Grattis på födelsedagen, Björn Borg!
6 juni, hela nationen firar
Svara
Månadsarkiv: juni 2014
Om Alliansen faller
Skrivit i Corren 5/6:
Det finns bara två partier som kan vara regeringsbildare: M och S. Deras partiledare är statsministerkandidater per automatik. Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan.
Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.
Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande.
Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.
Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien.
Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.
Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt – och därtill stabilt beprövat – alternativ. Och det är dagens regering.
Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.
Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter.
Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra – rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.
Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.
Om man jämför
Skrivit i Corren 4/6:
10-årige Ingemar i filmen Mitt liv som hund, som utspelar sig i femtiotalets Sverige, tänker ofta på hunden Laika. Uppskickad i en bana runt jorden, utan hopp att komma hem igen, utan tillräckligt med mat och vatten. Ensam lämnades Laika att dö i den svarta rymden, offrad på vetenskapens altare.
”Det är viktigt att ha sånt att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger Ingemar till sig själv när han kontrasterar Laikas öde till sin egen, inte alltid muntra situation. ”Det är inte så farligt, när man tänker efter. Det kunde ha varit värre”, tycker han då.
Låt oss använda samma princip när vi betraktar supervalårets Sverige. Vi har utan tvekan samhällsproblem som förtjänar en allvarlig politisk diskussion: arbetslöshet, skolkris, vårdköer, etc. Men relativt sett är det ingenting, noll. Vi bor i en trygghetens sörgårdsidyll, är fria, välmående, har oändligt rika möjligheter och ältar marginalbekymmer. Om man jämför.
Ty livets lott kunde fallit annorlunda. Du och jag kunde varit födda i Syrien. Där har det nu också hållits val. Under ett bibliskt inferno till inbördeskrig som kräver sju dödsoffer varje timme, dygnet runt. Hittills har över 160 000 män, kvinnor och barn omkommit i striderna, en del ihjälgasade av kemiska stridsmedel.
Nationen är i ruiner. Mat, vatten, mediciner? Lycka till. Nästan hälften av befolkningen är på desperat flykt, de flesta inom landet. 2,3 miljoner människor har lyckats ta sig ut, främst till grannländer som Libanon och Jordanien. Flyktinglägren är överfulla, de humanitära förhållandena är mycket svåra.
Den ansvarige slaktaren och folkfördrivaren till president, Bashar al-Assad, kan dock inte väljas bort. Presidentvalet är bara en svart fars och något som ens liknar fred finns inte i sikte. Detta sker alltså nu. I Europas närhet.
EU har emellertid föredragit att låta endast en liten skara syrier få fristad undan helvetet. Jämfört med övriga EU-länder är Sverige generösa. 12 000 syriska flyktingar tog vi emot förra året. Men även de är för många, anser SD:s Jimmie Åkesson. I Ekots lördagsintervju 31/5 förklarade han: ”Vi är inte i närområdet till Syrien, vi ligger i en annan del av världen.”
Så kan man också jämföra.
Glassen som revolutionerade marknaden
Skrivit i Corren 3/6:
Vad vore sommaren utan 88:an, denna härliga kombination av vanilj och ischoklad med täcke av nötkrokant? Glassen fyller 50 år i år, grattis!
88:an såg dagens ljus 1964 och är en verklig brottarklassiker i GB:s sortiment. Men det var inte GB som stod för lanseringen. Utan bolagets dåvarande ärkerival Trollhätteglass. Detta företag hade 1962 uppgått i den brittisk-holländska dagligvarujätten Unilever och fick därmed starkare finansiella muskler till att gå på offensiven i slaget om glassätarnas gunst. Som utmanare var 88:an ett vågspel.
Dittills hade folkhemmets glasspinnar varit ganska torftiga historier. 88:an representerade något nytt och sofistikerat, en för sin tid avancerad blandning av smaker, med inspiration hämtad från de mer raffinerade glassarna som fanns i USA. Skulle de svenska konsumenterna vara mogna för att ta steget över till den moderna glassåldern?
Vi vet svaret. 88:an gjorde dundersuccé. På så vis öppnades dörren till en större variation i utbudet och djärvare smakexperiment. Några kanske inte så lyckade dock. Försöken att laborera med 88:ans vinnande formel har exempelvis inte slagit väl ut.
