Månadsarkiv: februari 2015

Bilen i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

Det rullar inte åt rätt håll för de nya majoriteterna i Region Östergötland och i Linköpings kommun. Regionpolitikerna vill styra bort östgötarna från att sätta sig bakom ratten i egna bilar och istället få dem att åka kollektivt. Även i Linköping är det politiska käppar i bilismens hjul som gäller.

Stadsplaneringen ska gynna cykling före bilkörande, har kommunalrådet Nils Hillerbrand (MP) deklarerat. Koalitionskollegan Kristina Edlund (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, skrev i Corren den 5/2 att hon och hennes kamrater prioriterar ”en levande stadsmiljö där människor och samvaro bereds plats – ibland på biltrafikens bekostnad”.

Trots dessa ansträngningar bereder folket ändå plats i sina hjärtan för bilen. Branschorganisationen Bil Sweden kallar bilmarknaden ”urstark”. Under 2014 såldes 304 000 nya personbilar i landet, en ökning med 13 procent jämfört med 2013 (i Östergötland är uppgången till och med lite större än snittet). Procentuellt var 2014 det sjunde bästa året någonsin för nybilsförsäljningen sedan Bil Sweden började sina mätningar 1946.

Deppigt nog för våra regionala och lokala makthavare visar trenden inga tecken på att vika. Inledningen på 2015 blev den sjunde bästa januarimånaden i den svenska bilförsäljningens historia. Förutom att detta klirr i affärskassorna ger positiva effekter på jobb och tillväxt, är det goda nyheter för alla som gillar att gamla dassiga bilar ersätts av bränslesnålare, miljövänligare och trafiksäkrare moderna fordon på våra vägar.

Oklart dock om den fina bilkonjunkturen innebär någon ljusning för svensk industris ständiga sorgebarn: Saabfabriken i Trollhättan. Länge finansfamiljen Wallenbergs älskling, fast man lyckades egentligen aldrig göra produktionen lönsam.

Amerikanska GM fixade inte heller utmaningen och dumpade tillverkningen i den holländske rufflaren Victor Mullers händer 2010. Efter en rad lika turbulenta som osannolika turer slutade Mulleräventyret i diket december 2011.

Konkursboet togs över av Nevs, vars kinesiska huvudägare avsåg att satsa på elbilar. Noll succé. Trollhättefabriken tvingades genomlida ytterligare ett segdraget kriskapitel med stora ekonomiska problem och försök till rekonstruktion. Sedan maj förra året står produktionen still.

Men nu ska 100 bilar byggas färdigt för att få in lite överlevnadskapital tills en ny huvudägare (indiska Mahindra uppges hugad) kan gå in och rädda vad som räddas kan. Är det tydligen tänkt. Förhandlingarna kompliceras emellertid av att Nevs stoppats från att använda varumärket Saab på bilarna.

Det har försvarskoncernen Saab nyligen bestämt, vilket vi i Linköping nog bör vara tacksamma över. Soppan i Trollhättan bedöms nämligen inverka menligt på försvars-Saabs namn och rykte internationellt. När det rapporteras i världspressen om att ruin och konkurs åter hotar Saab är det ju inte alla som automatiskt förstår att det handlar om helt olika bolag.

Vid Peter Wallenbergs begravning förra veckan fördes han, enligt familjens önskan, till den sista vilan i en Saab. Måhända symboliskt för det öde som rimligen snart är oundvikligt för Nevs-Saab, trots den starka bilkonjunkturen i övrigt. Men en tillverkare av bilar mindre är väl alltid något att glädjas åt för politiker som anser att folket bör köpa cyklar och bussbiljetter istället.

Proppen ur med Miljöpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Decemberöverenskommelsen mellan S/MP-regeringen och Alliansen innebär bland annat att energifrågan ska lösas i gemensamma samtal. Då borde väl, för att låna två löfvenska favorituttryck, ett rimligt ”ingångsvärde” till dessa förbrödrande förhandlingar vara att undvika grälsjukt offentligt ”käbbel”.

Åtminstone inledningsvis. Som en gest av goodwill. Som för att visa att man är en seriös, konstruktiv och rationell avtalspart. Som vill reda ut motsättningar, vara ansvarsfull och inte riskera att fastna i onödiga låsningar. Fast det är knappast det lättaste när den gröna trasselsudden MP är med i leken.

Redan kort efter maktskiftet i höstas drev maskrospartiet igenom en rödgrön energipolitisk agenda som skulle göra livet visset och surt för kärnkraftsindustrin. Det gav snabbt resultat. Vattenfall fimpade planerna på att ersätta sina ålderstigna reaktorer med nya. Hundratals miljoner kronor som satsats i projektet förspilldes.

Miljöminister Åsa Romson, tillika vice statsminister, står styvnackad på barrikaden och hojtar om att två reaktorer dessutom måste stängas före 2018. Ett av hennes återkommande argument är att kärnkraften ändå inte betalar sig: ”Räknar man in riskpremierna till exempel för eventuella olyckor i framtiden finns det ingen kärnkraft på jorden som bär sina samhällsekonomiska kostnader” (TT 30/1).

Sant är att extraordinära skadehändelser med ovanligt omfattande konsekvenser för personer, egendom och infrastruktur inte täcks av normala försäkringar. Därmed faller i slutänden ett övergripande kostnadsansvar på staten, exempelvis vid ett allvarligt reaktorhaveri.

Ur det perspektivet kan man hävda att kärnkraften är subventionerad och ”inte bär sig själv”. Men det gäller även vattenkraften och dess risker för dammbrott. Eller större katastrofer inom flygtrafiken eller inom näringslivsverksamhet som kemisk och teknisk industri. Vilket logiskt sett från MP:s synvinkel betyder att all dylik potentiellt vådlig aktivitet, i analogi med drift av kärnkraftverk, ska upphöra.

Ingen el, inget flyg, ingen industri i Sverige längre alltså. Perfekt om man som de gröna önskar ett ekonomiskt system utan tillväxt. Med sådana ingångsvärden i energisamtalen är det bara att önska partierna lycka till.

FRA-lagens nollresultat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Med FRA-lagen 2009 och datalagringsdirektivet var det som att Storebror pumpade upp sina övervakningsmuskler med anabola steroider. Fast vad göra när terroristerna härjar? Då måste vi acceptera att staten ruckar på den personliga integriteten. Sades det.

Men hur många attentat har Säpo lyckats förhindra med hjälp av de långtgående övervakningslagarna? Två, enligt Säpo själva. Hur många har dömts för terroristbrott?

Noll, konstaterar Mathias Sundin, riksdagsledamot (FP) från Norrköping. Han frågar syrligt i Aftonbladet den 2/2 hur Säpo egentligen arbetar när ingen fällts och om Storebrors radikalt utökade befogenheter att syna våra privatliv är motiverade mot bakgrund av de genant klena resultaten. En ordentlig utvärdering vore på sin plats.

Klarspråk från Finn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och företagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.