Allestädes der måltiden är illa lagad, förefinnes antingen fattigdom eller snålhet eller dumhet; korteligen, familjen är på ena eller andra sättet i hög grad kommen på orätt väg.
– Dr Samuel Johnson.
Laga rätt!
Svara
Månadsarkiv: januari 2014
Förmynderiets tidevarv är över
Skrivit i Corren 8/1:
Superiet i Sverige kring förra sekelskiftet var tveklöst ett stort samhällsproblem. Alltför många tog till flaskan alltför ofta som flykt undan tristess, fattigdom och social misär.
Både från vänster till höger på den politiska skalan blev bekämpandet av missbruket en högprioriterad fråga. Det sågs som nödvändigt för att Sverige skulle klara omvandlingen till en demokratisk, modern industri- och välfärdsnation.
Med auktoritära metoder lyckades man också. Statlig monopolhandel, höga priser, rigida regler för utskänkning på krogen och ett strängt motbokssystem kan man säga mycket om.
Men de hårda bandagen fungerade. Fast sedan ville politiker och myndigheter ogärna släppa på förmynderiet – trots att huvudproblemet var ur vägen, samhället förändrats radikalt till det bättre och människors attityder skiftat.
Det enda som tycks förblivit konstant i utvecklingen verkar vara statliga företrädares djupa skepsis till medborgarnas mognadsgrad i umgänget med alkohol. Ett klassiskt exempel är när motboken äntligen avskaffades 1955 efter att ha levt på övertid på tok för länge. Då befarades att superiet skulle öka lavinartat och att folk inte ens skulle bry sig om att gå till jobbet (nej, domedagsprofetiorna slog som bekant aldrig in).
Ett annat, mer närliggande exempel är när införselkvoterna från EU liberaliserades 2004. Initialt steg konsumtionen och olyckskorparna kraxade ånyo om att eländet stod för dörren.
Men därefter har drickandet tvärtom minskat. 2004 var konsumtionen 10,5 liter (ren alkohol) per invånare från 15 år och äldre. 2012 hade siffran sjunkit till 9,2 liter. Nedgången är lika för bägge könen och främst bland yngre åldersgrupper.
Fast vad hjälper det? Nu är det näthandeln med vin som demoniseras på samma gamla välbeprövade sätt. Utlösande orsak är livsmedelskedjan City Gross, som i somras började erbjuda sina kunder att komplettera internetbeställningar av matkassar med vin från danska nätbolaget Winefinder.
Folkhälsominister Maria Larsson (KD) och Systembolagets vd Magdalena Gerger larmade om hot mot, ja gissa: folkhälsan. Gerger polisanmälde City Gross, men åklagaren fann ingen laglig grund för åtgärd. Ogenerat pompöst har Maria Larssons reaktion istället blivit att snabbutreda om lagen går att ändra.
City Gross och Winefinder viker sig dock inte. ”Om regeringen sätter upp handelshinder för att privatimportera alkohol kommer vi att anmäla Sverige till EU-domstolen”, förklarar Winefinders vd Ole Nielsen (SvD 4/1).
Hela historien är förstås ytterst pinsam för regeringen. Särskilt som folkhälsoargumentet mest är ett fikonlöv för att slå vakt om det lukrativa skatteklirret i kassan från det statliga alkoholmonopolets butiker.
Men dessa har inte tillkommit i syfte att folkhälsoministern ska tjäna grova pengar åt sin regering. Utan för att stävja det utbredda folkliga fylleriet i 1900-talets början. I dag är det emellertid 2014 och Systembolaget har ur det perspektivet ungefär samma existensberättigande som motboken hade 1955.
Öppna Sverige
Skrivit i Corren 7/1:
”De tusen sjöarnas land”, brukar Finland vackert kallas. Men Sverige skulle spefullt kunna kontra med beteckningen ”De många fler tusen sjöarnas land”.
Kolla SMHI:s statistik. Finland har 56 000 sjöar som är större än 1 hektar (100 gånger 100 meter). Och Sverige? Sorry, finländare. Vi har 95 700 stycken. Totalt upptar dessa sjöar närmare tio procent av vår nations areal, eller 40 000 kvadratkilometer. Det är mycket vatten att trivas i, på – eller bara njutas av från stranden.
