Månadsarkiv: september 2013

Den kungliga republiken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

På söndag är det pukor och trumpeter. Då har Carl XVI Gustaf suttit på tronen i fyra decennier jämt. Han ärvde ämbetet som kunglig statschef den 15 september 1973 efter sin åldrige farfar Gustav VI Adolf, som avlidit på Helsingborgs lasarett.

Men det stod redan klart att kungakronan som tillföll honom i praktiken skulle bli föga mer än symbolisk. Sverige var i färd att skrota 1809 års antikverade grundlag med dess sedan länge överspelade paragraf ”konungen äger att allena styra riket”.

På badorten Torekov i Skåne hade politikerna 1971 enats kring den förlösande kompromissen om majestätets moderna position, vilken stadfästes i den nya konstitutionen 1975.

Monarkin tömdes på innehåll och reducerades till en strikt representativ, ceremoniell institution, kliniskt ren från politiskt inflytande. Faktiskt är vår författning i det perspektivet mycket finurligt och försåtligt skriven.

Den baserades på idén om radikal parlamentarism, där folket väljer riksdag som i sin tur väljer en talman med ansvar att utse regeringsbildaren. Raka demokratiska rör hela vägen, alltså.

Som en liten förgylld dekoration ovanpå finns kungen, men som statschef spelar han ingen nämnvärd roll. Det gör statsministerposten väldigt stark, närmast presidentliknande.

Man kan säga att Sverige är en de facto-republik, kompletterad med en kunglig ceremonimästare att plocka fram vid högtidligare tillfällen. Egentligen fanns tunga röster, i synnerhet inom Socialdemokraterna, som på 70-talet ville avskaffa monarkin även till namnet.

Dock ansåg man att svenska folket ännu inte var moget för ett sådant steg. Istället gjordes kungahuset konstitutionellt meningslöst, så att det vid lämpligare tidpunkt i princip kunde raderas ut med ”ett pennstreck”.

Monarkin är till sitt väsen byggt på mytologi, förtrollning och distansering. Grundlagsfäderna tycktes kallt räkna med att samhällets fortskridande modernisering och liberalisering skulle göra kungahuset allt mer verklighetsfrämmande och orimligt i allmänhetens ögon.

Vad som återstod var att invänta den eftersläpande opinionen och låta den gamla ingrodda magin kring kungligheterna sakta blekna bort. Vilket är ungefär precis vad som sker. Enligt mätningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, är den långsiktiga trenden för kungahusets ställning i nedgång.

Kungahuset har tidigare tillhört en av de institutioner som folket haft störst förtroende för. Men stödet har dramatiskt eroderats under senare år och har aldrig varit så lågt som nu. Detta oavsett prinsessbröllop, födslar av kungliga bebisar eller något annat festligt.

Statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad har konstaterat att om förtroendet fortsätter att minska i samma takt, kommer hovet vara historia inom 50 år.

Fast verkar Carl XVI Gustaf inte redan i dag ganska trött på sitt jobb? Begripligt i så fall. Han kanske skulle varit lyckligare om han fått slippa sin offentliga gyllene bur och kunnat leva livet som privatmannen herr Bernadotte.

Allende är ingen fallen hjälte

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 12/9:Corren.

Salvador Allendes namn har fått ny lyster i Chile. Inför valet i november anklagar vänsteroppositionen den sittande presidenten Sebastián Piñeras högerregering för ökande ekonomiska klyftor. I synnerhet är protesterna omfattande mot det avgiftsbelagda högskolesystemet.

Den eldfängda studentrörelsens demonstrationer i Santiago har regelmässigt urartat i kravaller. Med stenkastning som argument ekar deras krav på gatorna om kostnadsfri utbildning och rättvisare sociala villkor – som det var på Allendes tid.

40 år efter Pinochets militärkupp den 11 september 1973 anas en renässans för den störtade marxistpresidenten. Särskilt bland de yngre chilenare, som önskar ett radikalare alternativ vid makten, har ett slags skimmer kommit att vila över hans dagar.

Myten Allende är även stark i Sverige och har så varit sedan den mörka hösten i 70-talets början då Pinochet lät skräcken triumfera. Regeringen Palme öppnade generöst gränserna för flyktingar undan juntans terror, vilket naturligtvis var helt riktigt. I vårt land lever nu omkring 45 000 personer med chilensk bakgrund, åtskilliga har egna plågsamma minnen av militärdiktaturens brutala styre.

