Raoul Wallenberg förpliktigar

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.

Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.

Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.

Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.

Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.

Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.

Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.

I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.

Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.

Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.

Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.

Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.

Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.

Ut ur Linköping, gangsters!

Skrivit i Corren 4/9:Corren.

I fredags stormade två unga män in på Correns redaktion. De krävde, aggressivt och hotfullt, att en av oss publicerad webbartikel om en knarkrazzia vid Gärstadverket i Linköping skulle tas bort för er läsare.

Vårt svar: inte en chans! Ingen utom Corren bestämmer över vad som ska publiceras och inte i denna tidning. Att vika ner sig för påtryckningar av detta slag är komplett väsensfrämmande för varje yrkesverksam journalist med integritet och självaktning.

Naturligtvis polisanmälde vi hotet och gav omedelbar offentlighet åt det. Gärningsmännen är sedan tidigare kända av polisen. De kan nog sägas kvala in under rubriceringen kriminella smågangsters.

I går kom ett nytt hot, denna gång via mejl. Kravet upprepades: den för dessa missdådare obekväma artikeln om knarkrazzian måste utgå. Vår reaktion är precis samma som tidigare. Busar kan inte tvinga Corren till undfallenhet.

Vi ingår å andra sidan i en stor mediekoncern. För mindre aktörer inom andra näringsverksamheter kan det vara svårare. Det är exempelvis inte obekant att Linköpings restaurangägare haft återkommande problem med hot, trakasserier och utpressning från kriminella nätverk.

I vilken omfattning är oklart. Gangstergängen försöker härska genom skrämsel och skapa ett tystnadens tyranni kring sina ljusskygga, oacceptabla aktiviteter. Den som utsätts kan känna sig mycket ensam, maktlös och rädd. Det är begripligt.

Men vi får aldrig låta Linköping bli en stad av fruktan, där samhällsväven trasas sönder av organiserade brottslingar.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Varje hot måste anmälas så att polisen ges möjlighet att agera, kartlägga och oskadliggöra denna maffialiknande undervegetation.

Tillsammans är vi Linköpingsbor långt starkare än gängen. Låt dem veta att klockan klämtar för dem. De har inte i vår stad att göra.

En ovillig ledare utan strategi

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

I morgon tar Air Force One mark på Arlanda. En historisk händelse. Aldrig förr har en amerikansk president besökt Sverige för bilaterala överläggningar. Dock bleknar alla frågor som kommer upp på bordet inför den mest akuta: Syrien.

Barack Obama må vara förlåten om hans tankar är på annat håll under statsbesöket i Stockholm. Den syriska krisen är hans svåraste utrikespolitiska prövning och så här långt imponerar Obama inte. Tvärtom riskerar hans ovilja och tvehågsenhet att devalvera USA:s trovärdighet som supermakt.

Inbördeskriget i Syrien har under två och halvt år stadigt eskalerat till en humanitär katastrof av biblisk omfattning. När Assad inledde slakten på sin egen befolkning, förklarade Obama att regimen måste lämna makten.

När uppgifter sedan började florera om att Assad tillgripit nervgas, deklarerade Obama att användningen av kemvapen utgjorde en oacceptabel ”röd linje”.

Nästan exakt ett år efter denna linjedragning i sanden ägde ett storskaligt gasangrepp rum utanför Damaskus med ohyggliga följder. USA:s utrikesminister John Kerry talade tufft och sade sig ha klara bevis på att Assad låg bakom. Men återigen: ingenting händer.

Obama försöker istället köpa sig ytterligare andrum genom att låta kongressen rösta om en eventuell straffexpedition mot Assad. Utgången är högst osäker. Storbritanniens premiärminister David Cameron led nyligen ett förödande nederlag när han bad sitt parlament godkänna en brittisk insats i Syrien.

Ändå tar Obama risken att låta sig vingklippas på samma sätt, trots att konsekvenserna då blir mycket värre. Varför? Ja, USA är krigstrött efter Afghanistan och Irak, folkopinionen går i isolationistisk riktning. Men Obama har ett ansvar som kräver mer än att sätta upp ett vått finger i luften.

Han borde begrunda vad Richard Nixon sa i ett TV-sänt tal 1970: ”Om, när det kommer till kritan, världens mäktigaste nation – Amerikas förenta stater – agerar som en ynklig, hjälplös jätte, då kommer totalitarismens och anarkins krafter hota alla fria nationer och fria institutioner världen över”.

