Månadsarkiv: november 2013

Friggeboden i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

En glad nyhet! Nästa år kommer frihetsgraden i Sverige att öka med fem kvadratmeter. Det är regeringen som vill ge oss möjlighet att bygga större friggebodar utan tillstånd från myndigheterna.

Igen, faktiskt. 2008 vidgades friggebodens maximala yta från 10 kvadratmeter till 15. Och snart kan vi alltså se fram mot ytterligare utrymme.

Motiveringen från bostadsminister Stefan Attefall (KD) är härligt rakt på sak: ”Det gör livet enklare för vanliga människor. Varje ny kvadratmeter är viktig, men kan man komma upp emot 20 kvadratmeter vore det fantastiskt trevligt” (SR 17/11). Kan det sägas bättre?

Få politiska reformer har varit lika populära i folkdjupet som friggeboden, uppkallad efter Attefalls föregångare Birgit Friggebo (FP). Det var något av Folkpartiets stoltaste stund när hon i slutet av 70-talet drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna.

Nog för att den offentliga apparaten fortfarande kan upplevas kvävande och trög, men minns att det varit mycket värre. För dryga 30 år sedan var det som en tung, blöt yllefilt av statsförmynderi och byråkratiska detaljregleringar vilade över hela samhällsfältet.

”Allstatligheten” (för att låna ett träffande uttryck av den gamle frisinnade FP-profilen Waldemar Svensson) präglade ännu 70-talets Sverige. Inom den politiska sfären fanns en stark tro på det rättfärdiga i ingenjörsmässig styrning, kontroll och intervention på de flesta områden i tillvaron.

Friggeboden blev ett symboliskt trendbrott. När reformen trädde i kraft 1980 fick plötsligt vem som helst, med ett minimum av restriktioner, snickra ihop ett litet kompletterande hus på den egna tomten. Det uppfattades allmänt som väldigt radikalt.

Knappast konstigt. Tidigare hade svenskarna till och med avkrävts myndighetstillstånd för att bygga en vanlig lekstuga! Men det var på håret att det inte blivit något alls. Misstron mot friggeboden var utbredd i remissrundan som föregick regeringsbeslutet. Enskilda svenskar ansågs helt enkelt inte mogna att axla ansvaret.

Enligt etnologen Eva Londos, som studerat invändningarna i remissvaren, uttryckte såväl arkitekter som naturvårdare ”farhågor för en enorm förfulning av bebyggelsen och landskapet genom förmodade plåt- och plywoodskjul”.

Birgit Friggebo höll lyckligtvis fast vid den liberala kursen och fick rikdagen med på noterna. Succén infann sig direkt. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, sa Friggebo senare.

Hur många friggebodar som smällts upp land och rike runt sedan 1980 vet ingen säkert. Men uppskattningsvis finns det i dag långt över en halv miljon stycken. Heder åt Stefan Attefall som för Friggebos liberala frihetsarv vidare.

Sätter han också tänderna i hyresregleringen som skapat den svåra bostadsbristen i Sveriges tillväxtregioner vore det ännu trevligare. Fast han kanske tänker sig att större friggebodar kan lätta på trycket och skapa en ny hyresmarknad åt de bostadssökande?

Landsmöte med klyddets mästare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

”Klyddarpartiet”. Så karaktäriserades Folkpartiet av Sydsvenskans  Per T Ohlsson tidigare i år (11/8). ”Klydda” är ett skånskt begrepp för att klåfingrigt röra till saker, att göra något mer komplicerat än det egentligen är.

”Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det”. Ohlsson anförde en rad generande historiska exempel, som att FP var förtjusta i LO:s löntagarfonder när det begav sig.

Jan Björklunds nyfrälsta iver att ikläda sig rollen som riskkapitalbolagens drakdödare i välfärden får väl sägas bekräfta Per T Ohlssons tes. Sverige behöver riskkapitalbolagen som aktörer i den nödvändiga förnyelsen av välfärdssektorn.

