Månadsarkiv: september 2017

Därför blev Zheng He ingen Columbus

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:

Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.

Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?

Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.

Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.

Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.

Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.

Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.

Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.

Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.

Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka. Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.

Sieg Heil på Jom Kippur

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/9:

I somras rundade jag hörnet till Gyllentorget i centrala Linköping och promenerade rakt in bland flygbladsutdelande nazister. Scenen kändes bisarr, chockartad, overklig. Men där stod dom, Hitlers arvtagare, i solskenet med en fanborg och spred sin hetspropaganda till helgshoppande linköpingsbor mitt på blanka lördagen, under stillsamt överinseende av några poliser en bit därifrån.

Det var den 17 juni. Några veckor senare skulle samma nazister från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) dyka upp på Almedalens politikervecka och anklaga regeringen för att vara folkmördare, kalla riksdagens partiledare för svenskfientliga rashatare, förneka Förintelsen, ha bokbord med nazilitteratur och bjuda på kaffe.

Som vore NMR bara en i raden av opinionsbildande aktörer som flockas på den svenska demokratins gotländska sommarfest. Jovisst. Även nazister omfattas av vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Klart att vi måste släppa fram dom.

Som i Falun där NMR fick marschera genom stan på årets första maj. Eller som snart i Göteborg den 30 september, det är ju både bokmässa och Jom Kippur, judarnas heligaste dag. Klart att nazisterna ska släppas fram. Klart att polisen ska anvisa dom en marschväg förbi den judiska församlingen också.

Naturligtvis är det lite trist med klampande nazikängor i det offentliga rummet, men alla har ju rätt att demonstrera och göra sin röst hörd. Demokrati är demokrati. Jovisst. Varför då inte även bjuda in nazisterna till skolorna?

Det har faktiskt hänt, våren 2010, då rektorn på Vilhelm Mobergsgymnasiet (!) i Emmaboda gav grönt ljus åt dåvarande Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialistisk front) att delta på en diskussionsdag som skola anordnade. Något säger väl oss att det trots allt var i orimligaste laget.

Men var det mindre groteskt än att som 2017 välkomna nazister till Almedalen och sanktionera deras stöveltramp utanför en synagoga i Göteborg?

”Vad vi nu ser är ytterligare led i en normaliseringsprocess. För bara tio eller 20 år sedan tror jag att tanken att nazister skulle tåga nära synagogan på Jom Kippur var absurd och omöjlig. Nu kommer händelse på händelse”, skriver Willy Silberstein, f d ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, i Aftonbladet (12/9).

Han vill inte ta ifrån nazisterna deras grundlagsfästa rättigheter. Däremot efterlyser han sunt förnuft. Uppenbarligen har det blivit en bristvara.

En pulsåder i sydost

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Att åka tåg är mer än prosaisk kommunikation. Det är, i sina bästa stunder, en kulturupplevelse. Den som färdats längs Stångådalsbanan förstår vad jag menar. Tveklöst är det en av Sveriges vackraste järnvägssträckor, så skönt inbäddad i det sydöstra naturlandskapet att resandet får en närmast poetisk dimension.

Bara känslan att en tidig, frostbiten morgon stiga på Kustpilen i östgötaslättens Linköping och kliva av vid slutstationen Kalmar, mötas av Östersjöns friska havsvindar och solen över det väldiga medeltida slottet – ja, vederkvickande är nog ordet.

Jag hoppas att Jan Björklund får samma härliga intryck när han gör just den tågresan nu på fredag. Det är Liberalerna i Östergötland som med att bjuda in sin partiledare till kupén vill få upp Stångådalsbanans framtid – och dess inte mindre intagande systerspår Tjustbanan mot Åtvidaberg och Västervik – högre på den politiska agendan.

Även Kristdemokraterna i länet är aktiva i frågan. Det är bra, det behövs verkligen.

