Det viktiga är inte döden. Det är att betala räkningarna.
– Céline.
Lämna aldrig livet med springnota
Svara
Månadsarkiv: mars 2014
Tillgänglighetens pris
Skrivit i Corren 10/3:
Varje dag en hinderbana? Nej! Personer med funktionsnedsättningar ska självfallet ges rättvisa möjligheter att delta i samhällslivet.
Nyligen presenterade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ett lagförslag som förklarar bristande tillgänglighet som diskriminering, vilket handikapprörelsen längre krävt.
Drabbade kan utverka skadestånd i domstol av ansvarig part, samtidigt som lagen är tänkt att påskynda och utöka tillgänglighetsanpassningen av kollektivtrafik, offentliga samlingslokaler, butiker, bostäder, etc.
Syftet är oantastligt. Dock har sociala rättighetslagar baksidan att de kan bli så starkt kostnadsdrivande, att sedvanlig avvägning mellan skälighet och ekonomisk rimlighet riskerar att upplösas.
Enligt Statskontorets beräkningar på utredningen som föregick Ullenhags lagförslag, skulle ett förbud mot bristande tillgänglighet gå loss på drygt 200 miljarder kronor (!) under en tjugoårsperiod.
Men värdet som större frihet och självständighet betyder för de funktionsnedsatta då? En knivig balansgång, som regeringen försökt hantera genom att bland annat undanta företag med färre än 10 anställda från diskrimineringsförbudet.
Vilket i sin tur väckt ilska och besvikelse hos handikapprörelsen. DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, menar: ”i klartext innebär detta att den vardagsdiskriminering som våra medlemmar utsätts för även fortsättningsvis kan utgöra ett stort problem när till exempel flertalet caféer och restauranger inte träffas av den nya lagstiftningens kriterier”.
Men varför förutsätta att statlig inblandning ständigt är den vettigaste lösningen? Det kan tvärtom leda till svåröverskådliga konsekvenser som inte gynnar någon i långa loppet.
Att belasta näringsidkare med ytterligare politiskt beslutade regelbördor, lär knappast göra underverk för företagsamheten i landet. Vem blir gladare av det? Funktionsnedsatta är också kunder, det är ingen skillnad på deras pengar och alla andras.
Påverkan via marknad och civilsamhälle kan inte sällan ge smidigare och beständigare resultat än att dra in regering, riksdag och domstolar i ekvationen.
När skivor blev mer än musik
Världens första riktiga illustrerade albumomslag, utgiven på amerikanska marknaden 1940. Gjort av Alex Steinweiss, art director på Columbia Records. Hans idé att marknadsföra skivor på detta sätt kom sedan att utvecklas till en hyfsat populär konstform i sig, vilket ni kanske märkt. Sensmoral: ”You’ve got to be resourceful”, som Ellery Queen säger i The Case of the Howling Dog.
Allvarets tid är nu
Skrivit i Corren 7/3:
I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland.
Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.
Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela beslutet.
Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.
Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad (”väst”) 2009 i Östersjön.
Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar… (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas).
Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml.
Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.
Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank.
Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.
Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina.
Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.
Varning för Folkpartiet
Skrivit i Corren 7/3:
Internationella kvinnodagen stundar och vilken fråga tycker då Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) är mest angelägen att lyfta fram?
Svaret fick vi i gårdagens Corren, där hon med anledning av 8 mars skrivit en debattartikel med sina folkpartikamrater Carl B Hamilton (ekonomisk-politisk talesperson) och Karin Granbom Ellison (riksdagsledamot från Östergötland). FP-trion brände av allt krut på att angripa näringslivet.
Det största jämställdhetsproblemet vi tydligen brottas med i Sverige verkar nämligen vara könsbalansen i företagens styrelserum. Fler höga klackar måste det bli!
Är det inte märkligt hur politiker från höger till vänster så varmt och innerligt ömmar för ett redan tämligen privilegierat samhällsskikt? Kreti och pleti, kvinnor som män, kan ju knappast ens drömma om chansen att rekryteras till de högsta bolagstopparna.
Ändå läggs massor av politisk energi på att agitera för den övre medelklassens karriärmöjligheter. Frågan har rent av blivit flaggskeppet i den svenska jämställdhetsdebatten. Proportioner, någon?
Maria Arnholm och hennes FP-lierade viftar till och med det skarpaste vapen de har i sin politikerarsenal: den offentliga tvångsmakten som ytterst vilar på statens våldsmonopol.
”Utan snara förbättringar och tydliga åtaganden om ökad kvinnorepresentation i bolagens styrelser blir det svårt att avvisa förslag om ny lagstiftning. Vi hoppas vi slipper lägga tvingande lagförslag till riksdagen, men vi tvekar inte om det till sist skulle krävas”, förkunnar Arnholm & Co hotfullt som vore de statsfeminismens motsvarighet till Jimmy Hoffas Teamsters.
Därmed borde dessa ”liberaler” vara diskvalificerade från fortsatt maktutövning. De är helt uppenbart inte främmande för att begå övergrepp både på näringsfriheten som äganderätten, två fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Politiker ska hålla sig till sin egen sfär. Om det så är 100 procent män eller 100 procent kvinnor i privata företags styrelser, so what? Det är bolagens sak att bestämma. Aldrig Folkpartiets!
”Äggröran var som klister”
Skrivit i Corren 5/3:
”Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”
Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar.
Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan.
Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?
Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden!
Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. ”Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!”, dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott:
”Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel… Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga.
Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft. Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken. Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre.”
Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när ”fussta middan” serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag.
Nu har ju allt urartat helt.
