Ju mera man får lefwa efter egit behag, ju mera är man fri. Näst lifwet kan derföre, ingenting vara menniskjor kärare än friheten.
– Petter Forsskål, Tankar om den borgerliga friheten, 1759.
Om friheten (3)
Svara
Månadsarkiv: februari 2014
Om friheten (2)
Allt är vad det är: frihet är frihet, inte jämlikhet eller rättvisa eller kultur eller mänsklig lycka eller ett gott samvete.
– Isaiah Berlin.
Om friheten (1)
Människans sanna mål – inte det mål som hennes skiftande böjelser föreskriver henne, utan det som det evigt oföränderliga förnuftet föreskriver – är att hennes krafter utvecklas till en helhet, som är utformad på det högsta och mest harmoniska sättet.
Friheten är det första och oundgängliga villkoret för att detta skall ske. Men förutom friheten fordrar utvecklingen av de mänskliga krafterna också något mer, även om det är nära förbundet med detta: en mångfald av situationer och möjligheter.
– Wilhelm von Humboldt, Om gränserna för statens verksamhet, 1792.
Street Car Blues
Edward Hopper, Yonkers, 1916.
Satir ur verkligheten
Skrivit i Corren 2
1/2:
Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.
Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.
Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.
Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.
Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.
Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.
Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.
Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.
De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.
Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.
Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.
Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.
Driver Maria Arnholm måhända med oss?
Blue on Blue
Nicolas de Staël, Mediterranean Landscape, 1953.
Tunnel i Gripenstedts anda
Skrivit i Corren 19/2:
Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.
Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.
Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.
När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.
Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.
Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.
Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.
Krossa gangsterväldet!
Skrivit i Corren 18/2:
Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Ingen trygghet. Inget samhälle värdigt att leva i. Vi tänker oss gärna Sverige som en skyddad oas; lugn, fredlig och säker. Det stämmer till stor del.
I jämförelse med många andra, mindre lyckligt lottade länder kan vår nation framstå som ett mirakel av civiliserat välmående. Den politiska debatten är tämligen sansad, rent av småtrist lunkande, och kretsar överlag kring hur en redan omfattande välfärdsstat ska kunna maximeras ännu mer, organiseras ännu bättre och effektivare.
Primärt fokus är inriktat på att leverera vård, skola, omsorg, sysselsättning. Dessa områden är den svenska politikens hårdvaluta. Ett parti utan trovärdighet i frågor som dessa är chanslöst på väljarmarknaden. Historiskt sett har vi aldrig haft så välvilliga och generösa makthavare vid politikens roder.
De tävlar i att ösa in skatteresurser till välfärdssektorn och är ivriga att försöka parera uppkomna brister med lösningar, mer eller mindre goda förvisso. Samtidigt finns risken att vi invaggas i en slags trygghetsbubbla, där medvetenheten minskar och beredskapen sänks kring rörelser som hotar att urholka de samhällsfundament varpå allt övrigt vilar.
Den organiserade och växande främlingsfientligheten är ett exempel. Människor ställs människor, minoritetsgrupper utmålas som suspekta, misstänkliggörs, blir kollektiva syndabockar och lastas i svepande, illvilliga ordalag för allsköns synder.
Låter vi sådan retorik få fäste och normaliseras, fräts den mellanmänskliga tilliten sönder och förgiftas. Fördomar, rädsla och intolerans träder in; ett annat kyligare, mörkare och hårdare Sverige väntar om vi inte är på vår vakt.
Ett annat exempel är den organiserade brottsligheten, som man också kan spåra en viss allmän naivitet inför. De kriminella nätverken är inte bara ett storstadsfenomen, tydliga tecken finns på att dess tentakler nu sprider sig till andra delar av landet.
Som Linköping och Norrköping, där gängen ser fina expansionsmöjligheter att berika sig och nå maktpositioner genom hot, trakasserier och utpressning. De parasiterar på det lokala näringslivet, tvingar företagare till tyst underkastelse och bygger upp ett ljusskyggt parallellsamhälle med egna regler baserat på våld och fruktan.