Region Östergötland har nämligen brytt sig föga om denna järnväg, idag sliten och eftersatt. Trafikverket är direkt kallsinnigt. Enligt myndighetens nyligen presenterade förslag till nationell transportplan för perioden 2018-2029 får varken Stångådals- eller Tjustbanan en ringaste investeringskrona. Det förefaller som en dumhet, ett sorgesamt misstag.

De senaste åren har det talats mycket om nya höghastighetsbanor mellan storstäderna, men den astronomiska mångmiljardsatsningen tror egentligen inget riksdagsparti mer än MP längre på. Gott så, förnuftsmässigt är det betydligt vettigare resursanvändning att modernisera den befintliga järnvägsrälsen och få vanliga hederliga tåg att komma och gå i tid. Men glöm då icke Stångådalsbanan!

Att rusta upp och hålla liv i den, är att hålla liv i sydöstra Sveriges landsbygd och värna dess mindre orters villkor – som Rimforsa, Kisa, Vimmerby, Hultsfred, Berga, Högsby, Blomstermåla. Kalla det gärna kulturpolitik i vid bemärkelse. Eller närings- och tillväxtpolitik.

Med Stångådals- och Tjustbanorna i renoverat skick kan tågen köras snabbare och oftare, regionerna Kalmar och Östergötland knyts närmare varandra, pendlingsmöjligheterna ökar, arbetsmarknanden gynnas, den kommande Ostlänken till Stockholm får större utväxling genom högre volymer i matartrafiken, etc.

I Kalmar är man klart på spåret. Här, bakom vår sida länsgränsen, är intresset klenare. Måtte Liberalerna och Kristdemokraterna kunna ändra på det. Annars lär knappast statsmakterna ge Stångådalsbanan en rimligare chans på prioriteringslistan.

Sagan om Mor Maria – en tyvärr alltför verklighetsbaserad historia

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

”Då kommer Mor Maria krypande / och hennes ögon är så blå / när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?” Hoola Bandoola Bands mest kända låt är som vanligt rykande aktuell.

Vi antar att Mor Maria en gång litat på politikernas fagra löften om det svenska pensionssystemets förträfflighet. Det har modifierats sedan Socialdemokraternas ATP-reform på 50-talet, men grunddragen består. I korta drag lanserades den kollektivistiska konstruktionen att Mor Maria inte länge behövde bekymra sig för att själv spara till ålderdomen, eftersom staten tog hand om sparandet åt henne. Detta enligt en institutionaliserad kedjebrevsmodell där den som arbetar försörjer den som slutat arbeta, i generation efter generation.

Mor Maria noterar dock senare att många pensionärer ändå inte vilar så tryggt i statens famn, istället klagar de över att kedjebrevspengarna aldrig riktigt vill räcka till.

Mor Maria blir orolig och börjar, trots att höga skatter tar så mycket av hennes arbetsinkomster, sätta undan egna medel. Politikerna förbarmar sig över Mor Maria och lovar henne avdragsrätt för upp till 12 000 kronor årligen om pengarna placeras på ett privat pensionssparkonto. Frid och fröjd, tänker Mor Maria.

Men plötsligt 2014 bestämmer Alliansregeringens finansminister Anders Borg att denna avdragsrätt ska bort. Borg lovar Mor Maria ett bättre alternativ som han har hittat på: Investeringssparkonto, ISK.

Beskattningen är fördelaktigare (särskilt om Mor Maria vill spekulera i aktier och slippa massa deklarationskrångel), bara ett årligt schablonbelopp räknat på statslåneräntan plus en liten procentsats. Pengarna är heller inte bundna som på pensionssparkontot, där dessutom beskattningen sker när sparande slantar betalas ut. I likhet med 1,8 miljoner andra svenskar litar Mor Maria på finansministerns uppmuntrande ord att det nu är ISK som gäller. Men vips! Alliansen och Anders Borg försvinner från makten.

En S/MP-regering gör entré, stödd på ett gammalt kommunistparti (vilket är Alliansens krav för att Stefan Löfven ska få bli statsminister, trots att de borgerliga påstått sig vara benhårda motståndare till vänsterradikaler). Den här regeringen – som i sin officiella retorik säger sig vara speciellt vänliga mot den arbetande klassen – höjer inte bara skatten för Mor Maria när hon jobbar. Den höjer även skatten på hennes ihopsparade ISK-pengar. Först en gång, och så en gång till.