Krigsmoln över Europa
Skrivit i Corren 3/3:
Med Vladimir Putins aggression mot Ukraina kan inga illusioner råda längre. Som Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen konstaterade i går: ”Ryssland hotar Europas fred och säkerhet”.
Historiens bittert drypande ironi. Just detta år, då precis ett sekel passerat sedan första världskrigets utbrott, har de mörka krigsmolnen åter tornat upp sig över vår kontinent. 1914 slogs det gamla stabila Europa i bitar. 2014 ser tyvärr ut som fredsordningen som följde efter kalla krigets slut är definitivt krossad.
Inte för att det borde komma som en överraskning. Tecknen på att Vladimir Putins Ryssland en farlig orosstiftare har funnits länge. Hemmavid har Putin strypt demokratin, spottat på mänskliga rättigheter och upprättat en auktoritär regim som påminner om det traditionella tsarväldets.
Han har förklarat Sovjetunionens upplösning som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”, vilket säger åtskilligt om den världsbild som är förhärskade i Kreml. Om ambitionen att återskapa det forna ryska imperiet i någon slags gestalt finns ingen tvekan.
En omfattande militär upprustning har inletts, som trots att den sker från en relativt låg stormaktsnivå, ändå är tillräckligt muskulös för att skapa ett mycket respektingivande hot mot grannländerna. Fråga Georgien som 2008 hamnade i väpnad konflikt med Ryssland. Fråga Ukraina som i denna stund står på randen till fullskaligt krig.
Det var en genuin folklig revolt som störtade den massivt korrumperade Viktor Janukovytij från presidentposten. Ryssland, som därmed förlorade sin vasall, har systematiskt utmålat omvälvningen som en renodlad fascistkupp.
Med alla till buds stående medel vill Putin uppenbarligen förhindra att Ukraina sliter sig ur Kremls grepp för att istället söka närmare relationer till EU, Nato och USA. Det var Putins hand som ytterst fanns bakom krypskyttarna som mejade ner demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev.
Det är Putins hand som nu vilar på de ryska militärernas avtryckare på Krim, denna halvö i östra Ukraina vilken idag praktiskt taget är ockuperat territorium. Ett solklart brott mot folkrätten och allt civiliserat mellanstatligt uppförande.
Inte för att Putin verkar bryr sig. Han har redan getts formellt tillstånd från sitt marionettparlament i Moskva att sätta in väpnade styrkor varhelst han vill i Ukraina. Det kan stanna vid de östra delarna under förvändning att ”skydda” befolkningens grupper av etniska ryssar.
I värsta fall slukas hela landet, som Ryssland ändå aldrig betraktat som någon legitim självständig nation. Vad har EU och USA att sätta emot? Ord, fördömanden, varningar, diverse eventuella sanktioner.
Men knappast hårt mot hårt i form av kulor och krut. Det är denna vår berättigade motvilja till naket våld som Putin cyniskt utnyttjar för flytta fram Rysslands positioner. Själv betraktar han västvärlden med öppet förakt, som dekadent och svagt.
Ukraina är den allvarligaste konflikten mellan öst och väst sedan Sovjetunionens dagar. Putin har kastat handsken. Om vi inte med realistiska åtgärder kan rädda ukrainarnas frihet denna gång, måste Europa (inklusive Sverige) och USA åtminstone inse att kalla kriget gjort comeback och beslutsamt rusta sig därefter.
Fair play för grisen
Skrivit i Corren 3/3:
Griskött. Där har kandidaterna till vårens Europaparlamentsval något att bita i. Särskilt om de anser att landsbygden mår bättre av sunda överlevnadsvillkor, istället för konstgjord andning via regionalstödens svarta hål av skattebidrag.
Saken gäller att en hel bransch av svenska grisuppfödare nu riskerar att slås ut. Slakterierna anser deras kött för dyrt och vänder sig hellre till utländska producenter.
Billig import gynnar förvisso konsumenterna och konkurrensen bör alltid vara så fri som möjligt. Subventioner, tullar och andra handelshinder leder endast till ekonomiska välståndsförluster i långa loppet. Men en gemensam marknad bör ha likvärdiga regler för att kunna fungera optimalt.
Olikartade politiska regleringar för företagare inom samma näringsgren på samma spelplan utgör en orättvis och snedvridande marknadsstörning. Därför har våra grisbönder all rätt att begära åtgärder från den offentliga maktens sida. Inte i syftet att underblåsa någon slags inkrökt blågul ”köttnationalism”.
Utan för att fair play ska råda inom EU. Att den svenska staten kringgärdat grisuppfödning med strängare lagstiftning än i övriga EU-länder kan ses som progressivt och föredömligt. Men det var väl knappast meningen att Sveriges köttproducenter skulle sänkas ekonomiskt på kuppen.
”Vårt kött kostar ungefär två kronor per kilo mer att föda upp än det som importeras”, förklarar grisbonden Carsten Olsson i Hageby. Han och hans övriga kollegor i Östergötland upplever i dag en hårt pressad verklighet som konsekvens av den ojämlika marknadssituationen (se reportage i Corren 27/2).
Vill vi både ha ett starkt djurskydd och en landsbygd där människor som kan försörja sig? Nog är det en rimlig målsättning, som sannolikt inget parti har någon svårighet hålla med om. I den politiska söndagsskoleretoriken alltså.
Men ska det inte stanna vid fagra pratbubblor krävs hårt arbete i EU för att skapa en gemensam djurskyddsstandard. Grisen ska trivas lika fint över hela Europa. Annars finns det måhända snart varken grisar eller grisbönder i Sverige som har några trivselmöjligheter alls.
Himmel över Södermalm
Bild
På den gamla ”goda” tiden…
Bild
Christian Dahlgrens Blogg 