Apropå det, skulle Sverige även kunna kallas ”De oändliga strändernas land”. Inräknat havskusterna är den sammanlagda strandlinjen 386 000 kilometer lång. Fick någon infallet att inspektera hela den sträckan till fots, vore det en promenad som motsvarar nio och ett halvt varv runt jordklotet. Toppen, inte sant?
Människor har sedan urminnes tider älskat att bosätta sig vid vatten och Sverige kan erbjuda hur mycket utrymme som helst. Tyvärr kompliceras saken genom ett modernt, politiskt beslutat påfund: strandskyddsregler.
Dessa är avsedda att värna natur, miljö och allemansrätten. Nu råder det ingen direkt brist på natur heller i Sverige, endast cirka 7 procent av landet är uppodlat. Så vad är problemet?
Knappast tillgång på stränder eller gröna marker, utan snarare strandskyddsreglerna som i sitt missriktade syfte försvårar människors möjligheter att bo i vattennära lägen.
Det är särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner, vilka i urbaniseringens tidevarv berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstäderna.
För närvarande pågår en översyn av strandskyddet. Rimligast vore dock ett generellt avskaffande, undantaget känslig strandmark som staten uttryckligen finner särskilt skyddsvärd. En reform som i ett slag hade gjort Sverige öppnare och trevligare.
Lyssna på Finn Bengtsson
Skrivit i Corren 3/1:
Att misstänkliggöra skattesänkningar och förorda ökat skatteuttag för att trygga välfärden är populärt bland rödgröna politiker. Denna retorik lär de skruva upp ju närmare valet vi kommer.
Men det finns goda skäl att inte alltför okritiskt svälja agitationen om nödvändigheten av mera pengar. Minst lika viktigt är hur befintliga skatteresurser används.
Förvaltningspolitik brukar annars sällan eller aldrig hamna i debattens fokus, särskilt inte under valrörelser, vilket är märkligt med tanke på dess centrala betydelse för våra offentligt finansierade verksamheter. Varför uppvisar exempelvis skolan, försvaret och polisen så generande brister?
Otillräckliga anslag? Inte givet. Orsaken kan istället vara dålig styrning och ineffektiv organisering. Sjukvården är ett illustrativt område. Landstingens kostnader för bibehållandet av en högkvalitativ vård blir alltmer betungande.
Samtidigt är det svårare att blunda för att medborgarnas rätt till en jämlik vård, oavsett var de bor i Sverige, snart inte går att uppfylla. Bör vi därför höja skatten?
Det är knappast en hållbar lösning, eftersom huvudproblemet är den föråldrade och fragmentiserade landstingsstrukturen. Den leder till kraftigt fördyrad specialistvård, hindrar samordningsvinster, försvårar tillgängligheten (kroniskt usel sedan länge), motverkar nära relationer till den medicinska forskningen, skapar inget innovationsvänligt klimat utan snarare motsatsen, handikappar kompetensförsörjningen, et cetera.
”Patienterna lider skada av denna struktur”, skrev Göran Stiernstedt i Dagens Industri den 9/12. Han sysslade tidigare med sjukvårdsfrågor inom Sveriges kommuner och landsting (SKL), och är idag regeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården.
Det är omöjligt att fortsätta med 21 självständiga landsting, menar Stiernstedt: ”Ett normalstort svenskt landsting har inte tillräcklig stor kritisk massa och ekonomi för att klara investeringar i framtiden”.
Socialminister Göran Hägglund (KD) har samma uppfattning. ”Det är övermäktigt för landstingen att själva klara de utmaningar som sjukvården står för”, sa han i Dagens Medicin den 20/11. Hägglund hade då precis besökt Norge där man 2002 lät staten ta över ansvaret och utvärderingarna av den reformen är undantagslöst positiva.
Läkaren och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping är inne på ett liknande spår. Tillsammans med tre andra moderata riksdagskollegor skrev han i onsdags en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet och föreslog bland annat att staten redan nu tar över universitetssjukhusen.
De fyra moderaterna såg gärna ett blocköverskridande samarbete i syfte att nå en rationellare och modernare sjukvårdsorganisation i Sverige. Den inviten borde kloka socialdemokrater nappa på.
