Månadsarkiv: mars 2019

Ut med alla politiker!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/3:

I ett uppmärksammat fall av civil olydnad förra året försökte den unga kvinnliga aktivisten Elin Ersson hindra utvisningen av en afghansk man. Hon bordade samma flygplan som honom och vägrade sätta sig ner på sin plats när planet skulle lyfta från Landvetter.

I februari blev hon av Göteborgs tingsrätt dömd till 60 dagsböter för brott mot luftfartslagen. Gott så?

Absolut inte!

Tyck vad ni vill om Elin Erssons aktion. Men precis som alla andra människor som ställs inför svensk domstol förtjänar hon en rättvis prövning av fru Justitia. Det fick aldrig Elin Ersson. En av de politiskt tillsatta nämndemännen, en SD-medlem som i domstolen även krävde ett hårdare straff (fängelse), var solklart jävig.

Nyligen avslöjade SvD (9/3) att han ett halvår innan rättegången stämplat Ersson som ”brottsling” i kommentarsfältet under en artikel om henne på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. ”I media hyllas hon av batikhäxorna Ernman o Ramberg. Det är mycket allvarligt när advokater stöder brottslingar”, deklarerade han vidare via sitt FB-konto.

Milt uttryckt anmärkningsvärt för att komma från en person som verkar i rättsväsendets tjänst. Nu har Göteborgs tingsrätt stängt av honom och Elin Erssons advokat har – fullt rimligt – begärt att rättegången görs om.

Skandalen är symptomatisk för det aparta nämndemannasystemet. Fru Justitia brukar traditionellt avbildas med en bindel över ögonen, vilket symboliserar opartiskhet och allas likhet inför lagen.

Men då Sverige fortfarande envisas med att utsätta åtalade människor för partipolitiska amatördomare i rättssalarna är faran överhängande att fru Justitia får ideologiskt färgade glasögon istället. Det är inget löst antagande, utan har bekräftats av vetenskapliga undersökningar.

Exempelvis tenderar SD-nämndemän oftare att vilja fälla åtalade med arabisk bakgrund. V-nämndemän vill oftare fälla åtalade om brottsoffret är en kvinna. KD-nämndemän i migrationsdomstolarna vill oftare ge asylsökande fristad, medan SD-nämndemän oftare är av motsatt mening.

Politiker ska stifta lagar, men att politisera lagföringen genom att ikläda dem domarskrud borde vara bannlyst i varje demokratisk rättsstat värd namnet.

Hur många fler skandaler liknande den som Elin Ersson drabbades av måste media röja innan partierna förmås att lämna juridikens utövande åt professionen?

Du är väl rädd för plutonium, lille vän?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

Striden om kärnkraft var brännhet i 70-talets politiska landskap. Jag minns det väl, ty mitt dåvarande husorgan – jämte den glittriga poptidskriften Poster – var barntidningen Kamratposten.

Dess proggiga redaktion var inte sen att mobilisera mot kärnkraften. VPK:aren och miljödebattören Per Kågeson anlitades för att skriva en serie artiklar som skulle upplysa oss ungar vilka livsfarliga saker det handlade om.

Under rubriken ”Den slumrande jätten” kunde vi exempelvis i KP nr 6/1978 läsa följande om det tusenåriga avfallseländet (kursivering i original): ”Avfallet är inte bara ett problem för oss som lever nu. Det kommer också att vara ett problem för dina barn. För dina barn-barn. För dina barn-barns-barn. Och ännu mycket längre. Kan du tänka dig! När dina barn-barn-barns-barn föds är det fortfarande 900 år kvar innan avfallet hunnit bli ofarligt!”.

Artikeln ackompanjeras av en dyster post-apokalyptisk teckning med bildtexten: ”Om flera hundra år finner kanske en vandrare en förgiftad bäck som sipprar fram ur ett berg, krönt av en konstig gammal ruin”.

Därefter fortsätter Kågeson med att demagogiskt att koppla samman svensk kärnkraft med hotet om atomvapenkrig (fetning i original): ”Inne i reaktorns bränslestavar bildas det radioaktiva och mycket farliga ämnet plutonium. Av plutonium framställde forskare och militärer under andra världskriget för första gången atombomber… Från kärnkraften kan ännu fler länder få plutonium till egna kärnvapen. Därigenom ökar risken för ett krig med atombomber”.

