Månadsarkiv: april 2017

PG – den nakne Volvokejsaren

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:

PG Gyllenhammar upphör aldrig att fascinera. Över åttio år och still going strong som publik estradör par excellence lägger han ut texten i påskhelgens tvådelade SVT-dokumentär Sveriges mest beundrade man. Även om det var länge sedan Gyllenhammar abdikerade som kung av Volvo, har han i mångas ögon förblivit en personifikation av detta bilmärke.

Ingen annan näringslivsprofil har vunnit svenska folkets hjärtan som PG. Under glansdagarna var hans popularitet i Astrid Lindgrens klass. Som bolagshövding tronade han på en samhällelig maktposition, vilken i inflytande endast överträffats av gamle Marcus Wallenberg.

Förvisso saknar SVT-dokumentären inte kritiska perspektiv på Gyllenhammars gärning. Ändå är det märkligt hur hans allmänna uppburenhet ännu är så intakt. Karismatisk som få har PG alltid varit. Men hans Volvomeriter är knappast lika glänsande.

Trots att jag själv är från Västkusten och är uppväxt i samma kommun utanför Göteborg (Kungsbacka) där Gyllenhammar hade sitt privata residens, är min egen insupna PG-patriotism ytterst begränsad. Med en ogrumlad blick tycker jag att man på goda grunder kan beteckna honom som Sveriges mest överskattade företagsledare, sannolikt någonsin. Utan honom vid ratten hade Volvo Cars kunnat förbli svenskt idag, det är min fasta övertygelse.

I ett skärskådande av myten Gyllenhammar står det tämligen klart att han bokstavligen genom nära blodsband fick toppkarriären till skänks. PG:s far, kallad ”Gammel-Pehr” av sina underlydande, chefade på 1960-talet över försäkringsbolaget Skandia och gav sonen en gräddfil in i företaget. Rekordsnabbt blev PG vice-vd. När ”Gammel-Pehr” gick i pension 1970 ärvde den blott 34-årige PG helt sonika faderns stol i vd-rummet.

Nepotism, muttrades det både utom och inom Skandias väggar. Kritikerna fick mer vatten på kvarnen när Gyllenhammar redan året därpå adlades till Volvochef. Visserligen saknade PG all industriell erfarenhet, men det kompenserades av att Volvos högsta höns hette Gunnar Engellau – som råkade vara Gyllenhammars svärfar.

Den energiske Engellau var mannen bakom Volvos internationella framgångar, då den lilla svenska tillverkaren på Hisingen växte till en storexportör av bilar. Genombrottet på den viktiga USA-marknaden var Engellaus förtjänst och aktieplacerarna jublade. Den som investerat 10 000 kronor i Volvoaktier när Engellau tillträdde som vd 1956, kunde kvittera ut 80 000 kronor när han slutade 1971.

Volvo hade expanderat fort och Engellau värvade sin dotters make för att konsolidera framgångarna. Ett oturligt drag, då PG tidigt övertygat sig själv om att Volvo hade risiga utsikter att stå sig i konkurrensen. Hans ofta återgivna uttalande om att ”bilar är inte sexigt” tyder även på en svag vurm för Volvos kärnverksamhet.

Men att basa över Sveriges största industrikoncern gav Gyllenhammar en formidabel personlig plattform som offentlig debattör. ”Han var mer intresserad av samhällsdebatten än av att leda sitt eget företag”, sägs det i Henric Borgströms och Martin Haags biografi Gyllenhammar (1988).

Måhända skulle han varit bättre lämpad för en politisk bana. Eller kanske inte. PG gjorde ett inhopp i Folkpartiets partistyrelse i början av 80-talet. Han var drivande för att avsätta Ola Ullsten efter katastrofvalet 1982, och försökte sedan bli FP:s räddande ängel i partiets haverikommission. Men det var två skilda världar som möttes.

”För många av ledamöterna i haverikommissionen var det svårt att få grepp om Gyllenhammars politiska filosofi. Han var mindre intresserad av olika konkreta politiska förslag, t ex på skatteområdet”, skriver Borgström och Haag, som också finner Gyllenhammars politiska talekonst lindrigt imponerande: ”Ibland är formuleringarna så allmänna att de gränsar till floskler. – Samförstånd kommer ur styrka, inte ur uppgivenhet, är ett exempel”.

