Folkhälsofascismen hotar integriteten

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Det är farligt att röka. Ingen borde göra det. Tobak är dåligt. Alla vet det. Ingen kan rimligen skylla på att information saknas. Vi är mer hälsomedvetna än någonsin tidigare.

I det offentliga rummet är det en bedrift om man lyckas undgå tips, råd och rekommendationer för en sundare livsstil. TV och tidningar svämmar över att sådana inslag och artiklar. Den som inte regelbundet motionerar (eller åtminstone påstår sig göra det) betraktas närmast som suspekt numera.

Vi lever längre, äter bättre och dricker mindre alkohol än förr. Antalet rökare minskar också stadigt. Vissa som har svårt att bryta med nikotindemonen går över till snus, vilket inte är oskadligt men ofantligt mycket bättre än cigarretter.

Men denna positiva utveckling har en mindre trevlig baksida: den tilltagande moraliserande klappjakten på avvikare från normen, den krympande acceptansen mot människor som vägrar inruta sig och följa strömmen. Utan som tar hälsoriskerna det innebär att exempelvis äta fet mat, njuta av tobak eller högaktningsfullt struntar i att plåga sig på gymmet.

Eftersom de helt enkelt uppfattar det som en dimension av det goda livet. Sitt eget goda liv. Även om det kanske blir något kortare än andras. Trots allt, det är ju ändå omöjligt att leva i evighet.

Med lite ömsesidig tolerans och respekt borde det väl inte vara så mycket att snacka om. Men icke. Tendensen går åt motsatt håll i försöken att piska människor in i fållan. Statens skatteförsörjda folkhälsobyråkrater har, på fullt allvar, förslagit förbud mot att röka utomhus.

Många landsting kräver att deras anställda inte ska röka under arbetsdagen. I Blekinge, Kronoberg och Jämtland har landstingen även förbjudit personalen från att snusa. Det räcker alltså inte med att sköta sitt jobb och göra det bra. Arbetsgivaren tar sig även rätten att diktera den privata livsföringen.

Vad är nästa steg? Att de anställa inte får vara överviktiga och att de måste äta ordentligt med grönsaker i personalmatsalen?

llustrativt för hur vi beträtt det sluttande planet ner till hälsofascismens auktoritära träsk är fastighetsföretaget Lundbergs. I deras 7500 lägenheter i Sverige, varav knappt 180 i Linköping, måste nya hyresgäster förbinda sig att varken röka i bostaden eller utanför. Vid överträdelser kan det bli fråga om vräkning. Inte ens inom hemmets fyra väggar ska någon gå fri.

Utvecklingen är ett hot den personligen integriteten. Ty vad som blottas här är hur samhället vill annektera medborgarnas självbestämmande över sina kroppar.

”Det är modiga människor som blossar vidare. Att fortfarande våga röka under sådana omständigheter bör ses som en gerillahandling mot moralismen”, skrev psykiatern David Eberhard häromåret i Aftonbladet. Upp till kamp! Den frihetsinskränkande pekpinnefanatismen gör inte vårt land sundare, tvärtom.

EU ut ur köket!

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

”Vi måste föra ut att väldigt många köksbordsfrågor avgörs på europeisk nivå. Väljarnas röst gör skillnad”, sa Centerpartiets Annie Lööf nyligen i SvD. Hon och andra svenska politiker är bekymrade över att vårens Europaparlamentsval åter blir en avslagen affär.

Låt oss därför hoppas att Annie Lööf verkligen lyckas föra ut väldigt många pedagogiska exempel på EU:s förkärlek till köksbordsfrågor. Och detta olyckliga faktum sätter eld i baken på mindre engagerade väljare. Ty är det någonstans som EU inte ska vara, så är det i människors kök.

Kandidater på partiernas EU-listor vars politik innebär fortsatt (eller mer) överstatlig vardaglig interventionism från Bryssels sida bör man akta sig noga för. Däremot behövs fler stridbara representanter i Europaparlamentet som istället fokuserar på vaktslåendet om unionens kärnvärden.