En tämligen typisk illustration av hur alarmistiskt tongångarna ekade genom samhället på den tiden. Per Kågeson var en ledande profil inom ”Folkkampanjen mot kärnkraft” och gjorde sig bemärkt som linje 3-aktivist inför kärnkraftsomröstningen 1980.

Kågeson blev sedermera professor i miljösystemanalys och har nu ändrat åsikt. Kärnkraftens säkerhet är väsentligt bättre idag, menar han.

Hellre än att associera kärnkraftsindustrin med faran för ett nytt Hiroshima som på 70-talet, pekar han på atomenergins positiva betydelse ur ett klimatperspektiv: ”Kärnkraftens stora fördel är att den inte släpper ut koldioxid och alltså inte påverkar klimatet särskilt mycket. Mellan 1970 och 1990 hade Sverige en kraftig minskning av koldioxidutsläppen och en mycket stor del av den minskningen berodde på kärnkraftens utbyggnad” (SVT 6/12 2018).

Per Kågeson är inte den enda som mot bakgrund av det överskuggande globala klimatproblemet kommit på andra, mer nyanserande tankar.

Kristdemokraterna, som 1980 stod vid Kågesons sida i kravet på en snabbavveckling av alla reaktorer, förespråkar dessa dagar nya kärnkraftverk. Miljöpartiet, sprunget ur 70-talets kärnkraftsfientliga alternativrörelse, har medlemmar som tycker likadant.

”I Miljöpartiet är vi flera som höjer rösten för att bygga ut kärnkraften. Det är nödvändigt för att klara klimatkrisen”, skriver Take Aanstoot och Mattias Wingstedt från MP Linköping med två andra partivänner på SVT Opinion (12/3).

Vilken hållning Kamratpostens nuvarande redaktion intar vet jag inte (min prenumeration upphörde 1981). Men nog verkar det som om förnuftet överlag vinner bredare mark.

Under mina egna år har det i alla fall varit intressant att se hur kärnkraften gått från att vara en veritabel domedagssymbol, till att börja omfamnas som räddningen ur domedagens annalkande grepp.

En popstjärnas fall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:

I september 1991 var det premiär för den tredje omgången av The Simpsons. Det första avsnittet för säsongen hette Stark Raving Dad. Där blir Homer Simpson misstänkt för att vara en subversiv anarkist, hamnar på mentalsjukhus och spärras in i en cell med Michael Jackson.

Egentligen är det en grovhuggen murare som tycks inbilla sig att han är den världsberömda popstjärnan. Homer, som inte vet vem den riktige Jackson är, tror honom. Varpå diverse obetalbara förvecklingar följer.

Vem som gjorde Jacksons omisskännliga röst åt muraren var naturligtvis Michael Jackson i egen hög person. Stark Raving Dad kom att bli en klassiker och anses som en av de bästa episoderna någonsin i den tecknande amerikanska satir- och humorserien. Men Stark Raving Dad kommer ni aldrig mer att få se.

Det ansvariga gänget bakom The Simpsons har beslutat att detta avsnitt (nummer 36 i ordningen) ska bannlysas. Det får inte längre streamas, repriseras på TV eller ingå i framtida DVD-utgåvor.

Anledningen är den aktuella, omskakande dokumentären Leaving Neverland av Dan Reed (visas nu på SVT Play). I filmen, fyra plågsamma timmar lång, berättar två män – James Safechuck och Wade Robson – om hur de som barn systematiskt duperades och utsattes för sexuella övergrepp av Michael Jackson.

Den ikoniska stjärnan förefaller lika vidrigt förslagen i sitt utnyttjande av småpojkar som djupgående, tragiskt skadad inombords. Dokumentärens vittnesmål är starka och övertygande. Knappast konstigt att det väckts en våg av avsky mot den sedan 2009 bortgångne Jackson.

