Månadsarkiv: november 2018

Strängs kärva arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/11:

Plötsligt säckar bilen ihop och måste repareras. Räkningen från verkstaden går loss på svettiga 15 000 kronor. Hade du klarat en sådan oförutsedd utgift? Om inte, är du i sällskap med en stor del av svenska folket.

Vart fjärde hushåll skulle få svårt att hosta upp pengarna, enligt en färsk opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av inkassoföretaget Lowell. Dubblas den oförutsedda utgiften till 30 000 kronor ligger över 30 procent av hushållen illa till. Det säger åtskilligt om vilka små och otrygga ekonomiska marginaler många svenskar de facto lever under.

Trots det materiella välståndet i landet är vår befolkning inte särskilt förmögen. Det är konsekvensen av en långvarig, medveten politik som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng byggde in i systemet. I otroliga 21 år, mellan 1955-1976, satt han på sin mäktiga position som ansvarig för rikets affärer.

Hans idé om socialism var inte att förstatliga mark, banker och företag. Sträng var mer raffinerad än så. Stenrika, lojala industrikapitalister som Wallenbergfamiljen gynnades tvärtom genom diverse trixiga konstruktioner mot att de höll sysselsättningen hög och exporten igång.

Istället fokuserade Sträng på att socialisera vanliga svenskars inkomster och gjorde folket beroende av den partistyrda, offentliga välfärdsbyråkratins kollektivistiska omsorger.

Arvet efter honom är att du som normalinkomsttagare totalt sett tvingas skatta bort närmare 70 procent av vad du arbetar ihop varje månad (mycket av uttaget är fiffigt ”dolt” och redovisas sällan eller aldrig tydligt, sannolikt av politikernas rädsla för protester…).

Under sådana förhållanden är det förstås inte helt lätt att spara till någon rejälare privat hushållsbuffert. Icke minst därför var KD:s vallöfte om sänkt skatt med en krona i Linköping så viktig.

Det hade inneburit, beräknade partiet, att en genomsnittlig barnfamilj fått  6000 kronor mer kvar i kassan varje år. Fler människor i vår kommun skulle ges möjlighet till ett säkrare ekonomiskt fotfäste och stärkt egenmakt.

Övriga Alliansen tycktes inte helt med på noterna, dock finns ändå en ”ambition” om minskat skattetryck i Linköping deklarerat i deras gemensamma samverkansprogram för mandatperioden.

Frågan är dock vad som händer nu när blåslampan Sara Skyttedal i KD vill lämna kommunalrådsposten för att bli Europaparlamentariker i Bryssel nästa år. Falnar ambitionen att pressa tillbaka Gunnar Strängs inkomstsocialisering vore det olyckligt.

Hårda bud för Annie Lööf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/11:

”Det finns en kinesisk förbannelse som säger: ‘Må han leva i intressanta tider’. Gilla det eller inte, vi lever i intressanta tider”. Robert Kennedy fällde orden under ett tal i Kapstaden 1966, men de kunde lika gärna handla om det dagsaktuella tillståndet i svensk politik.

Intressanta tider är det onekligen, denna märkliga höst 2018. En socialdemokratisk statsminister har blivit bortröstad av riksdagen. En moderat statsministerkandidat har blivit avvisad av samma riksdag, trots att icke-socialistisk majoritet råder. Men den majoriteten är förgiftad av SD, ett förhållande som nu inför öppen ridå sliter sönder Alliansen i sina beståndsdelar.

M och KD tycker inte det är så farligt att luta sig mot ett reformerat nazistparti. C och L ryser ända i själen av en sådan tanke. Möjligen är borgerligheten på väg att sprängas i ett konservativt och ett liberalt block, vilket skulle markera en slags återgång till situationen kring förra sekelskiftet.

S är bara att gratulera till denna infekterade splittring i motståndarlägret. Visserligen har S gjort sitt sämsta val på över hundra år och förlorat regeringsmakten, men sitter ändå kvar i Rosenbad – lugna som filbunkar – och administrerar rikets affärer så länge ingen ny regering kan tillträda. Och det lär nog dröja.

Löfvens expeditionsministär har redan blivit historiskt unik genom att lägga en så kallad övergångsbudget. M avser dock att presentera ett konkurrerande budgetförslag, som både KD och SD ställt sig välkomnande till. Det gör att voteringsmatematiken pressar in C och L i en avgörande position. Kommer de likt Pontius Pilatus att två sina händer?

Saken blir inte mindre komplicerad av att Annie Lööf fått talman Andreas Norléns uppdrag att sondera terrängen för en regering som riksdagen kan tolerera.

