Månadsarkiv: januari 2020

En otäck påminnelse om vår turbulenta tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:

176 människor omkom, varav 17 från Sverige, när det ukrainska passagerarplanet störtade kort efter starten från Teherans internationella flygplats i onsdags. ”Motorfel”, påstod Irans islamistiska diktaturregim om den möjliga olycksorsaken och blånekande ihärdigt till all inblandning.

Men anklagelserna om motsatsen visade sig stämma. I helgen tvingades Iran erkänna att dess egen militär skjutit ner planet i tron att det var en inkommande kryssningsrobot. Prästväldet står nu med byxorna nere inför världen, både som ansvarig för den fruktansvärda tragedin och för sina inledande lögner om anledningen till kraschen som krävde alla dessa oskyldiga dödsoffer från många nationer.

Något annat än att Iran ovillkorligt samarbetar med samtliga drabbade länder och ger full insyn i haveriutredningen kan inte komma på fråga. Iran måste också substantiellt kompensera de omkomnas anhöriga, även om inget skadestånd egentligen naturligtvis kan ersätta ett enda förlorat människoliv. Med en notoriskt opålitlig och grym banditregim som Irans är det nödvändigt att den internationella pressen hålls uppe tills det står otvetydigt klart att mullorna verkligen levererar.

Hela denna ruskiga händelse är en lika konkret som otäck påminnelse om den säkerhetspolitiskt turbulenta tid som råder. USA:s drönarattack mot den iranske toppgeneralen Qassem Soleimani den 3 januari höjde drastiskt konflikttemperaturen i Mellanöstern. Oron för utvecklingen mot ett storkrig tilltog över en natt. Efter att Iran svarat med ett närmast symboliskt menat raketanfall mot amerikanska baser i Irak verkade situationen dock bli något lugnare.

Men i hotande krigslägen är risken för katastrofala misstag alltid överhängande, vilket nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet så förfärligt illustrerar. Irans luftvärn satt med fingret på avtryckaren och någon i befälskedjan klarade uppenbarligen inte att hålla huvudet kallt i stressen. Plötsligt var hundratals människor döda i ett brinnande civilt flygplansvrak. Som en oförutsedd konsekvens är därmed även Sverige omedelbart berört av – och de facto inblandat i – kraftmätningen mellan USA och Iran.

Vilka vidare förvecklingar som väntar av alltsammans i Mellanöstern, denna den mest instabila av världens regioner, är hopplöst svårt att sia om. Men att inte ens vi, i vårt lilla nordiska hörn långt borta, undgår att brutalt påverkas när det smäller står som synes utom tvivel. Hur är det med Sveriges beredskap? Är den god?

Att förbjuda ett icke-problem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/1:

När Per Molander, ordförande i Jämlikhetskommissionen, var gäst i Ekots lördagsintervju (4/1) framhöll han bekymrat: ”Vi har nu levt under ett antal decennier med en skola som har deklinerat i kvalitet, och att först få stopp på det och sedan räta upp det, är en operation på flera decennier”.

Jämlikhetskommissionen är tillsatt av regeringen med uppdrag att utarbeta förslag på hur klyftorna långsiktigt ska minska i Sverige. Att Molander nämner skolan är i det sammanhanget givet. Den samhälleliga institutionen för kunskap, bildning och fostran är det enskilt skarpaste jämlikhetsinstrument som uppfunnits av människohand.

På listan av ideologiskt motiverade dumheter som skett i Sverige måste raserandet av vårt utbildningsväsende ligga i det absoluta toppskiktet bland andra välkänt destruktiva tokerier som löntagarfonder, hyresreglering och bortbantat försvar. De högbetalda yrkespolitiker vilka numera är valda att styra den offentliga apparaten åt medborgarnas räkning borde därför, kan man tycka, fokusera stenhårt på den nödvändiga operation som Per Molander talar om.

Men vad gör regeringen och dess samverkande januaripartier? Låter sig distraheras av Socialdemokraternas och Liberalernas envist demonstrerade fördomsfulla avsky mot konfessionella friskolor! Att frågan kokar ner till just fördomar och illa dold religionsfientlighet kan utläsas av de slutsatser som regeringsutredaren Lars Arrhenius presenterade under onsdagen.

