Månadsarkiv: april 2016

Låt kärleken slå rot

Publicerad den av
Svara

HJärta

Skrivit i Corren 12/4:Corren.

Paris anses ju traditionellt vara kärlekens stad i världen. Men den franska metropolen har fått fin konkurrens av en förnämlig östgötsk uppstickare: Motala. Där pågår nu Kärleksveckan, ett sedan slutet av 90-talet årligt återkommande arrangemang med såväl Motala kommun som det lokala civilsamhället involverat.

Kärleksveckan går inte endast i romantikens tecken (nog så viktigt förvisso), utan har även en bredare betydelse. Det är en manifestation för omtanke, medmänsklighet och vänlighet. Är det inte ett underbart välkommet initiativ, särskilt i denna oroliga tid?

Allkonstnären Beppe Wolgers, som i sin mångskiftande produktion hade som röd tråd att betona de mjuka värdena i livet, sa en gång: ”Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”.

Så är det kanske; vi dras möjligen lite till mans med en feghet därvidlag. Den som offentligt och oreserverat höjer fanan för kärlek, snällhet och godhet tar risken att i debatten avfärdas som naiv, mjäkig och en smula larvig. En blåögd person utan grepp om tillvarons hårda realiteter, vilken är späckad av tuffa konflikter som är ideologiska, religiösa, sociala, ekonomiska, materiella, geopolitiska, identitets- och klassmässiga, et cetera.

Fast om verkligheten är så beskaffad, understryker det väl snarare behovet av än fler ”naiva” människor likt dem i Motala som vill gjuta olja på vågorna och göra villkoren för umgänget på vår jord rimligare och varmare. Hur kan en sådan strävan någonsin vara fel?

Inför FN-dagen 1982 – när världen fortfarande levde i skuggan av kalla krigets kärnvapenkapplöpning – skrev Tage Danielsson en dikt, ”Råd till ett nyfött barn – angående i vilken ordning det bör skaffa sej sina övertygelser”, som löd:

Innan du blir kapitalist, kommunist, monetarist, anarkist, / marxist, fascist, terrorist, imperialist, socialist, / syndikalist, eller rentav folkpartist / måste lilla du förstå / att så snart som du kan gå / bör du stultande gå med / i det världsparti för fred / som går före allting annat. / Alla –ismer där vi stannat / är sekunda, inte störst. / Freden måste komma först. / Gör den inte det, min vän, / kommer inget efter den.

Fred kan vi tolka i vidare mening än militärt icke-krig. Säg gärna humanism, säg gärna kärlek. Utan denna grundplatta för våra ambitioner och skilda åsikter i övrigt, är ju faran överhängande att samhället blir ganska visset och outhärdligt.

Om Zeus kunde sluta…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Corren.Vad är beständigt på denna jord? Företag bommar igen. Produkter och varumärken försvinner. Tidningar slutar tryckas. Till och med länder upphör att existera.

Ingenting är evigt i vår tillvaro och kan heller inte vara det. Annars skulle ju allt stagnera. Utvecklingen är, för att låna ett uttryck från den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, en ständig process av ”kreativ förstörelse”.

Denna fortlöpande omvandling river ner, men bygger också upp och öppnar massor av möjligheter som på otaliga områden gör vårt samhälle trevligare, rikare, effektivare, smartare, rationellare.

Gamla affärsmodeller som inte går att uppdatera till nya marknadsvillkor måste skatta åt förgängelsen. Det gäller såväl i näringslivet som i det mesta av vad människan företar sig i organiserad form.

Hur många religioner har exempelvis inte utmönstrats genom årens lopp? Vem tillber idag gudar som Zeus och Oden? Under en epok var de synnerligen mäktiga, populära och fruktade. Men deras attraktionskraft dunstade som daggen i gräset en solig vårmorgon när konkurrenter dök upp som bättre svarade mot människornas behov.

Zeus och Oden fick plocka ner skylten från sina tempel och gå i pension. Besvikna och bittra? Antagligen inledningsvis. Men kanske sedan inte utan en suck av lättnad. Deras tid var ju ändå förbi. Så skönt att slippa ansvaret för jämmerdalen och istället kunna ägna dagarna åt att fiska, starta ett kafé för övriga friställda gudomligheter, eller sysselsätta sig med något annat mysigt.

