Leonid Pasternak, 1880-tal.
Nothing is out of the question for me. I’m always thinking about creating. My future starts when I wake up in the morning and see the light… Then I’m grateful.
– Miles Davis
Illustration till Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray (1890).
Karen Blixen menade att tillvarons väsentliga glädjeämnen kunde sammanfattas till tre. Den första är känslan av att ha kraft i överflöd. Den andra är när smärtan upphör. Den tredje är vetskapen om att man fullföljer sitt öde.
Jag vill hävda att det finns ett fjärde: Ett gult flygplan med dubbla vingar och nån som säger ”get in!”. Att vara luftburen. Att vara fri. Att vara förälskad i livet, i världen, i en särskild vacker människa. ”Once I get you up there / Where the air is rarefied / We’ll just glide / Starry-eyed”, som Frank Sinatra sjunger i Come fly with me.
Suck, vad kunde jag inte gjort för att, om så bara för en kortare stund, byta plats med Karen Blixen och Denys Finch Hatton i Kenya back in the day! Men det går ju inte. Man får försöka färglägga den verklighet som faktiskt är i deras anda istället. Inte så dumt. Om det lyckas. Och varför skulle det inte göra det?
Robert Redford och Meryl Streep i kioskvältarklassiska filmen Out of Africa.
https://www.youtube.com/watch?v=1EfhG5CDu7Y
När man lyssnar på den här låten, alltså. Det är som upplevelsen att vandra omkring i en tillvaro fångad på gamla läckert stilrena, svartvita fotografier. En värld av Lucky Strikes, trenchcoats, Dry Martini och Citroën DS19, där franska nya vågen fortfarande är ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris, och man måste åka en vecka över oceanen i sin smoking på Svenska Amerika Liniens fartyg för att komma till ett hägrande New York. Woody Herman. Early Autumn. Magiskt.
Skrivit i Corren 30/11:
Vad utmärks politikens väsen av? Konformistisk lidelse, ideologisk korstågsmentalitet, vi-och-dom, makt, tvång, stängt språk. Vad utmärks kulturens väsen av? Den fria vandringen, det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling, öppet språk.
Lite överdrivet uttryckt, givetvis. Men det tydliggör skillnaden mellan de bägge sfärerna, farliga att smälta ihop, då det ständigt är kulturens ömtåliga blomma som tenderar att malas ner i den politiska kvarnen och göras till instrument för något parti- eller statsintresse.
”Vad ska litteraturpolitiken göra? Hålla sig så långt borta från mig som överhuvudtaget är möjligt”, dundrade filosofen och författaren Lars Gustafsson häromåret. En sund inställning.
När politiker spelar kulturella locktoner finns goda skäl till misstro. Förkrympning, servilitet och beroende hotar. Konstnären riskerar att allt mer glida över i politikens spänningsfält och förfara sin substans.
Få insåg detta lika tydligt som den amerikanska författaren Ernest Hemingway. 1936 skrev han ett brev till den i stalinväldet verksamme ryske litteraturkritikern och översättaren Ivan Kashkin. För honom klargör Hemingway med bestämdhet sitt credo, det är väl värt att begrunda:
”Jag kan inte bli kommunist därför att jag tror på endast en sak: frihet. I första hand ser jag till mig själv och mitt arbete. Sedan tar jag hand om min familj. Därefter hjälper jag min granne. Men staten som sådan bryr jag mig inte om. Allt som staten någonsin betytt är oskälig beskattning. Jag har aldrig begärt något av samhället. Jag tror på ett absolut minimum av regeringsmakt.
En författare är en zigenare. Han är inte skyldig någon regeringsmakt sin lojalitet. Om han är en god författare kommer han aldrig att tycka om styret han lever under. Hans hand borde vara emot det och dess händer kommer i sin tur alltid att vara emot honom. Den stund när någon lär känna makten kommer han att hata den. Därför att närhelst den växer blir den orättfärdig…
Varför skulle en författare vänta sig belöning eller uppskattning av en grupp människor eller av någon stat? Den enda belöningen finns i utförandet av ett fullgott arbete och det är belöning nog för vilken man som helst… Om man kan åstadkomma så mycket intensitet och mening som möjligt i en berättelse, då kommer den berättelsen att leva så länge den håller måttet. Ett sant konstverk varar för evigt, oavsett politiken.”
Denna hållning ter sig naturligtvis idag totalt apart för den svårt ideologiförgiftade och i närmast sovjetiska dimensioner politikbesatta svenska kulturscenen. Vad blir kvar till evigheten av vad som produceras på dess tiljor?
Det viktigaste stridsropet borde vara maningen till kamp för att befria konsten ur politikens korrumperande bojor. Man kan bara innerligt önska att fler vågar och vill följa Hemingways frihetliga väg.
Döda, vita anglosaxiska män har vi åtskilligt att lära av. Det är väl just därför som agitprop-knuttarna i vårt bildningssvaga och estetikhandikappade klimat föraktar dem så mycket. Vilket i sig visar nödvändigheten av mer Hemingway och mindre Aftonbladet Kultur.
Skrivit i Corren 30/11:
Svenska folket fortsätter att ha en sangvinisk inställning till sina boendekostnader. Enligt en färsk undersökning, som SCB presenterade förra veckan, är vi minst brydda i hela EU.
Endast 7 procent av hushållen i vårt land känner oro, medan motsvarande EU-snitt är 34 procent. Uppenbarligen har vi blivit invaggade i lugn genom de senaste årens låga räntor och ökade realinkomster. Varningsrop om en hotande bostadsbubbla tycks inte gett något gensvar.
Jag är ledsen, men allt talar för att illusionernas tid snart är förbi. För den som ser kallt på saken, har lite koll på historien, samt är hyfsat bevandrad i den österrikiska ekonomiska skolans teori och empiri (vilket fler borde vara), kan ingen större tvekan råda.
Bubblan är en realitet. Frågan är inte om den ska spricka. Utan när.
Riksbankschefen Stefan Ingves har visserligen länge larmat om bubbelrisken. Därför har han av politikerna krävt förebyggande åtgärder som skuldlånetak, amorteringstvång och fimpade ränteavdrag. Det är inte så lite fräckt (och knappast särskilt effektiva verktyg heller). Ty rimligen måste Ingves själv karaktäriseras som en av ärkebovarna i dramat.
Under hans ledning har Riksbanken pressat ner räntan till artificiella bottennivåer, dränkt Sverige med billiga krediter och pumpat ut fiat-pengar (alltså statsvaluta som trollas fram ur intet, utan koppling till något verkligt värde som exempelvis guld).
Kombinerat med bostadsmarknadens hårda regleringar, vilka saboterat jämnviktsmekanismen mellan utbud och efterfrågan, har konsekvensen blivit enorma prisstegringar och massiv enskild överskuldsättning.
Bankerna har glatt spelat med, väl medvetna om att deras utlåningsrisk till hushåll är mindre än till företag (ett bolag kan göra konkurs och då är pengarna borta, medan privatpersoner får dras med sina skulder livet ut).
Att inte kreditfesten med fiat-pengarna tänt inflationsbrasan, beror sannolikt främst på att stålarna sugits upp i bostadsrallyt och i aktiemarknaden. Samtidigt har produktiva investeringar blivit lidande och BNP-tillväxten per capita har legat strax över noll.
Detta håller inte. Vi befinner oss i en spekulations- och låneekonomi som är dömd att krascha, förr eller senare. Se om ert hus. Eller spring för livet.
Christian Dahlgrens Blogg 