Han kan själv inte efter sina granskningsmödor ”peka ut några generella problem på skolor med konfessionell inriktning av den digniteten att dessa ensamma kan utgöra ett sådant angeläget eller trängande allmänintresse som kan motivera ett etableringsstopp”.

Men det struntar utbildningsminister Anna Ekström i. Hon är ändå fast besluten att strypa dessa friskolors framtid genom att få en förbudslag mot nyetablering på plats, i enlighet med vad S, MP, C och L kommit överens om i januariavtalet. Att utredare Arrhenius höjer ett varande finger för att ett sådant förbud är svårt att förena med grundläggande mänskliga rättigheter som Europakonventionen, religions- och näringsfriheten, tar uppenbarligen Ekström och hennes allierade lätt på.

Det är sakligt obegripligt varför regering och riksdag ska slösa tid, kraft och ytterligare av allmänhetens hårt prövade förtroende på denna fråga. Existensen av konfessionella friskolor är i sig ett konstaterat icke-problem. Skärp hellre kontrollen av dem (samt alla övriga skolor) och ägna den politiska energin åt de reella bekymmer som plågar det svenska utbildningssystemet.

Tänk att kunna tågskryta på japanska

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/1:

Tågskryt. Det var ett av förra årets nytillkomna ord i ärans och hjältarnas språk – även om det kanske inte är politiskt korrekt att använda Esaias Tegnérs skrytiga beteckning på det svenska tungomålet längre.

Tågskryt är däremot hippt och avser progressivt sinnade personer som stoltserar med att åka miljövänlig järnväg. Detta i underförstådd motsats till smygflygande klimatbovar som med skammens rodnad kring kinderna färdas ovan molnen.

Valet av transportmedel handlar i våra dagar icke blott om smidigaste sättet att förflytta sig genom geografin. Det är också en allt tydligare identitetsmarkör. Säg mig hur du föredrar att resa, så ska jag säga dig vem du är.

Själv har jag visserligen inget emot flyget (inte bilen heller, för den delen). Men snobbar gärna om sällskapet tillåter med att vara en gammaldags hederlig tågromantiker i den brittiske författaren E M Forsters anda: ”Järnvägsstationerna är våra portar till det fantastiska och okända. Genom dem försvinner vi ut till äventyr och solsken, och till dem – ack och ve! – vänder vi tillbaka”.

Det är något att begrunda när man huttrande trampar omkring på perrongen i Alvesta och inväntar ett dröjande tågbyte (tro’t om ni vill, men just där av alla ställen fann jag mig en gång otippat vänta på det anslutande Stockholmståget bredvid femfaldige Wimbledonmästaren Björn Borg – sedan dess har jag aldrig mer kunnat använda Stig Ahlgrens bevingat giftiga uttryck ”tråkig som en påstigande i Alvesta”).

Nå, tågskryt av ett annat slag hörs nu från Trafikverket som berömmer sig för att rekordmånga svenska tåg kom i tid under 2019. Över 91 procent, minsann. Vilken kontrast till föregående år 2018, då rekordmånga tåg – 12 procent – istället var försenade. Spirar månne hoppet om att vi äntligen kan börja lita på järnvägens tidtabeller i vårt kära fosterland? Det vore i så fall ett mycket efterlängtat civilisatoriskt framsteg. Men räkna inte med under.

Trafikverket har nämligen en egen syn på punktlighet. Deras ambition är ingalunda att alla resenärer tryggt ska komma fram på angivet klockslag. Målet är vi ska vara nöjda om 95 procent av tågen håller tiden. Och med att ”hålla tiden” menas enligt Trafikverket att tåget inte är försenat med mer än 5 minuter och 59 sekunder (en tidsrymd som i den officiella statistiken minutavrundas nedåt till 5 minuter blankt).