Med genial svensk tonträff
Skrivit i Corren 2/1:
”Jazzmusik ligger mig varmast om hjärtat. Men det är ingen skillnad egentligen mellan de olika idiomen. Jag skriver bara så bra musik som jag kan och som jag själv gillar.”
Mannen bakom orden: Georg Riedel, intervjuad av nyhetsbyrån TT under julhelgen. Nästa vecka, den 8 januari, fyller denne suveräne jazzkatt och flitigt mångsidige kompositör 80 år. Det är nog ingen människa i vårt avlånga land som är obekant med Riedels tongångar.
Med sin känsligt briljanta kontrabas gav han extra lyster åt Jan Johanssons klassiker Jazz på svenska från 1963. Ett banbrytande album, som mästerligt gifte ihop folkmusiken från ett svunnet torpar-Sverige med den hippa amerikanska jazzen, och fångade det nordiska vemodet på kornet. Det är svensk jazzhistorias största skivsuccé. Till dags dato har plattan sålts i omkring en halv miljon exemplar.
Georg Riedel har även jobbat med legendarer som Lars Gullin, Arne Domnerus, Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk… tja, det är nog lättare att räkna upp dem på folkhemsscenen som han inte har haft ihop det med. Antalet kompositioner signerade Riedel finns det dock bokförd statistik på – siffran närmar sig 1400 stycken!
Förutom jazz har han gjort musik till operor, baletter, kyrkospel och tonsatt diktare som Tomas Tranströmer, Karin Boye och Gunnar Ekelöf. Vi känner honom också som målare av det musikaliska vardagsrum som flera generationer av svenska barnkullar har växt upp i.
Vem tror ni exempelvis har skrivit signaturmelodin till Alfons Åberg? För att inte tala om de berömda tonsättningarna av Astrid Lindgrens sånger, som Idas sommarvisa. Riedel är förresten still going strong på den fronten och har gjort musiken till filmen Emil och Ida i Lönneberga (tecknad av Per Åhlin) vilken nyligen hade premiär på biograferna.
Fanns en officiell kulturkanon av kompositörer med typiskt svenskt gehör skulle Georg Riedel garanterat höra dit. Men denne man, vars verk blivit en lika älskad som odödlig del av vår blågula folksjäl, har faktiskt helt andra rötter.
Närmare bestämt i orten Karlovy Vary, en gång tillhörande den mångkulturella habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Med första världskrigets utgång blev staden del av den nya nationen Tjeckoslovakien.
Där, nära tyska gränsen, föddes Georg Riedel av judiska föräldrar 1934. Fyra år senare fick nazisterna Tjeckoslovakien som rov efter den skändliga stormaktskonferensen i München.
Riedel hade dock turen att slippa hamna i Hitlers klor, som flyktingar kom hans familj till Stockholm strax innan den nazistiska krigsmaskinen rullade igång och Europa sattes i brand.
Onekligen är väl detta något att tänka på för alla rasister, främlingsfientliga sverigedemokrater och andra inkrökta vulgärnationalister som påstår sig värna den äktsvenska kultursfären.
Ty uppenbarligen ska det vara en tjeckisk jude med utpräglad kosmopolitisk bakgrund för att kunna få till den perfekta svenska tonträffen.
Träliga trälar
Skrivit i Corren 2/1:
Med en rysning av obehag såg jag boken på kulturredaktionens bord. Ett nytryck av Sven Wernströms Trälarna i en tjock samlingsvolym. Denna träigt, plakatproggiga barnboksserie i åtta delar utkom åren 1973-81 och jag minns genomslaget som massivt.
De som arbetade med barnkultur under denna vänstervrida epok tyckte förmodligen att Wernströms historiska klasskampsepos var det bästa som fanns att sätta i händerna på oss ungar. Och läste man inte böckerna, dök Wernströms eländesträlar upp i form av radioteater eller animerad film på TV.
Vi själva var dock inte överdrivet roande. Barn är trots allt inte hur korkade som helst. Den till unglitteratur illa maskerade VPK-propagandan var inte bara fyrkantig och tråkig. Tendensen av politisk indoktrinering var så övertydlig och uppenbar att man ganska snabbt fattade att det osade något skumt kring alltihop.
