Månadsarkiv: april 2013

Där Max Weber nonchaleras…

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/4:

Säg byråkrati och vad tänker ni på? I vardagslag brukar ordet sällan klinga särskilt positivt. Associationerna går ofta till överdriven pedantiskhet, tröga och labyrintartade beslutsprocesser, blankettraseri, ogina småpåvar, den enskildes vanmakt.

Hur många människors uppfattning om byråkratin som företeelse har väl inte, direkt eller indirekt, påverkats av klassiska romaner som Franz Kafkas Processen och Joseph Hellers Moment 22?

Men i grunden är byråkrati bara termen för en organisationsform. Såvida vi inte föredrar en tillvaro av anarki och spontan ordning, behövs alltid ett visst mått av smidig byråkrati för att privata och offentliga verksamheter ska fungera.

Den tyske sociologen och liberalen Max Weber (1864-1920) menade att den bästa samhällsformen skapades genom kombinationen av fria marknadsaktörer och skickliga byråkrater. Tillsammans drev de utvecklingen mot ständigt ökad rationalitet till allas fromma.

Weber formulerade den ideala byråkratins kännetecken till följande: ”precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerlighet, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner, samt minskade materiella och personella kostnader”.

Raka motsatsen till detta illustrerades nyligen i Åtvidaberg, som både fick avskeda och polisanmäla en kommunal fastighetschef. Denne hade nämligen under en längre tid betalat ut närmare två miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i falska företagsfakturor, samt även på andra sätt misskött sitt uppdrag.

Revisionsfirman Ernst & Young konstaterade att oegentligheterna blivit möjliga på grund av kommunens dåliga internkontroll och allmänt bristande rutiner.

Ett annat exempel är mögelskandalen kring förskolan Östergården i Mjölby. Barn och personal tvingades i ett par år utsättas för en direkt hälsofarlig miljö, eftersom den kommunala byråkratin slarvade bort ärendet. Kritiken från revisionsbyrån PwC var inte nådig.

I sin rapport pekades på att organisationen i Mjölby vittrat sönder, att tjänstemännen utvecklat en mejl- och chatkultur som stod i strid med professionell, rättssäker förvaltning.

Att även partier riskerar kaos och elände utan proffsiga byråkratiska strukturer har Socialdemokraterna demonstrerat med avskräckande pedagogisk tydlighet.

Dysfunktionella valberedningar förenat med utbredda attityder av nonchalans och ansvarslöshet, har nu producerat två monumentala magplask: Håkan Juholts stormiga partiledarperiod och den pågående affären Omar Mustafa.

Varken i S, Mjölby eller Åtvidaberg har man uppenbarligen hört talas om Max Weber. Det kanske är dags att ta intryck och ge den goda byråkratin en chans.

Den svarta måndagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 17/8:

Boston, Massachusetts, är den amerikanska revolutionens vagga. Här inleddes emancipationen från kolonialmakten Storbritannien med det berömda ”tepartyt” i hamnen 1773. Här, precis i närheten av staden, utspelades de första striderna mot det brittiska imperiet under frigörelsekriget 1775-83.

Revolutionärerna var starkt inspirerade av upplysningsfilosofernas ideal om frihet, jämlikhet, förnuft och tolerans – de universella värden som republiken USA bygger på och som utgör fundamenten i alla moderna demokratiska samhällssystem.

Måndagen den 15 april firades Patrioternas dag i Boston, till åminnelse delstatens modiga män och kvinnor som på 1700-talet lade grunden till nationen. Patrioternas dag sammanfaller med Boston Maraton, som arrangerats varje år sedan 1897.

Hit kommer löpare från hela världen, inklusive Sverige, för att tävla och umgås. Här kan man verkligen tala om folkfest. En hyllning av friheten och demokratin, jämsides med internationell förbrödring genom idrotten. Det ger en vacker bild av oss människor som bäst.

Detta år blev allt annorlunda. Ett skändligt terrordåd förbytte glädje till tårar och sorg, liv till död och skräck. Två bomber exploderade vid maratonloppets målsträcka. Hundratals människor skadades, flera var barn. Bland de tre som hittills rapporterats omkomna fanns en åttaårig pojke.

Tragedin fördjupas ytterligare av att Boston Maraton 2013 även skulle varit en manifestation mot våldet. Arrangörerna ville med årets lopp hedra offren för skolmassakern i Newton, Connecticut nyligen.

I skrivande stund är vet ingen vem eller vilka som ligger bakom blodbadet i Boston. Spekulationerna om motivet är många. En sak kan dock sägas med absolut säkerhet. Detta var ett attentat mot det öppna samhället, en skymf mot all humanism och medmänsklighet.

USA och övriga världen har tvingats genomlida åtskilliga liknande och än värre dåd under det senaste decenniet. Terrorns upphovsmän vill injaga hat och oförsonlighet. De önskar rulla tillbaka den frihetens civilisationsprocess som Boston idéhistoriskt står symbol för. Vi kan aldrig helt skydda oss från deras illgärningar och bomber.

Men vi kan skydda oss från att låta deras ondska smitta våra hjärtan. Minns vad Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter Utøya: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

S-kollapsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 15/4:

”Jag tyckte det var viktigt att partiet centralt skulle få veta det”, säger Moissis Nikolaidis. Han är S-politiker i Stockholm och oroades när Omar Mustafa för dryga året sedan nominerades till styrelsen i huvudstadens arbetarkommun. Mustafa hade ju arrangerat föreläsningar med ökända antisemiter åt Islamiska förbundets räkning.