Ett av dessa fundament i EU-bygget är nämligen under hot: den fria rörligheten. Oroande rop på begränsningar har hörts från flera EU-länders regeringar, främst Tysklands och Storbritanniens. De vädrar, liksom en gång Göran Persson, farhågor om ”social turism”. Alltså att människor från EU-staterna i öster flyttar västerut i syfte att kalasa på bidragssystemen.

Göran Persson varnade för en sådan utveckling inför EU-utvidgningen 2004. Men någon socialbidragsinvasion kom aldrig. Den finns inte nu heller. Snacket baserar sig på anekdotiska bevis och fördomar, och kan ses som ett utslag av det hårdnande främlingsfientliga klimat som drabbat Europa i finans- och eurokrisens spår.

Ska EU upp ur det ekonomiska diket krävs snarare uppmuntran till mer fri rörlighet, inte mindre. De som flyttar inom unionen är till förkrossande del yngre, välutbildade personer som jobbar och skapar välstånd.
Det är inte dem vi ska porta. Det är EU:s protektionister och köksbordsbyråkrater.

Arvet efter Mona

Skrivit i Corren Corren.16/1:

Mona Sahlin fick oförtjänt mycket dum kritik under sin politiska karriär. Inte minst från borgerligt håll. Egentligen har S och Sverige aldrig kommit så nära en egen Tony Blair.

Men en sak ska hon ha en berättigad skopa ovett för: etablerandet av den politiska ”time-outen”.

Det var i samband med tobleroneaffären 1995 som hon med ett lån från idrottsvärlden etablerade avarten hos ledande politiker att ”pausa” när av det av olika anledningar bränner till. En dimmigt feg och oklar zon mellan att ta ansvar och ändå inte.

Ett aktuellt exempel är riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani (C). Hon blev i november misstänkt för ekonomiskt bedrägeri och har tagit time-out sedan dess. Riksdagsarvodet har hon behållit.

Så här kan det inte fortsätta. Lika lite som att bara vara en smula gravid, kan man både axla förtroendeuppdrag och undvika att göra det. Särskilt om man fortsätter att plocka pengar från skattebetalarna för arbete i väljarnas tjänst som aldrig utförs.

Kan inte partierna själva sätta stopp för ofoget, bör väljarna se till att kicka ut dessa time-out-politiker. För gott.

Försvaret är Alliansens Akilleshäl

Skrivit i Corren 15/1:Corren.

Det var nästan svårt att inte tycka synd om försvarsminister Karin Enström när hon i går intervjuades i P1 Morgon. Plikttroget som en Sven Dufva kämpade hon mot frågorna om den massiva kritiken gällande försvarspolitiken och vägrade släppa en enda tvekande tanke över bron.

Envist framhärdade Enström med budskapet att försvaret nu är ”väldigt mycket bättre” och att det stora förändringsarbetet löper utmärkt. Slutintrycket var dock att hon mest liknade en svensk variant av Bagdad-Bob.

Om det är priset en moderat försvarsminister måste betala i lojalitet till regeringens chefande radarpar Reinfeldt och Borg, är det sannerligen inte konstigt att Alliansens inledande ansvarige på taburetten, Mikael Odenberg, kastade in handduken redan 2007. I protest mot att låta sig reduceras till en kameral ordonnans åt Anders Borg vägrade han administrera ett fortsatt förfall inom försvarsmakten.

”Det är så uppenbart att jag haft rätt så det är pinsamt”, sade Odenberg i Dagens Industri – en intervju som händelsevis publicerades samma dag som hans efterträdare försökte hålla färgen i radion. Kontrasten kunde inte bli skarpare. Medan Enström framställde läget som gott och hoppgivande, var Odenberg skoningslöst öppenhjärtig.

M har lämnat walkover i försvarsfrågan, bara skjutit problemen framför sig och därtill varit totalt passiva om nödvändigheten av att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Odenberg spådde att M riskerar att förlora valet på kuppen.

Han kan få rätt, även om väljarna traditionellt inte rankat försvarsfrågor särskilt högt. Nedrustningspolitiken har pågått under lång tid och i bred partipolitisk enighet, utan att något opinionstryck funnits som kunnat korrigera kursen.

Men med debatten kring ÖB:s avslöjande om militärens genanta kraftlöshet (en-veckas-försvaret), det auktoritära Rysslands upprustning och provokativa attackövningar mot vårt territorium, har pendeln börjat svänga.

