Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Månadsarkiv: augusti 2014

Rätt av Lindvall att stoppa Kartellen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Låt oss tala om musikens makt. Och ordens. I början av 90-talet fick Ultima Thule ett brett genomslag inom den yngre generationen i Sverige.

För många var det lite av kittlande förbjuden frukt att lyssna på bandet, som med sitt ultranationalistiska budskap var ideologiskt hemmahörande inom den högerextrema vitmaktsfären. För andra blev Ultima Thule blodigt allvar och vägen in till ett organiserat främlingsfientligt engagemang.

Jimmie Åkesson, som då ännu gick i skolan hemma i Sölvesborg, har senare berättat: ”Det var musiken som var den starkaste kraften bland oss nationella, alla lyssnade ju på Ultima Thule” (Aftonbladet 29/2 2009).

Linus Bylund, idag stabschef för SD i riksdagen, minns vilken avgörande roll Ultima Thule hade för honom som ung: ”Allt föll på plats” (Novell, reportagetidning om musik, 25/7 2012).

Ultima Thules popularitet både sammanföll med, och bidrog till, ett hårdnande politiskt klimat i Sverige. Det var en tid präglad av Ny Demokrati, attentat mot moskéer och Lasermannens härjningar.

I ett naivt försök att gjuta olja på vågorna och inleda någon slags dialog med vitmaktkulturens anhängare, välkomnades Ultima Thule att spela på Fryshuset i Stockholm 1993. Kritiken mot konserten blev massiv. Inte minst mot bakgrund av att kommunala skattepengar låg i potten för ungdomsverksamheten på Fryshuset.

Men efter att Ultima Thule bedyrat att de varken var nazister eller rasister utan bara ”svenska patrioter” lät Stockholmspolitikerna sig nöja. Fritidsnämndens Tjia Torpe (S) förklarade till och med att Ultima Thule var ”hyvens pojkar”. Undfallenheten från det etablerade demokratiska samhällets sida förskräcker.

Vi lever ånyo i ett klimat av ökad polarisering, som i likhet med Ultima Thule på sin tid underblåses av den populära hiphopgruppen Kartellen. Fast från motsatt ideologiskt håll. Kartellen har blivit ökänt för nära samröre med vänsterextremistiska organisationer, glorifierat våld som politisk metod och har en bedrövlig historik av tung kriminalitet i bagaget.

Frontfiguren Sebbe Staxx bedyrar numera att han är en helhyllekille med sunda ideal. Men i SVT-programmet Uppdrag granskning den 6 maj försvarade han antidemokratiska handlingar med att ”hela jävla Sverige är antidemokratiskt”. t

Linköpings kommun skulle finansierat Kartellens spelning på festivalen ”Keep it loud” nästa helg. Det har kommunalrådet Paul Lindvall satt stopp för. Heder åt honom! Det officiella samhället får aldrig bidra till att legitimera krafter som försöker underminera demokratins värdebas.

Politikens behov av hattar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:Corren.

Hemma i mitt bibliotek har en jag bok med ett skojigt fotografi på Tage Erlander och en ung Olof Palme. Det är taget i England någon gång på femtiotalet. Bägge dessa politiska legendarer bär tidstypiska hattar. Erlander en större, Palme en mindre. Det tände moderatledaren Gösta Bohman på.

Bilden retade honom så kolossalt att den fick pryda hans arbetsrum. Det var Bohmans sätt att trigga igång sig själv till att bli ännu vassare i sin kritik mot arbetarrörelsens galjonsfigurer. Tänk vad några huvudbonader kan göra.

Tyvärr har män sällan hatt längre. Särskilt de där höga, fashionabla hattarna saknar jag. I USA går ett ihärdigt, illasinnat rykte att det var John F Kennedy som tog död på det manliga hattmodet i 60-talets början.

Kennedy, den odiskutabelt främste av politikens stilikoner, skulle nämligen vägrat bära hatt under sin presidentinstallation 1961. Ett radikalt traditionsbrott som inspirerade övriga Amerika till att också kasta sina hattar.