I sin egen bok Fortsättning följer (2000) medgav Gyllenhammar att han under denna period övervägde om Folkpartiet inte kunde bli en trampolin till statsministerposten: ”Ett partiledarskap, med allt vad detta skulle innebära, utgjorde en viss lockelse för mig. Jag var övertygad om att Folkpartiet skulle ha stora chanser att bli ett stort parti och därmed senare bilda regering. Vid vårt familjerådslag var hela familjen emot idén… Jag tackade nej till att kandidera”.

PG förefaller i det avseendet haft en klok familj.

Talangerna som industriman lämnade emellertid också hel del övrigt att önska. Investeringen i den problemtyngda holländska bilproducenten DAF 1972 blev näppeligen ”Volvos bästa affär”, vilket Gyllenhammar först hävdade. Han ville sedan komplettera Volvos verksamhet med väsensskilda produkter som plastbåtar, skidor och hockeyhjälmar. Men satsningen på att göra Volvo till ett fritidsimperium under 70-talet blev ett flagrant misslyckande.

Likaså sprack Gyllenhammars storstilade initiativ att gifta samman Volvo med ärkerivalen Saab 1977 (vilket nog var bra, eftersom Saab blödde pengar och aldrig nådde någon lönsamhet under hela sin existens). Därefter siktade PG på att omorientera Volvo från fordonstillverkare till energikoncern.

1978 förkunnades att Gyllenhammar slutit ett häpnadsväckande avtal med norska staten. Norge köpte 40 procent av Volvo för 750 miljoner kronor. En del tillverkning skulle flyttas över kölen. Volvo fick i sin tur rätt att borra efter olja i Nordsjön. Utöver detta skulle svenska staten garanteras stora mängder råolja mot att Norge garanterades leveranser av svenskt timmer. En svindlande märklig affär, men PG var i sitt esse då han lekte storpolitiker i förhandlingarna mellan den svenske och norske statsministern.

Nestorn Gunnar Engellau var emellertid inte förtjust över att hans livsverk hotade att förvandlas till oigenkännlighet. ”Du måste rädda Volvo”, uppmanade han personvagnsdivisionens chef Håkan Frisinger, som lovade att försöka.

Till skillnad från Gyllenhammar var Frisinger ett industriellt proffs som kunde sina saker. Med tiden blev Frisinger allt mer upprörd över Gyllenhammars ledarskap. ”Karlfan är inte klok, det går åt helvete för Volvo med PG i spetsen”, påstås Frisinger ofta yttrat när han fått ett glas innanför västen, enligt Sven-Ivan Sundqvists bok Exit PG (1994).

Till PG:s sorg och mångas lättnad föll Norgeavtalet då Volvos aktieägare reste motstånd.

På 80-talet följde andra konstiga affärer. Genom Gyllenhammars uppgörelse med Anders Walls Beijerinvest – där oljesprospekteringsföretaget STC ingick – och senare Refaat El-Sayeds Fermenta, blev Volvo inblandat i två av Sveriges värsta börsskandaler. Precis som med Fermenta visade det sig att STC var genomruttet.

Annars skedde en remarkabel uppryckning på personvagnssidan, främst tack vare Håkan Frisingers insatser. Under detta decennium blev Volvo världens lönsammaste biltillverkare, personvagnarna genererade 35 miljarder kronor i koncernbidrag. Ändå var Gyllenhammar fortsatt pessimistisk.

Istället för att stimuleras av konkurrensen från andra producenter och utforma en långsiktig, helhjärtad strategi för utveckling och marknadsföring av det egna bilmärket – som besjälade tyska BMW – valde PG en annan väg. Kontrasten till BMW är intressant och lärorik.

BMW var på 70-talet en mindre tillverkare än Volvo och deras bilar höll heller inte samma kvalitet som nu. Men BMW hade en kraftfull huvudägare, den tyska familjen Quant, som stenhårt trodde på sitt företags möjligheter. De följande tjugo åren lyckades BMW etablera sig som ett världsledande lyxbilsmärke och växte klart förbi Volvo i storlek.

