Månadsarkiv: november 2017

Sekterismen sliter sönder demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/11:

Ett år har passerat sedan olyckan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. I ett alternativt, trevligare universum hade segraren kunnat heta Joe Biden. Många demokrater hoppades på honom istället för Hillary Clinton och tror idag att Barack Obamas sympatiske vicepresident lyckats bättre än henne i de avgörande delstater som gav Trump nycklarna till Vita huset. Men Biden avstod från att kandidera.

I sin kommande memoar, som släpps nästa vecka, förklarar han varför. Joe Biden är säker på – och det sannolikt med rätta – att han skulle vunnit över den mindre populära Hillary Clinton i primärvalen om Demokraternas nominering till presidentposten.

En starkt bidragande anledning till att Biden ändå lämnade walkover, var att han inte hade lust och ork att utsättas för den hårda smutskastningskampanj som Clintons ihärdigaste supportrar hade i beredskap. Det säger något om det politiska klimatets polarisering och urartning.

Clinton fick själv en tuff match i det egna partiet mot vänsterutmanaren Bernie Sanders, vars anhängarskaror avskydde Hillary med febrig religiös hetta. På detta sedan Donald Trump, som slog alla tidigare bottenrekord och eldade sina väljare med rena hatretoriken.

Trump jämförde Clinton med djävulen, lovade att kasta henne i fängelse och deltagarna på hans kampanjmöten jublade i blodtörstig fanatism. En civiliserad, anständig man av gamla stammen som Joe Biden kan knappast klandras för sin ovilja att kandidera på sådana villkor. Men om de mer lämpade flyr fältet, vad blir konsekvensen? I USA ser vi resultatet.

Det Biden i grunden blev offer för var den moderna politikens utveckling mot sekterism, där större mekanismer är i rörelse än det traditionella meningsutbytet kring olika idéer och förslag. Det är ett djupt osunt fenomen som tenderar att omöjliggöra demokratins nödvändiga element av måttfullhet, respekt, hyfs och kompromissorientering.

Som den amerikanske journalisten och författaren David Brooks nyligen skrev i DN (5/11):

”Idag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid. Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen”.

Därmed ser den engagerade insatserna så höga i den politiska kampen att inte en tum mark får släppas. Utrymmet för hälsosam distans försvinner, blicken förmörkas av livsavgörande känslor. Partiföreträdare av skild falang blir till existentiella fiender som måste krossas.

Vi är inte förskonade från liknande stämningar i Sverige. Det räcker att kasta ett öga på åsiktskrigandet i sociala medier. Skoningslöshet, hån och förintande personangrepp är digital vardagsmat. Enligt Brottsförebyggande rådet drabbades tre av tio svenskar med politiska förtroendeuppdrag av hot, trakasserier eller våld under valrörelsen 2014. I valet nästa år befarar SKL, Sveriges kommuner och landsting, att det blir ännu värre och vill inrätta en hjälplinje för utsatta politiker (SVT 8/11).

Vi har alla ett ansvar. Detta kan inte fortsätta.

Farligt utan Nato

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/11:

Den ryska ekonomin går knackigt. Tror ni det hindrar Putinregimen från att upprusta? Precis som under Sovjettiden är militären prioriterad framför andra samhällsområden. Kreml skär gärna ner på smöret, bara det finns pengar till fler kanoner.

Talande är storsatsningen på att stärka slagkraften i Östersjöregionen. På basen i Kaliningrad-enklaven sker en synnerligen ambitiös uppgradering av den offensiva förmågan.

Där laddar man nu med nya Iskanderbatterier, det är markrobotar som kan bära kärnvapen och med hög precision slå ut mål på 500 kilometers avstånd. Man byter ut sina gamla strids- och attackflygplan mot nya prestandavässade, muskulösare modeller; MIG-29 SMT och SU-30 SM.

Samtidigt effektiviseras luftvärnssystemet med robotar som har 400 kilometers räckvidd. Man har även placerat ut signalsökande höghastighetsmissiler (Krypton CH-31 AD) för att omintetgöra motståndarens radarkapacitet och göra honom blind.

Allt detta tyder knappast på en defensiv inställning. Ryssarna tycks snarare ivrigt bygga upp styrkor för att tidigt ta herraväldet i luftrummet och därigenom snabbt kunna flytta fram sina positioner till sjöss och på land. Vi kan inte utesluta att Ryssland förbereder sig för storkrig, eftersom det är just så som vår stora granne i öster de facto agerar. Sanningen måste skådas i vitögat.