Nej, det hjälpte inte ens att Wernströms förlagt handlingen till Östergötland och Norrköping. Små ivriga samhällsomstörtare i proletariatets tjänst blev heller ingen i min kamratkrets. Vi föredrog den ärliga, förutsättningslösa värmen hos Beppe Wolgers.
Att Sven Wernström ändå belönades med Expressens barnlitteraturpris Heffaklumpen för Trälarna säger en hel del om 70-talets tidsanda.
Häromåret hörde jag Wernström intervjuas i P1-programmet Biblioteket (finns fortfarande tillgängligt på SR:s hemsida). Den gamle marxistkolportören förklarade där att han nödvändigtvis inte gillade barn, att han enbart skrivit sina böcker i syfte att tjäna pengar och ”reta borgarna”.
Jag kan inte påstå att jag blev direkt överraskad. Men visst är det intresserat att den falska vänskap som vi ungar redan då intuitivt kände från Sven Wernströms sida, gick större delen av vuxenvärldens kulturpedagogiska etablissemang förbi.
Reagan talar ut om homosexualitet
Bild
Känslan av Linköping
Albert Marquet, Journee grise a Davos, 1936.
Svenska jobb åt svenskarna?
Skrivit i Corren 30/12:
Snart ringer klockan in valåret 2014. Det är ingen högoddsare att frågor som rör invandrare, flyktingpolitik och integration kommer att spela en betydande roll i kampen om regeringsmakten.
Illa vore om SD:s främlingsfientliga demagogi tillåts sätta agendan. Tyvärr har S och LO redan gjort en anpassningsrörelse i protektionistisk riktning.
”Svenska jobb åt svenskarna” är den föga maskerade signal som Löfven & Co sänder ut när man talar om nödvändigheten av att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring och att riva upp Lex Laval-domen (vilken begränsar fackets makt att diktera löner och avtalsvillkor för utländska arbetare). Denna oblyga arbetsmarknadsnationalism är mycket olycklig.
SD riskerar att få ett problemformuleringsföreträde i debatten, en felaktig bild skapas av att antalet jobb är statiskt och att öppnare gränser hotar svenska medborgarens egna möjligheter till försörjning.
Som Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson nyligen uttryckte det i Dagens Industri: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben.”
Det är en fördummande retorik som svär mot hur en modern, dynamisk ekonomi fungerar. Drygt 60 000 människor har kommit hit sedan Alliansregeringen lättade på restriktionerna för arbetskraftsinvandring 2008. Många är högutbildade i specialistyrken som svenska företag behövt för att kunna expandera och klara fortsatt konkurrens på marknaden.
Arbetskraftsinvandrarna har bidragit till att göra vårt land rikare och mera välmående, inte tvärtom. Ställ Jan Larssons populistiska villfarelser mot förre Volvochefen Leif Johanssons uttalande i Svenskt Näringslivs skrift Feltolkad folkopinion som publicerades tidigare i år: ”Vi har en fullständigt absurd debatt kring invandring i Europa… Största hotet mot Sverige är bristen på folk som kan driva välståndsutvecklingen framåt genom kvalificerad forskning och utveckling. Och så har vi en debatt som handlar om motsatsen.”
En annan sak är sysselsättningen bland flyktingar som fått asyl i Sverige. Dessa har svårare att få jobb och tvingats inte sällan till långvarigt bidragsberoende. Vems är felet? Deras eget?
Nationalekonomen Andreas Bergh har i en färsk rapport undersökt arbetsmarknadssituationen för utlandsfödda i OECD-området. Hans slutsats är att länder med starka kollektivavtal (som Sverige) har större segregation än andra. Kollektivavtalen ger nämligen facket möjlighet att hindra utlandsfödda från att snabbt komma in på arbetsmarknaden, exempelvis genom lägre löner och enklare jobb.
Detta tvättäkta, hemlagade svenska strukturfel göder ett demoraliserande utanförskap vars nota skjuts över till skattebetalarna, något som sedan SD:s kostymfascister kan exploatera för sprida hat och misstroende mot alla som inte är ”originalsvenskar”.
Anser S och LO att det är ett pris värt att betala för dagens kollektivavtalssmodell? Tycker Alliansen det? Berätta gärna!
Christian Dahlgrens Blogg 