Vad hade hänt om PG satsat 80-talets rekordvinster på att ta fram prestigemodeller enligt det tyska receptet? Istället plöjde han ner mycket av pengarna i en omfattande diversehandel, som inkluderade allt från sillkonserver till läkemedel. Tanken var att detta skulle hålla Volvokoncernen flytande även när konjunkturen i bilbranschen dippade.

Följden blev dock bristfälligt fokus på kärnverksamheten, vilket bäddade för att hela personbilsdivisionen fick säljas ut till amerikanska Ford 1999 (sedan tog kinesiska Geely över 2010). I motsats till BMW saknade Volvo starka ägare som värnade biltillverkningen och höll tjänstemannadirektörerna i schack.

PG kunde därför dominera Volvo likt en enväldig kejsare, eftersom koncernens aktier var i händerna på ett flertal institutionella ägare utan ansikte eller direkt engagemang. (Den tidigare nämnda Norgeaffären var ett av de få tillfällen då Gyllenhammar fick utstå aktiv ägaropposition, mycket tack vare den offentliga kritiken från föreningen Aktiespararnas Håkan Gergils).

I sin tur var Volvos anonymiserade och splittrade ägarstruktur en konsekvens av efterkrigstidens socialdemokratiska politik i syfte att skapa en svensk kapitalism utan kapitalister. Privat kapitalbildning missgynnades till förmån för institutionernas uppköp på börsen. Det gjorde PG Gyllenhammars unika maktställning möjlig. Men även hans öde beseglades som bekant till slut.

1993 insåg Volvos intressenter att kejsaren var naken när Gyllenhammar ville slå ihop Volvo med Renault. Det framställdes som en fusion. I realiteten innebar affären att Volvo skulle slukas av franska staten (som ägde Renault). Den inledande tveksamheten i Volvossfären förbyttes i öppen revolt när det uppdagades att PG gått bakom ryggen på sin egen styrelse med denna helt avgörande information. Förtroendekrisen var ett faktum.

Gyllenhammar tvingades nesligen avgå och har vid återkommande tillfällen genom åren vädrat sin bitterhet däröver. I en ständig klagovisa har han anklagat sina efterträdare för att ha förskingrat Volvokoncernen. ”Jag tycker att det var en fullkomlig skandal att nedmontera Sveriges och Nordens största industri på mindre än tio år. Först var det ju Sören Gyll och sedan Leif Johansson”, säger han i den aktuella SVT-dokumentären.

Vi kanske inte kan begära någon djupare självkritik av denne numera åldrade, men ännu mycket vitale herre. Orubbligt och envist försvarar han sitt eftermäle, inte utan betydande skicklighet. Det är fortfarande lätt att trollbindas av honom.

Marknadens dom över PG Gyllenhammars epok som Volvochef är dock obarmhärtigt talande. Aktiekursen för 1971-93 visar att Volvos resultat var 40 procent sämre än index. Bara ett år efter Gyllenhammars sorti hade Volvoaktiens värde nära nog fördubblats.

Löfven klarar skivan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:

Socialdemokraterna är på dekis i hela Europa, Sverige inte undantaget. För partiet innebar valet 2010 en historisk katastrof med det lägsta stödet sedan den allmänna rösträttens införande. 2014 gick det endast diminutivt bättre. Totalt sett stod den spretiga rödgröna konstellationen egentligen still på samma kassa resultat som fyra år tidigare.

Ändå kunde Alliansen inte fort nog överge Rosenbad och kasta dörrnycklarna i händerna på Stefan Löfven. Förvisso var Alliansen rejält stukad och valets enda vinnare var ju SD. Men med is i magen hade borgerligheten kunnat utnyttja den oklara parlamentariska situationen till förhandlingar som bevarat ett substantiellt politiskt inflytande för deras egen del och hållit ytterkantspartierna borta.

