Månadsarkiv: september 2016

Satsa på tåget istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

En byråkratipolitisk omorganisering i jätteformat ligger på regeringens bord. Vad ska den vara bra för? Vi talar givetvis om den nya Sverigekartan på mellannivå.

Sex storregionala revir föreslås ersätta den gamla läns- och landstingsuppdelningen. Kommer detta att lösa sjukvårdens kroniska problem med fallande produktivitet, ständigt ökade kostnader och bristande tillgänglighet?

Då får man nog ha en väldigt stark tro på den välsignelsebringande effekten av storskaliga offentliga planeringssystem. Hur har det receptet fungerat hittills?

Törs någon slå vad, med pengar ur den egna plånboken, att det blir markant bättre om flera Babels hus (för att apostrofera PC Jersilds kritiska sjukvårdsroman) byggs ihop till en ännu voluminösare apparat på den medborgerligt suddiga skvadernivån mellan stat och kommun?

Sedan kan man ju fråga sig vad Östergötland mer allmänt har att vinna på att fösas ihop i ett regionalt samboskap med Småland. Det skulle olyckligt lägga stenar i vägen på det vitala tillväxt- och näringslivstråk som löper ut från Stockholm genom östra Sörmland till områdena kring Linköping och Norrköping.

Det är ytterst märkligt ingen hänsyn till detta tagits av den ansvariga Indelningskommitténs kartritare. Eller, som det verkar, av den regering vilken nu försöker sälja in förslaget med civilminister Ardalan Shekarabi som turnerade regionpredikare.

På besök hos Östsvenska Handelskammaren i veckan fick han dock verklighetsupplysande mothugg av Lars Stjernkvist, Norrköpings habile kommunalråd.

”Jag är ingen vän av storregioner. Norrköping har alltmer blivit en del av Stockholm och staten är beredd att investera miljarder i en järnväg som gör att vi blir en lika viktig pendlingsort som Uppsala eller Knivsta”, förklarade Stjernkvist frankt (Corren 8/9).

Och istället för att kludda till det med underliga regionuppdelningar utan ett spån av folklig förankring, kunde väl regeringen fokusera skarpare på att ge klart snabbspår för just detta lovande Ostlänkenprojekt.

Att vår landshövding Elisabeth Nilsson tvingas avbryta samarbetet med Trafikverket eftersom Länsstyrelsen – alltså regeringens eget företrädande organ i Östergötland! – inte fått resurser till att handlägga mångmiljardinvesteringen framstår som en fantastisk, närmast tragikomisk, blamage. Hur kan detta hända? (Apropå offentliga planeringssystem, hm…)

Ge Elisabeth Nilsson krångelfritt pengarna bara! Ty Ostlänken, till skillnad mot Indelningskommitténs fyrkantigt tillyxade regioner, är en satsning som vi har ett faktiskt behov av.

Så knäcktes allmogemakten

Publicerad den av
Svara

Svenska allmogens frihetsstrider Alfred Kämple

En fortgående utvidgning av konungamakten är kännetecknande för medeltidens förra hälft. Ursprungligen hade ju konungamaktens representant endast ansetts som krigshärens högste befälhavare. I stället för att vara liksom den förnämste familjefadern, såsom han varit till ursprunget, framträder konungen under det ryktbara folkkungatidevarvet (1200-talet) såsom en över folket upphöjd härskare.

Han är icke längre den främste ledaren, utan den krävande och straffande husbonden. Genom prästerskapets inflytande infördes ståndsbegreppet, och i dettas spår följde snart den övriga ståndsbildningen i samhället. Sålunda sammansmälte de förut särskilda landskapen i en enda statsenhet, för vilken i synnerhet Magnus Ladulås verkade synnerligen energiskt och planmässigt, då lagmännen, som förut varit allmogens förespråkare, genom sitt inträde i konungens råd kommo i ett närmare beroende av honom och förlorade sitt gamla inflytande.

Därmed var, kan man säga, allmogemakten knäckt — och det har i alla tider sedan dess ansetts mycket förmånligt, när konungarna förmått fästa det demokratiska folkets förtroendemän vid sig.

– Alfred Kämpe, ur Svenska allmogens frihetsstrider, del 1 (1918).

Snälla, stoppa skatten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:Corren.

All beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är bara en sorts legaliserad stöld. Det uttalandet av USA:s förnämlige president Calvin Coolidge borde stå i eldskrift över varje finansministers skrivbord.

Tyvärr tycks så inte vara fallet när det gäller Magdalena Andersson, vår nuvarande rikshushållare i regeringskretsen. Enligt vad som avslöjats om innehållet i hennes kommande budgetproposition föreslås ytterligare ökade bördor på det strävsamma, arbetande folket.

Många tusentals fler svenskar ska fråntas mer av sin mödas frukt genom att tvingas betala statlig inkomstskatt. Vidare sträcks fångsthoven ut så fler svenskar även drabbas av den så kallade ”värnskatten”.

Marginaleffekterna riskerar bli rent sorgliga. ”Det här är helt fel väg att gå. Höga marginalskatter i ganska blygsamma lönelägen kan leda till att viljan att vidareutbilda sig eller ta mer ansvar på jobbet minskar”, konstaterar TCO:s Eva Nordmark.

Summorna som dessa riktade skatter mot flitiga människor ger staten är relativt ringa. Skadeverkningarna är desto större på den närande ekonomin, eftersom det blir en politisk bestraffning de facto av duktighet, ansträngning, utbildning och initiativförmåga. På vilket sätt gynnar sådana negativa incitament samhällets välfärd?

Sannolikt är knappast Magdalena Andersson – hon är ju ingen dumbom – omedveten om något av detta.

Det hela verkar vara en trist eftergift för att göra Vänsterpartiet på ideologiskt glatt humör i budgetförhandlingarna, Jonas Sjöstedt är också sprudlande nöjd över den ”rättvisa” han nu drivit igenom. Moderaterna är självfallet väldigt kritiska.

Men är det inte precis så här som det största och tongivande Allianspartiet önskade?

Den lilla bräckliga S/MP-regeringen skulle pressas att samarbeta med V och få schavottera inför väljarna med skämmiga förslag som är usla för landet. Vilket enligt kalkylen skulle maximera Alliansens chanser att återkomma till maktens köttgrytor efter valet 2018. Vi får väl se hur det går med det.

Hittills har ändå denna schackspelsstrategi, med svenska folkets väl och ve som insats, åtminstone bidragit till en riktigt ordentlig potentiellt destruktiv skattesmäll.

Grattis alla direkt eller indirekt ansvariga i regering och riksdag. Fundera dock gärna en stund på det vettiga, praktiskt som moraliskt, i att låta staten idka prickskytte på enskilda medborgares produktivitet och skaparkraft.

Kontanter att värna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:Corren.

Cash is king! Så brukade det heta förr, åtminstone.

Att utan krusiduller betala kontant ingav respekt, borgade för trovärdighet och stadd kassa. Ofta vid större affärer kunde kontantbetalaren räkna med ett visst övertag, en extra fördel, i förhandlingen med motparten. Den person som öppnade plånboken och lade pengarna direkt på bordet gjorde intryck, det var ingen att dribbla med.

Företag som hade god tillgång på likvida medel visade att verksamheten var lyckad, finanserna sunda och potentialen lovande.

Men går trenden idag mot omvända världen – cash is nothing?

Det uttrycket tycks i alla fall de svenska bankerna anammat, ivriga som de är att slippa besvärlig och fördyrande kontanthantering. Samtidigt har användningen av kort och olika former av digitala betalvägar vunnit stadig mark i folkdjupet. Fortsätter utvecklingen som hittills framstår snart inte länge det kontantlösa samhället likt en utopi.

Något att välkomna? Björn Eriksson, vår tidigare landshövding i Östergötland som är still going strong inte bara i egenskap av krönikör i Corren utan även bland annat som ledare för kontantupproret, anser definitivt inte det.

På nyhetsplats i lördagens tidning pekar han på baksidan av storbankernas kontantfientlighet. Exempelvis hamnar inte sällan pensionärer i kläm som föredrar att betala räkningar på gammalt hederligt vis. Föreningslivet får det besvärligt när banksektorn ogärna vill ta emot deras sedlar och mynt. Et cetera.

Nu är ju kontanter ännu i högsta grad ett legalt betalningsmedel. Att bankerna utifrån omsorg av sina vinstmarginaler ändå försöker tvångsomvända människor till användning av kort och transaktioner via dator eller mobil, skulle därför kunna ses som våld mot demokratin.