Hanteringen av försvaret väcker oro och tenderar att slå mot väljarnas förtroende för Moderaternas duglighet att styra landet. En regerings främsta prioritet är trots allt att skydda sitt lands invånare mot inre och yttre hot. Att trygga medborgarnas grundläggande säkerhet är statsbildningens raison d’être och fundamentet varpå hela den politiska sfärens legitimitet i sista hand vilar.

Symptomatiskt är att övriga Allianspartier distanserar allt tydligare från Moderaterna. På årets Folk- och försvarskonferens i Sälen citerade KD-ledaren Göran Hägglund till och med Mao Zedongs klassiska maxim: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”. Snacka om underbetyg!

Socialdemokraterna skär förstås pipor i vassen. Men Stefan Löfvens trovärdighet som försvarets räddare undergrävs ohjälpligen av att hans främsta tilltänkta regeringspartner är det pacifistiskt svärmande Miljöpartiet, eventuellt även med det postkommunistiska Vänsterpartiet ombord.

Om Löfven menar allvar med att uppryckningen av försvaret kräver nationell samling (och det gör det onekligen), borde snarare en blocköverskridande regering övervägas nästa mandatperiod.

Judehat hotar alla

Corren.Skrivit i Corren 13/1:

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Det säger en svensk judisk man i 50-årsåldern, hans röst återfinns i en nyligen publicerad rapport om europeiska judars upplevelser och erfarenheter av antisemitism.

Det är EU:s organ för grundläggande rättigheter som står bakom undersökningen, vilken omfattar över 5800 judar från åtta länder inom unionen, däribland drygt 800 boende i vårt eget land.

Åtta av tio svenska judar anser att antisemitismen förvärrats de senaste fem åren. Varannan svensk jude undviker att använda religiösa symboler, exempelvis kippa eller Davidsstjärnan, som identifierar dem som judar.

En förkrossande majoritet (75 procent) av svenska judar som utsatts för antisemitiska trakasserier har aldrig anmält det. Vanligaste orsaken är att man inte finner det meningsfullt att kontakta polisen.

Siffrorna från övriga nationer (som Frankrike, Tyskland, Ungern) varierar. Men sammanställningen pekar entydigt i en mycket oroande riktning: antisemitiska attityder och föreställningar tilltar, den judiska minoriteten mitt i bland oss känner sig alltmera trängd.

Vilken tidsepoks stämningar påminner det oss om? När samma illasinnade fördomar frodas som kulminerade i nazisternas klappjakt och historiens värsta massmord, finns inga ursäkter till likgiltighet, ignorans eller bagatellisering.

Kom ihåg lärdomen: det börjar med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Det är ett faktum att judehat ofta följs av fientlighet mot romer, muslimer och andra påstådda avvikare. Så fungerar intoleransen. Den stannar inte vid en grupp, utan förgiftar till slut hela samhället och fräter sönder demokratin.

Om inte judar kan känna sig trygga här, kan egentligen ingen göra det. Nästa gång är det du och jag som riskerar att falla offer.

Vem kan motbevisa Ronald Reagan?

Skrivit i Corren 13/1:Corren.

Vid årsskiftet avskaffades Statens folkhälsoinstitut. Bara för att genast återuppstå i skepnad av Folkhälsomyndigheten efter sammanslagning med Smittskyddsinstitutet. Det hela illustrerar Ronald Reagans klassiska tes: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Fallet är också ett typiskt exempel på Alliansens misslyckade upprensning i byråkratfloran.

När S fortfarande styrde landet gisslade borgerligheten regeringens förvaltningspolitik. Med rätta kritiserades åsiktsproducerande myndigheter som Glesbygdsverket. I Alliansens budgetförslag 2005/2006 lanserades ett ”besparingsprogram för den statliga byråkratin”. Vällustigt gjordes ett nummer av det bisarra faktum att ingen riktigt visste hur många myndigheter som fanns.