De senaste årens tilltagande spänningar kan helt och hållet skrivas på Putins konto. Det är hans revanschistiska och aggressiva politik, hans demonstrativa förakt för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen, som skapat den mörknande situation vi tyvärr befinner oss i.

Krim är annekterat, varje dag dör människor i östra Ukraina. Det är Putins verk. Läget börjar gradvis bli skarpare i Östersjöområdet. Vem bär skulden och varför?

Uppenbarligen har Putin ögonen på att återsamla det gamla ryska imperiet och baltstaterna känner påtagligt de isande blickarna från Kreml. Nato kan i praktiken inte skydda dessa sina små utsatta medlemmar utan Sverige.

Och ska Ryssland neutralisera Nato i Östersjön är de tvingade att kontrollera delar av svenskt territorium, främst Gotland. I en konflikt har de geografiska och militärstrategiska realiteterna alltså redan dömt oss till inblandning.

Vad är då alliansfriheten värd? Särskilt som vi idag inte ens har tio procent kvar av det försvar som vi hade under kalla kriget.

I motsats till Ryssland är Sveriges ekonomi god. Ändå tvekas det om att anslå rejälare summor till en återuppbyggnad av försvarsförmågan, även om viss bättring sent om sider skett. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot är exempelvis ett lovande steg i rätt riktning.

Men det kommer att ta lång tid innan vi har några verkligt respektingivande och avskräckande egna militära klor igen. Dessa brister kan inget svenskt Natomedlemskap reparera, en allians kräver gemensamma åtaganden och kan inte tillåta fripassagerare.

Dock skulle ett Sverige i Nato kvickt höja priset betydligt för Ryssland att ge sig in på äventyrligheter. Vi skulle vara garanterade hjälp och kunna räkna med traktatsförbindande skydd under USA:s kärnvapenparaply. Nato skulle kunna ”låsa” Kaliningrad genom att stationera en bas för marinfartyg, stridsflyg och robotar på Gotland.

Bara det hade fått Putin att deppa, men alla andra invånare runt Östersjön skulle sovit lugnare om natten.

En folkfiende?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:

Leif Östling löper offentligt gatlopp som vore han var mans niding. Från alla håll och kanter armbågar sig rättfärdighetens apostlar fram i mediernas strålkastarljus för att utslunga förkastelsedomar över Svenskt Näringslivs ordförande. Det är blodvittring på Östling, denne folkfiende. Ropen skalla: korsfäst, korsfäst!

Det liknar närmast en modern variant av Axel von Fersens lynchning på Stockholms gator. Vari ligger Leif Östlings skuld som orsakat sådan upphetsning?

Axel von Fersen blev offer för ryktesspridning att han låg bakom kronprinsen Karl Augusts död 1810. Egentligen handlade det om att den dåvarande makteliten ville näpsa den siste gustavianen, han som ansågs hota deras legitimitet och ställning.

En parallell till ivern att karaktärsmörda Östling kan nog anas när såväl statsministern som finansministern med illa dold förtjusning eldar på indignationen i Karl XIII:s anda.

Är Sverige inget rättssamhälle längre? Vad hände med respekten för äganderätten? Leif Östling har inte gjort något kriminellt. Han har tjänat pengar utomlands och investerat dessa privat förvärvade inkomster i två andra EU-länder. Helt lagligt. Men sådant gör systemets väktare nervösa.

Det sätter ett obekvämt ljus på det skyhöga svenska skattetrycket som Östling utmanar genom att inte utan vidare snällt underkasta sig fogden hemmavid. Han bryter mot den implicita politiska förkunnelsen att staten har fri dragningsrätt på alla svenska medborgarnas ihoparbetade pengar i den heliga kollektivistiska solidaritetens namn.

Han har dessutom mage att rakt ut i statstelevisionen fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Inte undra på att larmet går bland rikets styrande klass och deras lojalister. En profil som Östling! Han spelar inte efter de blågula konsensusreglerna! Han agerar subversivt och svär i kyrkan! Folk kan ju få idéer!

Ja, tänk om folk faktiskt fick det. Ty Leif Östlings burdusa fråga är knappast orimlig. Vanliga löntagare har inte samma möjligheter som mångmiljonären Östling et consortes att skatteplanera. Därför sitter de mycket hårdare fast i fogdens skruvstäd (inräknat ”dolda” skatter tvingas Medelsvensson lämna cirka 70 procent av frukten från sin arbetsinsats till det offentliga varje månad) och är väsentligt mer beroende av systemet än välbärgade människor i socialgrupp 1.