Men det populistiska FP-klyddandet riskerar att lägga en allvarlig hämsko på utvecklingen. Lite självkritisk insikt hos FP-ombuden som nu samlats på landsmöte i Västerås vore på sin plats.

Ty det är inte första gången deras parti ställt till med betydande bekymmer. Två av våra mest oroande strukturproblem, inom arbets- och bostadsmarknaden, är till icke ringa grad ursprungsmärkta med blåklintssymbolen.

I onsdags presenterade Boverket en rapport som förklarade att hyresregleringen är bostadsbristens huvudorsak (något som i decennier påpekats av nationalekonomer som Assar Lindbeck).

Konstlat låga hyror gör att det befintliga bostadsbeståndet inte används effektivt och att blir det olönsamt att bygga nytt. Boverket förordar därför en mjukare övergång till marknadsbaserade hyror. Sådana kunde vi redan haft. S-regeringen på 60-talet hade en färdig proposition i ämnet.

Men FP, som i grunden var ense med S, såg tillfället att vinna kortsiktiga opinionspoäng och blev lika plötsligt motståndare till marknadshyror som Björklund blivit till riskkapitalbolagen.

Klyddet väckte helig vrede hos S, som släppte förslaget. Ingen regering har därefter vågat andas om marknadshyror. Dagens FP vill på sig höjd modifiera den destruktiva regleringen en smula.

Däremot ska Björklunds FP ha beröm för att partiet avser att högprofilera sig i frågan om en bättre fungerande arbetsmarknad (avskaffa Las, lägre ingångslöner, etc). Det är ett glädjebesked för de grupper som har svårast att få jobb på grund av de stelbenta reglerna: ungdomar, lågutbildade, invandrare.

Men det var FP som drev fram Las-eländet. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fack och arbetsgivare uteslöt statlig intervention, en förhandlingsmodell som framgångsrikt praktiserades fram till 70-talets början.

FP hade sedan 50-talet hetsat om statliga arbetsmarknadslagar, LO och S höll bestämt emot. 1974 vek man sig tyvärr, av rädsla för att i det då radikaliserade samhällsklimatet bli omkörda av FP från vänster.

Fast vad kan de numera omvända liberala Las-syndarna åstadkomma bortom retoriken? För att genomgripande reformer på arbets- och bostadsmarknaden ska bli politiskt möjliga i närtid (och det brådskar verkligen), krävs realistiskt sett en blocköverskridande uppgörelse mellan tungviktarna M och S.

Istället för att trianguleringsmässigt lurpassa på varandra och borde kunna de ta ansvar för Sveriges bästa. Klyddet kan vi vara utan.

Åke Hodell – maktens gisslare

Publicerad den av
Svara

SkrivitCorren. i Corren 14/11:

”Jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill, jag vill, jag vill…” Första gången jag stötte på Åke Hodells ljud- och bilddikt General Bussig från 1964 både skrattade jag högt och blev djupt fascinerad, även som den varma försvarsvän jag är.

Det gick bara inte att värja sig mot hur Hodell gisslade soldatkulturen, gjorde löje av dess indoktrinerande konformism och fyrkantiga kommandospråk.

Demokratiska samhällen behöver intelligenta narrar som väcker oss till eftertanke och med lyhörd känslighet håller vakt vid gränserna där humanismens värden riskerar att överträdas.

Hotet från de små stegens tyranni bör aldrig underskattas, hur goda skäl än statsapparatens och våldsmonopolets herrar må anföra för frihetsinskränkande åtgärder. Som FRA-lagen exempelvis.

Åke Hodell (1919-2000) var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk konstnär, anarkist och pacifist.

Likt en rödglödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa mening gjorde Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Flygvapenmuseet i Linköping har precis öppnat en förträfflig utställning om honom. Upplev den!

Spola inte bort vattenkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:Corren.

I Sverige kommer 90 procent av elproduktionen från kärnkraft och vattenkraft. Effektivt, leveranssäkert, ekonomiskt konkurrensmässigt och detta till priset av i stort sett inga klimatfarliga koldioxidutsläpp alls. Fantastiskt, va?