1975 dök en systerglass kallad 89:an upp, där ischokladen ersattes med svartvinbärsfudge. Den överlevde bara två säsonger och försvann, saknad av ingen, 1977. I början av 2000-talet kom lakritsversionen 88:an Black, följd av blåbärsvarianten 88:an Blue.
Ingendera hade någon suck mot originalet och var snart barmhärtigt glömda. Nu testar GB igen, denna gång med en ”jubileumssmak” av jordgubbsglass för att fira 50-åringen i form av 88:an Pink (mer kul idé än jättegod, tycker jag själv).
Men vad hände med Trollhätteglass som bar ansvaret och äran för 88:an? Tyvärr räckte inte succén för att klara företaget genom 70-talets lågkonjunktur. Sviktande lönsamhet drabbade även huvudkonkurrenten GB, som ingick i mejerikoncernen Arla. Resultatet?
De bägge glasstillverkarna slog ihop sina påsar årsskiftet 1972/73. Unilever blev minoritetsägare i GB med 30 procent och övertog majoriteten från Arla 1985. Elva år senare sålde Arla sina kvarvarande aktier, varvid GB blev ett helägt dotterbolag till Unilever. Fast arvet från Trollhätteglass lever fortfarande genom 88:an och gör så förhoppningsvis länge än.
Dock gjordes ett bisarrt försök att sänka 88:an våren 2005. GB hade precis hamnat i ett surrealistiskt blåsväder med sin nya glass Nogger Black, vilken organisationen Centrum mot Rasism uppfattade som en illa dold attack på mörkhyade människor. Kort därefter drogs även 88:an in i debatten.
Den 17/4 2005 kunde förvånade läsare av Aftonbladet finna en debattartikel i tidningen från Antidiskrimineringsbyrån i Malmö, som på fullt allvar skrev:
”I många år har vi kunnat köpa 88:an från GB. Det är ingen hemlighet att 88 används flitigt i nynazistiska kretsar. H är den 8:e bokstaven i alfabetet, det är allmänt känt att 88 står för HH eller Heil Hitler… Med tanke på att barn är stora konsumenter av glass, är det onödigt och dumt med den här typen av reklam.”
Både Nogger Black och 88:an anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen. Som lämnade de förment rasistiska glasspinnarna utan åtgärd. Om någon ändå oroligt undrar, så nej: 88:an har ingen koppling till Hitler. Namnets bakgrund är att glassen var den åttioåttonde produkten som Trollhätteglass tog fram.
Morning has broken
Marius Borgeaud, Le Chambre Blanche, 1924.
Monarkin som hasardspel
Skrivet 3/6:
Spaniens kung Juan Carlos har abdikerat, länge leve honom! Även om hans rykte fläckats på senare år genom korruptionsskandaler i kungafamiljen och ett personligt vidlyftigt leverne, så förblir Juan Carlos en odiskutabel demokratisk hjälte i Europas moderna historia.
Efter inbördeskriget på 30-talet avskaffades den spanska monarkin av fascistdiktatorn Fransisco Franco, vars järnhårda styre plågade landet i decennier. Men i slutet av 60-talet bestämde Franco att monarkin skulle återupprättas efter hans död och prins Juan Carlos skulle då bli statschef.
Tanken var att garantera det fascistiska tyranniets framtid i Spanien. Juan Carlos ruvade på andra planer. När äntligen Franco lämnade jordelivet 1975, förklarade sig Juan Carlos som en konstitutionell monark utan politisk makt och verkade för en skyndsam demokratisering.
Två gånger, 1978 och 1981, försökte fascistiska militärer slå tillbaka för att restaurera diktaturen. Juan Carlos vägrade att ha något med kuppmakarna att göra och tog rakryggat parti för demokratin. Hans insatser tryggade Spaniens transformering från en brutal förtryckarstat till ett normaliserat, fritt europeiskt land.
Exemplet Juan Carlos brukar ofta användas av rojalister som vill bevara kungahuset som en offentlig institution i samhället. Den konstitutionella monarkin fungerar som en samlande kraft i nationella krislägen, den utgör både ett skydd och ett stöd för demokratins frihetsvärden.