Förra året inkasserade politikerna totalt 1920 miljarder kronor i skatt. En svindlande summa. Vad får vi för pengarna? I oroliga omvärldstider finns inget militärt försvar värt namnet som kan trygga nationens frihet och trygghet. Polisen tycks lösa allt färre brott ju högre anslag myndigheten får. Samma sak med utbildningsväsendet.

Skolan kostar skjortan men resultaten går sannerligen inte att skryta med. Skattekronorna rullar till den kostnadstunga sjukvården, ändå är tillgängligheten ett så kroniskt problem att patienter bokstavligen riskerar att dö i väntan på behandling.

Något måste vara allvarligt fel när avgörande systemsektorer som dessa inte levererar. De som bär ansvar för resursernas förvaltning har skäl att erinra sig den legendariske socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers bevingade ord: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Istället surras Leif Östling vid skampålen. Men är det verkligen han som hotar skattemoralen?

Stig på Sydostexpressen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

Förra veckan hölls ett samregionalt seminarium i Linköping om Stångådals- och Tjustbanans framtid. Ljus eller mörk? Det beror givetvis på. 2016 tog mer än 665 000 personer tåget på sträckorna, en ökning med 10 procent på ett år. Den positiva resandeutvecklingen, om den står sig, är ett prima argument för dem som vill rusta upp banorna. Här finns potential.

Enligt en ny rapport, framtagen av järnvägskonsulten Per Corshammar på uppdrag av de sju kommunerna längs Stångådalsbanan, skulle en helrenovering kosta 4 miljarder kronor. Inte billigt, men sannolikt en vettig investering. Modern banstandard ger snabbare tåg och restiderna kan kortas substantiellt.

I jämförelse med idag skulle vi kunna börja tala om en ”Sydostexpress” mellan Linköping och Kalmar. Regionerna knyts fastare ihop och förstoras. Pendlingsmöjligheterna blir väsentligt bättre, smidigare transporter gynnar näringslivet och de mindre kommunerna får attraktivare villkor.

Politiker och företag från Kalmarsidan är angelägna om en upprustning. Det var förstås ingen slump att seminariet om Stångådals- och Tjustbanan därför förlades till Linköping, eftersom Östergötlands makthavare behöver väckas. De har hittills visat klent intresse och satsar hellre sitt krut på Ostlänken.

Men två tankar, eller spår, borde rimligen gå att hålla i huvudet samtidigt. Den hägrande vinsten med vassare kommunikationer till Stockholmsregionen bör inte fördunkla tillväxtchanserna som även uppgraderingen av Stångådals- och Tjustbanan ruvar på.

Det existerar ingen motsättning, tvärtom. Som Per Corshammar säger: ”Då har man ett större upptagningsområde och det betyder att ju fler järnvägar man kan få till sin stad, desto mer betyder det för arbetsmarknaden och lönsamheten i Linköping” (SVT 1/11).

En mörkare framtid för järnvägsförbindelserna till Västervik och Kalmar lär det dock bli om våra bägge regioner inte kan samarbeta. Som bekant kammar Stångådals- och Tjustbanan noll i Trafikverkets förslag till nationell transportsystemplan perioden 2018-2029.

Utan enad Kalmar-Östergötlandsfront är utsikten nog minimal att ändring i statens anslagsprioriteringar kommer till stånd. Det vore tråkigt. Förfaller banorna och ”Sydostexpressen” blev en dröm blott, gjorde vi oss själva en otjänst.

Osund politisk sekterism

Publicerad den av
Svara

I dag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid.

Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen.

– David Brooks, DN 5/11.

Det blodröda arvet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/11:

Det är mars 1913. Den förgrämde testuggaren Lenin sitter i marginalen och deppar över bolsjevikernas hopplösa utsikter. I ett brev till författaren Maxim Gorkij skriver han: ”Ett krig mellan Österrike och Ryssland skulle vara till stort gagn för revolutionen i Västeuropa. Visserligen är det svårt att föreställa sig att Franz-Josef och Nikolaus skulle göra oss den tjänsten”.

Samma månad äger en galamiddag rum på kejsardömet Tysklands ambassad i London. Efteråt noterar den tyske greven och jetsettaren Harry Graf Kessler i sin dagbok: ”Under ett och ett halvt år har det europeiska läget fullständigt förändrats. Ryssarna och fransmännen är tvungna att vara fredliga eftersom de inte längre kan räkna med stöd från England”.

Världen kan snurra vidare på sin dynamiska och frihetliga kurs. Varför skulle den inte det? Tills Lenin blir glatt överraskad dryga året senare.