Var ska det sluta? Vem kan man lita på? Är det konstigt om Mor Maria känner sig som en levande schackpjäs i politikernas händer? Hon ska just skriva ett upprört brev till självaste statsministern och fråga vad är det för signaler partisystemet sänder till medborgarna när villkoren ständigt ändras och aldrig ligger fast, varför angrips klassiska dygder som arbete och sparande?

Av en händelse råkar då reklam för Socialdemokraternas Kombilotteri dimpa ner genom Mor Marias brevlåda. Från en färgglad broschyr blickar den nyblivne miljonären Göran upp mot henne, han utropar: ”Jag visste att jag aldrig skulle bli rik genom att jobba ihop pengarna och bestämde mig för att skaffa en lott. Den som inte spelar kan aldrig vinna!”.

Mor Maria suckar, men anser det bra att Socialdemokraterna med detta besked i alla fall är ärliga. Att komma på grön kvist genom eget knegande och gnetande i Sverige ska du glömma. Förlita dig istället på en lott ur regeringspartiets tombola.

Viktig satsning på Göta kanal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:

”Det var valkiga, seniga, beniga labbar / på valkiga, seniga, beniga grabbar. / Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal. / Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. / Sommarn kom med sin hetta. De fick inte somna. / De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal.”

Vem känner inte igen Tage Danielssons dikt om alla anonyma människor som i praktisk handling genomförde skapandet av Sveriges blåa band? Äran brukar vanligen tillfalla projektets upphovsman, Baltzar von Platen. Men det krävdes 7 miljoner dagsverken á 12 timmar (!) mellan åren 1810 och 1832 för att gräva de 87 kanalkilometer av sträckans totalt dryga 19 mil med sina 58 slussar från Vänern till Östersjökusten.

För den huvudsakliga arbetsinsatsen svarade tusentals och åter tusentals indelta soldater som svettades över plåtskodda träspadar. Nog förtjänade de en hyllning av Tage!

Göta kanal är tveklöst ett imponerande byggnadsverk, ett av de väldigaste i Sverige någonsin. Kostnaden gick loss på 9 miljoner riksdaler, vilket i dagens penningvärde blir närmare 15 miljarder kronor – förhållande till dåtida BNP en svindlande summa.

Men innan järnvägarnas epok betydde denna monumentala investering i ett vattenbaserat transportsystem genom inlandet mycket för att få fart på den gryende industrialiseringen. Icke minst bidrog kanalfrakterna till att lyfta den östgötska handeln och ekonomin.

Och glöm inte att Motala etablerades som ort när Baltzar von Platen beslöt att tillverka slussportarna där. Det blev starten för Motala verkstad, som senare i produktutvecklingen började med ånglok och därefter kompletterade verksamheten med flygplan i Linköping. Bara det kan väl knappast betecknas som en dålig utväxling på satsade riksdaler.

Numera må kanalens roll för näringslivets nyttotrafik vara över sedan länge. Dess värde består ändå i förädlad form. Som Eva Lindström, statssekreterare på Näringsdepartementet pregnant formulerade det i våras vid årets kanalöppning, den 185:e i ordningen: ”Med över tre miljoner besökare per år är Göta kanal en viktig motor för svensk besöksnäring och besöksnäringen är ett draglok för svensk export som bygger på allt Sverige har att erbjuda – natur, historia, kultur, sport och gastronomi. Göta kanal representerar allt detta i en unik kombination”.

Det är staten som äger Göta kanalbolaget, vilket tyvärr haft problem att få medel till underhållet av denna fantastiska vattenvägsklenod. 2015 var läget så illa att stängning hotade inför kommande säsong. Renoveringsbehovet är omfattande, lyckligtvis pågår ett ambitiöst arbete i syfte att återställa Göta kanal i ursprungligt skick.