Det vore nog inte så tokigt om även politiska partier tog detta alternativ i beaktande. Ty finns inte en punkt när också dessa storheter når pensionsmässighet och gör klokt i att åtminstone börja tänka på refrängen i lugna, ordnade former? Rimligtvis, jo.

Socialdemokraterna samlar ännu många väljare, fast skarorna har jämfört med tidigare nivåer krympt katastrofalt. Allvarligast måste dock vara att partiet inte längre tycks ha något att komma med. Idémässigt är det tämligen tomt. Arbetarrörelsen anno 2016 visar tydliga tecken på att ha retarderat till ett insulärt ombudsmannavälde, bevakandes sina revir inom en allt mer förstelnad organisation.

Historiskt har partiet haft förmågan att locka till sig rader av lysande begåvningar. Var är dagens unga versioner av Ernst Wigforss, Kjell-Olof Feldt, Gustav Möller, Assar Lindbeck, et consortes? Och vad hände med den förr så omskrutna regeringsdugligheten, socialdemokratins klassiska trumfkort?

Den stackars Löfvenministärens övningar vill man snarare dra en barmhärtighetens slöja över. Det är ungefär som att bevittna Björn Borgs comebackförsök med träracket på ATP-touren i Monte Carlo 1991.

Direkt existentiellt akut måste frågan vara för KD, som i helgen haft kommundagar i Västerås. Detta redan lilla parti har konstant brottats mot riksdagsspärrens lieman och under nya ledaren Ebba Busch Thor ser opinionstrenden heldeppig ut. Vad vill KD, vilken position ska KD ha, varför är KD nödvändigt? Inte ens partiets egna aktivister kan enas om svaren.

När vilsenheten så uppenbart grinar alla i ögonen, vad är då meningen med föreningen? Okej, KD:s affärsmodell verkar inte hålla. Än sen? Affärsmodellen höll inte för Zeus heller. Livet går vidare.

Zeus

Zeus. Gudarnas konung och himmelens härskare. Men vad hjälpte det?

Horace, motståndsmannen

Publicerad den av
Svara

Horace

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

2016 e Kr. I Gallien, förlåt Sverige!, är hela kulturlivets kommandohöjd ockuperad. Hela? Nej! Det finns ett litet område som framgångsrikt trotsar den politikgenomdränkta vänsterdominansen, ett litet område omgivet av befästa statskramande läger…

Vi kan kalla detta område för Svenska Akademien; en sedan 1786 komplett självförsörjande och från staten jämte alla organiserade särintressen totalt självständig institution, med förre ständige sekreteraren Horace Engdahl som den bildade kulturborgerlighetens Asterix.

Peter Englund har kallat Akademien för ”en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar” då den kan göra precis vad den vill, utan andra hänsynstaganden än till de egna stadgarna och till Akademiens berömda paroll ”Snille och smak”. Provocerande?

Jodå, många har genom åren retat sig på Svenska Akademiens unikt oberoende ställning och den kulturolympiska krets som de livstidsvalda aderton ledamöterna utgör. Men är det inte ganska skönt med en institution som har det grundmurade privilegiet att kunna segla fullständigt fritt över såväl kortsiktiga marknadstrender, kulturbyråkratiska anslagskommittéer, förutsägbara dagsdebatter och åsiktspolisiära konformiteter?

Horace Engdahl är därvidlag en god representant för Akademien. Tryggt karriärparkerad på sin stol nummer 17 behöver han inte ängsligt bevaka några positioner. Tack för det! Liksom i sina förra böcker av betraktelsefragment (Meteorer, 1999 samt Cigaretten efteråt, 2011) framtonar han i sin senaste skrift Den sista grisen likt en samtidsklimatets oförvägne gisslare och frihetlige motståndsman.

Känn bara på följande salva: ”Den bästa politikern är den man aldrig hört talas om. De goda lagarna är de vi följer utan att tänka på dem. Det som någon gång verkligen fyller oss med lycka, återspeglas inte i samhällsstatistiken. Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre”.