Men vad vet vi egentligen? Pedofilanklagelserna är inte nya. 2005 ställdes Michael Jackson till svars för dem i en uppmärksammad rättegång i Kalifornien. Han frikändes på samtliga åtalspunkter. Så är det faktiska rättsläget.

I debatten kring Leaving Neverland har även anförts – exempelvis i GP 10/3 – att dokumentären utelämnar väsentliga fakta som rimligen borde påverka bedömningen av sanningshalten i Safechucks och Robsons utsagor (bägge män ska vara involverade i en juridisk kamp för att få del av Jacksons efterlämnade förmögenhet, varvid det framkommit bevisning som inte direkt talar till deras fördel, etc).

Otvivelaktigt är dock att Leaving Neverland fått en sådan emotionell kraft att Jackson inte bara raderats från The Simpsons, utan också att hans musik svartlistats på radiokanaler i flera länder. Vad blir nästa steg?

Att skivbolagen steker hans epokgörande album och att streaming av låtar från den fantastiska trilogin Off the Wall (1979), Thriller (1982) och Bad (1987) upphör?

Ska vi av vissa ängsliga distributörer plötsligt tvingas låtsas som om en av de största artisterna på den populärkulturella scenen aldrig existerat? Det minner om censurivern i det gamla Sovjet där tidigare hyllade personer som fallit i onåd suddades bort ur historien.

Själv mådde jag riktigt dåligt efter att tittat på Leaving Neverland. Men jag tycker ändå att den internationellt uppflammande moralpaniken som dokumentären skapat är minst lika otäck.

Det måste gå att skilja mellan privatmänniskan Michael Jackson (som må varit en ruskig lus eller inte) och Michael Jackson som den briljanta konstnär han tveklöst var.

Gudskelov att jag fortfarande har Jacksons musik hemma på fysiska CD-plattor. Soundtracket till mitt 80-tal kan därför ingen inkvisitor ta ifrån mig.

Den svarta veckan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

Det har varit en svart vecka för den politiska klassen. Skandalerna kom slag i slag. Som om det inte vore tveksamt nog att den rödgröna regeringen gav ett statligt utredningsuppdrag åt en person med starka partipolitiska kopplingar till den egna kretsen, på ett ideologiskt favoritområde, istället för att anlita oberoende expertis.

Bara detta kastar tvivel över hur opartiskt och sakligt Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand skött sin flygbränsleutredning och hur seriöst regeringen arbetar. Än värre blev det förra måndagen, när den högerpopulistiska sajten Samhällsnytt kom med ett graverande avslöjande.

Wetterstand hade precis presenterat ett lagförslag som skulle tvinga flygbranschen att tanka 30 procent förnybart bränsle. Då uppdagades att hon samtidigt var styrelseledamot och aktieägare i ett bolag, Cortus Energy, som fått närmare 400 000 kronor i statligt skattebidrag för att utveckla förnybart flygplansbränsle.

Jävsfrågan exploderade. Wetterstrand försvarade sig med att hon tydligt redovisat sina kringengagemang. Miljödepartementet inte haft några invändningar.

Från antikorruptionsorganisationen Transparency International kom dock vass kritik mot såväl Wetterstrand som regeringskansliet. Det ansvariga statsrådet Isabella Lövin, Wetterstrands partikompis, anmäldes av SD till riksdagens konstitutionsutskott.

Det stormade också rejält kring Liberalernas toppnamn i EU-valet, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Redan i februari avslöjade SVT att hon hade lönsamma extraknäck som styrelseledamot i bolagen Beijer Alma och Elekta. Det är förenligt med Europaparlamentets regelverk, men ändå inte särskilt etiskt passande trots att Wikströms eget parti heller inte hade något att erinra – tills kritiken utifrån blev för hård.

En styrelseledamot i ett affärsdrivande bolag är skyldig att alltid se till företagets bästa. Hur rimmar det med en förtroendevald politikers lojalitet till sina väljare och hur påverkar det Wikströms parlamentariska arbete?

Själv såg hon inga problem. Men plötsligt insåg Liberalerna att det var ett problem, ställde ultimatum och sparkade henne från EU-valsedeln i lördags. Blåsvädret kring Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl krävde också sin tribut.