Vita husets undfallenhet i Syrien har redan bidragit till att förvärra kriget och gett fritt spelrum åt Ryssland, Iran och Hizbollah att stödja Assad. Samtidigt har den moderata oppositionen tryckts tillbaka medan islamitiska jihadister, understödda av Saudiarabien och Qatar, ryckt in i striderna.

Därtill slickar konfliktens lågor Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Israel tvingas också vakta sin säkerhet. Ju längre tiden går, desto mer destabiliseras regionen och det mänskliga lidandet ökar.

Ett USA på reträtt från sin globala roll betyder vidare att tuppkammen växer på de kärnvapenbesatta mullorna i Iran, försvårar hanteringen av Nordkorea och andra tyranniska regimer, samt sänker tröskeln för spridning och bruk av massförstörelsevapen. Betrakta bara Assad!

Mot den bakgrunden finns tyvärr skäl att om ledarskapsförmågan hos USA:s president travestera Churchills ord om rivalen Clement Attlees valörer: Ett tomt Air Force One landade och Barack Obama klev ur.

Författare tar ståndpunkt (2)

Hemingway kicks!

All you can be sure about in a political-minded writer is that if his work should last you will have to skip the politics when you read it. Many of the so-called politically enlisted writers change their politics frequently. This is very exciting to them and to their political-literary reviews. Sometimes they even have to rewrite their viewpoints… and in a hurry. Perhaps it can be respected as a form of the pursuit of happiness.

– Ernest Hemingway, nobelpristagare i litteratur 1954.

Patientmakt, inte landstingsmakt

Skrivit i Corren 2/9:Corren.

Få saker är så anonymt som en landstingspolitiker, konstaterade förre statsminister Göran Persson beskt häromåret. Tja, någon däremot?

Fast egentligen är det lite underligt. Sjukvården brukar jämte skolan och sysselsättningen tävla om toppositionen när svenska folket ombeds ranka de viktigaste valfrågorna. Ändå tenderar sjukvårdens politiskt ansvariga i landstingen leva i kroniskt bakvatten av bataljerna på riks- och kommunnivå.

Vilket de kanske heller inte har så mycket emot, innerst inne. Ju anonymare för allmänheten, ju mindre tryck utifrån och desto bekvämare tillvaro runt sammanträdesborden. När det hettar till på vårdområdet, faller ofta fokuset på debattglada ministrar och riksdagsledamöter, medan landstingspolitikernas profilering är betydligt lägre.

Trots att landstingen funnits som regionala självstyrande enheter sedan 1862, har de aldrig fått någon naturlig förankring i folkdjupet. Landstingsfullmäktige är ungefär i klass med Europaparlamentet: ett diffust, avlägset forum för skugglika makthavare med en gäspigt ogenomtränglig dagordning.

Så varför ska vi ha landstingen kvar? Göran Persson vill numera avskaffa dem, precis som en gång Moderaterna – innan politikerkåren förtrollades av idén att göra Sverige till ett nytt pussel av större regionala bitar. En diskussion vilken mött ett intresse i paritet med målarfärg som torkar bland väljarna.

Vettigare vore att koncentrera kraften på att ge svenska folket vad de faktiskt önskar: en trygg och bra sjukvård. Dagens organisering är knappast optimal.

Även om vårdkvaliteten fortfarande generellt är mycket god, handikappas utvecklingen av landstingens revirgränser. Fragmentiseringen driver upp kostnaderna för den tunga specialiserade vården, samtidigt som det blir svårare att hålla en jämlik standard över landet.

”Sjukvårdssverige av i dag påminner om ett klansamhälle där lokala politiker, påhejade av sina tjänstemän, värnar den egna regionens intressen. Men i en allt mer högteknologisk sjukvård håller inte detta synsätt”, skrev Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling nyligen i Dagens Samhälle.

Som ett symptomatiskt exempel pekar han på att landstingen inte ens förmått skapa en gemensamt, fungerande IT-system för patientjournalerna. Något som borde vara A och O i modern sjukvård. Därtill kommer det eviga problemet med vårdens långa väntetider. Tillgängligheten är bland de sämsta i Europa. Löften om botemedel tycks ständigt grusas.

Också Zilling har nått slutsatsen att landstingen måste skrotas. Visst. Sverige är inte större än att sjukvården kan organiseras bättre, billigare och effektivare nationellt.

Staten tar över finansieringen och de större sjukhusen, medan kommunerna åläggs ansvaret för primärvården. Eller så kan politikerna överlåta driften på privata entreprenörer.

Varje svensk får en individuell hälsopeng att i full frihet söka vård för varhelst de önskar, även utomlands. Patientmakt, inte landstingsmakt borde vara parollen. Den kan väl något parti göra till sin inför kommande val?