Istället tilläts S att i praktiken förlora sig till regeringsmakten, därtill absurt nog närmst skadeglatt utpressade av Alliansen att surra fast sig vid MP och V. Löfven skulle få svettas trött på statsministerposten och köra Sverige lagom skämmigt i diket med sina hopplösa rödgröna vildhjärnekompisar, medan Alliansen under mandatperioden laddade för storstilad och brett efterlängtad comeback 2018. Hur har det avlöpt?

Sympatisiffrorna för S har sjunkit till Juholtnivå och långsiktigt är det ett döende parti relativt 1900-talets hegemoniska glansdagar, eftersom det enda starka stödet numera finns bland äldre och den gamla klassröstningen stadigt minskar. Därutöver blöder S väljare till SD.

Trots detta synes krisen inte särskilt iögonfallande. Snarare har det mest obarmhärtiga strålkastarljuset fallit på Alliansens katalogaria av svårigheter och dess trovärdighetsproblem som regeringsalternativ. Kan vi ens tala om en reellt existerande Allians längre? I detta kan väl den filosofiskt lagde spåra en slags högre rättvisa. Gräver man i övertaktisk nit en grop åt andra, så…

Jämförelsevis måste konstateras att S skött sina dåliga kort förbluffande bra. Än har luften långt ifrån gått ur det sluga maktpartiet.

MP är systematiskt överkörda, V hålls på mattan och Löfven har skickligt lyckats skjuta in sig på Alliansens blottor. Med den nyss avslutade kongressen i Göteborg har också S rustat sig smart opportunistiskt som ett politiskt ”Mädchen für Alles” inför kommande val. Värsta vänsterfolket kan glädjas åt tuffare tag mot vinstintressen i välfärdssektorn.

Men det är nyktert betraktat mest skådebröd, alternativt kompromissmaterial, då en riksdagsmajoritet för sådana mer långtgående förslag aldrig lär bli verklighet.

Samtidigt är det uppenbart att S vill stjäla kläderna av borgerligheten och kontra SD genom att lansera sig som lagens och ordningens väktare nummer ett. Fler poliser i mängd, en migrationspolitik som ska följa EU:s snålare linje, skarpare åtgärder mot tiggeriet och allmänt hårdare bandage för att göra Sverige säkrare, inte minst när det gäller hotet från terrorn.

Och apropå det framstod faktiskt Löfven som en riktig statsman i sitt agerande omedelbart efter det fruktansvärda lastbilsattentatet i Stockholm. Försvunnen var den vanligtvis retoriskt hackande och lite fumlige ledaren, i stundens allvar visade Löfven sin roll mogen. Det borde nog – rättmätigt – ge visst avtryck i opinionsmätningarna framöver.

Summa summarum: om inte borgerligheten rycker upp sig skulle det knappast förvåna om krispartiet S är kvar i Rosenbad ett antal år till. Man tycks helt enkelt duktigare än konkurrenterna i det politiska spelet.

Kungsbacka som 50-talsidyll

Publicerad den av
Svara

Storgatan 1950, fångad i färg. Vackert, eller hur? Notera hur bilen är parkerad, vänstertrafik gäller!

Samma gata i motsatt riktning uppifrån torget sett, sju år senare. Är fotografiet månne taget på en söndag? Var är allt folk?

Vallgatan 1957 vid viadukten. Hade jag fått en krona för varje gång jag gått i den trappan…

Och här syns viadukten bättre i sin forna härlighet, 1959. Man kan väl utan större överdrift säga att trafiken blev livligare på min tid.

Vi stannar i krokarna och är nu på Östergatan 1957. Huset i Badhusparken på andra sidan viaduktens räcken fanns fortfarande kvar när jag var liten på 70-talet, men då spöklikt övergivet och revs senare. Läget var udda och precis intill järnvägsspåren. Länge undrade jag vilken mystisk person som kunde bott där tidigare. Den mindre fantasieggande sanningen om fastigheten, byggd kring sekelskiftet, är att huset ursprungligen rymde ett acetylengasverk. Verksamheterna kom därefter att skifta: köttbesiktningsbyrå, elverkskontor, drätselkontor och som final: lokal för hembygdsföreningen 1965-1972.

