Det ständiga judehatet

Skrivit i Corren 12/12:

Blir det aldrig slut på dessa vidrigheter? ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”, skanderade ett par hundra propalestinska demonstranter på Möllevångstorget i fredags.

Kvällen därpå kastade ett tjugotal maskerade våldsverkare molotovcocktails mot synagogan i Göteborg. Polisen har anhållit tre misstänka män som inblandade i brandattacken, samtliga uppges vara nyanlända från Mellanöstern (TT 11/12).

Låt det stå glasklart. Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad går omöjligen att skylla på i sammanhanget, ett sådant motiv är inget annat än en förevändning för att åter angripa och hetsa mot judar.

Antisemitismens farsot försvann aldrig med Hitler, tvärtom. Dess otäcka reflexer från den tvåtusenåriga kristna traditionens sämsta sida har funnits kvar hela tiden, numera tyvärr förstärkt genom invandringen av arabiska och muslimska grupper till Europa.

Det senare är ett obekvämt faktum som förment välmenande svenska politiker helst undvikit att adressera, rädda att trigga ökad främlingsfientlighet och rasism mot en redan utsatt minoritet som inte minst SD:s kostymfascister frekvent ger sig på.

Men muslimhat kan naturligtvis aldrig ursäkta judehat, det ena är lika förkastligt som det andra. Viktigt att förstå är även att dagens konfliktsituation i Mellanöstern inte skapar antisemitism.

Den reaktiverar snarare befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som eldats av importerat antisemitiskt europeiskt tankegods. I arabvärlden kokas vanföreställningar av islamskt och kristet ursprung samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism.

Den statskontrollerade pressen och televisionen är genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda som kunde burit Joseph Goebbels signatur. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de eftersträvar världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrartäta förorter och bidrar till att befästa judefientligheten. Kombinera det med vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukna element och blandningen blir explosiv.

”Det finns ingen plats för antisemitismen i vårt svenska samhälle”, slår statsminister Stefan Löfven fast. Det är hög tid att bevisa det i handling.

En Dry Martini utan pekpinnar, tack!

Skrivit i Corren 11/12:

Vill man ha sig en glad utekväll i Motala åker man till Linköping. Det hävdar flera Motalakrögare som ju rimligtvis borde ha koll. De menar sig drabbade av kommunens snålare syn på krogarnas öppettider.

I Linköping får krogarna servera alkoholhaltiga drycker till klockan tre på natten, enligt ett nådigt beslut från 2013. Men i Motala måste baren stängas en timme tidigare, vilket fått gästerna att föredra det mer generöst tillåtna nöjeslivet i residensstaden.

I en skrivelse till Motala kommun begär därför de lokala krögarna att få hålla öppet lika länge som sina Linköpingskonkurrenter. Ingvar Ståhl (S), vice ordförande i socialnämndens myndighetsutskott, är dock föga trakterad av denna önskan och förklarar i grötmyndig ton: ”Vi behöver känna av det politiska läget både vad majoriteten säger och oppositionen. Alkoholpolitik är en allmänt känslig fråga i landet så vi kommer nog inte vidare om vi inte har en bred förankring i det här” (Corren 8/12).

Allvarligt talat, varför ska ett ärende som detta ens behöva stötas och blötas vid något politiskt sammanträdesbord alls? Vad har den offentliga apparaten att göra med hur tidigt eller sent en Dry Martini får blandas på privata krogar i Motala, Linköping eller vilken annan ort som helst i Sverige?

Serveringstiderna är till och med dikterade av riksdagen. I kraft av sin kontroll över våldsmonopolet har riksdagsledamöterna lagstiftat om att alkohol bara får serveras mellan klocka 11 och 01, såvida inte kommunala makthavare bestämmer annorlunda. Lagen innehåller även åtskilliga andra klåfingriga detaljföreskrifter och villkor.

Exempelvis: ”Stadigvarande tillstånd för servering till allmänheten får medges endast om serveringsstället har ett eget kök i anslutning till serveringslokalen samt tillhandahåller lagad eller på annat sätt tillredd mat. Gästerna ska kunna erbjudas ett varierat utbud av maträtter”.

