Smoking – coolare kan ingen vara

Paus: Välklädd i smoking

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

Det är klart att man kan skrota omkring på stan i jeans, t-shirt och gympadojor. Det är ett fritt land och man gör som man vill. Fast varför inte möta våren på ett snitsigare vis? Stick ut en smula och profilera dig på klassiskt dandymanér.

Rädd att bli anklagad för snobbism? Än sen! Bry dig inte om vad snipiga bekanta i foppatofflor och säckiga mjukisbyxor tycker. Att vara välklädd är en dygd. En fråga om värdighet. Att visa respekt både mot sig själv och andra.

Men framför allt blir livet lite roligare, och världen lite vackrare, om man flanerar genom tillvaron i ett gentlemannamässigare fodral. Kort sagt, tjusiga plagg förhöjer den existentiella känslan och ger relief åt varandet.

Inte minst därför bör du investera i en smoking. Har en mer stilren manlig utstyrsel någonsin uppfunnits? Snyggare och elegantare än kostymen, ledigare och coolare än fracken. Det perfekta mellantinget som gör dig tidlöst sober och attraktiv.

Tacka den amerikanska tobaksarvingen Griswold ”Grizzy” Lorillard för det. Den 10 oktober 1886 dök han upp på The Tuxedo Club i New York och slog alla med häpnad genom att bära en ny slags frack utan svalskörtar. Den innovativa designen gjorde att Grizzy fick äran som smokingens fader. Åtminstone i USA.

SmokingBritterna har aldrig accepterat den historieskrivningen. De hävdar med viss bestämdhet att vi istället bör tacka drottning Viktorias äldste son ”Bertie”, prinsen av Wales som sedermera blev kung Edvard VII. Han ska redan 1865 bett skräddaren Henry Pool att sy upp en förfinad rökrock, ”smoking jacket”, till sina informellare middagsbjudningar på residenset Sandringham.

Den versionen fnyser dock många fransmän åt. Enligt deras uppfattning var det spelare i Monte Carlo som tröttande på kasinots stela kod med högtidsdräkter. 1880 gatecrashade de kasinot iförda den jämförelsevis grabbigare ”Le Smoking” och modet var fött.

Tja, ursprunget får lämnas vidare till fördjupad källforskning. En sanning är i vilket fall oomtvistlig. Dry martini smakar aldrig så bra som när du har smoking. Övertygad? Då så, dags att skaffa en.

Den traditionella looken är definitivt att föredra: svart kavaj och dito byxor. Undvik att lockas ut på äventyrligheter genom att välja andra färger, även om mörkblått anses godtagbart.

Vit smokingjacka sägs envetet höra hemma i tropikerna och hur ofta är du där? Övriga kulörer icke någonstans, såvida man inte vill göra ett nummer av att låtsas tillhöra excentrisk engelsk överklass och tror sig komma undan med det.

Under kavajen gäller vit smokingskjorta där bröstet är plisserat. Huruvida flugan ska sitta under eller över kragen är en smaksak, personligen gillar jag den senare kragmodellen.

Skjortan ska alltid ha dubbla manschetter och knapparna måste vara i silver alternativt guld. En detalj kan tyckas, men viktig. Fel sorts knappar skriker högt och riskerar att spoliera ditt propra intryck likt en blaffig såsfläck. Det är även vulgärvarning på allt annat än svart fluga och svart gördel (glöm inte att dess veck ska vara vända uppåt).

Bälte har man inte, däremot hängslen vid behov. Eftersom vi gör klokast att hålla oss kvar på den säkra och konservativa sidan, rekommenderar jag skor i svartlack. Vissa stilguider finner loafers med rosett acceptabelt. Ignorera det. Ärligt talat: jag skulle inte ens vilja bli hittad död i sådana skodon. Och strumporna? Svarta och trekvartslånga i tunn siden eller ull för guds skull!

Förlåt om jag låter sträng. Det är enbart av välvilja och omtanke. Inte ska vi väl lägga flera hårt beskattade tusenlappar på en smokingoutfit och sedan stupa på onödigt slarv som snorkiga människor älskar att begabba? Däremot är det okej, till och med eftersträvansvärt, att busa med kavajens bröstnäsduk.