Detta menar monarkins tillskyndare visade sig också i flera europeiska länder under andra världskriget. I Storbritannien blev kung George VI, vid sidan av Churchill, en oerhört viktig symbol för den engelska ståndaktigheten mot Hitler. På ett liknade sätt betydde Norges Haakon VII och Danmarks Kristian X mycket för att höja motståndsandan hos våra svårt utsatta nordiska brödrafolk under naziockupationen.
Iakttagelserna är i dessa fall helt riktiga.
Men det är ändå som att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål, när rojalisterna tar till demokratiska principargument i ivern att försvara resterna av ett i grunden odemokratiskt och förlegat statsskick. Ty monarkin är ingen försäkring för frihetliga samhällsideal, särskilt inte i pressade krislägen.
Monarkin är ett institutionaliserat hasardspel. Spanien hade tur som fick en exceptionell gestalt som Juan Carlos på tronen. Storbritannien hade tur som fick den plikttrogne George VI när hans playboy till storebror Edward VIII abdikerade 1936.
En herrans tur faktiskt, eftersom Edward (sedan hertig av Windsor) beundrade nazisterna. ”Det vore en tragedi för världen om Hitler förlorade makten”, sa han till en amerikansk journalist sommaren 1940. Hertigen av Windsor kunde ta vår egen kung Gustav V i hand.
I motsats till Storbritannien, Norge och Danmark hade Sverige ingen tur. Vi råkade ha en monark som sympatiserade varmt med Hitler och sannolikt hade blivit Tysklands lydiga marionett om Sverige ockuperats. Även den 1947 omkomne arvprinsen Gustav Adolf (pappa till dagens kung) var en djupt komprometterad nazivän.
Demokratin må ha många brister. Men att statschefen väljs i val är trots allt tryggare, säkrare och rättvisare än att denne ständigt ska slumpas fram inom en viss familj.
En grön mardröm
Skrivit i Corren 2/6:
Förra året pekade Stefan Löfven ut Miljöpartiet som sin naturligaste samarbetspartner. Efter helgens MP-kongress i Göteborg kan man bara säga: lycka till!
Segerrusiga från knallsuccén i Europaparlamentsvalet ångar nu MP vidare mot att kliva in i Rosenbad till hösten. I ljuset av de dystra opinionssiffrorna för Alliansen känner de gröna sannolikt redan smaken av regeringsmakten i munnen.
Men deras valprogram kan på många punkter rimligen inte vara någon aptitretare för den tilltänkte regeringsbildaren i S. På MP:s kravlista står bland annat snabbstängda kärnkraftverk, stoppat motorvägsbygge i den trafikinfarktsplågade huvudstaden (Förbifart Stockholm) och drakoniskt ökade miljöskatter på det mesta som rör sig.
Knappast underligt att flera LO-förbund sparkat bakut. ”Om vi har väldigt mycket högre kostnader så slår vi ihjäl Sveriges konkurrenskraft och då hotas jobben”, sa Per Öhman, energipolitiskt ansvarig på det tidigare Löfvenledda IF Metall, i fredagens DN.
Å andra sidan är en av MP:s bärande idéer just att svenskarna inte ska jobba särskilt mycket. På den punkten är den gröna kravlistan också klargörande. Folk ska dels ges betalt för att inte gå till jobbet under ett helt år, och när de väl stämplar in på arbetsplatsen ska insatserna i produktionen reduceras till 35 timmar i veckan.
Bara det sistnämnda kravet skulle enligt riksdagens utredningstjänst kosta oss runt 155 miljarder kronor. Som grädde på moset vill MP även ha ett annat ekonomiskt system som inte baseras på tillväxt! En stilla fråga: hur ska välfärden överleva den smällen om marknadsekonomins resursskapande motor ska opereras bort i ”det grönare och skönare Sverige” som MP utlovar?
Att vi heller varken ska ha något militärt försvar att tala om, eller en vapenexport överhuvudtaget, är ytterligare en huvudvärk som Löfven får det tvivelaktiga nöjet att hantera om han tar MP i båten. Tänker verkligen det försvarsvänliga S spela en sådan ansvarslös roulette med Sveriges säkerhet när Ukrainakrisen och Putinrysslands aggressiva ambitioner får marken skaka i Europa?