Dessa yrkeskriminella ligor är också fenomenala på att utnyttja välfärdsstatens transfereringssystem och förmåner i bedrägliga syften. De uppträder inte sällan arrogant och hånfullt mot rättsvårdande myndigheter, skrämmer vittnen, sätter sig i otillbörlig respekt i domstolssalarna, etc.
Naturligtvis vill de även gärna sätta munkavle på granskade journalister för att inte störas i sin destruktiva verksamhet. Glöm det! Corren och Norrköpings Tidningar har beslutat att gemensamt i en rad reportage exponera ligorna som härjar i Östergötland. Förhoppningsvis kan det bidra till en bred samling mot gangstergängens infiltration.
De representerar en form av kriminalitet som äventyrar och utmanar våra medborgerliga friheter. Utan lag, ordning och tillit kan samhället inte fungera. Därför måste denna fråga prioriteras högre, inte minst på den politiska dagordningen.
När folk skrev brev
Skrivit i Corren 18/2:
”Brev skola aldrig bäras lösa i fickorna. De förlora sin form av bliva skrynkliga”, förklarade publicisten och bokförläggaren J L Saxon. Förr skrev ju man brev, det var en konstart i sig. Skrynklig post tydde på dålig etikett.
Voltaire, filosofen, tänkte inte enbart lärt, stort och vackert. Han skrev så många brev att man kan undra hur tiden räckte till för annan sysselsättning. Postgången gick över hela Europa, inte sällan med skvaller. En julidag 1734 avrundade Voltaire en försändelse med orden: ”Nu måste jag sluta, ty det är det trettionde brevet jag skriver i dag”.
Strindberg var också flitig med breven. Omkring 10 000 finns bevarade, publicerade i 22 tjocka band till eftervärldens fromma. ”Jag är bara anträffbar i mina skrifter, ej personligen”, skriver han 1908 till den tyske författaren René Schickele. Är man så produktiv vid skrivbordet som Strindberg, är det måhända ej konstigt om sällskapslivet får stå tillbaka.
Ronald Reagan hann dock med att bli både Hollywoodstjärna och president i Vita huset, utan att hans karriär som brevskrivare led nämnvärd skada. Reagan verkade närapå leva genom sina brev.
Han skrev med aldrig sinande lust och entusiasm till alla, kända som okända; familj, vänner, kollegor, journalister, höga statsmän, vanliga medborgare. Reagans kvarlämnade brevhögar är lika omfattande som Strindbergs. Ett fascinerande urval kan studeras i boken Reagan: A Life in Letters.
Även i forntidens Egypten växlades brev. I Oxford finns en bit papyrus från en pojke som runt 200-talet före Kristus plitat ner följande rader till sin far: ”Det var just fint av dig att inte ta med mig till stan. Om du inte tar mig med till Alexandria kommer jag inte att skriva ett enda brev till dig eller tala med dig eller ens hälsa på dig… Skicka efter mig, jag ber dig. Gör du inte det ska jag inte äta eller dricka, därmed basta!”.
Vem skriver brev i dag? Det finns ju telefon, e-post, sms, twitter, facebook. De elektroniska kommunikationsformerna har tagit över på bred front. Vi ropar och hejar till varandra dagligen och stundligen genom den sekundsnabba cyberrymden.
En ständig kakafoni av meddelanden som dyker upp, avläses, glöms, försvinner. Strindberg skulle förmodligen älskat vår digitala epoks enorma möjligheter att sprida eldfängda uppfattningar om stort och smått. Fast några tjocka brevbuntar av hans penna skulle vi då förstås inte haft kvar att botanisera i.
Personliga försändelser på papper med mer eller mindre omsorgsfulla formuleringar håller på att bli en sällsynt vara. Vykort får man knappt längre. De adresserade kuvert som anländer till min postbox innehåller nästan uteslutande räkningar. Skrynkliga får de gärna bli.