Den är ju vit enligt den korrekta normen. Nonkonformisterna bland oss struntar förstås i det och varierar gärna med en effektfullt lysande röd näsduk. Vågat, men inte för mycket. Rebelliskt, fast med klass.

När ska man ha egentligen ha sin smoking? Det är en fråga som ofta återkommer från skeptiker till detta klädesplaggs evangelium. Svaret är mycket enkelt. Enda regeln är efter klockan 18 och vid festligare tillfällen. Det kan vara ett cocktailparty hemma, ett konsert- och restaurangbesök under helgen, eller en afterwork på en bättre bar.

Kom ihåg: du kan aldrig vara överklädd. Det är ditt sällskap som är underklätt.

1509749_10153034891249221_3034092442898820179_n

Dry Martini – en drink till smoking

Take five  med Dave Brubeck Quartet från 1959 är en superklassiker inom jazzmusiken. Brubecks saxofonist Paul Desmond ville att bandet skulle låta som en Dry Martini smakar. Och denna drink smakar alltid bäst i smoking.

Blanda 5 cl välkyld gin och 1 cl torr vermouth, garnera med någon oliv i glaset (citronskal funkar också). Mingla omkring till tonerna av den hippa USA-jazzen från skiftet mellan 50- och 60-tal; ditt smokingparty kan inte misslyckas.

Glaset du och dina gäster har i handen är förstås det sedvanliga triangelformade, som är en viktig del av drinkens mytomspunna identitet. En ”draja” signalerar flärd, världsvan urbanitet och ohöljd hedonism.

Dock kan en varning från författarinnan Dorothy Parker vara på sin plats: ”I like to have a Martini, but only two at the most, after three I’m under the table, after four I’m under the host.”

När Vietnam förlorades

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

Denna torsdag är det precis 40 år sedan sovjettillverkade stridsvagnar rullade in i Saigon, huvudstad i Sydvietnam. Med Saigons fall den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut och USA betraktades allmänt som konfliktens stora förlorare. Men det verkliga nederlaget drabbade Indokinas befolkning.

Sydvietnam inkorporerades med nord under ohyggligt brutala former. Stadsinvånare föstes med våld ut på landsbygden enligt maoistiskt mönster. Omkring 500 000 människor deporterades till slavarbetsläger för ”politisk omskolning”. Tusentals avrättades. Tvångskollektivisering av jordbruket inleddes.

Den sydvietnamesiska ekonomin, som blommat upp i 70-talets början, slogs sönder fullständigt. Kommunisterna i Hanoi menade att folket i söder hade för hög levnadsstandard. I propagandan hette det deras konsumtionssamhälle var ”raka motsatsen till ett verkligt lyckligt och civiliserat liv”.

Denna uppfattning delade inte människorna som drabbades av kommunisternas omsorger. Sydkinesiska sjön fylldes av hundratusentals båtflyktingar som desperat försökte undkomma det ”befriade” landet. Hur många som omkom under den vådliga färden i bräckliga fartyg vet ingen.

I skalvet efter segern i Vietnam föll också grannländerna Laos och Kambodja i kommunisternas händer. I Kambodja upprättade röda khmerernas ledare Pol Pot ett av de grymmaste tyrannier som världen skådat. Mellan en till två miljoner av landets sju miljoner invånare mördades åren 1975-78.

Hade denna katastrof kunnat förhindras? Möjligen hade historien tagit ett annat förlopp om USA agerat klokare. Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja) var en fransk koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget. 1945 kom fransmännen tillbaka, för att denna gång mötas av en inhemsk kommunistisk gerilla; Vietminh (senare FNL).

Efter den franska djungelfästningen Dien Bien Phus kapitulation 1954 kroknade regeringen i Paris. Vietnam fick sin självständighet, men delades i två stater – en kommunistisk i norr och en västorienterad i söder. Enligt fredsöverenskommelsen skulle landets framtid avgöras i fria val 1956. Så blev det inte.