Men förtjänar Allende comeback som förebild för den chilenska vänstern? Knappast, det är att leka med elden och hotar i värsta fall att destabilisera demokratin som Chile återvann på 90-talet. Att Pinochet var en skurk, en mördare och en landsförrädare bör inte grumla blicken för vad som föregick kuppen.

Allende gjorde Chile praktiskt taget statsbankrutt, med skriande varubrist och svindlade inflation som följd. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, allierade sig med Fidel Castros tyranni på Kuba och drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot konstitutionen.

Allende var en farlig vildhjärna och revolutionsromantiker, besatt av drömmen att exportera marxismen över hela Latinamerika, vilket skulle föra kontinenten in i Sovjetimperiets inflytelsesfär. När Allende blev president 1970 hade han bara en tredjedel av väljarna bakom sig. Tre år senare mottog befolkningsmajoriteten generalernas kupp med en suck av lättnad.

Den känslan av befrielse försvann snabbt och bittert när Pinochet visade sitt rätta ansikte. Juntan fick visserligen Chiles ekonomi att blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer. Grunddragen i denna politik har Chile behållit, dock är det framgångar som ursprungligen köptes till priset av blod, tortyr och förtryck.

Vänsteroppositionens sociala krav är, givetvis, i sig fullt demokratiskt legitima. Men försöken att samtidigt skaka liv i Allendes ande riskerar att väcka motsvarande spöklika tendenser inom delar av den chilenska högern, som anser att Pinochet räddade landet från marxismen.

Varken socialism eller marknadsliberalism är värt offret av friheten. Det är Chiles dyrbart inhämtade lärdom till världen. Tragiskt vore om landets nya generation började glömma den.

Minnet av Anna Lindh

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Beskedet var så oändligt ledsamt. En klump i halsen, ögonen tårades. Fan! Det var den 12 februari, för tre år sedan. Rubriken i tidningen var kort och koncis: Bo Holmberg död.

Den förre socialdemokratiske civilministern och landshövdingen hade hittats avliden, ensam i sin Stockholmslägenhet. Jag kände honom inte, hade inte träffat honom, om hans politiska insatser visste jag föga. Ändå greps jag starkt och intensivt av Bo Holmbergs bortgång.

Känslorna hörde givetvis samman med det fruktansvärda öde som drabbade hans hustru, Anna Lindh. Henne mötte jag en gång, när hon som utrikesminister höll ett anförande på RFSL:s kongress i Västerås.

Ämnet rörde de homosexuellas rättigheter i världen. Men hon fann även utrymme att berätta något kärleksfullt och humoristiskt om sin familj och sina bägge söner. Jag var där i egenskap av ledarskribent på liberala VLT och fick lite motvilligt erkänna att det var ett lysande tal.

Mitt intryck av personen Anna Lindh blev inte sämre när jag efteråt gjorde en intervju med henne. Sympatisk, öppen och befriande prestigelös svarade hon på mina frågor. Jag blev nog lite charmad på kuppen. Det blev också några uppskattande rader i tidningen dagen därpå.

Minnet var fastetsat på näthinnan när jag några år därefter, den 11 september 2003, fick den tunga uppgiften att skriva huvudledaren om mordet, då åt borgerliga Borås Tidning.

I dag har precis ett decennium passerat, förstämningen vilade tung över redaktionen, hela Sverige var i chock. En framgångsrik politiker och medmänniska fälld i blomman av sin gärning, ett fasansfullt brott, ett attentat mot vår demokrati.

Som journalist var det bara att gå in i rollen, försöka finna formuleringarna och orden om det mörker som vårt land så överraskande brutalt slungats in i. Av läsarreaktionerna att döma blev väl texten ganska hyfsad.

Men smärtan som alla vi utomstående kände över Anna Lindhs tragiska död var självfallet ingenting mot vad hennes partikamrater, vänner och familj tvingades utstå.

En man förlorade sin hustru, två barn sin mor, i ett plötsligt och meningslöst våldsdåd. En sådan grym händelse sätter ofrånkomligen djupa spår i en människans själ.

Vad jag kan förstå levde Bo Holmberg i en ständig, sorgens skugga under sin återstående tid. Och vilka är väl vi att klandra honom? Tanken på sönerna, vilka inom loppet av knappa sju år, förlorat bägge föräldrar går heller inte att skaka av sig.