Västra Villastaden 1959. Idrottsplatsen Tingbergsvallen ser vi i övre vänstra hörnet, men överst till höger i bild saknas något för oss nutidsmänniskor välbekant: denna ännu ej byggda Varlaskolan (för övrigt mitt högstadium 1982-85 och som jag upplevde som lite sunkigt i jämförelse med den mycket trevligare Alléskolan).

Alléskolan förresten, den skymtas här inåt centrum bakom hustaken längs Kungsgatan som vi blickar ut mot från Tingbergets perspektiv 1959. Det kanske inte var bättre förr, men lugnare på gatorna i alla fall.

Ord utan ansvar hotar demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Facebookgruppen ”Stöd svenska polisen” startade i augusti 2015. Idag har den dryga 150 000 följare och inläggen når miljonen läsare varje vecka. Det är inte kattskit. Utan tvekan kan man tala om en opinionsbildande aktör med betydande potentiella möjligheter att påverka och forma människors uppfattningar i en central samhällsfråga.

Att poliskrisen, som sedan länge är ett flitigt diskuterat faktum, med rätta bekymrar åtskilliga svenskar är inte konstigt. Men att polisen själva betackar sig för ”stödet” från denna Facebookgrupp är heller inte underligt.

Budskapet som pumpas ut saknar nämligen alla nyanser och är starkt ensidigt vinklat till att framställa Sverige som vore vi ett land vacklande på randen till den laglösa katastrofens avgrund. Nivån på inläggen i kommentarsfälten är därefter, tonläget är aggressivt och förbittrat, något som uppenbart uppmuntras av gruppens administratörer. Vilka de är och vilken agenda de har kan vi bara gissa, eftersom denna information mörkas.

Utformningen av sidan kan rent av förleda intet ont anande personer till tron att det är något slags av polisfacket sanktionerat forum eller liknande. Ohederligheten i verksamheten är slående.

Vad ”Stöd svenska polisen” gör är att kidnappa en fråga med bred folklig angelägenhet och sprida en grovt manipulerad, uppviglande alarmistisk verklighetsbild. Den här sortens opinionsbildning är ett växande fenomen i det digitala medielandskapet och kan få allvarlig inverkan på den demokratiska spelplanen, särskilt i samband med politiska val (sådana tendenser är redan märkbara).

SVT Nyheter har fått utstå kraftigt gissel för sin nyligen inledda granskning av dessa på sociala medier anonyma opinionskanaler (förutom ”Stöd svenska polisen” synades en FB-grupp kallad ”Rädda vården” med en besläktad dystopisk förkunnelse om ett sammanfallande Sverige).

SVT har bland annat anklagats för klappjakt på icke systemlojala medborgare, försök till kväsning av det fria ordet, etc. Redaktionen har även drabbats av en veritabel flodvåg av hatmejl, inte sällan från rasistiska avsändare. Det säger något om vilken typ av getingbo som SVT rört om i.

Att det är ett viktigt och nödvändigt journalistiskt initiativ är emellertid solklart, om man anser att det öppna samhällets fundament och fortbestånd är värt att värna. Demokratins kärna är yttrande- och tryckfriheten som i Sverige är mycket vidsträckt – men inte gränslös. Varför?

Därför att det fria ordets förutsättning är att det åtföljs av ansvar. Corren har exempelvis från dag ett, när Henrik Bernhard Palmær grundade tidningen på 1830-talet, uttryckt kritiska synpunkter av alla möjliga slag.

Vi har genom åren gett röst åt oräkneliga medborgares åsikter och uppfattningar. Vi har som oberoende organ granskat och speglat samhällsutvecklingen, i stort som smått.

Men detta har skett inom ramen för pressetiska regler, strävan efter objektivitet i nyhetsrapporteringen, meddelarskydd till uppgiftslämnare med känslig information, och en tydlig varudeklaration i den egna opinionsbildningen. Hela tiden med en ansvarig utgivare varpå den publicistiska bedömningen av materialet vilar och som måste stå till svars för varje ord på Correns plattformar.

Detta är totalt väsensskilt mot vad de sociala mediernas ljusskygga opinionspirater sysslar med. De tar inte ansvar för någonting. De vilseleder, hetsar, saboterar det demokratiska samtalet och undergräver ordets frihet genom sitt cyniska missbruk av det.