Hon hade med riksdagsförvaltningens och sitt partis goda minne till saftigt marknadspris hyrt en bostadsrätt av sin man som övernattningslägenhet i Stockholm. Ett fiffigt sätt att utnyttja gällande regler för att kamma hem maxat hyresbidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Efter att Aftonbladet avslöjade upplägget i måndags och åklagarmyndigheten sedan intresserat sig för ärendet, fick Liberalerna kalla fötter. Emma Carlsson Löfdahls beteende var nu så olämpligt att partiet krävde hennes avgång (hon har själv tagit ”time-out” tills vidare).

Centerveteranen Eskil Erlandsson avgick dock verkligen hastigt och olustigt som riksdagsledamot i torsdags. Detta efter att Expressen börjat rota i affären om Erlandssons sexuella trakasserier mot kvinnliga politikerkolleger. Centerledningen hade länge känt till anklagelserna, men först när skandalen nådde offentligheten blev det ett snabbt och skarpt agerande.

Notera att i samtliga fall är det media som grävt fram och satt fokus på oegentligheterna i maktens boningar. Tur det. Självmant verkar ju det politiska etablissemanget ha vissa illavarslande svårigheter med hanteringen av den moraliska kompassen.

Intresset ljuger aldrig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”, förkunnade liberalen Adam Smith som med sitt epokgörande verk The Wealth of Nations  (1776) stod fader till den moderna nationalekonomin.

Smith var anhängare av fri konkurrens och svuren fiende till sin tids merkantila tvångssystem, där staten gynnade vissa marknadsaktörer med förmånliga regleringar och diskriminerade alla andra.

Det var givetvis ett djupt osunt förhållande, som inskränkte etablerings- och näringsfriheten på breda samhällslagers bekostnad.

De privilegierade handelsbolagen och hantverkarskråna skaffade sig otillbörlig makt och rikedom genom att utnyttja sin statligt favoriserade ställning. De var förstås heller inte sena att kräva ytterligare regleringar för att skydda sin monopolistiska dominans och slå vakt om sina bekvämt intjänade profiter.

Dessvärre finns liknande tendenser kvar än idag. När företag manipulativt agerar för att hämma konkurrensen och maximera vinsten genom att vända det statliga regelverket till sin egen krassa fördel, brukar det numera kallas ”rent-seeking”.

Ett aktuellt skolexempel är koncernen Viva Wine & Spirits, bestående fem importörer av vin och sprit (Chris Wine & Spirits, Giertz Vinimport, The Wine Team, Winemarket och Iconic Wines), den största privatägda gruppen i Sverige inom sitt verksamhetsområde.

Våren 2018 beslöt majoriteten i riksdagens socialutskott att undanröja det svenska förbudet mot gårdsförsäljning. I januariavtalet 2019 mellan S, MP, L och C (punkt 23) står att ”en utredning om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska genomföras”.

Vad tycker oligopolimportören Viva Wine & Spirits om dessa liberaliserande tongångar från maktens korridorer? Koncernen står bakom initiativet ”Gårdförsäljning.info” som med en hemsida, ett Twitter- och ett Facebook-konto intensivt propagerar för att… ja, vad tror ni?

Aldrig i livet att svenska gårdar ska tillåtas sälja egenproducerat vin direkt över egen disk! Systembolagets monopol måste ograverat värnas! Annars riskeras folkhälsan!

Att Viva Wine & Spirits räds inhemsk konkurrens som hotar deras vinstmarginaler har självklart ingenting alls med saken att göra…

En moralisk röta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:

Emma Carlsson Löfdahl, riksdagsledamot för Liberalerna och med sin man hemmahörande i Ydre, har aldrig haft avsikten att sko sig. Det bedyrar hon själv och säger sig agerat helt i enlighet med gällande regelverk.

Åklagarmyndigheten kommer möjligen till en annan slutsats, när nu beslut fattats om en förutredning av upplägget för hennes övernattningslägenhet i Stockholm.