Tja, det är väl orealistiskt att kräva strävan efter perfektion. Men det gör också att Trafikverkets skroderande över sitt förbättringsarbete klingar aningen ihåligt. Särskilt om man tar den helprivatiserade järnvägstrafiken i Japan som jämförande måttstock. Ständigt jagas sekunder, bara efter en minuts försening ljuder larmet. Varje risk för störning måste minimeras, punktligheten är också nästintill total.

Det är kunna göra skäl för tågskryt det.

Sluta missgynna landsbygdens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 8/1:

Ska hela Sverige leva? I den politiska standardretoriken är svaret sedan länge ett hurtigt, självklart javisst. Att säga något annat anses väldigt opassande. Det är inte comme-il-faut, oavsett partibok och ideologisk trostillhörighet.

De rutinmässiga fraserna tenderar dock att rimma ganska dåligt med den faktiska maktutövningen, vilket invånarna på den reellt existerande landsbygden naturligtvis vid det här laget blivit varse.

Om hela Sverige ska leva, varför har då levnadsvillkoren utanför storstadsregionerna försämrats över tid? Glappet mellan retorik och verklighet är en källa till stigande misstroende.

Butiker slår igen, den offentliga servicen dras ner, unga flyttar, äldre blir kvar, kommunskatterna höjs. Det centralistiska regelraseriet gör det ingalunda lättare.

Ta bara det här med att Vägverket nu vill försura situationen för alla mindre skogsägare genom att kräva en obligatorisk tillståndsavgift på 2900 kronor för virkesupplag vid såväl allmänna som enskilda vägar. Den tidigare möjligheten till dispens avskaffas.

För småskaliga avverkare innebär det att staten okänsligt roffar åt sig mycket av vinsten. En del i det mångsysslande företagande som ofta är nödvändigt för att kunna leva på landsbygden riskerar att falla bort på grund av bristande lönsamhet.

Att driva bensinmack är också allt svårare. Ständigt skärpta säkerhets- och miljökrav har baksidan att sådant kostar mackägarna dyrt. Från nästa år gäller exempelvis nya byråkratiska direktiv att rör och cisterner måste vara inplastade för att hindra läckage.

”Många av de mindre stationerna, som har haft dålig lönsamhet, har inte kapital att göra de här investeringarna. Då är nedläggning det alternativ som kvarstår”, säger Robert Dimmlich som är VD på branschorganisationen Svensk Bensinhandel (SVT 3/1). Enligt honom kan 300-400 av Sveriges 3000 mackar vara väck om ett par år.

Inte nog med att de ökande drivmedelsskatterna slår särskilt hårt mot landsbygdens bilberoende människor. Snart har de heller knappt någonstans att tanka den bensin som 2025 beräknas kosta 20 kronor litern till följd av politikernas beslutade pålagor (Expressen 4/1).

Fossilbränslets utfasning kunde ske med större hänsyn och smidighet. Lena Winslott Hiselius, forskare i hållbar transportplanering vid Lunds universitet, menar att utvecklingen av klimatsmarta tekniklösningar fokuserar ensidigt på städerna: ”Landsbygdens behov måste bli sedda i klimatomställningen. Men självkörande bilar och elcyklar passar inte där. Många känner sig bortglömda” (DN 7/1).

I Dagens Industri (7/1) sågar ekonomihistorikern Jan Jörnmark hela behandlingen av det rurala Sverige och konstaterar att det uppenbart krävs en förnyad politik som ger glesbygden mer frihet. Ska hela landet leva vore det på tiden.

Franz Ferdinand spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:

Ingen rivaliserande europeisk stormakt önskade den världsbrand som utbröt 1914. Spänningarna hade förvisso under tidigare år stundtals varit starka. Men vid varje allvarligare kris brukade man ändå till sist besinna sig och avvärja krigsfaran.

När Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand mördades i Sarajevo, ett terrordåd sponsrat av den serbiska staten, blev resultatet emellertid som bekant katastrofalt annorlunda. Insatserna höjdes nonchalant och dåraktigt i ett olycksaligt diplomatiskt chicken-race där alla riskkalkyler sprack och snart var Europas arméer på marsch mot avgrunden.