Men när ceremonin ägde rum hade Kennedy bevisligen hatt. Precis som Eisenhower, Truman, Roosevelt och alla andra av Kennedys företrädare hade.

Förvisso är presidenterna numera hattlösa under installationsfestligheterna. Jag har dock ägnat mig åt klassisk grävande journalistik i detta angelägna ämne, kollat oberoende källor och kan härmed avslöja att det var Lyndon B Johnson som inledde denna slappare trend 1965. Skuldbelägg den som skuldbeläggas bör! Å andra sidan bar Johnson cowboyhatt desto oftare. Inte för inte kom han ju från Texas.

Möjligen skulle politiken tjäna på om hatten gjorde comeback. Inte enbart för att skänka våra folkvalda ett större mått av elegans och värdighet när de lägger ut texten i debatten. Nej, jag menar naturligtvis även rent intellektuellt.

Den självklara slutsatsen har jag dragit efter studier av exemplet August Strindberg. Rutinmässigt tog vår synnerligen produktive nationalförfattare en promenad varje morgon i syfte att samla inspiration. Strindberg var då noga med att ständigt bära hatt.

Annars riskerade de geniala uppslagen att flyga sin kos, trodde han. Strindbergs hatt var lika snitsig som hög, tillräckligt stor för att rymma massor av virvlande idéer som han fångade med sig till skrivbordet.

Om den radikale Strindberg dundrade hans hårt trängda, konservative antagonist Fredrik Böök vid ett tillfälle: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har uppenbarligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Kunde hattarnas återkomst bidra till att också sätta vitaliserande fyr i baken på dagens ack så sömnigare högerföreträdare, skulle det nog blivit mer välbehövligt fräs och engagerande liv i luckan inom politiken. Se bara på vad Palmes och Erlanders hattar fick Gösta Bohman till.

Han ökade sitt partis väljarstöd tre val i följd, tvingade S-regeringen i opposition och gjorde Moderaterna till vad det varit sedan 1979: borgerlighetens ledande kraft. Hatten av för den bedriften.

När elden är lös

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

I går lyfte två Black Hawk-helikoptrar från Malmen för att hjälpa till i kampen. Samtidigt förbereder sig Universitetssjukhuset i Linköping för att ta emot fler skadade svenskar.

Situationen har påfallande likheter med något som vi har varit förskonat från i två hundra år. Det för oss nutidsmänniskor i välfärdsstaten Sverige otänkbara. Det som bara händer andra, i främmande länder. Krig. Vilket det lyckligtvis inte är.

Däremot något annat som vi också mest är vana att läsa om tidningarna och eller betrakta i TV-rutans sken. Hur naturkatastrofer utomlands plötsligt förvandlar tillvaron till ett inferno, skoningslöst ödelägger kulturlandskap, tvingar människor att desperat fly från sina hotade eller förstörda hem.

Nu händer det här. Skogsbranden i västmanländska Sala kommun kallas den värsta som drabbat Sverige i modern tid. På räddningstjänstens brandskala mellan lägsta nivån 1 och den högsta 5, klassas rådande läge i området som 5E. Bokstaven efter siffran står för extrem.

Det kan alltså inte bli allvarligare. Sedan i torsdags har elden härjat fritt och är ännu inte under kontroll. Trots att räddningstjänsten fått bistånd av det svenska försvaret är uppenbarligen våra egna resurser otillräckliga. Sverige har därför vädjat till EU om assistans.

Eldsläckningsplan från Italien sades vara på väg. Men fastnade visst i Polen på grund av dåligt väder. Må flygplanen som Frankrike utlovat ha bättre lycka.

Medan elden i går rasade vidare på sitt femte dygn och slukade ständigt nya kvadratmeter mark, satt enhetschefen Jan Wirsén från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i SVT och försäkrade att Sverige har ”en bra beredskap för att hantera olyckor och kriser”. Verkligheten indikerar dock något annat.

