Hurra för folkets nationaldag!

Skrivit i Corren 19/6:Corren.

Det finns goda skäl att hissa flaggan på vår officiella nationaldag den 6 juni. Det ju datumet för Björn Borgs födelse 1956, tennisguden som de gyllene åren 1974-81 vann 11 Grand Slamsegrar (Wimbledon 5 gånger, Roland Garros 6 gånger) och som vid millennieskiftet korades till århundradets svenska idrottsman.

6 juni är även datumet för landstigningen i Normandie 1944, då general Eisenhowers styrkor slog hål på Hitlers ”fästning Europa” och befriade kontinenten från nazityranniet. Utan USA:s och Storbritanniens framgångsrika insatser i andra världskriget hade Sverige riskerat att bli en lydstat åt antingen Tredje riket eller Stalins Sovjetunionen.

Tack och lov att vi slapp det hemska ödet!

Men såklart, Björn Borg och Dwight D Eisenhower har inget att göra med anledningen till varför den politiska klassen upphöjt gamla svenska flaggans dag den 6 juni till nationaldag (1983) och låtit den bli röd i almanackan (2005).

Det är de sammanfallande datumen av den skattehungriga kulturbarbaren Gustav Vasas kungakupp 1523 och antagandet av 1809 års, numera sedan länge skrotade, grundlag som vi påbjudits att fira.

Låter det krystat och artificiellt? Det är det också. I avsaknad av grandiost glammiga händelser i den nationella mytologin, typ Frankrikes 14 juli (Bastiljens stormning) eller USA:s 4 juli (självständighetsförklaringen 1776), har överheten gjort som Cajsa Warg aldrig sa: Man tager vad man haver.

Resultatet är en blek och känslofattig kopia av andra länders nationaldagar, med en partystämning som aldrig riktigt vill infinna sig, trots tappra ansträngningar från både kungahus och den politiskbyråkratiska sektorn. Tja, trist för dem kanske.

Annat ljud i skällan är det nu, lite senare i juni. Genom civilsamhällets försorg fungerar redan midsommarafton, i allt utom till namnet, som den traditionella nationaldagen, folkets egen! Och det helt utan kopplingar till grälsjuk politik, blodiga krig, despotiska kungar och stökiga revolutioner.

Det är faktiskt världsunikt. Istället för att vara uttryck för en exkluderande statsnationalism, är midsommar raka motsatsen. Den inbjuder alla människor till att förenas i en livsbejakande fest som ärar sommaren, naturen, ljuset och värmen. Det är en stund av manifesterad lycka över att vi åter får njuta leende grönska efter månader i kylslaget nordiskt mörker.

Har någon fångat den känslan bättre än 1600-talsskalden Lars Wivallius? ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara”.

Fast i vanlig ordning är det nog säkrast att ha paraplyet i beredskap. Glad midsommar, kära läsare!

Anders Zorn: Midsommardans.NM 1603

Anders Zorn, Midsommardans, 1897.

På drift mot kärnvapenkrig?

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

Denna sommar är det 70 år sedan Little boy och Fat man singlade genom skyn. Så kallade den amerikanska militären de bägge atombomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede.

Bomberna detonerade en halv kilometer över marken för att nå maximal destruktiv effekt. Ungefär 200 000 människor dog direkt. Många fler omkom av strålskador under decennierna som följde. Gjorde USA rätt som använde detta fruktansvärda vapen?

Landet förde ett försvarskrig mot en totalt hänsynslös, fanatisk militärdiktatur som i det längsta hårdnackat vägrade att ge upp. En markinvasion av den japanska huvudön hade antagligen kostat minst en miljon människoliv, enligt gängse beräkningar. Med Little boy och Fat man undveks detta, Japan tvingades inse det lönlösa i att kämpa vidare och kapitulerade.

Samtidigt går det inte att på något vis snacka bort det ohyggliga öde som civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades av. Aldrig mer, måste vara lärdomen. Atombomben har heller inte använts i väpnade konflikter sedan dess.

Under kalla krigets epok kan man till och med säga att kärnvapnen var fredsbevarande. USA och Sovjetunionen begrep att det låg i deras gemensamma intresse att undvika ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Ändå hängde det på håret flera gånger. Mest känd är Kubakrisen 1962, då världen var otäckt nära domedagen. Numera vet vi också att Sovjet under 70- och 80-talen var redo till massivt anfall mot Västeuropa, där den ryska militären helt utan skrupler planerade att i stor skala använda taktiska kärnvapen för att bomba sig fram till Atlantkusten.

Uppenbarligen har Putinregimen dammat av dessa nukleära planer, om inte annat i syfte att skrämma fredligt sinnade nationer till anpassning och undfallenhet. Mönstret är lika tydligt som oroande.

Under ”ryska påsken” 2013 simulerade bombplan från Ryssland kärnvapenattacker mot militära mål i Stockholmstrakten och i södra Sverige. Även Polen och Baltikum har utsattas för samma sorts övningar.

I våras hotade den ryske ambassadören i Danmark öppet och ogenerat vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sin flotta med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld.

Och nu annonserar Vladimir Putin med ett varggrin att Ryssland utökar sin domedagsarsenal. 40 nya, toppmoderna interkontinentala ballistiska missiler ska finnas klara att användas i år.

”Vi har sett att Ryssland generellt sett investerar mer i försvaret och särskilt i sin kärnvapenförmåga. Det här ryska kärnvapenskramlet är omotiverat, det är destabiliserande och farligt”, kommenterar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dystert.