Fast prislappen är inte billig. Därför är det en lika glädjande som välkommen nyhet att regeringen nu beslutat att ta sitt ägaransvar och anslår över 300 miljoner kronor över tre år till upprustningen. ”Det här är ett av Sveriges allra största turistmål som drar många människor och skapar jobb i hela Östergötland”, förklarar finansminister Magdalena Andersson. Klokt!

”Genom veckornas knog bar de träget sin börda. / Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda / och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal, de händer som grävde på Göta kanal”. Skål för dem och skål för statsrådet Andersson som säkrar deras verk för framtiden.

Att förbjuda tiggare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:

Det är en vanlig politisk åkomma att ropa på förbud mot sånt man inte gillar i vår ofullkomliga värld. Som detta att behöva se hur fattiga människor sitter i gathörnen och ber förbipasserande om pengar.

Usch, tyckte partierna från vänster till höger i lilla västmanländska Sala och beslöt inför påskfirandet 2011 att som första svenska kommun förbjuda bort tiggare på allmän plats. Hur kristligt det nu var kan väl diskuteras. Länsstyrelsen gav i alla fall Salapolitikerna bakläxa med hänvisning till att beslutet var oförenligt med ordningsstadgan.

Men nyligen skakade kommunen Vellinge åter liv i frågan med buller och bång. Moderaterna, som i denna välmående skånska metropol åtnjuter egen majoritet, kom på en fiffig idé att nå framgång där Sala förr gått bet. Gällande lagstiftning kunde kanske rundas om man stoppade tiggarna ”bara” i vissa centralt utpekade områden?

Ännu är det oklart hur länsstyrelsen ställer sig denna gång. Dock har redan flera andra kommuner visat intresse för att hoppa på Vellingetåget. Exempelvis Katrineholm, där S och M i ivrigt samförstånd även hoppas på en lagändring så att ett generellt totalförbud blir möjligt att införa.

På riksplanet var det länge enbart främlingsfientliga SD som förespråkat något sådant. Men i veckan uppfattade tydligen Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé att tidsandan mognat till att följa Jimmie Åkessons järnrörsgäng i spåren. ”Man måste bestämma sig. Ska vi acceptera att tiggeri normaliseras i Sverige?”, frågade Tobé retoriskt när han presenterade partiets förslag om nationell kriminalisering av tiggarna.

I Linköping råder delade meningar inom M-lägret. Kommunalrådet Paul Lindvall är skeptisk till förbud, medan kollegan Christian Gustavsson välkomnar förslaget: ”Vi har sett att tiggeri kan leda till ordningsstörningar och att det även kan resultera i otillåtna bosättningar”.

Gustavsson har en poäng i det. Fast dylika problem torde gå att lösa ändå, utan att förbjuda själva tiggeriet. Vad löser det? Knappast tiggarnas situation, vilket också Tomas Tobé uppriktigt medgett: ”Det tycker jag att man ska vara ärlig med och säga att det kommer det inte att göra”. Rått uttryckt handlar det alltså snarare främst om att vi välfärdssvenskar börjat tröttna på att konfronteras med mänsklig misär i vardagsmiljön.

Ja, det är verkligen ruttet att EU-länder som Rumänien och Bulgarien – varifrån tiggarna företrädesvis kommer – cyniskt vägrar ansvar för sina egna socialt utsatta medborgare. Men ligger det inte även något ruttet i att osäkra svenska statens våldsmonopol mot dessa luggslitna människors försök att skramla ihop lite slantar från oss till sin överlevnad?

Man behöver nödvändigtvis inte gilla tiggeri för det, och sker brott eller nedbusning ska sådant givetvis bekämpas. En annan sak är att bestämma sig för att vilja göra frivilliga ekonomiska transaktioner mellan enskilda individer till ett normaliserat polisärende.

Partierna och pengarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.

Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats.

Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.

”Follow the money”, som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen Alla presidentens män. Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.

Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?

Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som – trots allt – gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.

Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.

Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.

Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.

Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.

Desarmera Nordkorea

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

I Pentagon väntade generalerna på ordern från sin överbefälhavare. Rykten om ett förstående krig surrade allt ihärdigare. Allt hängde nu på mannen som satt bakom Vita husets skrivbord. Nordkoreas kärnvapenprogram var ett oacceptabelt hot som måste stoppas. Och det skulle ske med militära medel. Presidenten var nära till beslutet. Men hejdade sig.

Vilka garantier fanns för att inte Nordkorea valde att svara på en amerikansk attack med att anfalla Sydkorea och artilleribomba dess huvudstad Seoul till ruiner? Datorsimuleringar visade att priset i antalet döda människor sannolikt blev en miljon – lågt räknat. En sådan katastrof ville inte Bill Clinton ha på samvetet 1994.

Han avblåste attacken och satsade istället på diplomatiska förhandlingar. Resultatet blev ett avtal där Nordkorea lovade att lägga sina kärnvapenambitioner på hyllan. I utbyte skulle USA ge ekonomiskt bistånd och bygga två lättvattenreaktorer för att hjälpa kommunistdiktaturen i Pyongyang att lösa landets energibehov. Hela världen andades ut, freden var säkrad!

Men det dröjde inte länge förrän Clintonadminstrationen upptäckte att nordkoreanerna spelade falskt och i hemlighet fortsatte på kärnvapenspåret. Vi vet vad som hände sedan. I helgen genomförde Nordkorea sin sjätte nukleära provprängning, den kraftigaste hittills, i vad som påstås vara en vätebomb. I full färd med att bemästra teknologin för långdistansmissiler kan tyrannen Kim Jong-Un sprida ofattbar förintelse omkring sig på jordklotet.

Hur troligt är det att han skulle lyssna på utrikesminister Margot Wallström och skriva under den av Sverige omhuldade FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Och även om han gjorde det, vem kan lita på att Nordkorea håller ord? Wallström kan förslagsvis fråga Bill Clinton om en bedömning.

Idag förefaller det också definitivt för sent att som USA 1994 överväga ett militärt oskadliggörande av Nordkoreas kärnvapenprogram. Då fanns inga färdiga laddningar. Det finns det nu. Då fanns risken att utlösa ett mycket blodigt konventionellt krig på Koreahalvön (trots Nordkoreas redan för 23 år sedan omodernt utrustade regulära styrkor). Nu finns risken av ett atominferno bortom föreställningsförmåga.

Nattsömnen för någon normalt funtad person blir knappast lugnare av att det nu både huserar en aggressiv, oberäknelig envåldhärskare i Pyongyang och en impulsiv, oerfaren, salivsprutande president i Washington. Att det upptrissade spänningsläget går överstyr och vi tvingas vakna till den hemskaste av nyheter kan tyvärr inte uteslutas.

Är alla rimliga vägar stängda för att desarmera Nordkorea? Nej.

Åtskilligt kan sägas om Donald Trump, men han har faktiskt skäl för sina anklagelser mot Kina i detta fall. Nordkorea har bara en vän i världen och det är Pekingdiktaturen som håller Kim Jong-Uns skräckvälde under armarna. Kina fördömer förvisso också kärnvapenskramlet och har ställt upp på sanktionerna. Men ger ändå sin värstinggranne utrymme att leka med elden.

Om Kina på allvar hotade att strypa handeln, inte minst sina oljeleveranser, skulle Kim Jong-Un inte kunna vara lika kaxig. Peking har nyckeln till att dyrka upp det livsfarliga läget och måste avkrävas ansvar för sin egen gangster, innan det är försent.

Lördag på af Chapmans Skärfva

Publicerad den av
Svara

Esteten Carl August Ehrensvärd menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde. Efter att vandrat i den pastorala kulturmiljön kring herrgården Skärfva, som Fredrik Henrik af Chapman skapande i samarbete med Ehrensvärd under 1700-talet, är jag benägen att ge honom en poäng. Här finns vila och ro för själen.