Vill hon nå gehör över blockgränsen är kanske då inte det smartaste att medverka till en SD-stödd moderatbudgets seger. Men bidrar hon till att sänka samma M-budget i kammaren innebär det rimligen dödsstöten för Alliansen.

Precis som talmannen konstaterar är läget fortsatt låst och besvärligt. Och mer besvärligt tycks det alltså bara bli i den dysfunktionella riksdagen. Nog lever vi i intressanta tider. Så intressanta att partierna riskerar att spela bort allmänhetens förtroende för det parlamentariska systemet på kuppen.

Filosofera mera!

Publicerad den av
Svara

Filosofins själ lugnar lidelsernas stormar, låter sig vägledas av det resonerande förnuftet och vistas ständigt i det, den betraktar det sanna, det gudomliga och det som aldrig är föremål för blotta åsikter och den livnär sig av det; den anser att den måste leva på det sättet så länge den lever och att den efter döden måste komma till det som är besläktat och likt och därmed kommer att lösgöras från de mänskliga olyckorna.

– Sokrates, i Platons dialog Faidon.

Skeptikerna som mänsklighetens välgörare

Publicerad den av
Svara

Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…

Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare  – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier.

– Emil Cioran, Sammanfattning av sönderfallet, 1949.

Kan det bli seriöst nu?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:

Den minst överraskande historiska händelsen i riksdagen var så ett faktum. Helt väntat röstades Ulf Kristersson ner som ny statsminister av kammarens majoritet. Alla – inklusive Kristersson själv – visste redan att hans M/KD-regering var ett dödfött projekt. Men nu när det är formellt bekräftat vore det nog dags om partierna blev lite mer seriösa.

Att resultatet av svenska folkets val den 9 september 2018 skulle bli knepigt att hantera kan ju inte heller kommit särskilt överraskande. Varenda opinionsmätning i flera år pekade på en fortsatt – därtill förstärkt – existens för SD som ett tredje block. Eller trodde någon att SD likt genom ett barmhärtigt trollslag plötsligt skulle gå upp rök på valdagen och försvinna utan ett spår?

Tydligen måste partiledarna mot allt rimligt förnuft hoppats på något i den stilen, ty talande är deras uppvisade beredskap för den rådande parlamentariska situationen: ingen.

En sak är att Alliansen och de rödgröna håller masken i valrörelsen och försöker vinna största möjliga stöd för sina respektive regeringsalternativ. Det hör till spelet. Men av åtminstone stora statsbärande partier som M och S borde man kunna begära att de har en hyggligt realistisk plan B i bakfickan.

Bristen på förutseende framstår som häpnadsväckande, gränsande till det nonchalant ansvarslösa. Konsekvensen är en verklighetsfrånvänd, förgrämd handfallenhet som verkar väldigt svår att bryta.

Efter Kristerssons voteringskrasch ska talman Andreas Norlén kalla till nya samtal i regeringsbildningens utdragna haveriprocess. I onsdagens DN säger Centerns Annie Lööf att hon inte ser möjligheterna till en blocköverskridande lösning som uttömda: ”Anledningen till det är att vi inte ens påbörjat de sakpolitiska diskussionerna eller förhandlingarna. Vi har bara rört oss på ytan under de här två månaderna”.

Det är avslöjande ord. Trots att talmannen givit partierna generöst med tid och gjort heroiska försök att lirka upp knutarna, har de alltså hittills knappt ansträngt sig.

Däremot har riksdagsledamöterna passat på att ta bättre betalt. Från 1 november höjdes deras grundarvode med 1500 kronor till 66 900 kronor i månaden (med diverse tillägg för fina uppdrag blir beloppet ännu högre).

Hur vore det att göra skäl för pengarna? Exempelvis kan väl vi, som via skattsedeln står för fiolerna, få en regering som kan ta itu med samhällsproblemen i Sverige. Bara en tanke.

Vårt behov av Ahlmark

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

I 90-talets början gav tankesmedjan Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Få andra publicister har med sådan klarhet analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, fascismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket. För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens liberala fotspår: Vänstern och tyranniet – det galna kvartsseklet.

Skriften var en glödande uppgörelse med svenska politiker och intellektuella som förtrollades av den marxistiska 68-vågens löften och föll på knä inför blodbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro, hängav sig åt antiamerikanism och antisionism, trampade det västerländska civilisatoriska arvet efter upplysningen och Aten, Rom och Jerusalem i smutsen.