Västalliansen, inklusive Sverige och Finland, har förstås inget annat val än att höja beredskapen och demonstrera viljan att vägra lägga sig för Putins aggressiva maktanspråk. Men risken att situationen urartar i en okontrollerad spiral kan inte negligeras.

Kalkylerar den ryska politiska och militära eliten på fullt allvar med möjligheten av ett ”begränsat” användande av kärnladdningar, vilket signalerna indikerar, utmanar man respektlöst helvetets portar.

Aldrig mer? 70 år efter Hiroshima och Nagasaki faller ännu svampmolnets skugga tung över oss.

Putins nyttiga idioter

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen avslutades den stora flygövningen Arctic Challenge i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Kort efteråt startade den nu pågående marinövningen Baltops i Östersjön, samtidigt som flyg- och och markstridsövningen Saber strike äger rum i Baltikum.

Det är USA- och Natoledda operationer med Sverige som deltagare (utom i Saber Strike, där å andra sidan vår icke-Natoansluta militära samarbetspartner Finland är med).

Övningarna är logiska, nödvändiga och självklara när Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och uppträder notoriskt aggressivt mot alla Östersjöstater. Då gäller det för fria demokratiska länder att visa enighet, beredskap och muskler i försvaret av vår suveränitet.

Fast V och MP skyr tydligen USA mer än Ryssland och försöker offentligt undergräva det legitima i att Sverige medverkar i Natoövningarna.

Ingen kan väl vara förvånad över att dessa partier agerar som Putins nyttiga idioter. Men hur kan S låta sådana oansvariga skojare delta i styret av Sverige? Kreml är säkert inte missnöjt. Vi andra borde ha dubier.

Ingen uppgift är staten främmande

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Söker du jobb? Då finns chansen att bli kommunikatör på Nämnden för hemslöjdsfrågor, NFH.

Enligt platsannonsen är det en ”myndighet under Kulturdepartementet med Tillväxtverket som värdmyndighet. NFH:s syfte är att stärka hemslöjd i hela Sverige genom att planera, driva och följa upp aktiviteter med såväl kulturella, närings-, mångfalds- och hållbarhetsperspektiv. NFH fördelar statligt stöd inom hemslöjdsområdet.”

Varför är det nödvändigt att ha en myndighet för sånt? Vad ligger bakom idén att just hemslöjd ska vara en statlig angelägenhet? Kan inte de som är intresserade av att virka, väva och göra näverkorgar klara sig utan hjälp av skattefinansierade byråkrater?

Inte undra på att NFH behöver anställa en kommunikatör för att förklara det.

Det största äventyret

Rymddröm.

Skrivit i Corren 16/6:Corren.

Ett tips till alla sommarlovslediga elever och deras föräldrar: passa på att besöka vandringsutställningen Nasa – A Human Adventure som just nu visas i Norrköping. Till stor del kretsar den kring Nasas spektakulära månfärder under Apolloprogrammets dagar och är definitivt en upplevelse utöver det vanliga.

Rymdfeberns 60-tal drevs fram av kalla krigets rivalitet mellan USA och Sovjetunionen, men var också en manifestation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna är lika gammal som människosläktet och hungern efter mera kunskap lär knappast någonsin stillas.

Rymden är vårt största äventyr som öppnar svindlande perspektiv och enorma, oanade möjligheter. Det var många år sedan den hittills sista astronauten lämnade månytan (Eugen Cernan på Apollo 17 i december 1972). Den fortsatta utvecklingen har inte varit mindre spännande för det.

Ta bara rymdteleskopet Hubble som förmedlat fantastiska vyer. Eller alla obemannade farkoster som utforskat och kartlagt planeten Mars. I juli kommer vi att få den första närmare kontakten med Pluto i solsystemets yttre regioner när Nasas sond New Horizons flyger förbi. Den europeiska rymdorganisationen ESA:s bedrift att jaga ikapp och premiärlanda på en komet är också enastående.

Det finns massor av rafflande projekt för den som är sugen på att delta i rymdforskningen. Samtidigt håller rymden på att bli allt kommersiellt intressantare för privata entreprenörer och riskkapitalister.

Rymdindustrin är redan en växande tillväxtbransch. Linköping är med i matchen genom Ruag Space AB, ett företag som levererar världsledande separationssystem till satellituppskjutningar.

Den som är ung idag har chanser som inga tidigare generationer haft att flytta gränserna framåt, uppåt och utåt. Vet svenska skolelever vad de går miste om, när de tenderar att vända sig bort från naturvetenskap, matematik och teknik?

I takt med att motivationen bleknat och studieresultaten fallit, riskerar Sveriges starka tradition inom dessa ämnesområden att urholkas på ett mycket oroande sätt. Men om vi försöker få fler att känna lockelsen av att sikta mot stjärnorna kan måhända situationen ändras.

Så varför inte göra en horisontutvidgande rymdtripp till Norrköping? Nasa-utställningen pågår till 31 augusti.

Mr Goldwater goes to Washington

Barry Goldwater

I will not attempt to discover whether legislation is ”needed” before I have first determined whether it is constitutionally permissible. And if I should later be attacked for neglecting my constituents’ ”interests,” I shall reply that I was informed that their main interest is liberty and that in that cause I am doing the very best I can.

– Barry Goldwater

Döden straffar ut sig

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.