Sedan USA:s eliminerande av Irans toppgeneral Qassem Soleimani i fredags har många oroligt dragit parallellen till skotten som fällde Franz Ferdinand. Även om det knappast finns anledning att sörja Soleimanis frånfälle – han var en ondskans hantlangare med mycket blod på sina otäcka händer – är det uppenbart att USA spelar ett väldigt farligt spel i en region som därtill är värre krutdurk än Europa var 1914.

Donald Trumps av allt att döma impulsiva beslut att beordra den dödliga attacken mot Qassem Soleimani representerar en strategiskt ogenomtänkt och vårdslöst kastad handske som kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Varken USA eller Iran har intresse av ett storkrig, men risken är påtaglig att konfliktnivån i det notoriskt instabila och konfliktfyllda Mellanöstern nu eskalerar bortom det kontrollerbaras gräns.

Iran kan lika lite som Österrike-Ungern för drygt 100 år sedan låta bli att svara kraftfullt på mordet av en nationell höjdarfigur. Redan har den islamistiska regimen i Teheran öppet förklarat sig vägra några begränsningar i anrikningen av uran, vilket betyder att Iran går på offensiven i utvecklingen av egna kärnvapen. Något sådant torde omöjligen ärkefienderna USA, Israel och Saudiarabien kunna acceptera.

Trump har också ett återval att tänka på till hösten. Han lär rimligen inte bli mindre svår att bromsa med trycket att visa de amerikanska väljarna presidentmusklerna – särskilt inte när även ett riksrättsåtal hänger över honom. Trump har inte råd att visa tecken på svaghet. Det har förstås heller inte mullorna i Iran.

En händelsekedja av upptrappande drag och motdrag som påminner det europeiska förloppet efter skotten i Sarajevo kan därför rysligt nog inte uteslutas. En bitter historisk ironi i sammanhanget är att det var Franz Ferdinands död som i förlängningen gav upphov till dagens infekterade situation i Mellanöstern.

Som Bernhard Zand, journalist på tyska Der Spiegel, konstaterat: ”Ingen grupp stater, så små till ytan, har sedan dess drabbats av så många krig, inbördeskrig, revolutioner och terrordåd som första världskrigets segermakter lämnade i arv.”

Om 2020 kommer att imitera 1914 är platsen onekligen kusligt välvald.

Nils Petter Sundgren in memoriam

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:

Elegant, välformulerad och cool som en barstol satt han där i rutan, år efter år – Nils Petter Sundgren, vår främste guide in i biografernas magiskt omslutande tempel under monopoltelevisionens epok. Med säkert öga och distinkt röst ledde han Filmkrönikan 1963-1991. Synd att det inte blev ännu längre.

Ingen lyckades axla hans mantel. Idag får man titta i månen efter kvalificerad filmjournalistik i svensk TV. Sundgren själv är nu ej heller mer. Vid nyårshelgen meddelades att han tagit ner skylten, 90 år gammal. Sverige är en kulturinstitution fattigare.

Nils Petter Sundgren personifierade det yppersta som rymdes inom begreppet public service. Han var en filmkonstens folkbildare, som alltid tog sitt ämne och sin publik på allvar. Att det i vårt avlånga land ofta anses opassande med en intellektuell framtoning struntade Sundgren uppfriskande högaktningsfullt i.

Anklagelserna om snobberi och elitism fick dessutom en dråplig vändning när Sundgren som filminköpare åt SVT i början av 70-talet lade vantarna på en hög Åsa-Nisserullar. Filminstitutets fruktade chef Harry Schein betraktade detta som en oförlåtlig utmaning av den goda smakens främjande i folkhemmet. Sundgren stod på sig. Även lättsmält underhållning hade sin plats. Med tiden tyckte han dock att public service-TV kantrade betänkligt i ängslig kommersiell riktning och bjöd för mycket av den varan.

I sina flyhänt skrivna memoarer Inte bara bio (2010) ger han en fascinerande inblick i SVT:s vilda vänsterperiod på 70-talet, vilken paradoxalt framstår lika dogmatisk som kreativ. Sundgren höll sval distans till tokerierna, som han ändå verkar föredragit framför televisionens ytliga jakt på tittarsiffror under följande decennier.