Utan att någon egentligen förstått hur det kunnat hända och varför, har Europas stormakter störtat civilisationen i avgrunden. Första världskrigets blodbad är Lenins karriärbiljett. Ryssarnas motgångar på slagfältet tvingar tsaren att abdikera i början av 1917. En historisk chans till utveckling av en fullvärdig demokrati öppnar sig i detta väldiga land. För snart exakt 100 år sedan, den 7 november, tar ödet en annan väg.

Lenin och hans bolsjeviker kidnappar den ryska revolutionen genom att kuppa till sig makten. Vad som sedan ska drabba folket saknar all tidigare motsvarighet, någonstans. Karl Marx kommunistiska frälsningsevangelium kommer nu att omsättas i praktiken.

Hur det tar sig uttryck är Lenins telegram till några underhuggare den 10 augusti 1918 ett talande exempel på: ”Häng minst hundra rika och som blodsugare bekanta bönder (och häng dem så att folk ser det), offentliggör deras namn och beslagta all deras säd. Identifiera gisslan som jag angav i gårdagens telegram. Gör det på sådant sätt, att folk i en vid omkrets ser det, darrar, vet och säger att man dödar och fortsätter att döda de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. PS Finn de mest hårdföra männen”.

Detta är Lenins blodröda arv. Han skapade Sovjetunionen och därmed mänsklighetens värsta helvetesuppfinning: den totalitära staten, med dess iskallt fungerande mekanik av likriktning, terror, förtryck, slavarbetsläger och massmördande. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot och rader av andra efterföljande diktatorer har byggt sina gangstervälden på Lenins modell. Varhelst kommunism blivit styrande lära har det heller aldrig slutat på annat sätt än i massivt elände och bottenlös mänsklig förnedring.

Ännu i denna dag kastar Lenin sin långa, ondskefulla skugga över oss. Hur många offer och hur mycket lidande kan inte skrivas – direkt eller indirekt – på denne avskyvärde figurs konto!

Det järnhårda elitstyret, dyrkandet av våldet som medel att förverkliga utopier, synen att politik måste omfatta allt och alla i samhället, den totala respektlösheten för individen och äganderätten, det systematiskt militanta och avhumaniserande språkbruket – Lenin var pionjären att kunna leva ut rubbet på ruinerna av den värld som gick under i krutröken 1914-18.

Tragiskt bortom ord att Franz-Josef och Nikolaus ändå gjorde honom den tjänsten istället för att slå vakt om freden.

Polisen som försvann

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/11:

Inför valet kommer frågan om lag och ordning utan tvivel vara ett hett debattämne i den partipolitiska maktkampen. Kriminaliteten fräter hårdare på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk känner en djupare oro för säkerheten på gator och torg, särskilt i socialt utsatta bostadsområden där våldsmonopolet praktiskt taget är brutet.

I grunden är det ett symptom på att statens kärnuppgifter missköts, nonchalerats eller lågprioriterats av dem som burit ansvaret men slumrat vid ratten. Nu, när den allt bistrare verkligheten kräver uppryckning, är det annat ljud i skällan.

Både den yttre och inre hotbilden har ju påtagligt mörknat. Från vänster till höger märks ett ökat intresse för såväl det nästintill nedlagda militära försvaret som det dysfunktionella polisväsendet.

Det är bra, men det gäller att vara en kritisk konsument på den politiska marknadsplatsen när partierna saluför strängare straff och mer skattepengar till polisen. Blott sådan retorik är oseriös, om inte det samtidigt ges förslag på hur den polisiära organisationen bör reformeras. Nej, det räcker inte med billigt snack om att sparka rikspolischefen Dan Eliasson (vilket i och för sig vore välkommet).

Ska brottsligheten stävjas på allvar, måste det gås till botten med systemfelen som gjort att vi fått en skandalöst ineffektiv och dåligt ledd poliskår, som i åratal bara kommit längre och längre bort från medborgarna. Detta är grundligt belagt av den internationellt välrenommerade polisforskaren Stefan Holgersson. Läs honom!

Läs gärna också journalisten Hanne Kjöllers skakande bok En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån (2016), en svidande vidräkning med den unkna kulturen på en av våra viktigaste myndigheter. Framför allt – insistera på att dom som söker vårt förtroende till politiska uppdrag läst och förstått. Annars kan det hojtas om straffskärpningar och större penningpåsar tills alla är blåa i ansiktet – det hjälper föga om polisorganisationen fortsätter att vara kroniskt kass och resistent mot konstruktiv kritik (vilket icke minst Stefan Holgersson fått erfara).

Ett avgörande misstag har mer än 50 år på nacken och det var när hela polisväsendet förstatligades 1965. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i vardaglig, nära kontakt med lokalsamhället.

