Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt.
– Jeanette Winterson, Konst – essäer om extas och skamlöshet, 1995.
Nu när våren är i antågande är det tid att börja fundera på picknick igen. Man behöver nödvändigtvis inte ge sig ut på några längre utflykter. Varför inte göra som Charles Ryder och Sebastian Flyte i Brideshead Revisited? Att bara gå upp på sitt slottstak och softa en stund kan ju också vara en cool idé.
Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust.
– Adrienne Rich, What is Found There: Notebooks on Poetry and Politics, 1993.
Under en av sina uppläsningsturnéer sa Vladimir Majakovskij, efter ett turbulent framträdande i Kiev där ordningsmakten tvingats hårdmobilisera för att hålla publiken lugn: ”Tio poliser på varje läst dikt. Det är poesi det.” Take that, Göran Sonnevi. Ett sånt engagerande lyriskt klimat kan vi väl bara drömma om numera.
Vid den yttersta gränsen för en av barndomsvärldens käraste oaser, norra Långö. Jag sitter längst ut på den lilla udden, det är grått och rått med regn i luften, och jag önskar så himla jättemycket att jag bara kunde få gå hem till mormor på Lagmansgatan igen. Som vanligt säger hon på sitt självklara sätt att jag naturligtvis kan få stanna hur länge jag vill, att jag är bra, allt är bra, lugnt, tryggt. För vi är ju vi. Men hon är borta. De gamla välbekanta husen på ön är stängda och stumma och jag är tusen mil från den tid som en gång var. Tja, vad gör man nu?
Maxime Maufra, 1897.
Christian Dahlgrens Blogg 