I Expressen säger journalisten Lotta Gröning, som är bosatt i de utsatta trakterna: ”Det finns ingen som vet någonting. Ringer man till krisnumret så säger de att det brinner och det visste jag också. Norbergs kommun visste inget heller, hemsidan pajade direkt”.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) i Dalarna och Mälardalen är skoningslöst kritiska. En snabb insats i ett tidigt skede hade kunnat förhindra katastrofen, menar de bägge LRF-distrikten och anklagar räddningstjänsten för feghet, okunskap och inkompetens: ”Sverige har inte kapacitet och beredskap att klara en sådan här skogsbrand. Så kan det inte få fortsätta. Det är skandal”.

På plats flockas politiker för att inspektera tragedin, uttrycka medkänsla och – om man ska vara cynisk – visa flaggan i media. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) är där, liksom försvarsminister Karin Enström (M) och även S-ledaren Stefan Löfven har aviserat sin snara ankomst.

Också Miljöpartiet meddelar att deras ekonomisk-politiske talesman Per Bolund ämnar dyka upp. Nå, det är självfallet utmärkt att politikerna skaffar sig handfast information och erfarenhet direkt vid frontlinjen. Hoppas de tar ordentligt intryck.

Statens grundläggande uppgift är att värna sina invånares säkerhet. Då måste det finnas en effektivt fungerande beredskap mot olika typer av hot. Som risken för naturkatastrofer. Eller väpnade konflikter. Tycker ni att makthavarna i regering och riksdag verkar axla detta sitt viktigaste ansvar på ett fullgott sätt? Om inte, kom ihåg att du och jag har valt dem.

Folkpartiets dilemman

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

Den inrikespolitiska sommarstiltjen efter Almedalen ger nu vika så smått när partierna börjar komma ur startblocken inför valrörelsens sista avgörande veckor.

Det märks inte minst i centrala Linköping, där Folkpartiet dessa dagar köpt sig utrymme på affischtavlorna för sina två huvudbudskap. ”Rösta för skolan” är det ena. Vilket då skulle vara att välja Folkpartiet, givetvis.

Men den uppmaningen har inte längre samma fräschör som förr. En rimlig invändning är ju att FP redan fått åtta år i regeringen till att genomdriva sin högprofilerade skolpolitik. Med klent resultat. Trots ett energiskt reformarbete av Jan Björklund och ökade resurser till utbildningsväsendet skymtar ännu inget ljus i tunneln. Vilket förstås är ett pedagogiskt problem att förklara.

Sanningen är dock att Folkpartiet inte gjort något dåligt jobb gällande skolan. Många satsningar är goda och hedervärda. Men verktygen som står till den politiska sfärens förfogande (vilka i huvudsak är två: regleringar och skattepengar) har svårt att bita på skolkrisens orsaker, som främst tycks ligga på värderingsplanet.

När stora delar av lärarkåren visar tecken på demoralisering, när elevernas flit och disciplin lämnar en hel del övrigt att önska, när många föräldrar flytt ansvaret för barnens studier – vad ska då Jan Björklund göra? Han kan rycka och dra i spakarna på sitt departements kontrollrum.

Effekten blir begränsad, eftersom lösningarna är för svårfångade och i mycket ligger bortom räckvidden för regeringspolitikens maskineri.

Det hindrar emellertid inte folkpartisterna från att försöka styra medborgarnas beteenden på ett annat område. Det andra huvudbudskapet på FP:s affischer i vårt offentliga rum lyder ”Feminism utan socialism”. En oblyg vädjan till oss att se FP som alternativet till Gudrun Schyman, vars skapelse Feministiskt initiativ fått ett betydande genomslag i media och opinion. Här är något hett och fräscht att exploatera i motsats till den slitna skolfrågan.

Både i Almedalen, och under den gångna helgens sommartal i Göteborg, ägnade Björklund stort utrymme åt att framställa FP som borgerlighetens svar på de schymanska locktonerna. FP har förvisso ett historiskt arv att falla tillbaka på inom jämställdhetspolitiken (kamp för kvinnlig rösträtt exempelvis).