Om detta måste folk få veta och då måste journalistiken berätta. All heder åt SVT som gör det.

Terrorn misslyckades

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:

Fredagens blodiga terrordåd i Stockholm var en fasansfull upprepning av vad som skett i Nice, Berlin, London. Den vidriga metoden att köra in tunga fordon i folkmassor är helt i enlighet med mördarmanualen som den islamistiska dödssekten IS uppmanat sina anhängare i västvärlden att praktisera mot oss ”otrogna”. Hjältestatus och riklig belöning i paradiset utlovas i gengäld.

Skörden denna gång blev att fyra människor förlorade sina liv – däribland en elvaårig skolflicka – samt flera allvarligt skadade (att dödstalet stiger kan tyvärr inte uteslutas). Att detta hänt på Drottninggatan, mitt i vår egen huvudstad, illustrerar åter med brutal tydlighet terrorismens blinda skoningslöshet och avgrundsdjupt ondskefulla natur.

Men inget tyder på att den fick någon framgång, snarare tvärtom. Glöm att Sverige skulle låta sig knäckas av skräck, panik och splittring. Ljuset bröt omedelbart igenom mörkret. Polis och räddningstjänst agerade kraftfullt och effektivt. En misstänkt gärningsman blev snabbt gripen.

Statsminister Löfven uppträdde precis som vi har att kräva av en regeringschef när valörerna prövas i stunder som denna: beslutsamt, samlande, förtroendeingivande. Ledarna för övriga riksdagspartier slöt värdigt upp, även kungahuset visade berömligt färgen med värdefulla bidrag till deltagande, lugn och enighet.

Det officiella Sverige stod rycken på ett mycket starkt och professionellt vis.

Lika, om inte mer, imponerande var hur civilsamhället klarade chocken. Storstadens vanliga människor slöt leden, höll ihop, hjälpte varandra. Det överväldigande intrycket var en kollektiv manifestation i nödens timme av tillit, humanitet, behärskning, praktisk solidaritet och värme. Vilket fantastiskt bevis på motståndskapitalet som den svenska folksjälen rymmer.

Mentaliteten påminner närmast om britternas och deras legendariska sätt att hantera tuffa påfrestningar. Bor det möjligen inte en blågul Winston Churchill i våra hjärtan?

Terrorn kom till oss, exponerade sitt sataniska ansikte och tog ett skändligt byte av oskyldiga offer. Men led samtidigt ett direkt nederlag.

Svenskarna darrade inte från att möta hatets utmaning, vi bröt inte ihop av rädsla, förvirring och undfallenhet. Vårt samhälle demonstrerade en kombination av gemensam fasthet och omsorg, som terroristerna får lika svårt att krossa som urberget självt.

Satans mördare!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Vi anade att det skulle kunna hända. Och nu har det hänt. Sverige är i chock efter den brutala terrorattacken som drabbat centrala Stockholm. Denna djävulskt omänskliga gärning har färgat fredagen med blod och död.

Senaste uppgifterna talar om minst tre döda och åtta skadade, samtliga nedmejade av en lastbil som sägas varit kapad. Tillvägagångssättet bär uppenbar likhet med tidigare IS-relaterade terrordåd som skakat Europa, som det fasansfulla lastbilsmassmordet i franska Nice den 14 juli förra året.

Helt klart är att den som gör sig skyldig till ett sånt här barbariskt angrepp måste vara från alla normala sinnen och medmänskliga reflexer, som vanligen är satta ur spel av den blinda fanatismens mordiska berusning.

Vår epok är en epok präglad av terror. Att inte även Sverige skulle utsättas för den helvetiska våldsvåg som skördat så många offer i våra europeiska broderländer och i övriga världen vore förstås ytterligt naivt att tro. Terrorn erkänner inga gränser. Varningar har hörts länge och i massor.

Likafullt går det inte att känslomässigt förbereda sig på en fruktansvärd händelse som denna. Det isar krampaktigt ända in i märgen. Den spirande aprilvåren 2017 kommer för oss alltid vara förknippad med vad vi i denna stund tvingas genomlida.

