Jag vill aldrig ha någon koppling till ett politiskt parti, vilket det än må vara, inte heller till någon religion, sekt eller skola, aldrig ingå i någon förening som sprider den ena eller den andra doktrinen, aldrig buga mig för en enda dogm, förmån eller princip – och det enbart för att värna om min rätt att smutskasta dem alla.
– Guy de Maupassant, författare, 1850-1893.
Skrivit i Corren 7/6:
”Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige”. Är Stefan Löfven informerad? Nu kommer nämligen mannen bakom orden ändå hit, Ritchie Blackmore – en av hårdrockens främsta banbrytare och bästa gitarrister.
Imorgon lördag ger han en konsert med sitt återbildade band Rainbow på festivalen Sweden Rock i Blekinge. Det är stort, sommarens kulturella utropstecken om ni frågar mig. Den egensinnige Blackmore föredrar annars att spela akustisk renässansmusik numera.
Häromåret ryckte det dock uppenbarligen i de elektriska nerverna igen, lusten att plugga in Fender Stratocastern återvände. Temporärt åtminstone. Det tackar vi, hans gamla fans, ödmjukast för. Nog har Blackmore gjort åtskilliga lynniga karriärbeslut under sin långa bana.
Men att han som brukade blåsa ut Marshallstackar jordklotet runt med Smoke on the Water, heavy metal-genrens definitiva signaturriff, vid 90-talets slut skulle lägga den vrålande guran åt sidan för att istället börja lira finstämd luta?
Därtill med en fånig Robin Hood-hatt på huvudet, kompad av en samling figurer vilka kunde klivit direkt ur en engelsk skolteaterpjäs om medeltida gycklare vid kung Arthurs hov. Det var ett udda steg som förbryllade även hans mest hängivna publik.
Hade mannen i svart – liksom Johnny Cash har Blackmore gjort sig känd för en viss enkelspårighet när det gäller kulörval på kläderna – gått förlorad i sin egen värld? Eller kanske äntligen hittat hem till sist? Tolkningen är fri. Ritchie Blackmore har alltid varit en svårbegriplig själ.
Men hans ställning som pionjär inom den tunga rocken är naturligtvis odiskutabel. Efter harvandet som kompmusiker åt andra brittiska artister blev Blackmore 1968 medlem av en grupp han själv namngav: Deep Purple. Genombrottet kom 1970 med albumet In Rock.
Inspirerade av föregångare som Jimi Hendrix och Cream slog Blackmore kategoriskt fast vad som gällde under inspelningen: ”Om det inte är dramatiskt och spännande hör det inte hemma på skivan”. Resultatet?
Aldrig tidigare hade något så häftigt hörts på vinyl – kompromisslös, skrikande, progressiv hårdrock av ett slag som överglänste vad de argaste konkurrenterna Black Sabbath och Led Zeppelin presterade i samma veva. Deep Purple bestod också av kvalificerat styvare musiker. Både Blackmore och organisten Jon Lord var klassiskt skolade, vilket var särskilt märkbart på scenen.
Deras långa, improviserade dueller närmade sig något som liknade modern jazz (det är synd att Purple och den då Bitches Brew-aktuelle Miles Davis aldrig jammade ihop, vilka stratosfäriska höjder hade de inte kunnat nå tillsammans!). En senare platta som Machine Head (1972) må inte varit lika revolutionerande, men innehöll kioskvältarhitsen Smoke on the Water och Highway Star.
Den följande livedubbeln Made in Japan (också 1972) befäste de massiva framgångarna. Fast vad hjälpte det? Blackmore stod inte ut med sångaren Ian Gillan och krävde förändring. Den mest berömda och innovativa versionen av gruppen sprack.
En lovande nytändning skedde trots det med ersättande medlemmar på albumet Burn (1974), där Blackmore gav Purple en mer bluesbaserad inriktning. Ändå tappade gitarristen snabbt intresset och lät Deep Purple haverera igen.