Böckerna startade en intensiv, katharsisk idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Mycket glädjande är att Timbro nu åter tillgängliggjort Vänstern och tyranniet i tryck. Det är ett enastående historiskt dokument i frihetens tjänst som bär på avgörande, fortfarande brännande relevanta lärdomar.

Per Ahlmark gick bort i somras, men i boken lever hans uppfordrande röst kvar. Låt dig aldrig svepas med av tidsandans falska profeter, lita på din egen synskärpa och inre kompass, stå det onda emot!

Det är läxan han kräver av oss genom att varnande åskådliggöra hur tongivande delar av den gamla etablissemangsvänstern okritiskt och villigt lät sig lockas till den kollektiva förnedringens ideologiberusade träskvandring.

Ahlmark höll alltid ryggen rak och lansen skarp. Precis som Tingsten, hans mentor, var Ahlmark ett inspirerande exempel på att det också fanns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrade anpassa sig till populära modeåsikter och tillfälliga politiskt korrekta dogmer, som icke hukade när det blåste snålt för humanistiska värden, som bestod av människor oförmögna se sig själva i spegeln om de tvingades kompromissa med sin anständighet och moraliska resning.

Detta oumbärliga Sverige behöver vi än. Som den tidigare FP-profilen Birgitta Ohlsson skriver i förordet till den nya pocketupplagan av Vänstern och tyranniet:

”Det görs knappt politiker som Per Ahlmark längre. De ideologiska årorna som outtröttligt, orädda och omistligt paddlar på, ofta före sin egen tid och även när det stormar som mest. Konsekventa ‘ur-och-skur-demokrater’ – den tid vi lever i nu är mer beroende av dem på mycket länge”.

Det förgångnas fångar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

Man kan säga, som vissa av hans kritiker, att Patrick Modiano ständigt skriver samma bok. Hans återkommande tema kretsar kring det av tyskarna härtagna Frankrike under andra världskriget, ångesten och problemen som denna traumatiska erfarenhet efterlämnat.

Hösten 2014 fick Modiano Nobelpriset i litteratur för ”den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Händelsevis var det samtidigt valår i Sverige, ett epokgörande sådant då resultatet sprängde spelplanen för den traditionella blockpolitiken. Detta förhållande kom ytterligare att accentueras med utgången av det val vi hade för två månader sedan.

Ändå har partierna fortsatt att tradera på den gamla berättelsen. Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden var en variant på temat. Den aktuella följetongen om regeringsbildningen är uttryck för en annan.

Grundhistorien i manuset består och avtäcker, om än inte i Nobelprisklass som hos Modiano, en fascinerande livsvärld i riksdagen som värker av det oförlösta trauma SD representerar. Jimmie Åkessons parti har otvivelaktigt etablerat sig som det tredje blocket och utmanar med sin främlingsfientliga, auktoritära högerpopulism den liberala demokratins kärnvärden som de andra två blocken sluter upp bakom.

Varken det röda eller blåa laget har hittills förmått att hantera situationen. Krampaktigt håller de fast vid ett politiskt landskap som tillhör det förflutna och repeterar sömngångaraktigt sina invanda roller.

Det är ett drömlikt skådespel som inte saknar dramatiska kvaliteter i uppvisningen av låsningar, blockeringar, önsketänkande och förnekelser. Men medan Patrick Modiano är en briljant författare som skapar stor och lysande dikt, handlar det dock här om partier vars existensberättigande och skyldighet är att ta ansvar för nuets prosaiska verklighet.

Visst vore en stark moderatledd Alliansregering att föredra. Ingen sådan kan emellertid bildas. Mandaten saknas. Ska det beklagas att C och L vägrar ställa upp på Ulf Kristerssons försök att bilda en borgerlig regering trots allt? Tveksamt.

Den hade blivit svag och bräcklig, antingen snabbt nermald i riksdagen eller riskerat att hamna i beroende av ett opålitligt och makthungrigt SD (den som tror att SD snällt skulle bjuda på ovillkorat parlamentariskt stöd vistas i de såpbubbletunna illusionernas tillvaro).

Men med Alliansen kluven itu är Kristerssons chanser i onsdagens statministervotering sannolikt redan på förhand grusade. Låt oss åtminstone hoppas att det blir ett hälsosamt fall, ett slags uppvaknande påminnande om avslutningen i Patrick Modianos roman Ungdomsår:

”Någonting – senare skulle han fråga sig om det inte helt enkelt var hans ungdom – någonting som dittills hade tyngt honom, lösgjorde sig från honom, som när klippan långsamt faller mot havet och försvinner i en virvel av sprutande skum”.