Efter maktskiftet fick Statskontoret uppdraget att räkna. Resultatet kom 2007. Då hade Sverige 478 myndigheter. 2013 var antalet nere i 372. Minskningen är dock mest trick med rök och speglar. Glesbygdsverket försvann 2009, men precis som med Folkhälsoinstitutet har verksamheten endast antagit nya former. Organisationsförändringarna har inte gett några rationaliseringsvinster.

Antalet anställda har inte minskat. Personalkostnaderna har tvärtom ökat i fasta priser från 104,8 miljarder år 2006, till 110 miljarder 2011. Kostnaderna för lokalerna (näst efter personalen den drygaste myndighetsutgiften) uppvisar en liknande utveckling. Och alltsammans betalas förstås via skattsedeln av privatpersoner och företagare inom den närande sektorn.

Förklaringen till Alliansen svek är sannolikt ett symptom av den famösa S-sjukan; i regeringsställning tenderar politiker att identifiera sig med staten och ser myndigheterna som sina egna maktinstrument.

Nu är det istället S som intar det friska oppositionsperspektivet. ”Redan den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller visste att varje skattekrona som inte används effektivt är en stöld från folket”, skrev partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson i Expressen den 29 maj förra året. Hon förklarade då att S skulle inleda en översyn av den slappa förvaltningspolitiken i syfte att tvinga myndigheterna att arbeta bättre, smartare och produktivare.

I torsdags hävdade Magdalena Andersson i SVT:s Rapport att S nått slutsatsen att resurser för uppåt 10 miljarder kronor kan frigöras, bland annat genom nedskärningar av myndigheternas personal.

Moderaternas Anna Kinberg Batra, ordförande i riksdagens finansutskott, replikerade surt: ”Tio miljarder är väldigt mycket pengar. Det kan få konsekvenser för tusentals, kanske tiotusentals anställa och leda till att myndigheter till exempel måste läggas ner.”

Ja, var inte det just vad Alliansen utlovat? M låter snarare som gårdagens S och dagens S låter som M tidigare. Men huvudsaken för skattebetalarna är att något av dessa partier förmår att i praktisk handling motbevisa Ronald Reagan. Hittills är det dött lopp.

Lekstugan SJ?

Skrivit i Corren 9/1:Corren.

Suck, dags igen! Mängder av förseningar och inställda avgångar har drabbat tågtrafiken, sedan ett godståg spårat ur i Stockholm natten till tisdagen. Olyckans orsak är ännu oklar, misstanken lutar åt risigt underhåll.

I så fall knappast förvånande. Skötseln av spåren är ju något som lämnat en del övrigt att önska. 2010 konstaterade Riksrevisionen att Trafikverkets analys av de långsiktiga underhållsbehoven varit ofullständig och att regeringens styrning präglats av passivitet.

”Järnvägen har varit en lekstuga för okunniga politiker i 25 år”, dundrar SJ:s förre styrelseordförande Ulf Adelsohn i SvD (8/1). Eländet skulle alltså börjat med bolagiseringen av SJ i slutet av 80-talet, som Ingvar Carlssons S-regering ansvarade för.

Det är vanligt att skylla problemen på avreglering och marknadsanpassning. Glöm dock att det var frid och fröjd när SJ var ett statligt ämbetsverk. Ända sedan tidigt 50-tal plågades SJ av tilltagande ekonomiska bekymmer, olönsamma banor, dåliga avtal och överbyråkratisering.

SJ var utskällt för omfattande förseningar redan under Thorbjörn Fälldins tid som statsminister. Men efter bolagiseringen 1988 har tågtrafikens tillväxt ökat kraftigt, det har skett påfallande förbättringar i bland annat produktivitet och säkerhet, tågen har blivit konkurrenskraftigare och kostnaderna minskats.

Detta enligt den statliga utredningen En enkel till framtiden? från november 2013. På minussidan anförs brister i punktligheten och inom viss upphandling samt ”(på senare år) försämrad reshastighet, liksom en del oroande tendenser i olycksstatistiken”. Nog så allvarligt.

Regeringen har goda skäl att kräva uppryckning av SJ och Trafikverket. Men ”lekstuga?” Överlag förtjänar ändå avregleringen mer ros än ris. Trots allt var hela verksamheten på väg mot urspårning innan Ingvar Carlsson slog klubban i bordet.