Som Aftonbladet avslöjade i måndags disponerar Emma Carlsson Löfdahl en bostadsrätt i andra hand och till ”marknadsmässig hyra” som hennes make köpt och äger. På så vis har hon kunnat tillskansa sig maximalt bidragsbelopp från riksdagen och därmed låtit skattebetalarna delfinansiera sin äkta hälfts kapitalinvestering i en tvåa i Stockholms innerstad.

Det kan formellt vara fullt förenligt med reglernas bokstav och inget brottsligt. Men är det en godtagbar ursäkt för vad de flesta medborgare nog uppfattar som ett tämligen flagrant och utstuderat sniket beteende av en folkvald makthavare i politikens förtroendebransch?

Emma Carlsson Löfdahl är tyvärr inte den enda inom Liberalerna med moraliskt dubiösa fasoner. Europaparlamentarikern Cecilia Wikström har vid sidan av sitt offentligt välbetalda uppdrag i Bryssel och Strasbourg skaffat sig mycket lönsamma extraknäck som styrelseledamot såväl i industrikoncernen Beijer Alma som laserknivföretaget Elekta.

Wikström gör säkert skäl för pengarna. ”I alla rankningar är jag den mest aktiva och den som fått störst inflytande i parlamentet av alla svenskar någonsin”, sa hon aningen skrytsamt till Dagens Opinion (15/2).

En sådan EU-politiker måste bolagen tycka det vara guld värt att ha på avlöningslistan. Är Wikströms väljare lika förtjusta? Frågan blir ju oundvikligen om det främst är för deras eller näringslivets räkning som hon så flitigt arbetar.

Och vad ska man sedan säga om Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand? Hon har lett regeringens rykande färska utredning om hur flygindustrin ska använda mer biobränsle.

Samtidigt är hon både aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy – ett företag med biobränslen som verksamhetsområde och som fått hundratusentals skattekronor i bidrag från Energimyndigheten för att utveckla miljövänliga bränslen till flygplan.

”Something is rotten in the state of Denmark”, skrev Shakespeare. ”And Sweden”, kunde han tillägga.

Dubbelmordet snart löst?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Den 19 oktober 2004 höggs åttaårige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. Gärningsmannen kom undan, trots en brottsutredning som är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria.

Att dubbelmördaren gäckat rättvisan är särskilt frustrerande med tanke på att det finns en mycket övertygande teknisk bevisning. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades ju i närheten. Polisen har alltså en unik DNA-profil. Men har aldrig under fjorton år och tusentals topsningar lyckats matcha den mot någon person.

En justering i polisdatalagen som nyligen trädde i kraft kan ändra på det. Den ger möjlighet till en utvidgad så kallad familjesökning i polisens stora DNA-register över 163 000 misstänkta och dömda brottslingar. Har dubbelmördaren en nära släkting bland dessa ökar chansen betydligt att gåtan blir löst.

Som Corren rapporterat om har polisen redan träffar på ett trettiotal personer med snarlika DNA-profiler som ska börja förhöras. Genom ett pilotprojekt har polisen även fått specialtillstånd att göra parallellsökningar i kommersiella släktforskningsregister.

”Vi har lagt ner enorma resurser på det här fallet och vi vill kunna klara upp det här. Det här är ett nytt, väldigt kraftfullt verktyg. Det känns bra även om vi inte ska ta ut något i förskott”, säger förundersökningsledaren Jan Staaf (Corren 4/3).

Låt oss innerligen hoppas att polisens effektivare användning av den moderna DNA-tekniken leder till att rättvisa äntligen skipas och dubbelmördaren får ett hårt, välförtjänt straff bakom lås och bom.

Dock bör ändå en viktig fråga av principiell natur ställas i sammanhanget. Finns inte en risk att DNA-trålandet utvecklas till ett alltför kraftfullt kontrollverktyg i statsapparatens händer som äventyrar vanliga hederliga medborgarnas integritet och privata frihetssfär? Jo.

Tydliga, noga utformade regler som garant mot icke-önskvärda konsekvenser är därför nödvändiga att slå vakt om.

Men i avvägningen att ge polisen bättre förmåga eller ej att med DNA-teknikens fulla potential spåra upp, sätta dit och skydda oss från grova brottslingar som mördare, våldtäktsmän och terrorister borde det rimligen inte vara något snack.