Valen ställdes in då Sydvietnam och dess västallierade befarade att Vietminh skulle stjäla föreställningen. Något annat mål än att göra hela Vietnam till en totalitär enpartistat hade ju Hanoi inte, varför de genast skickade förband över gränsen för att störta Saigonregimen.

Kina och Sovjet bidrog med massiv uppbackning; tunga vapen, militära rådgivare, underhållstrupper, etc. I kalla krigets polariserade klimat såg USA det i sin tur som nödvändigt att stödja Saigon, ekonomiskt och militärt.

Ett centralt misstag gjordes tyvärr av presidenterna Kennedy och (främst) Johnson, som ansvarade för 1960-talets storskaliga amerikanska intervention. Det visade sig föga lyckosamt att använda konventionell stridstaktik mot en fanatisk motståndare som likgiltig för egna förluster utkämpade ett icke-konventionellt krig.

Konflikten drog därför ut på tiden till priset av förvärrat mänskligt lidande och ständigt stigande dödssiffror. Oskyldiga civila blev särskilt hårt utsatta.

Världen förskräcktes när de amerikanska TV-bolagens bilder från den blodiga kampen i Vietnams djungler rullades upp i rutan. Det var första gången ett krig direktsänts, i princip ocensurerat, till människors vardagsrum och reaktionen blev stark (Pentagon skulle inte göra om den missen framöver).

Men det huvudsakligen satte fart på protesterna i USA var militärens utskrivning av studenter ur välbärgade medelklassfamiljer, något som bidrog till att det amerikanska värnpliktssystemet senare avskaffades.

I Sverige blev Vietnamkriget tändvätskan för 68-rörelsen och det bränsle som höll engagemanget brinnande (vänsterglöden falnade också när krig tog slut). Olof Palme gjorde sig känd som den regeringschef i väst som varmast och mest okritiskt solidariserade sig med diktaturen i Nordvietnam.

Berömt är hans uttalande julen 1972, då Palme liknade den amerikanska krigföringen med nazisternas brott under andra världskriget. Det skadade allvarligt Sveriges relationer med USA i många år. Egentligen var det först under Ingvar Carlssons statsministerperiod som umgänget fullt ut normaliserades.

1973 lyckades Richard Nixon tvinga Hanoi att avbryta stridshandlingarna. De amerikanska trupperna åkte hem. Men i USA fanns ingen politisk vilja kvar att upprätthålla fredsavtalet. Etablissemanget hade fått nog av Indokina. Det innebar att Nordvietnam ostraffat kunde fortsätta invasionskriget.

Utrustade med kolonner av ryskt pansar och artilleri inledde Hanoi en jätteoffensiv som beseglade Sydvietnams öde. President Nixon och hans efterträdare Gerald Ford (båda republikaner) vädjade till kongressen om hjälp till USA:s allierade. Men den demokratiska majoriteten var inte intresserad.

Demokraterna var det parti som dragit in USA i konflikten. Nu hade partiopinionen svängt i vänsterradikal riktning. Många prominenta företrädare (som senatorn och presidentkandidaten George McGovern) krävde ett snabbt slut på kriget, kosta vad det kosta ville.

Till det kom att Watergateskandalen bröt ner presidentämbetets auktoritet och skapade massor av inrikespolitiskt trassel som sög musten ur Republikanerna. Konsekvensen: Sydvietnam övergavs, en rejäl knäck för USA:s ställning som supermakt.

Istället började Sovjet allt aggressivare flytta fram sina positioner i världspolitiken. Det dröjde tills Ronald Reagan blev president som demoraliseringen bröts och USA kom in i matchen igen.

Förvisso var regimen i Saigon smutsig, auktoritär och korrupt. Men ändå vida uthärdligare än vad som komma skulle.

Om USA skyddat Sydvietnam på samma sätt som man gjorde med Sydkorea och Taiwan (vars dåvarande auktoritära högerregeringar knappast var mycket bättre), är det inte osannolikt att även det vietnamesiska folket fått dela dessa länders utveckling mot frihet, demokrati och välstånd.