Eller ta denna paragraf: ”Serveringsstället ska vara utrustat med ett i förhållande till lokalens storlek lämpligt antal sittplatser för matservering. Om det finns en drinkbar får den ta i anspråk endast en mindre del av serveringsställets totala yta och vara belägen i nära anslutning till matsalen”.

Låter det som vi bor en fri nation med vuxna människor, betraktade som kapabla till eget ansvar? Om en näringsidkare vill servera alkohol dygnet runt till myndiga personer, oavsett drinkbarens storlek i lokalen och med eller utan mat på menyn, vad i herrans namn är problemet?

Förutsatt att folk uppför sig städat och hederligt, finns ingen anledning att lägga utelivet i civilsamhället under partipolitikens domvärjo.

För Akademien i tiden

Skrivit i Corren 8/12:

”Werner ville inte bli invald i Akademien. Då Sten Lindroth dog stängde han av telefonen. När Gyllensten inte fick tag i honom informerades ändå kungen om valet och då fanns inget sätt att dra sig ur. Signe såg Werner i en förtvivlad gråt som varade natten igenom. Han lade sig till sängs i veckor och näst intill hungerstrejkade; barnen blev sjuka av det. En psykiater övertygade honom till slut att Svenska Akademien inte var helvetet på jorden… Då Werner efter några år lämnade Akademien gick han ur alla de föreningar vilkas möten han aldrig bevistat. Äntligen fri! hade han ropat”.

Raderna är från boken Semaforen och lodlinan av Per Wästberg, vars känslor för sin egen stol i Akademien är rakt motsatta salig Werner Aspenströms. Denne underbare poet tog chansen att hoppa av efter att Lars Gyllensten och Kerstin Ekman våren 1989 tågat ut i protest mot Akademiens skamliga oförmåga att fördöma Irans dödsförbannelse över Salman Rushdie. Senare stack även Knut Ahnlund.

Men enligt dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén var avhopp omöjligt. Ledamöterna var, oavsett om de ville eller ej, surrade vid sina stolar på livstid.

Struntprat, menade emellertid Alléns företrädare Lars Gyllensten som i sin bok Minnen, bara minnen slog fast: ”…en sån bestämmelse finns inte alls i stadgarna. Dels är det orimligt, i ett demokratiskt samhälle. Så dumma var inte de som en gång skrev Akademiens stadgar att de införde en sån bestämmelse. I själva verket har utträden ur Akademien förekommit ett par gånger tidigare. Allén har kunnat hävda sin orimliga ståndpunkt i visshet om att svenska folket inte har Akademiens stadgar som sin lektyr”.

Mitt i Nobelveckan har kungen, Akademiens beskyddare, kallat till sig nuvarande ständige sekreteraren Sara Danius med anledning av skandalen med den herostratiskt ryktbare Kulturprofilen. Avslöjandet om hans decennielånga härjningar har snarast ställt denna mäktiga kulturbastion i värre dager än som var fallet under Rushdieaffärens moraliska och intellektuella kollaps.

Om Akademien kan sägas ha någon enda kontrollinstans är det väl bara majestätet självt. ”För Sverige i tiden” lyder som bekant kungens valspråk, vilket han borde ge Sara Danius rekommendationen att också innefatta Akademiens domäner. Respekt och integritet måste återupprättas, då är reform och förnyelse av nöden. Så har skett förr.

Enligt Gustaf III:s instiftelsebrev karaktäriseras Akademien som ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män”. Kvinnor är alltså egentligen uteslutna. Men har Akademien kunnat rucka på den statuten, som redan 1914 tedde sig barock (då valdes Selma Lagerlöf in som första kvinnliga ledamot), vore det märkligt om inte 2017 ovilliga medlemmar kunde släppas fria från Sture Alléns diktat.

Idag står två stolar löjeväckande tomma, Kerstin Ekmans och sedan två år tillbaka Lotta Lotass (som inte trivs). När Finland nu jubilerar sitt sekel av självständighet skulle det vara en snyggt vinnande gest att erbjuda åtminstone en av dessa stolar till exempelvis Monika Fagerholm, eller någon annan framstående representant för den vitala finlandssvenska kultursfären.