Skamfläcken Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Ungern var en gång del i det mångetniska, hyggligt toleranta och kulturellt framstående habsburgska imperiet. Det upplöstes tragiskt som följd av nederlaget i första världskriget, innan dess påminde faktiskt den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern om ett slags EU i miniatyr.

Arvet och traditionerna från den perioden märks dock inte mycket av i dagens Ungern. Det är symptomatiskt att det bland Sverigedemokraterna här hemma ofta hörts gillande tongångar om detta land.

De skandaliserade tidigare ledande SD-profilerna Kent Ekeroth och Erik Almqvist har till och med emigrerat dit. Partiledaren Jimmie Åkesson har i valet mellan Tysklands Angela Merkel och Ungerns Viktor Orbán sagt sig föredra den senare.

I den SD-närstående tidskriften Samtiden hyllas och försvaras Ungern återkommande. Ni kan ju dra era egna slutsatser om vilka visioner SD har för Sverige med en sådan förebild.

I den ansedda amerikanska tankesmedjan Freedom House ranking över friheten i Europa klassificerades Ungern nyligen som bara ”delvis fritt” – ett hittills unikt underbetyg för en EU-medlem (Sverige tog full pott i frihetspoäng tillsammans med Finland och Norge).

Freedom House motiverar Ungerns sänkta status ”på grund av återkommande attacker på landets demokratiska institutioner av premiärminister Viktor Orbáns Fidesz-parti som använt sin supermajoritet i parlamentet för att införa begränsningar på eller kontroll över oppositionen, media, religiösa grupper, akademi, icke-statliga organisationer, domstolar, asylsökande och den privata sektorn sedan 2010”.

I snart ett decennium har alltså nu Orbán och hans främlingsfientligt högernationalistiska gäng suttit vid makten. Orbán har lyft fram Rysslands Putin och Turkiets Erdoğan som ledstjärnor.

Orbán har påstått sig vilja göra Ungern till en ”illiberal demokrati”, ett mål som rimligen är på väg att nå sin fullbordan. Orbán har regelmässigt förbannat EU, trots att Ungern ironiskt nog är en av unionens största ekonomiska bidragsmottagare.

Orbán har spelat på konspiratoriska antisemitiska strängar i kampanjer mot den judiske finansmannen och filantropen George Soros (född i Budapest, numera amerikansk medborgare) som gjorts till sinister syndabock för allt möjligt.

Inför vårens val till Europaparlamentet har Moderaterna och Kristdemokraterna krävt att Orbáns Fidesz äntligen ska sparkas ut från deras gemensamma europeiska borgerliga partigrupp EPP. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt.

Men hur har SD-favoriten Fidesz kunnat välkomnats i detta respektabla liberalkonservativa sällskap från början och tolererats så länge?

Landsbygdens folk kan väl trampa…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:

Förra mandatperioden införde den rödgröna regeringen en automatiserad, årlig uppräkning av drivmedelsskatterna baserad på konsumentprisindex plus två procent. Det betyder att det över tid kan bli precis hur dyrt som helst att tanka bensin och diesel vid macken.

Lyckligtvis kom M/KD-budgeten med ett stopp för automatskattehöjningen emellan. Olyckligtvis har statsrådet Isabella Lövin (MP) deklarerat att den nya rödgröna regeringen, stödd på C och L, kommer att undanröja detta stopp.

Men är det inte av klimatskäl bara bra om fulbränslen till bilar beskattas ihjäl? Ett problem är att förutsättningarna för en levande landsbygd utanför de kollektivtrafiktäta storstäderna riskerar att skattas ihjäl på kuppen.

”Många är beroende av bilen för att kunna ta sig till och från jobbet. För att deras barn ska ha möjlighet att ha någon fritidsaktivitet. Kunna sporta eller spela ett instrument. Även om regeringen verkar tro det, så är det inte okynnesåkning folk ägnar sig åt”, skriver den östgötske riksdagsledamoten Magnus Oscarsson (KD) tillsammans med sin partiledare Ebba Busch Thor i söndagens Aftonbladet.