Av det skarpa lägets ökande tryck kan måhända det blåa och röda laget tvingas till ömsesidigt vuxenblivande, frigöra sig från tyngden av de gamla prestigebojorna, vända blicken framåt och ge Sverige vad medborgarna har skäl att begära: ett fungerande, handlingskraftigt styre.

En förlorad värld

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/11:

På söndag, den 11/11 klockan 11, är det hundra år sedan vapnen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess beryktade namn – Verdun, Marne, Somme, Gallipoli, Ypres – klingar numera lika avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser från ett svunnet tidevarv dit banden obevekligen tunnats ut med generationernas gång.

I det kollektiva medvetandet har första världskriget reducerats till en bleknad episod som överskuggas av det ännu väldigare krig som utbröt 1939. ”En glömd hävstång”, enligt historikern William Manchester. Ty ur katastrofen 1914-18, mänsklighetens dittills blodigaste och värsta tragedi, trädde den epok fram som är vår egen – ohjälpligt präglad av masslakten i skyttegravarnas helvete.

”Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ‘Europas blomma’ (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?”, skriver författaren och nobelpristagaren Doris Lessing i sina memoarer Under huden och suckar: ”Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det”.

Fast är det så märkligt om vi har svårt att relatera till detta krig och på djupet förstå vad det egentligen gjorde med oss? Människorna kring förra sekelskiftet synes mer fjärran än vad den rent kronologiska tiden markerar. De bebodde ju i mångt och mycket ett annat universum.

Där fanns stora orättvisor, klassbarriärer, fattigdom och bigott hyckleri. Men också – understryker historikern Barbara W Tuchman i sin klassiska studie Det stolta tornet om Europa före 1914 – en ”större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera… mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje”.

Det var en hel mentalitet som begravdes med kriget. Ideal slets sönder, illusioner krossades. Det exempellösa dödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade själva tron på den civilisation som varit.

Den gamla tillvaron framstod som falsk och förljugen. Spärrar lossades och krafter sattes i rörelse som – på gott och ont – radikalt skulle omskapa världen i försöken att på något vis kompensera för alla offer som gjorts.

Demokrati och rösträtt, nationellt självbestämmande för tidigare underkuvade folk och kvinnlig emancipation tillhör pluskontot. Men utan första världskriget är det omöjligt att tänka sig kommunismens seger i Ryssland, fascismens triumf i Italien, nazisternas maktövertagande i Tyskland, andra världskriget, Förintelsen av Europas judar, kalla kriget och Berlinmuren.

Även i demokratierna blev uppslutningen kring den starka staten normerande. De ideologiska anspråken växte dramatiskt när aristokratins murkna välde sopades undan och ersattes av det moderna partistyret. Samhällslivet, ekonomin och kulturen politiserades som aldrig förr i sökandet efter bättre, rättfärdigare villkor.

I en mening lever vi oändligt friare och tryggare idag, icke minst materiellt. Men det är i baksmällan av en förlorad oskuld och ett kvaddat känslokosmos.

Svettigare för Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 8/11:

Mellanårsvalet till den amerikanska kongressen förklarade Donald Trump som en folkomröstning om sig själv. Och vad kunde då utgången bli i hans egocentriska värld annat än en ”enastående succé”, som Trump svulstigt trumpetade ut på sitt  twitterkonto när rösterna räknats.

I nyktrare ögon får dock resultatet betraktas som av mer blandad karaktär. Republikanerna fick en något utökad majoritet i senaten, men förlorade greppet om representanthuset.

Det senare var väntat, fast Demokraternas förhoppningar om den riktigt stora förkrossande segern blev inte infriade. Men deras erövring av halva kongressen istället för hela är ändå en välkommen prestation.

Republikanernas starka uppslutning kring Trump är en total skam för det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans. Det är som Moderaterna i Sverige reservationslöst skulle kasta sig i SD:s armar och förskingra det frihetligt liberalkonservativa arvet efter Gösta Bohman.

Donald Trump har kampanjat hårdare under mellanvalsåret än få andra presidenter före honom (Barack Obama tog det exempelvis piano och föredrog att hålla sig ovan bataljen både 2010 och 2014).

Ingen har heller bedrivit en sådan skrämmande obehaglig, uppviglande och intolerant valrörelse på det nationella planet sedan den öppet rasistiske Alabamaguvernören och presidentkandidaten George Wallace var i farten för 50 år sedan.