Öppna porten igen som stängdes 1809! Jämför med grundaren Gustaf III:s förebild, Franska Akademien. Den har naturligtvis aldrig brytt sig om nationellt medborgarskap, utan samlar ledamöter från hela den franskspråkiga världen. Förvisso är den mycket större. Vårt eget språkområde begränsar sig till Sverige och ungefär 300 000 människor i Finland. Desto angelägnare att vi stärker banden och håller ihop.

För att inte tala om att Akademien sannerligen skulle behöva lite av den ryggrad och jävlar anamma-mentalitet som vår forna östra rikshalva genom historien visat sådana imponerande prov på.

I Cincinnatus anda

Skrivit i Corren 7/12:

Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.

Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen!”.

Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär. Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga.

Han var en bonde som först valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.

Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden. I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus – som längre fram tyvärr Julius Caesar – gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till gården.

Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).

Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.

Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.

Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.

Sluta med 1968-leken

Skrivit i Corren 5/12:

I valrörelsen 2014 viftade Vänsterpartiet stridslystet med hammaren och skäran som vore det 1968 igen. Klappjakt utlovades på privata välfärdsföretagare. De kapitalistiska girigbukarna måste bort som räknade hem vinster på vård, skola och omsorg.

Svenska folket var måttligt entusiastiska över budskapet. Vänsterpartiet, liksom det övriga rödgröna blocket, fann sig praktiskt taget stå och stampa på samma usla väljarstöd som i nederlagsvalet 2010. Men tack vare Alliansens förluster och SD:s framgångar lyckades ändå Stefan Löfven förlora sig till makten tillsammans med Miljöpartiet.

Och tack vare Alliansen, med Moderaterna i täten (!), pressades Socialdemokraterna genom Decemberöverenskommelsen att styra riket med de gamla kommunisterna som inflytelserika kamrater vid bordskanten.

Jonas Sjöstedt borde skicka ett fång röda rosor till borgerligheten, om han inte redan gjort det. Alliansens bistånd gav ju Vänsterpartiet stärkt utrymme att förvandla sin fiaskoartade paradfråga till faktisk regeringspolitik.

Outgrundliga äro Herrens vägar, heter det ibland om Gud när han prövar vår tro. Borgerliga sympatisörer torde ha skäl att säga samma sak om Alliansens vägar, som ledde till en av denna sunkiga mandatperiods träligaste huvudvärkar och uppmuntrade Socialdemokraternas radikala falang på bekostnad av de mer verklighetssinnade pragmatikerna.

Likt en ideologisk dödsattest på den förutvarande svenska liberala reformagendan lade Ilmar Reepalu fram sin sönderkritiserade utredning om ihjälkvävning av enskilda välfärdsaktörer medelst vinstbegränsningar.

På söndagens DN Debatt excellerade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Vänsterpartiets Ali Esbati i rödglödgad marknadsfientlig slagordsretorik och hotade med en regeringsproposition till våren, som skulle drabba skolan och omsorgen enligt Reepalus olycksaliga riktlinjer.

Dock blir det ändå svårt att vrida tiden ur led till 1968 års radikala klimat. Dels finns ingen riksdagsmajoritet för skarpa vänsterpopulistiska förslag av Shekarabis och Esbatis märke. Och det lär inte materialiseras någon sådan majoritet efter valet 2018 heller.

Dels finns nyktert tänkande socialdemokrater som bara vill komma ur eländet. Exempelvis annonserade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i helgen att hon inte önskar något förödande vinsttak i sjukvården. Dels lär knappast svenska folket acceptera en statligt återmonopoliserad välfärd med utrotad valfrihet.

Problemet med hela detta trista spektakel, vilket både Socialdemokraterna och Alliansen delar ett betydande ansvar för att ha släppt lös, är att massor av onödig oro och osäkerhet skapats bland Sveriges välfärdsföretagare.

Utan dem skulle välfärdssektorns kostnadstryck bli högre, innovationsförmågan vissnare och kvaliteten sämre. Vinst är generellt att betrakta som ett kvitto på välskött verksamhet med nöjda kunder, pengar som utgör kompensation för den risk företagaren tagit genom att starta sin rörelse och som behövs för att kunna investeras i fortsatt utveckling av den.