Närheten till den nyss bortgångne författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson är i detta stycke tydligt. Även han hissade gärna varningsflagg för engagemangets ohälsosamma baksida. Starka uppfattningar kan ju lätt utvecklas till ett oförsonligt korstågsfarande – ideologiskt, politiskt, religiöst.

Som Horace Engdahl luttrat konstaterar: ”Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse. Till tankspriddheten. Till försumliga rektorer som tittar bort när eleverna tjuvröker (för att de minns att de gjort det själva). Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man mött den mordlystna sanningsivern”.

Att Horace Engdahl heller inte gillar övertygelsen hos våra partier om att medborgarnas privata sfär är ett legitimt mål för ingripanden utifrån olika politiska syften är glasklart. Intervjuad om sin bok i P1 den 30/3 slog han fast: ”Det är ju något som vi förknippar med auktoritära regimer men idag så anses detta tydligen riktigt och förebildligt även i en demokrati… Det är inte statens uppgift att förmå människor att tänka, leva och känna annorlunda”.

Ja, fler försumliga rektorer i pekpinne-Sverige vore nog inte fel!

Om existensen (3)

Publicerad den av
Svara

Någon av de gamla grekerna förkunnade att den politiskt ointresserade riskerar att låta sig styras av dårar. På det kan man replikera att om ingen intresserar sig för politik kommer vi istället att kunna styra över oss själva. Men båda alternativ kanske går på ett ut. 

Sluta rita och pussla

Publicerad den av
Svara

Pussel

Skrivit i Corren 6/4: Corren.

Någonstans långt bortom östgötaslättens disiga horisont, i ett rum högt över våra huvuden, huserar kartritarna och pusselmakarna.

Ivrigt böjda över sitt sammanträdesbord – kantat av Ramlösaflaskor, kaffekoppar och halvätna ostmackor – har dom plockat isär Sverige, skissat nya gränslinjer mellan städer, berg och floder, tagit rejäla bitar av landet och klistrat ihop delarna igen i spännande, annorlunda formationer.

Den lille medborgaren nere i gräsrotsmyllan kanske saktfärdigt undrar: Vilka är dessa märkliga figurer? Vad håller dom egentligen på med? Jo, det är Indelningskommittén förstår ni.

Indelningskommittén är er vän. Indelningskommittén har på ett demokratiskt klanderfritt sätt fått regeringens mäktiga uppdrag att omorganisera Sverige i ett fåtal större regioner. På så vis – och ni kan lita på att Indelningskommittén är vis! – kommer den politiskbyråkratiska nivån mellan stat och kommun att fungera mycket effektivare, mycket bättre och alla blir mycket gladare.

Se bara vad fint Indelningskommittén har ritat och pusslat för vår del; vips är Östergötland, Småland och Öland inom samma trivsamma hägn. Kolla sedan hur rättvist och kreativt Indelningskommittén har filurat: Kalmar kan exempelvis vara residensstad, Växjö kan välsignas med ett regionparlament, Linköping får basa för sjukvårdsförvaltningen och Jönköping, tja i den kommunen kan man ju pyssla med regionala utvecklingsfrågor eller nått sånt.

Det blir väl en härlig gemenskap? Va, är lokalpolitikerna inte nöjda? Värst vilket gnäll det plötsligt blev! Jasså, har Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) börjat skryta och brösta sig över alla hundratals offentliga jobb hans stad kommer att få som styrelsemetropol i regionen? Nä, men nu blir Indelningskommittén ledsen. Inget är bestämt, det var ju faktiskt bara ett tankeexperiment! Lägg av att bråka, ordning i klassen!

Allvarligt talat, den uppseglande huggsexan om vilka städer som ska få vilka regionala karameller i innovationen ”Östra Götaland” lär knappast förvåna någon. Och mer kråkvinkelkivande är garanterat att vänta ju längre denna tragikomiska historia fortgår. Till vilken nytta?

Hela regionidén tycks ändå krångligt feltänkt, onödig och kemiskt fri från folklig förankring. Oavsett etiketten landsting eller region har denna organisatoriska skvader till mellannivå alltid haft något anonymt och artificiellt över sig. Dess viktigaste ansvar, sjukvården, borde redan för länge sedan varit en nationell angelägenhet utan dagens uppenbart icke-rationella, svårartat kostnadsdrivande och för medborgarna ojämlikt fungerande reviruppdelning.