Men partiet tyngs också av en från liberala utgångspunkter besvärande fallenhet för social ingenjörskonst, där man inte skyr att använda statsdirigerande ingrepp i syfte att ”korrigera” människors privatliv i mer ideologisk önskvärd riktning.

En och sedan två pappamånader i föräldraförsäkringen duger inte längre för FP. Ytterligare en tredje månad för att uppfostra Sveriges familjer krävs av Björklund. Därtill med en fördubblad ”jämställdhetsbonus” på skattebetalarnas bekostnad. Och i bakgrunden vilar hotet om lagstiftad tvångskvotering av börsbolagens styrelser, ett solklart övergrepp på näringsfriheten och äganderätten.

”Feminism utan socialism”? Blåklinten har vissa röda nyanser ändå. Den bristande respekt som FP har för politikens gränser, parat med den illa dolda opportunismen att haka på Schymans framgångsvåg, skämmer onekligen partiets jämställdhetsoffensiv. Även om utfallet i praktisk politik antagligen inte blir mycket bättre än inom skolan.

Människosläktet är, på gott och ont, inte så lättstyrt trots allt.

Folkpartiet

Politikens döda hand

Publicerad den av
Svara

Rosenbad 3 augusti 2014

Här, i Ferdinand Bobergs charmanta Stockholmspalats, kunde man möta Zarah Leander med ett glas champagne i handen. Stieg Trenter rökte tankfullt efter precis avklarad måltid och funderade på ännu en deckargåta åt Harry Friberg. Sven Stolpe vinkade till sig servitrisen och beställde in en ny grogg. Samtliga borta för länge sedan, liksom det legendariska vattenhålet restaurang Rosenbad. Den en gång livfulla byggnaden har blivit ett gated politikercommunity. En kulturhistorisk tragedi.

Nixons taskiga förälskelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:Corren.

På julafton 1970, bara sex dagar efter premiären, beställde Richard Nixon en privat visning av Love story i Vita husets egen biograf. Nixon var, lite otippat kanske, något av en cineast. Han älskade film och såg över 500 stycken under sin tid som president.

Favoriten var Patton med George C Scott i rollen som den stentuffe pansargeneralen. Men Nixon blev även upp över öronen förtjust i Love story. Presidenten hyllade till och med filmen offentligt (dock ansåg han att dialogen innehöll för många svordomar, typ ”bullshit”).

Kärleksfebern drabbade inte bara Vita huset, hela USA gick i ett romantiskt rus, folk drogs som magneter till biosalongerna. Love story, som gjorts för knappa pengar under snåla omständigheter, spelade in enorma belopp och nominerades till 7 Oscars. Faktiskt kom rullen att rädda det konkursmässiga filmbolaget Paramount från ruin och mörker.

Häromdagen, då jag inte orkade göra något annat i sommarhettan, hittade jag ett exemplar på DVD och kollade själv. Ärligt talat finner jag det kuriöst att filmen resulterade i en sådan megasuccé och att den fortfarande räknas som en stor, romantisk klassiker.

Jag var inställd på att gripas av en vackert skimrande, tragisk kärlekssaga mellan två ungdomar (spelade av Ali MacGraw och Ryan O’Neal). Men nix! Efter att genomlidit 132 taffliga, melodramatiska lågbudgetminuter drar man snarare en djup, befriandets suck när vi får beskedet att MacGraw äntligen dött i sin obotliga sjukdom.

För träige O’Neal känner man samtidigt mer av upprymd skadeglädje än tårfyllt medlidande. Främsta behållningen är filmdebuterande Tommy Lee Jones, som dyker upp under högst 30 sekunder i en minimal biroll. Och stjäl hela showen.

Ansvarige regissören Arthur Hiller fick sedan erbjudandet att filma Gudfadern. Prisa en högre makt att han avböjde och att uppdraget istället gick till Francis Ford Coppola. För övrigt tvingades Richard Nixon som bekant lämna Vita huset under förnedrande former.

Personligen är jag tveksam till om Watergate, i historiens ljus, egentligen motiverade det. Däremot, mot bakgrund av hans omdöme gällande Love story, tycks mig avgången hundraprocentigt rättvis!