Förtvivlan, rädsla, förvirring, vrede och djupaste sorg har tagit vårt land i ett mardrömsaktigt grepp. I våra tankar är offren och deras anhöriga, banden knyter oss samman i vetskapen om att dessa människor lika gärna kunde varit du och jag.

Men ur detta måste vi komma starkare, mer beslutsamma än någonsin att försvara vårt öppna demokratiska samhälle och humanismens värden. Terroristerna vill att vi ska försvagas av skräck och böja knä inför deras förryckta anspråk. Aldrig! Aldrig!

Vi ska resa oss upp ur denna hemska dags erfarenhet. Vi ska lugnt och metodiskt bekämpa ondskans hantlangare. Vi ska orubbligt slå vakt om Sverige som frihetens och medmänsklighetens land. Vårt budskap till dem som hatar oss är detta: ni har valt fel måltavla, ni är dömda att förlora.

Vårt kära läskeblask

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Livet bubblade, sommaren log. Ljusblåa dagar, minigolf och tennis, en filt i solen på badstranden, Kalle Ankas pocket, ELO, Ted Gärdestad och ABBA i kassettbandspelaren – och naturligtvis Merry.

Ack, vart tog du vägen ljuva läskeblask? Vi var lyckliga så länge Merry fanns. Inga av barndomens softarutflykter var liksom fullkomlig utan denna ädla dryck.

Jag lovar att alltid vara snäll bara den kommer tillbaka i butikshyllorna igen. För ni kommer väl ihåg Merry? Den lanserades av det svenska livsmedelsföretaget Bjäre Industrier 1964 och påminde om 7-Up ungefär, fast avsevärt godare.

Bjäre var annars mest känd för drycken Mer, som kom ut marknaden något år tidigare. Mer finns som bekant fortfarande. Dock inte Bjäre Industrier som upphörde redan 1971. Sortimentet övertogs av andra bolag och landade till slut hos amerikanska The Coca-Cola Company 1997. Någonstans där i skarven mellan 80- och 90-talet försvann tyvärr Merry.

Vågar man eventuellt hoppas på att Vasa bryggeri i Medelpad snart griper in, så att djupt saknade Merry kan få en renässans?

Vasa bryggeri har nämligen sedan 20 år tillbaka skaffat sig en framgångsrik nisch genom att återuppta tillverkningen av klassiska svenska läskedrycker enligt originalrecept – som Portello, Trocadero, Citronil och Vira Blåtira. Ett smart sätt att slå mynt av produkter med hög nostalgifaktor som ger oss tillfälle att återknyta kontakten till våra yngre, oskuldsfullare år? Javisst.

Men det är även ett sätt att vårda en liten, måhända inte helt erkänd, men för många människor betydelsefull del av vårt inhemska kulturarv. Faktum är att världen har Sverige att tacka för läsken som sådan.

På 1700-talet fick naturforskaren Torbern Bergman en snilleblixt och lyckades framställa kolsyrat vatten på konstgjord väg. Linköpingsgeniet Jöns Jacob Berzelius, kemisten som är vår mest berömde vetenskapsman efter Linné, kompletterade upptäckten med att tillsätta smakextrakt av vin och frukt. Läsken var här!

En annan svensk brottarprestation på läskfronten svarade Alexander Samuelson från glasbruket Surte norr om Göteborg för. Han emigrerade till USA 1883 och formgav där en förpackning som blivit milt sagt ikonisk: Coca-Colaflaskan.

Men vad är det nu för märkligt, hotfullt vapenskrammel mot det kära läskeblasket som hörs från den politiska makten? Jag misstänker rent av att Gabriel Wikström gläds åt tanken på den tragiska kulturskymning som Merrys hädangång innebar och att han önskar samma öde åt alla ännu existerande läskedrycker i handeln.

Wikström, det är alltså regeringens folkhälsominister, ryktbar för sin statsmoraliserande förbuds- och regleringsiver i frågor som rör svenskarnas privata angelägenheter.

I veckan angrep han våra läskebackar och deklarerade att införandet av en särskild straffskatt kan vara rimligt i syfte att bekämpa konsumtionen. Bakgrunden är att Wikström tycker att svenskarna måste banta mera. Då är läsk inte bra att dricka. Vilket må vara sant.