Trump har varit mindre intresserad av att sola sig i glansen av den goda ekonomin, än att lägga krutet på sitt numera patenterade budskap av råbarkad främlingsfientlighet, brutaliserande svartmålning av politiska motståndare och illasinnad hets mot den fria press han famöst kallat för ”folkets fiender”.

Att vädja till sina supportrars lägsta instinkter har ju lönat sig förr och gjorde det delvis igen. Det är beklagligt att Demokraterna, trots partiets alla brister eller snarare just därför, inte förmådde mobilisera den väldiga ”blåa våg” som skulle skölja bort Trumprepublikanerna från banan.

Men bara det att efter åtta år vinna tillbaka kontrollen över representanthuset är värt mycket nog. Det bryter Republikanernas hittillsvarande osunda dominans i Washington och gör att den ovärdigaste presidenten som USA någonsin haft måste frukta en kongressopposition som kan sätta verklig kraft bakom orden.

Livsglädjens diktare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

Till och med den reaktionäre tsaren Nikolaj II vägrade godta de fanatiska nykterhetsivrarnas krav. Men när Finland blev självständigt från Ryssland i första världskrigets slutfas kunde puritanerna driva igenom sin vilja i parlamentet. 1919 infördes totalförbud mot att sälja och nyttja alkoholhaltiga drycker i vårt östra grannland. Lagen var i kraft till 1932.

Ett monumentalare fiasko för det politiska förmynderiet och sipphetens moralväktare har väl sällan skådats. Ett entusiasmerande uttryck för det är Henry Parland, vars samlade poetiska produktion Svenska litteratursällskapet i Finland precis utgivit i en omfattande volym. Den bör ni läsa!

Parland dog ung, blott 22 år gammal 1930 i scharlakansfeber, men skrev in sig i evigheten som en av den finlandssvenska modernismens främsta namn vid sidan av Gunnar Björling, Edith Södergran och Elmer Diktonius. Han är också en representant för den fascinerande mångkulturellt transnationella sfären som utmärkte Europa innan krigen.

Släkten Parland hade engelska anor, i hemmet talades tyska, ryska och finska. Henry Parlands skolspråk var dock svenska vilket han också valde att författa på.

I hans säregna, korta nysakliga dikter möter vi ett Helsingfors på 1920-talet vars jazziga uteliv vibrerar minst lika uppsluppet dekadent som i de kontinentala metropolerna Berlin och Paris. ”Högre, högre må det trummas, / högre må det visslas, tutas. / Vi vill glömma och berusas, / Livet måste njutas, njutas.”

Trots finska statens armé av kontrollanter var alkoholförbudet hopplöst att upprätthålla. Lönnbränning skedde i väldig skala, spritsmugglarna ansågs som folkhjältar och på de officiellt torrlagda dansrestaurangerna var det brukligt att beställa ”starkt te” (gissa vad det innehöll…).

Parland skulle egentligen studera juridik. Tydligt är att annat lockade. ”Fastän / vi supit hela natten / skall vi klara / lögnerna / växlarna / skandalerna för i dag. / Vi behöver blott / en flaska vichyvatten / för att gå / vidare.”

Hos Parland finns en stark dragning till allt som är modernt: bilar, motorcyklar, film, telefoner, reklam. ”Ute i Tölö / en affisch om bilringar, / årets bästa. / Varje morgon / då jag väntar på spårvagnen / står jag andäktigt tyst / inför dess / stolta, befallande: / köp!”

Världen är i uppbrott, ny teknologi vinner mark på bred front, kommersialismens sekel är inne, samhället ömsar skinn. Konservativa krafter förfäras som vanligt över att gamla ideal och normer utmanas. I retsam opposition mot bakåtsträvarna förkunnar Parland: ”Ideal-realisationen / – ni säger, den har redan börjat / men jag säger: / vi måste ytterligare sänka prisen.”

Han bejakar nuet, omfamnar tidens skeende, vänder humoristiskt på kritiken om materialismens själlösa ytlighet till att istället ideologisera och besjäla tingen. Hyllningen av klädmodet är typiskt spefull: ”De vida byxornas program / vi skall vara / mera kläder, / mindre människor, / och själen insydd i uppslagen.”

Det är skojigt att visats i Henry Parlands sällskap. Hans friska livslust och allmänliberala hållning är elektrifierande.

Alla i hjärtat unga, oavsett ålder, kan nog känna igen sig i Parlands budskap till pekpinneriets glädjedödare: ”Nej / ungdomen vill fördärvas / ungdomen vill se blott barnförbjudna filmer / läsa ocensurerade skrifter / och då den blivit fördärvad / (men inte tillräckligt gammal) / skriker den / mera! / mera! / mera!”