En annan aspekt på det, är vad en helt kontantlös tillvaro betyder för den individuella integriteten.

Vi skulle aldrig ens kunna köpa en glass i kiosken utan att lämna digitala spår efter oss. Våra liv kan kartläggas i minsta detalj av en orwellsk Storebror. Inte ett förtjänat eller spenderat öre kan undanhållas från redovisning, om de som rattar kontrollapparaten är på det humöret.

Med endast digitala slantar vore vi även piskade att lita på banksystemets absoluta trygghet, då vi saknar möjligheten att ta ut fysiska pengar från kontot och gömma i madrassen eller liknande under mindre trevliga tider.

Kort sagt, det finns goda skäl att låta cash förbli king. Ty cash är också freedom.

Parkeringar åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Det är krångligt att köra bil i Linköping och det är krångligt att parkera. Det är väl ingen fjäder i hatten för en av Sveriges största städer? (Om man nu inte tycker ideologiskt illa om den individuella folkliga frihetsmaskin som bilen är, förstås). Ett känt sorgebarn i sammanhanget är parkeringseländet vid Universitetssjukhuset.

Patienter och personal kan irriterat få snurra runt länge i väntan på att en ledig plats ska uppenbara sig. Nu ska dessutom vårdpersonalen på US – liksom i övriga regionen – tvingas betala för att parkera medan de jobbar. Det har regionens politiker bestämt.

Fast själva undviker politikerna att smaka samma beska medicin och hävdar rätten att gratisparkera för sitt eget skrå. Ska vi köpa Marie Morells resonemang, hon är andre vice ordförande i regionstyrelsen (M), är detta nödvändigt utifrån demokratisk synpunkt. Tja, vad säger man? Alla ska vara jämlika i vårt system. Men några måste liksom vara lite jämlikare.

Bakgrunden till avgiftsbeläggandet är, som Corren tidigare rapporterat, att Skatteverket ogillar att vårdpersonalen får parkera fritt när inte allmänheten får det. De sjukhusanställda ska förmånsbeskattas i den heliga statsrättvisans namn, lyder budet.

Därför väljer regionpolitikerna, som alltså ersätter sig själva för alla bilrese- och parkeringskostnader i tjänsten (demokratin ni vet), att kräva betalt för de sjukhusanställdas parkeringar i tjänsten. Det tycker inte regionledningen att någon bör sucka över.

Ty blir det dyrare att använda bilen (för andra, nota bene) är det ju bra för miljön, folket ska helst cykla eller åka kollektivt.

Det är dock inte en orimlig invändning som Maria Ljung från Vårdförbundet i Östergötland uttrycker från sitt mer jordnära perspektiv: ”Så länge inte kollektivtrafiken är utbyggd utanför städerna – eller på nätterna – är det många som är helt beroende av bil för att ta sig till jobbet. Många av våra medlemmar har låg lön och för dem handlar det här om mycket pengar” (Corren 31/8).

Det är tufft nog att arbeta i vården och sjukhuspersonalens insatser är bokstavligen livsviktiga. Är det ändå inte fel människor att försura tillvaron för?

Här är ett tips. Låt demokratin på p-platsområdet gälla alla. Är parkeringsutrymmet för snålt, lös det och utvidga. Inga avgifter för någon, inför P-skiva enligt Vadstenas modell.

Vips, problemen är ur världen och regionledningen får tillfälle att visa konkret uppskattning för dem som tar hand om oss när vi är sjuka.

Sportjournalistikens Miles Davis

Publicerad den av
Svara

Bengt Grive

Tänk om man vore Bengt Grive istället, den saknade SVT-eleganten och idrottsmurvelen par exellance. Receptet är att kommentera sparsmakat, låta TV-bilderna tala så man i sändning kan gå ner i Wimbledonbaren och ta en whiskey utan att tittarna märker något, sedan übercoolt komma tillbaka inför avgörande bollen mot Connors och ge Borg rådet: ”Ta rak backhand för den är du säker på… Och han gör det”. Världsklass.

Wimbledonfinalen 1977, tyvärr utan Grive i denna version, men vi får tänka oss honom!

Varför är vinst dåligt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.