Det tycks även mer än lovligt tokigt att Östergötland skulle låsas till Småland, när framtiden ligger i ett fortsatt närmande till det heta tillväxtnavet i Stockholm och Mälardalen. Skicka hem kartritarna och låt Indelningskommittén insomna i frid. Kommuner borde flexibelt kunna samarbeta där så behövs, och samspela med staten där så behövs, i övrigt punkt.

Jack Sparrow i Mälaren

Publicerad den av
Svara

Mälarpirater

Skrivit i Corren 5/4:Corren.

Dragningen till sjön och seglingen var oavbrutet närvarande hos Sigfrid Siwertz. Som han förklarade: ”det är då livskampens kramp släpper och vi får några dyra ögonblick av okonstlat umgänge med det finaste av allt, friheten”.

I den bildande borgerlighetens salonger var länge Sigfrid Siwertz (1882-1970) en av våra mest lästa och uppburna författare. Från 1932 var han ledamot i Svenska Akademien och hans samlade produktion (prosa, lyrik, dramatik, essäistik) omfattar ett 80-tal verk.

Numera påstås i stort sett rubbet vara utgallrat från de offentliga bibliotekens hyllor och gömda i dunkla, dammiga magasin. Siwertz själv dväljs i det tragiska skuggriket av ärorika namn som mist sin lyster och övertäckts av glömskans spindelväv. En stilla fråga. Jaså, för vem då?

Bara för att Siwertz i denna flyktiga stund inte är en återkommande referenspunkt på kultursidornas debattarenor, eller i de sociala mediernas snabbflödande munhuggning, betyder det på något sätt att han skulle vara hopplöst död som en diktare utan relevans. Den riktigt kvalitativa konsten dunstar inte bort så lätt.

I boken Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995) skriver Jeanette Winterson klokt: ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.

Så är det. Oavsett modets och politikens växlingar förblir den goda litteraturen angelägen som sannings- och meningsskapare, och kommer ständigt finna nya läsare – ibland fler, ibland färre likt en underjordisk rörelse i trots mot en kvävande samtids påbud.

Sigfrid Siwertz var en idéförfattare som ofta betonade människans fria vilja och kreativa livskraft. Upptäck, eller återvänd till, hans underbara Mälarpirater (1911)! Den handlar om tre unga killar som i en ”lånad” segelbåt (Vindrosen) rymmer från en trist, inrutad pekpinnetillvaro och gör sommarlovet till en slags motsvarighet till Homeros Odysséen runt Mälaren.

Siwertz lilla förtätade verk på knappt 150 sidor är lika delar ett klassiskt pojkboksäventyr, en roman om vuxenblivande och ett romantiskt frihetsepos. Bara den naturlyriska skildringen av sommaren i det tidiga 1900-talets Sverige kan väl få vem som helst att vilja slå sig lös och hissa segel:

Pojkarna seglade en dag och en natt på Guds försyn. En laber sunnan drev dem sakta fram genom Mälarens labyrintiska värld av fjärdar och sund. Tyst och festligt, i ljum blomsterdoftande medvind drev Vindrosen fram över glimmande, villsamma vattenvägar, längs ännu spädgröna lövstränder, branta, granvuxna strandklippor och gulblommiga ängar med nyutsläppt brokig boskap, förbi vitblommande trädgårdar gick färden, och tegelbrukens röda längor och grustäkternas stup under avklippta grankanter och små vänliga stadshamnar med flaggor och torn.

Var och en sin egen Jack Sparrow, upp med Jolly Roger i masten och kapa förtöjningarna! Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz, 1882-1970, Akademiledamot från 1932 på stol nr 4.

Om existensen

Publicerad den av
Svara

Livet torde i grunden vara meningslöst. Det innehåller ingen förborgad hemlighet att finna, ingen ekvation att lösa, ingen av gudar påbjuden plan att följa, inget särskilt mål att nå. Över detta måste man känna en djup och innerlig tacksamhet, ty det gör lyckan möjlig. Med lätta och distanserade steg kan vi vandra vår väg från ingenting till ingenting.