Kompromissen som S kan tvingas till i eventuella förhandlingar med de gröna utopisterna efter valet kan kort sagt bli rejält dyrköpt. Särskilt om även Vänsterpartiet och kanske Feministiskt initiativ kommer med i ekvationen som regeringsunderlag i riksdagen. Med en dylik illröd majoritet lär säkert åtminstone ett krav på MP:s valprogram från Göteborgskongressen att ograverat sättas i verket: förbud mot vinstintressen i skolan.
”160 000 elever i aktiebolagsdrivna skolor står efter Miljöpartiets beslut inför en osäker framtid. Om inga aktörer med vinstsyfte ska få driva skola kommer valfriheten och mångfalden att minska drastiskt”, varnar Mikaela Valtersson, ordförande i Friskolornas riksförbund.
Pikant nog har hon en bakgrund som riksdagsledamot för MP. Men det var på den tiden då MP ännu hade drag som lockade liberalt sinnade väljare; småföretagarvänligt, positivt till friskolor, generöst mot invandrare och flyktingar. Frånsett det sistnämnda är idag den liberala trovärdigheten skingrad.
Riksdagsvalet i höst blir en rysare. Klarar inte Alliansen att spotta upp sig tills dess, får vi bara hoppas att Löfven finner vettigare partners än MP att regera ihop med. För ekonomins, valfrihetens, välfärdens och landets skull.
Pumpen vi saknat att samlas kring
Skrivit i Corren 31/5:
Finns det något mer nostalgiframkallande än svunna bensinmärken? Alla dessa spännande mackar som kantade barndomens bilvägar – det fanns nästan något magiskt över dem. Det räckte att kliva omkring bland pumparna för att världen liksom skulle kännas större, häftigare, fräsigare, coolare.
Jag tillhör den oförbätterliga skara – och vi är ganska många – som inte kan låta bli att sucka längtansfullt efter gamla favoriter som Gulf och BP. Ibland till och med det lite töntigare Esso (som dock hade en fräck slogan; ”En tiger i tanken”).
Flest fans verkar Caltex ha. Fast av denna estetiska regent bland forna märken har jag inga minnen, var inte ens född när Caltex upphörde 1967 och blev Texaco. BP däremot är en helt annan grej.
Min uppväxt var som inramad av snygga gröngula BP-stationer. Säg 1970-tal och jag associerar omedelbart till Fantomen, KISS, Björn Borg, Sweet, Ronnie Peterson och BP med sin vänligt leende tecknade reklamgubbe i svulstig keps. En mack fanns i närheten av huset där jag bodde som pojke hemma i halländska Kungsbacka. Numera är macken hopplöst förändrad och omskyltad till det betydligt mindre glamourösare Statoil.
Alltså, jag menar, vem kan väl älska och romantisera bensinångorna från något så opoetiskt som norska Statoil? Att BP:s stilrent klassiska logotyper försvann ur vårt svenska kulturlandskap i början av 90-talet var definitivt en hård och smärtsam upplevelse. Jag vet inte om jag riktigt hämtat mig än. Tills en dag!
Jag var ute och körde på slingriga vägar i Östergötland. Plötsligt denna oväntade uppenbarelse i idylliska Björkfors, som genom ett trollslag: en liten BP-mack, helt komplett! Jag var självklart tvungen att stanna bilen omedelbart och tänkte: miraklernas epok är icke förbi. BP lever! Här finns ännu pumparna vi saknat att samlas kring.
Själen i balans, stilla lycka. Om Marcel Proust hade en madeleinekaka för att återkalla den tid som flytt, har jag BP i Björkfors. Östergötland är fantastiskt. Men det visste ni förstås redan.
The Sea is My Brother
Arkhip Kuindzhi, Waves, 1870.
The real thing
Ur dagens DN. Är det inte hur coolt som helst att barnbarnet till Österrike-Ungerns siste kejsare är ledamot av Sveriges riksdag? Jag tycker hon kan sitta på Sveriges tron också (så länge vi har någon). Habsburg, det är ju riktiga kungligheter.
Christian Dahlgrens Blogg 