Äldre svenskar minns nog den respektingivande fotpatrullerande kvarterspolisen som hade koll på buset och var garant för ordningen i grannskapet. Han blev offer för centraliseringsvågen och försvann. Staten försökte senare kompensera med närpoliser. De försvann också. Uniformerad fotpatrullering ger bevisat goda resultat i brottsfrekventa områden. Sånt ägnas idag ingen tid.

Polisen har aldrig haft så mycket pengar – och aldrig löst så få brott, om man synar den ofriserade statistiken (enligt polisens kreativa sätt att bokföra är exempelvis mordet på Olof Palme uppklarat!).

När staten fallerat, är bollen tillbaka hos kommunerna. I Linköping vill den styrande koalitionen (S, MP, L) anställa trygghetsväktare i stadsdelar som Ryd och Skäggetorp. ”Människor upplever inte trygghet och därför ser vi att vi måste stärka upp där”, säger kommunalrådet Kristina Edlund (Corren 1/11). Initiativet är utmärkt och riktigt, dock trist att det blivit nödvändigt.

Rädda Museihuset!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Det blev en kulturutflykt de luxe jag aldrig glömmer. Förra sommaren, en solvarm julidag, var jag i Vadstena för att se den fina utställningen om prins Eugens Östergötland. På slottet hängde ett trettiotal verk, några inlånade från Waldemarsudde, vilka samtliga skildrade vårt intagande östgötska landskap som denne kunglige konstnär älskade så mycket.

Att i verkligheten få närstudera berömda målningar som Jagande skyar (1930-35) och Det regnar på Omberg (1925) var en sann njutning. Upplevelsen skulle dock strax få vass konkurrens.

På väg åter till Linköping, en bit bortom Motala och Borensberg, råkade jag köra förbi en stor lada intill Göta kanal. ”Museihuset” stod det skyltat på väggarna.

Inte hört talas om innan. Nyfiken som jag är, kunde jag förstås inte låta bli att vända bilen, parkera och kolla.

Oj, oj. Målarprinsen i all ära. Men detta! Det var som att stiga in i Aladdins grotta. Var ska man börja? Mina ögon blev stora som tefat när jag inledningsvis förevisades en samling ultracoola veteranbåtar.

Juvelen i kronan var en högteknologisk motorraritet anno 1929: Sterling Coast Guard Special, 6 cylindrar, 4 separata tändsystem, 300 hästkrafter. Tidigare ägare? Den mytiske finansfursten Ivar Kreuger himself. Motorn hade suttit i hans salongsjakt Loris.

Och sedan, i andra delen av byggnaden, öppnades en väldig skimrande skattkammare av leksaker för mig att gå på upptäcktsfärd i. Jag har inte skådat maken.

Där fanns mängder av dockor. Där fanns oändliga rader av läckra bilar från Dinky Toys, Corgi, Lemeco och allt vad fabrikanterna hette. Där fanns en överväldigade dröm till modelljärnväg, anrikt Märklin, ett helt 1900-tal av olika lok och vagnar som rullade runt på de små spåren. Exempelvis ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget.

Jag fångade upp ett ursnyggt gammalt svart lokomotiv, lyfte det försiktigt och höll i handen vad som på 1930-talet motsvarade en årslön för vanliga knegare. Inga billiga grejer att leka med, precis.

Museihuset i Ljung gjorde mig lyrisk, det erkänner jag utan omsvep. Vilken fantastisk och otippad attraktion mitt på östgötaslätten!

Museihuset är en privat skapelse med Hans Vaernéus som drivande kraft. Han är nu 75 år och vill, vilket Corren berättade igår, dra sig tillbaka. Förgäves har han försökt finna någon att lämna över sitt unika livsverk till.

Intresset Vaernéus mött från Linköpings kommun, länsmuseet och liknande instanser att bistå honom har tyvärr varit svalt. Troligen därför att förståelsen för samlingarnas kulturhistoriska värde och betydelse är ringa. Båtar, motorer, leksaker?

Visst, kanske småkul, men är det verkligen någonting viktigt när allt kommer omkring? Man kan lika gärna fråga sig om det är viktigt med konst och poesi. Vi dör inte utan det.

Men vilken fattig, trist och själlös tillvaro! Med en öppen kultursyn är det inte heller svårt att förnimma poesin i en Sterling Coast Guard Special eller i en tidig, välvårdad Märklinmodell – alls ej väsensskild känslan som ryms i en målning av prins Eugen. Faktiskt!

Tragiskt vore om Museihuset försvann och dess underbara innehåll skingrades. Östergötland skulle förlora en pärla, sällsynt i sitt slag.