I dess ställe startade han det egna projektet Rainbow, som nådde en konstnärlig zenit med den majestätiska skivan Rising (1976) – ännu en milstolpe i rockhistorien. Ritchie Blackmores briljanta neoklassiska gitarrspel satte ribban för en hel drös uppväxande epigoner (exempelvis vår svenske Yngwie Malmsteen).
Problemet var att skivförsäljningen inte motsvarade förväntningarna – och att Blackmore förälskat sig i ABBA. Han lär faktiskt på fullaste allvar planerat att spela in en uppföljande Rainbow-platta med Agneta Fältskog på sång! Det samarbetet blev – dessvärre eller tack och lov – inte verklighet.
Men Rainbow ömsade skinn och satsade fortsättningsvis på oblygt kommersiella tongångar. Ambitionen var nu att erövra de amerikanska hitlistornas övre regioner. Hade inte Blackmore nappat på ett fett erbjudande om att återförena Deep Purple 1984, är det mycket möjligt att han skulle lyckats.
Purples comeback blev inledningsvis en bejublad succé. Men bandet lät misstänkt tröttare och kunde inte leverera i storhetstidens suveräna 70-talsklass. Det verkade länge som om Blackmores kreativa låga slocknat. Han lämnade efter bråkigt rabalder Deep Purple 1993, aktiverade halvhjärtat Rainbow på nytt och övergav snart rockmusiken som sådan.
Man undgår inte intrycket att Ritchie Blackmore framstår som en lika djupt begåvad som rastlös och i grunden påtagligt osäker människa. Just en sådan som skulle behövt en stark, durkdriven och obrottsligt lojal manager i stil med Led Zeppelins Peter Grant för att vårda karriären och att personligen stödja sig mot.
Men varför klaga? Alla – och vi är många – som längtat efter att Blackmore ska släppa lutan och Robin Hood-hatten för en stund har ju fått vår önskan uppfylld. Dagens hobbyturnerande upplaga av Rainbow låter också överraskande bra.
Richie är i fin elektrisk form. Sångaren Ronnie Romero är ett verkligt fynd, den i mitt tycke vassaste vokalisten bandet haft sedan salig Ronnie James Dio stod vid mikrofonen. Med i gruppen är även Jens Johansson på klaviatur och han är heller inte fy skam. Konstigt vore annars, som son till Sveriges störste jazzmusiker – den legendariske pianisten Jan Johansson.
Vi kan nog vänta oss prima drag när Rainbow brassar loss på Sweden Rock imorgon kväll, trots att Blackmore har ett ont öga till vårt lands ohemula skattetryck. Han har dock varit med om värre.
Att Ritchie förklarat sig som fan av Margaret Thatcher är inte undra på, mot bakgrund av vad han utsattes för innan hon kom till makten 1979 och enligt honom räddade Storbritannien ”som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp”.
I en intervju för Sweden Rock Magazine 2013 berättade Blackmore att han själv tvingades gå i landsflykt. ”I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker”.
Lyssna på det du, Löfven! Long live rock and roll.
Skrivit i Corren 5/6:
Bilden var inte munter när polisen 2017 presenterade sin rapport, den andra sedan 2015, om lokala tätortsdistrikt med betydande lag- och ordningsproblem. 61 bostadsområden landet runt listades som drabbade av en påtagligt hög brottsfrekvens.
23 av dessa bostadsområden räknades som särskilt utsatta – kännetecknade av social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk, våldsbejakande religiös extremism. Här fanns drag av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler.
Rättsstaten hade trängts tillbaka, polisen fann det svårt att fullgöra sitt uppdrag. Såväl 2015 som 2017 slogs fast att Skäggetorp hörde dit. Inga trevliga nyheter för vår kommun.
Men polisens ambitiösa kartläggning, offentliggjord utan krusiduller, var givetvis nödvändig och riktig. Ska alarmerande problem kunna lösas, måste fakta läggas på bordet så att ökad medvetenhet kan väckas om allvaret i situationen och verkningsfulla åtgärder sättas in.
Linköpings styrande kommunalråd Niklas Borg (M) deklarerade dock i våras att han och Skäggetorp vore bättre betjänta av att slippa polisens klarspråk i fortsättningen. ”Listan demoniserar bostadsområdet och skapar otrygghet i sig”, menade Borg i DN den 2/4.
