckla än atombomben.