Men själv ser jag åter Anna Lindh där i talarstolen på konferenshotellet i Västerås när hon gör en oväntad utvikning och drar en skojig historia om vad som utspelats kring hennes köksbord häromdagen.

Detta är länge sedan, jag kommer inte ihåg detaljerna eller poängen. Dock – lystern och värmen i utrikesministerns ansikte när hon pratade om sin familj glömmer jag aldrig.

Helt åt skogen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) var upprörd. ”Det är helt åt skogen, rent ut sagt!”, röt hon i Ekot den 30 oktober förra året. Anledningen till hennes ilska var pengarullningen i EU:s långtidsbudget för 2014-2020.

Det handlade om astronomiska belopp, 9 000 miljarder kronor, varav 40 procent skulle plöjas ned i kapitalförstörande jordbrukssubventioner. Det vägrade Birgitta Ohlsson å den svenska regeringens vägnar acceptera och krävde rejäla besparingar.

Det blev en minskning av Bryssels budgetramar (låt vara ganska blygsam i sammanhanget). Som effekt krymptes anslagen till det svenska landsbygdsprogrammet, som kostat 36 miljarder kronor perioden 2007-2013. Notan har delats lika mellan det svenska och europeiska skattekollektivet.

Som Correns ledarsida tidigare uppmärksammat fick landsbygdsprogrammet nyligen förintande kritik av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Stödpengarna till bönderna och glesbygdens utveckling gjorde ingen egentlig nytta. 36 miljarder upp i rök, en chockerande slöseriskandal.

Men vad gör regeringen? Den låter inte bara programmet fortsätta för en ny sjuårsperiod. Alliansen har också försökt kompensera EU:s nedskurna bidragsdel med att plussa på ytterligare pengar ur den svenska statskassan.

Extraanslaget, ivrigt påhejat av Centern, dämpar inte sänkningen fullt ut. Totalt blir nu kostnaden 32,4 miljarder kronor. Men det är naturligtvis ändå 32,4 miljarder för mycket, en häpnadsväckande skamlös utmaning mot ekonomiskt förnuft, politisk rationalitet och alla skattebetalares blodtryck.

Ett öppet mål för oppositionen? Icke. Socialdemokraterna gisslar inte Alliansen för att den kastar bort folkets pengar på ett bevisligen havererat och utdömt projekt. S gisslar Alliansen för att den satsar på tok för lite skattepengar i landsbygdsprogrammet.

Ja, alltihop är verkligen helt åt skogen, rent ut sagt.

Gud som politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:Corren.

Visst är det märkligt att partierna trängs i kyrkorummet? Därtill på ett helt självklart och ogenerat vis, som vore svenska kyrkan bara ytterligare en arena för politiska bataljer vid sidan av kommun, riksdag och landsting.

Nu stundar ett nytt kyrkoval också, där det friskt köpslås om väljarnas gunst med olika partipolitiserade tolkningar av det kristna budskapet. ”Jesus var sosse” förkunnar exempelvis SSU rakt på sak om frälsarens ideologiska hemvist.

Fast är detta så konstigt egentligen? Man kan se den kyrkliga politiseringen som en naturlig konsekvens av vår säregna religiösa kultur, vilken författaren Göran Hägg skärskådat i sin underhållande bok Gud i Sverige (2010).

Oavsett om Sverige varit katolskt eller protestantiskt, har den blågula gudens karaktär uttolkats på ett slående samstämmigt sätt genom seklerna. Hos oss i Norden är Gud kärv, materiellt handfast och förbluffande småaktig.

Intresset för sexualfrågor och pengar är markant. Men det är även en socialpolitiskt medveten herre, som tycks utlova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom jämmerdalen.

Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt vår andliga och kulturella torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Gud ter sig i sin traditionellt svenska version som en påtagligt världsligt inriktad och maktlysten figur, som i framtoningen bär viss likhet med både Gustav Vasa och förre statsminister Göran Persson (SSU är kanske inte helt fel ute, trots allt).

Mot den bakgrunden är det väl knappast förvånande att partierna envist försöker behålla greppet om den gamla folkkyrkan, trots att separationen från staten.

Ty vår Gud är som gjord för att passa in i det profana folkhemmets partiväsende; en politikertyp, men med superkrafter, och kyrkan är snarare hans parlament än ett tempel.