Den uppfattningen vidhåller han även nu, när polisens uppdaterade kartläggning för 2019 offentliggjorts – där Skäggetorps status som särskilt utsatt bostadsområde kvarstår. ”Jag tycker att man bör skrota hela listan. Den pekar ut ett helt område på ett negativt sätt”, hävdar han i Corren 4/6.
Borgs indignation är förståelig. Ty samtidigt faller ju ofrånkomligen ett mindre smickrade ljus över kommunalrådet själv och hans förtroendevalda kollegor i stadshuset. De bär ett icke ringa ansvar för hanteringen av problematiken i Skäggetorp. Enligt polisens facit lämnar resultatet obestridligen en hel del övrigt att önska och har så gjort länge.
Men på vilket vis skulle Skäggetorps invånare bli lyckligare av en skrotad lista, vars avsikt är att uppmärksamma oacceptabla sakförhållanden vilka kräver en ändring? Det är inte listan som Niklas Borg ska ha som prioritet att försöka få bort.
Det är att Skäggetorp som ska försvinna från listan. Människorna i detta bostadsområde ska inte behöva känna sig stigmatiserade, det är sant. Fokusera då på att tillgodose deras rätt att kunna leva lika fritt, tryggt och trivsamt som resten av Linköping.
Skrivit i Corren 4/6:
Sommaren 1989 inträffade det otroliga: järnridån började rämna. Vid gränsen mellan Ungern och Österrike klipptes taggtråden bort. Det var helt fantastiskt att se. Tiotusentals människor strömmade över till friheten i väst och luften gick ur tyranniets uppblåsta knektar.
Några månader senare föll Berlinmuren. Det fyra decennier långa kommunistiska förtrycket i Öst- och Centraleuropa var äntligen bortsopat, Sovjetunionen upplöstes, kalla kriget avslutades. En ny, förhoppningsfull epok inleddes – i vår del av världen.
På andra sidan jorden tog utvecklingen samma sommar en annan, fasansfull vändning. ”Minst 10 000 civila uppskattas vara döda”, skriver den brittiske Pekingambassadören Alan Donald i ett diplomattelegram dagen efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni.
Under våren hade omkring 50 000 studenter samlats på torget i protest mot det allsmäktiga kommunistpartiets korrupta vanstyre. Studenterna kräver demokratiska rättigheter och reser en tio meter hög staty med drag av den amerikanska frihetsgudinnan. Massdemonstrationerna sprider sig till flera andra kinesiska städer.
Ett tag verkar faktiskt diktaturen vara på fallrepet. I kommunistpartiets översta maktskikt vaklar man över hur situationen ska hanteras. Generalsekretaren Zhao Ziyang träder fram lik en kinesisk Gorbatjov och förklarar att han vill gå studenterna till mötes. Det är ett ögonblick när historien står och väger.
Men motsatt Europa blir utgången barbariets triumf. Kinas verkliga ledare är fortfarande den åldrade Deng Xiaoping. Som Maos efterträdare förde han landet ur kulturrevolutionens mörker och sjösatte de kapitalistiska reformer som gav Kina ett makalöst ekonomiskt uppsving på 80-talet.
I väst trodde många bedömare att den ökade handeln och det stigande välståndet närmast automatiskt skulle leda till att kommunistväldet tappade greppet. Med marknadsekonomins frigörande kraft var en liberalisering av det kinesiska samhället bara en tidsfråga. Studentupproret 1989 tycktes komma som en bekräftelse på den tesen – som vi nu vet var naiv.
Deng Xiaoping hade ingen tanke på att ge upp Kinas säregna modell av kommunisttyranni och statskapitalism i oskön förening. Det avgör saken. Zhao Ziyang sparkas, militären beordras att utan pardon rensa Himmelska fridens torg på demonstranter.
Alan Donald rapporterar hem i sitt telegram, som först 2017 offentliggjordes, om fruktansvärda scener. Soldater öppnar skoningslöst eld mot folkmassan, pansarvagnar rullar in över torget, kör fram och tillbaka över högar av krossade människokroppar, likresterna spolas ner i avloppsbrunnar. ”Fyra skadade kvinnliga studenter bad för sina liv, men dödades med bajonetter”.