Tacka tidigare generationers kloka beslutsfattare för det. I början av 1900-talet inleddes en storsatsning på vattenkraftsbyggen för att tillgodose vårt framgångsrika näringslivs behov av bra och billig energi.

Några decennier senare kompletterades basen i elförsörjningen med det svenska kärnkraftsprogrammet, bland annat för att bryta beroendet av importerad olja och kol. Sverige, som varit ett pionjärland inom vattenkraft, blev nu också en världsledande nation på den fredliga atomteknologins område.

Stolta och nöjda? Icke. Plötsligt slogs den politiska enigheten om utvecklingen av vårt goda energisystem sönder under 70-talet. Främst Centern, då största borgerliga parti, drabbades av en närmast religiöst färgad mani om kärnkraftens absoluta förkastlighet, en växande opinion inom Socialdemokraterna likaså.

Följderna är bittert kända: regeringskris, partipolitisk grälsjuka, en snurrig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, ständigt motstridiga besked och en lång period av osäkerhet kring kärnkraftens framtid som Sverige lider av än i denna dag. Som sur grädde på det politiska moset riskerar nu även vattenkraften att äventyras.

Bakgrunden är ett EU-direktiv från Bryssel som det C-styrda Miljödepartementet låtit underkasta sig. EU kräver striktare regler för vattenkraftens ekologiska påverkan, det handlar om utökat skydd för växt- och djurliv. Det kan låta utmärkt.

Men i Miljödepartementets så kallade Vattenverksamhetsutredning föreslås så radikalt långtgående åtgärder att hela branschen hamnar i gungning. Gamla tillstånd och miljödomar ska rivas upp.

I princip samtliga Sveriges över 3700 vattenkraftverk och dammar, stora som små, måste fullständigt prövas på nytt mot miljöbalkens och EU-rättens lagstiftning. Och då utifrån en retroaktiv konsekvensanalys av befintliga kraftverks inverkan på en jungfrulig miljö som inte existerat på kanske 100 år!

Det blir en byråkratisk och juridisk apparat utan dess motstycke att tröska igenom. Hur stora måste kraftanläggningarnas ombyggnader bli för att nya tillstånd ska ges? Till vilka belopp?

Utredningen, som miljöminister Lena Ek är ansvarig för, saknar bisarrt nog en helhetssyn gällande den totala samhälls- och miljönyttan av kalaset. Exempelvis hänsyn till klimatmålen, vattenkraftens lönsamhet, elpriset, påfrestningarna för näringsliv och statsbudget, etc.

Från kraftbolagens sida befarar man att en elproduktion motsvarade upp till två svenska kärnkraftsreaktorer kommer att slås ut, om det revolutionära förslaget görs till verklighet.

Den biologiska mångfalden ska värnas. Men det måste ju ske på ett smart och rimligt sätt som inte drar proppen ur kraftverksdammarna och släcker ljuset i Sverige. Det räcker med farsen kring kärnkraften. Återställ förnuftet.

Europas baneman

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

I går sände jag en sur tanke till sir Edward Grey. Det var ju 95-årsdagen av vapenstilleståndet den 11 november 1918, när kanonerna äntligen tystnade efter fyra års exempellös masslakt på Europas slagfält. Miljoner människoliv hade förspillts, därtill en lovande samhällsutveckling i frihetlig riktning.

Ruiner återstod av den gamla världen där den politiska sfären var begränsad, gränserna öppna, välståndet växte och en allmän tendens av liberalisering sakta men säkert stöpte om tillvaron. Snart är det 2014 och precis ett sekel sedan första världskriget startade.

Hade inte Grey som engelsk utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i konflikten (som därmed blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna förmodligen vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då sannolikt fått det ungefär som i dag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism, nazism och ett ännu värre krig 1939-1945.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes. Ännu har vi inte helt återvunnit vad mörkret stal.