Marknadsmässighet är också väldigt bra för att slå ut och straffa de aktörer som inte sköter sig. Offentliga monopol är däremot ett Sisyfosarbete att få effektiv ordning på.

Det är inte vinster i välfärden som måste begränsas och stoppas, utan Vänsterpartiets vidskepelser som tillåtits ta besynnerlig stor plats i Sveriges politiska liv.

Häxmästarraffel!

Jag kände inte till författaren innan. Frédéric Dard, who? (Bättre än så är inte min fattiga bildning.) Råkade bara lockas till läsning av det oemotståndligt coola förlagsnamnet: Absint noir. Och tro mig, det fanns det täckning för! Enastående bladvändare, stämningsmättade och infernaliska passionshistorier med icke föraktfull konstnärlig halt. Tänk en korsning mellan Georges Simenon och Roman Polanski, plus en krydda Kafka. Rekommenderas hårt till alla litteraturdiggare ute i decembermörkret.

Pär Rådströms tid är nu

Skrivit i Corren 4/12:

Pär Rådström avled redan 1963, blott 38 år gammal, ändå envisas han med att aldrig försvinna. Nya generationer tenderar, närmast slagrutemässigt, att ständigt finna vägen till hans romaner. Ärans portar. Sommargästerna. Översten. Ballong till månen. Rådströms märkvärdigt fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet.

Texterna har ett musikaliskt, jazzigt sväng som Stan Getz eller John Coltrane suttit vid skrivmaskinens tangenter. Den sköna stilen förenas med variationer på samma, djupt kända tematik – det existentiella sökandet, världsnomadens vilsenhet i moderniteten, den rastlösa driften till flykt, försöken att värja en hotad integritet.

När jag själv med jämna mellanrum återbesöker Rådström är det frapperande hur aktuell han förblivit. Den tid han talar till och brottas med, 50- och tidigt 60-tal, kunde lika gärna och snarast i än större utsträckning vara vår. Så även i politisk mening.

Rådströms skeptiska hållning till ideologier, massrörelser, nationalistisk berusning, partilojaliteter och de starka uppfattningarnas korstågsfarande har knappast tappat i relevans. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, sa han 1954.

Sitt credo formulerade Rådström på ett originellt, personligt vis som ”ledans humanism” i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt 1959: ”Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar… Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart”.

Ledan som dogmers och doktriners motgift är väl det minst storslagna, minst sexiga man kan tänka sig. Men just därför desto effektivare, om den odlas sunt och förnuftigt.

”Lyssna till Hitlers röst och tänk dig stå i uniform omgiven av hundratusen andra uniformer. Vore det då inte en befrielse att få ropa Sieg Heil?… En människa har inte rätt att utsätta sig för sådana frestelser. Hon måste så att säga vägra redan i portuppgången. Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.

Rådström avvisar inte handling, förespråkar alls icke likgiltighet. Ledans humanism är kunna bibehålla förmågan till engagemang, men utan det illusionsmakeri som hotar individens frihet, självständighet och kritiska blick.

”Det är inte tro dom skall ha. Dom skall ha en grund att bygga sitt tvivel på. Något fast, en trygghet på vilken de kan stå för sitt tvivel”, säger Pär Rådström om ungdomen i 1959 års Sverige. Den rekommendationen är inte så dum 2017 heller.

Är vår beredskap god?

Skrivit i Corren 1/12:

Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.

Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.

Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.

Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.

Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.

Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.

”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.

I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!

Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.

Dagens Rådström

Jag stod med enkvisten i handen utanför mitt lånade sommarhus. Det blåste och jag ville inte längre gå in i huset. Jag gick emellertid in och tände på verandan och satt lutad över en anteckningsbok och räknade på Gallipoli.

Jag älskar att räkna ”Om”. Om Keyes fick sin vilja igenom, om Kitchener kunnat bestämma sig tidigare, om inte Mustafa Kemal varit på plats, om Stopford och så vidare. Jag svepte upp genom Sofia, förenade mig med ryssar i Galicien. Slöt separatfred med Österrike-Ungern.

Och fick en annan värld där jag dock visste att jag även där skulle sitta på en veranda och räkna ”Om”. Aktiva människor tänker om. Passiva människor tänker Om.

– Pär Rådström, Sommargästerna, 1960.