Utvecklingen kan ingen hejda, brevåldern går mot sin obevekliga död. Inför framtidens invånare riskerar vi därmed att bli anonymare i konturerna, än tidigare århundrandens människor är för oss. Å andra sidan kanske statsapparatens tilltagande övervakningsnit och datalagringsiver löser det problemet.
Nej till statsfeminism!
Skrivit i Corren 17/1:
Ett tips inför EU-valet den 25 maj. Det skadar inte att ha koll på vad Europaparlamentets ledamöter har för sig borta i Bryssel och Strasbourg. De väljare som ogillar överstatliga angrepp på näringsfriheten och äganderätten har exempelvis goda skäl att ställa EU-kandidaterna från S mot väggen i vårens valrörelse.
Deras partigrupp tillhörde den majoritet i Europaparlamentet som i november förra året röstade igenom kravet på att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser senast 2020.
Bland dem som ogenerat tryckte på ja-knappen fanns S-veteranen Marita Ulvskog, som toppar partiets lista till parlamentet. Även om hon aldrig varit näringsfrihetens mest profilerade representant (milt uttryckt), kan man ju undra hur långt denne tidigare EU-motståndare i folkomröstningen 1994 numera tänkt sig att unionens maktbefogenheter ska sträcka sig.
Lyckligtvis avvisade den svenska regeringen kravet. Efter omröstningen deklarerade näringsminister Annie Lööf (C) raskt på twitter: ”Jag vill inte se en lag om kvotering. Jag tror företag mår bra av ägaransvar, frihet och sunt förnuft”. Fint! I motsats till S kan väljarna tryggt lita på borgerligheten i denna fråga, eller hur?
Glöm det. Därför skadar det inte heller att ha koll på de olika partiföreträdarnas ideologiska kompass inför riksdagsvalet den 14 september. Alliansregeringen må ha motsatt sig överstatliga diktat för hur enskilda företag ska styras.
Men inom Alliansen är man inte främmande för att missbruka den nationella statsapparaten i precis samma syfte. Annie Lööf i all ära, fast vad har hon att sätta emot Moderaternas mäktige finansminister Anders Borg?
Både han och finansmarknadsminister Peter Norman (M) hotar nu det svenska näringslivet med statlig tvångskvotering. Även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) lär vara inne på lagstiftningsspåret (SvD 12/2).
Att S-ledaren Stefan Löfven förra veckan gjorde Ulvskog glad och skramlade med vapnet bör väl inte förvåna. ”Om det inte blir ordning på det här, ja då ska vi lagstifta”, sa han till TT 13/2. Men att borgerligheten börjar vika ner sig för den vänsterfeministiska genuspopulismen är lika förbluffande som bedrövligt.
Vilken ”ordning” som råder i fördelningen mellan antalet stolar för män och kvinnor innanför dörrarna i privata styrelserum är ingen sak för staten. Det är (och ska!) vara upp till företagens ägare att bestämma och ta ansvar för.
Grundläggande liberala värden står på spel här. Ett är vaktslåendet om den politiska sfärens gränser, att hålla staten tuktad och värna civilsamhällets friheter. Ett annat är att främst se människor som individer, inte att bunta ihop och förminska dem till något slags ömkansvärt kollektiv.
Kvotering är på flera sätt en kränkning, ovärdigt och kontraproduktivt i bekämpandet av de kvarvarande könsstereotypa fördomar som både kvinnor och män drabbas av.
Jämställdhet är rätten att få vara sig själv; att bli bemött, respekterad och vägd utifrån den egna karaktären och kompetensen. Inte att bli definierad och dömd efter vilket könsorgan man råkar födas med – en attityd som snarare befästs genom den statssocialistiskt färgade feminism som S och M svärmar för. Det är djupt olyckligt.
Christian Dahlgrens Blogg 