Deras kritik är rimlig. Bilisterna är redan saftigt överbeskattade och tvingas betala dubbelt upp för samhällsekonomiska kostnader som utsläpp och vägslitage. Konventionella bilar blir dessutom allt bränslesnålare och miljövänligare.

Vill regeringen påskynda övergången till en fossilfri fordonsflotta förefaller det därför varken rättvist eller befogat att piska sönder bilberoende människors vardagstillvaro med ännu högre skatter.

Oscarsson och Thor efterlyser istället en satsning på säker tillgång till klimatvänlig el som behövs för den koldioxidneutrala omställningsprocess vi står inför. Då är mer kärnkraft den bästa modellen.

Men att ladda fordon med elektricitet som genererats från atomreaktorer gillar inte de gröna heller. Vad göra då? Tja, varför inte skaffa dig starka benmuskler och en cykelbil om du absolut måste ut på vägarna i Miljöpartiets Sverige.

Det blåögda Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:

Omkring 200 svenskar gick i frivillig bödelstjänst åt nazityska SS under andra världskriget. En del stupade, en del stannade utomlands efter Hitlerväldets fall.

Men för alla SS-svenskar som ville komma hem igen var det inga problem. UD räckte ut en hjälpande hand. Bara några enstaka ställdes inför rätta (och då gällde det främst personer som smitit från den svenska värnplikten).

Trots SS-krigarnas delaktighet i nazisternas barbariska Förintelsekorståg i Europa var det svårt att bevisa individuellt begångna brott. I princip kunde därför samtliga gå fria.

Här finns en klar parallell till dagens återvändande IS-terrorister, menar forskaren Tobias Hübinette (SvD 27/2). Han beklagar att Sverige inte tagit lärdom av historien. Annars hade politiker och myndigheter knappast behövt vara så yrvaket valhänta inför den nuvarande situationen.

De svenska SS-soldaterna betraktades aldrig ens som någon säkerhetsrisk. Tyskland hade ju förlorat och därmed ansågs saken utagerad.

I sammanhanget bör påminnas om historikern Johan Östlings avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008). Han ställer där frågan hur vårt land hanterade läxan av Tredje rikets härjningar och svaret är förbluffande.

Få brydde sig om att dra några slutsatser alls av nazismens idégods och dess verkningar i Sverige. Förståelsen för judehatet som bärande bjälke i nazismens världsbild förblev häpnadsväckande ringa. När det gällde antisemitism kom den svenska efterkrigstiden att präglas av naivitet, okunskap och blindhet.

En allvarlig konsekvens av detta var, som historikern Heléne Lööw understrukit, att Sverige blev en tacksam fristad att etablera sig i för inbitna antisemitiska högerextremister. I övriga Europa hade nazisternas strukturer rasat samman, men här kunde de bygga upp en bas igen och fortsätta sprida sin hatpropaganda över världen.

Runt 300 personer har valt att lämna Sverige för att ansluta sig till IS, vars självutnämnda kalifat i Irak och Syrien nu är i stort sett utraderat. Men ideologin, en slags nazivariant av islam, lever kvar som drivit denna bestialiska mördarsekt till att begå de mest monströsa grymheter.

Vad gör vi med de hundratal IS-medlemmar som återvänt?

Precis som med SS-svenskarna som aktivt slöt upp bakom Hitler lär det bli svårt att bevisa brott och fälla någon enskild person. Regeringen aviserar sent om sider en skärpt och utvidgad terrorlagstiftning, den omfattar dock inte hemkomna IS-krigare eftersom ingen får straffas retroaktivt.

Men att dessa människor utgör vandrande, reella säkerhetsrisker i vårt demokratiska samhälle kan det inte råda någon som helst tvekan om.

Det måste vara fullständigt uteslutet att hantera dem med samma blåögda likgiltighet – för att inte säga enfald – som uppvisades efter 1945 gällande SS-gänget, nazismen och judehatet.

Annars är hot om nya terrordåd på svensk mark överhängande, liksom rekrytering av fler fundamentalistiska islamister och att vårt land blir ett europeiskt centrum för spridande av extremistisk IS-propaganda.

Har vi inte lärt historiens dyrköpta läxa hittills, är det sannerligen hög tid.