På detta arv vilar dagens regim.
”De senaste trettio åren har visat att Kina har ändrats mycket. Tack vare regeringen kan Kina nu njuta av stabilitet och utveckling” sa den kinesiske generalen och försvarsministern Wei Fenge när han nyligen vid en presskonferens i Singapore avtvingades en kommentar om massakern (som annars är tabu att nämna i Kina).
Ja, det som ändrats är att förtrycket är hårdare, övervakningen är finmaskigare och indoktrineringen är värre än 1989. Det är innebörden av den stabilitet som blivit 1,4 miljarder människors dystra lott att njuta i världens folkrikaste nation, styrd av en kriminell, despotisk regering med globala maktambitioner.
Det är härligt att få blommor.
Skrivit i Corren 31/5:
I den enskilda umgängeskretsen kunde även August Strindberg vara en hygglig prick. I förvånad bestörtning mottog således hans vänner i Lund, där Strindberg visades 1896-97, romanen Legender som självbiografiskt skildrade författarens tid i den skånska metropolen.
Sida upp och sida ner av infama porträtt mötte vännerna. De fann sina egna personer karikatyriserade, förvrängda och utmålade som en hop knäppiga mystiker. Urskuldande försvarade sig Strindberg: ”När jag får pennan i handen, får jag fan i kroppen”.
Fenomenet känns tyvärr igen från det svenska EU-valet vi precis har genomlidit. Det är något med valrörelser som får aktivisterna att förbytas från vanligen sansade och resonabla människor i det privata till offentligt skränande hysteriker.
Smutskastningen, flosklerna, jagadet efter billiga poänger, de medvetna missförstånden, det ogenerade underskattandet av väljarkårens intelligens – nej, om partiernas uppförandenivå finns denna gång inte mycket gott att säga.
”EU-fördumningen rullar över riket”, löd en beklagande rubrik på moderata Smålandspostens ledarsida. ”Den sämsta valrörelse jag någonsin upplevt”, skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning med en särskild pik till Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna.
Den politiske veteranen och förre KD-ledaren Alf Svensson suckade i Aftonbladet: ”Jag kan faktiskt inte minnas en valrörelse som har varit så låg. Det har inte varit presentationer av egna idéer utan det har varit ett försök att smeta ner andras idéer”.
I Expressen korade tidningens politiske reporter Torbjörn Nilsson Socialdemokraterna till ”regerande svenska mästare i negativa kampanjer” och ställde syrligt frågan: ”hur länge kan man fortsätta vara en politisk kraft som är bättre på att sänka andras förtroende än att få sitt eget att växa?”.
Partier är apparater för framställning av kollektiva lidelser, menade filosofen Simone Weil. Det blir extra tydligt i valen, som alla är ett obevekligt nollsummespel där bara någon kan vinna om en annan förlorar. Pressen är hård, nerverna spända, insatserna höga. I kampen om rösterna är det lätt att de stridande proffspolitikerna likt den skapande Strindberg får ”fan i kroppen”.
För det demokratiska samtalet, genomlysningen av sakfrågorna och den mellanmänskliga respekten är resultatet inget vidare. Förstärkt av de sociala mediernas ofiltrerade rännstensretorik och självbekräftande åsiktsnarcissism försuras samhällsklimatet och polariseringens oförsonlighet ökar.
Finns botemedel?
Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck pläderar i boken Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin (tidigare anmäld här i Corren den 10/8 2018) för en återgång till hur den ursprungliga demokratin fungerade i antikens Aten. Val praktiserades inte. Yrkespolitiker var ett okänt begrepp.
Folkstyret baserades på att medborgarna turades om vid makten via lottdragning, en metod Van Reybrouck ber oss att betänka fördelarna av: ”En avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.
Framöver borde vi måhända pröva att utse Europaparlamentets ledamöter enligt de gamla grekernas demokratiska originalrecept.
Christian Dahlgrens Blogg 