Men vad har regeringen med detta att göra? Vi bor inte i en auktoritär stat som omyndigförklarat folket. Och så länge den situationen kvarstår har politiska tvångsuppfostrarmetoder som läskskatt ingen plats.

Förresten, Gabriel Wikström är ju ganska ung. Han kanske aldrig har druckit Merry! Det gör möjligen hans bristande förståelse för läskedryckskulturen begriplig. Skynda på med nyproduktionen någon!

Ett förnuftigt LO-förslag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/4:

Sven-Inge Arnell är socialdirektör i Motala kommun. Han är bekymrad över kostnadsutvecklingen för de tilltagande behoven inom den kommunala kärnverksamheten, som äldre- och handikappomsorgen. Det finns en gräns för vad sparåtgärder kan åstakomma och framöver kan bristerna komma i konflikt med statliga välfärdskrav, vilket riskerar att kommunen som lök på laxen tvingas betala böter.

För att ekvationen ska gå ihop hävdar Sven-Inge Arnell att en skattehöjning bör övervägas, i likhet med den väg som Mjölby, Vadstena och regionen redan slagit in på. Än så länge är dock inte Motalas politiska majoritet beredd att diskutera en tyngre skattebörda för sina invånare (Corren 3/4 och 5/4).

Men den problembild som Sven-Inge Arnell målar upp kan ingalunda avfärdas och är typisk för den allmänna utveckling som skymtar i kommun- och landstingssektorn. Sverige har en positiv befolkningstillväxt.

Störst är ökningen bland barn och äldre, som är föremål för de mest resurskrävande offentliga välfärdsåtagandena. Ska bara nuvarande standard på den sociala servicen upprätthållas, behövs 50 extra skattemiljarder till 2020. Detta enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den generella nivån på kommunalskatten skulle då bli drygt 34 kronor!

Den genomsnittliga skatteutgiften är idag 32,12 kronor per varje hundralapp, en höjning med nästan 2 kronor sedan 2000-talets början och nu räcker det, tycker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Han vill rycka i nödbromsen och föreslår inför den stundande S-kongressen att ett kommunalt skattestopp införs (SvD 4/4). Istället bör målet om maximalt 30 procents kommunalskatt från den stora skattereformen anno 1990/91 hedras och de stigande välfärdskostnaderna kompenseras med statsbidrag. ”S måste markera att det är skördetid för vanligt folk”, menar LO-basen.

Invändningen är given: ett kommunalt skattestopp vore att ytterligare beskära det naggade kommunala självstyret. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson fördömer LO-förslaget som ”helt odemokratiskt”. Så kan man se det.

Å andra sidan, vad är mer demokratiskt än att dra en lans för det civila, enskilda självstyret? Höjd kommunalskatt i den rådande svenska skattehöjningsvågen innebär ju en särskild tuff frihetsinskränkning för människor med lägre inkomster.

De drabbas obevekligen hårdast, eftersom de har mindre ekonomiska trygghetsmarginaler i hushållskassan och svårare än välbeställda grupper att skydda sig mot den politiska klassens fogdar genom diverse – ibland mycket avancerade – metoder att utnyttja systemets kryphål i egendomsvärnande syfte.

Det är ingen slump att nationalekonomerna en smula cyniskt betecknar kategorin ”fattigt folk” som den tacksammaste skattebasen att mjölka pengar ur, vid sidan av de tre andra klassiska ”F:en” – föda, fordonsbränsle och fastigheter.

LO är ingen organisation strävar mot lågt skattetryck precis (även om man i 1900-talets gryning ansåg att Sveriges dåvarande nivå på runt 8 procent av BNP var brutalt högt och arbetarfientligt – those were the days!). Karl-Petter Thorwaldsson säger sig inte vara främmande för ökade skatter på kapital, högre inkomster och så vidare.

Men gällande kommunskattestoppet, i kombination med välfärdsräddande bidrag ur den välmående statsfinansiella kassakistan, finns rimliga pragmatiska skäl att lyssna på honom.