Om sejouren som filmkritiker på TV4 (1993-2006) får vi veta att Sundgren misstänker att kanalens ansvariga ”av princip ogillar program med högre intelligenskvot än deras egna skonummer”. Domen över SVT är endast obetydligt bättre.

Fast någon bitter, surmagad herre var Nils Petter Sundgren minst av allt. Snarare en klassisk lebeman med stor kärlek till litteratur, konst och tennis – samt självklart filmen. Det var en passion som grundlades under uppväxten bland Stockholms muggiga kvartersbiografer och som senare tog honom till solen och palmerna på otaliga Cannesfestivaler.

Sundgren var också politisk medveten, något som framgår av detta tänkvärda råd till rikets förtroendevalda:

”Jag har kommit på att hålla tacktal stående på ett ben, föregivande att jag lärt det i afrikanska byar, där byrådets medlemmar bara fick tala så länge de kunde stå som storkar. På detta sätt hindrades äldre pratsjuka män från att bli långrandiga. Jag är övertygad om att det politiska livet i Sverige skulle vinna på den afrikanska enbensregeln.”

Nytt år med kommunal skattesmäll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”, som det heter i Tennysons klassiska dikt och för skattebetalande medborgare på många håll i landet torde klockan verkligen klinga aningen bistert.

Ingången på det nya året 2020 innebär tyvärr att skatten höjs i var femte svenske kommun, 61 totalt. Däribland Ödeshög, Ydre och Åtvidaberg. Smällen för invånarna i dessa östgötska metropoler blir dessutom extra kännbar, eftersom regionen samtidigt passar på att öka skattebördan.

Denna kommun-regionala slagkombination gör Ödeshög till föga hedrande etta på den skattehöjande svensktoppen med 1,85 kronor mer per hundralapp att slanta upp till fogden. De som drabbas hårdast är i vanlig ordning hushåll i lägre inkomstskikt, där redan ansträngda marginaler beskärs ytterligare när skattekraven tilltar.

Men välfärd kostar och den digra notan har gjort att var tredje av rikets 290 kommuner är i ekonomisk kris med underskott som de närmaste åren beräknas växa rejält, enligt Sveriges kommuner och regioners dystra prognoser.

Suckande pekas på omfattande välfärdsåtaganden som fördyras av en demografisk utveckling med allt fler unga och allt fler äldre som allt färre i arbetande ålder ska försörja. Kommunernas dominerande lösning på problemet – om ”lösning” nu är rätta ordet – ser ut att medföra en ond spiral av skattehöjningar och desperata rop på mer statsbidrag.

Fast varför skriver jag så här tungsint? Det är väl inget vidare upplyftande för er att läsa en dag som denna. Som om det skulle saknas hopp och situationen bara är tvungen att bli värre i den stackars kommunsektorn. Nej, som den gode Tennyson skaldar: ”Ring ut bekymren, sorgen och nöden / och ring den frusna tiden åter varm”.

Det finns alternativa vägar som kan göra läget ljusare och skattebetalarna gladare. Den goda nyheten är nämligen att kommunerna har en stor effektiviseringspotential som hittills varit märkligt illa utnyttjad. Rationalisering, nya teknik, förbättrad produktivitet och skarpare fokus på kärnverksamheten kan radera ut underskotten, få kostnaderna under kontroll – och allt detta utan att tumma på kvaliteten i välfärden.

ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, konstaterade i sin rapport Mer än tur i struktur (2016) att effektiviseringspotentialen för kommunerna i landet som helhet ligger på 10-15 procent i minskade utgifter.

I augusti och oktober 2019 släppte Svenskt Näringsliv två rapporter (Kommunal effektivitet – struktur eller skicklighet? samt Effektiviseringspotential och förklaringsfaktorer för effektivitet) som kom till liknande slutsatser. Lägger kommunpolitikerna manken till kan mellan 30-40 miljarder kronor sparas. Så förtvivla icke, även om du bor i Ödeshög.