I SVT den 11/4 berättade Nikolaidis att han varnat valberedningen i Stockholm och partisekreteraren Carin Jämtin. Ingen brydde sig. Mustafa seglade vidare. Vid S-kongressen nyligen blev han invald bland topparna i partistyrelsen.

Sannolikt skulle allt varit frid och fröjd även nu, om inte riksmedia låtit saken brisera i offentligheten. Mustafa avfärdade kritiken om sina läskiga talare på Islamiska förbundets konferenser och förklarade sig vara stenhård antirasist. Han ville bara ”skapa dialog”.

Carin Jämtin och Stefan Löfven godtog ursäkterna och hävdade att Mustafa var okej då medlemskapet i S måste betyda att han delade partiets antirasistiska värderingar. Fast därpå kom Islamiska förbundets kvinnosyn fram i ljuset och den rimmade inte med feminismen i S.

All tidigare förståelse blåste bort direkt och Mustafa rök.

Mycket kan sägas om denna affär. Men jag noterar främst detta: hade det ”bara” handlat om att frikostigt ge plattform åt internationellt beryktade judehatare, och annat som att personligen kräva svenskt flyganfall mot Israel, verkade Mustafa kunnat stanna.

Ursäkta, men det gör mig illamående.

Rakt på sak om skolan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 12/4:

”Allting har sin tid”, konstaterar Tobias Krantz lättsamt. 2009 utsågs han till högskoleminister i Jan Björklunds utbildningsdepartement. Men fick lämna sin portfölj när Folkpartiet möblerade om bland statsrådsposterna efter valet 2010.

”Det jag kan sakna är tempot som finns i ministerrollen, adrenalinet. Men nu har jag istället ett mycket intressant uppdrag i skärningspunkten mellan politik, akademi och näringsliv. Det är väldigt roligt och ger frihet tänka mer utanför boxen”.

Vi träffas på Svenskt Näringslivs huvudkontor i Stockholm, där Tobias Krantz är chef för utbildning, forskning och innovation. En varning bör kanske utfärdas. Hans lugna och städade yta är förrädisk.

Under den propra kostymen finns ett brännhett engagemang och man förstår tämligen snabbt att det är ”no bullshit” som gäller. Detta är ingen kille som hymlar med vad han anser nödvändigt. Onekligen uppfriskande.

Alltså ställer jag honom mot väggen och kräver raka svar på följande fråga: Antag att du har total makt att på tre punkter forma svensk skola. Vad gäller? Tobias Krantz funderar några sekunder. Andas in. Och sedan får jag anteckna så pennan glöder.

1. Fokusera på resultat! I svensk skoldebatt talas det helst om processer, politikerna vill gärna detaljstyra verksamheten, ibland ända ner till klassrumsnivå. Men det är rektorernas och lärarnas sak. Istället ska politikerna att sätta tydliga mål för skolan och koncentrera sin energi på utfallet: att mäta, följa upp, åtgärda brister.

2. Tydligare koppling till arbetsmarknaden! Grundskolan behöver bli bättre på praktik och göra praktiken till en integrerad del av undervisningen. Enligt en undersökning som Svenskt Näringsliv gjorde häromåret, upplever bara en företagare av tio att eleverna är tillräckligt förberedda för yrkeslivets villkor. Vad man främst pekar på är undermåliga baskunskaper (räkna, läsa, skriva) och att eleverna brister i social kompetens (förmågan att samarbeta, passa tider, bemöta människor).

3. Värna mångfalden! Det är uppenbart att friskolereformen från tidigt 90-tal gett friskt syre åt svensk skolutveckling. Utrymmet för nya idéer och arbetssätt ökar, friskolorna bidrar också till att höja undervisningskvaliteten generellt sett.

På den sistnämnda punkten är Tobias Krantz allvarligt bekymrad över vad S-kongressens beslut om kommunalt veto mot fristående skolor kan innebära.

”Att skapa valfrihet med privata aktörer inom ramen för offentlig finansiering, det är ett typiskt uttryck för den svenska modellen av pragmatiskt förnyelse. Det är denna tradition som Socialdemokraterna hotar om de låter extremisterna ta över”, slår han fast.

Varför skulle inte friskolor tillåtas gå med vinst? Det är ju ett tecken på att verksamheten går bra och som kan ge lärarna högre löner, menar Tobias Krantz vidare. Han påminner om att Sverige utmanas av en allt tuffare global konkurrens. Inte minst därför behöver vi ett vitalt utbildningssystem med hög kvalitet.

Skulle S då börja förbjuda skolföretag och strypa valfriheten… En sak är säker: konsekvenserna vore ödesdigra.

När kungen kom till stan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SydöSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. stran 10/4:

Det sopades extra noga på gatorna inför besöket. Staden måste ju vara putsad och fin när Carl XVI Gustaf väntas. Kring Stortorget hade tusentals människor samlats och strax före klockan 12 kom han inrullande med drottning Silvia i en svart bil.

Det var en himmelsblå vacker aprillördag i Karlskrona och kungaparet välkomnades av kommunfullmäktiges ordförande. Monarken klev upp på en scen vid torget och höll ett litet tal till folkmassan som hurrade.

Själv kunde jag inte låta bli att erinra mig en annan kung, vars visit dryga 200 år tidigare fick ett totalt motsatt mottagande. Kylslaget i dubbel bemärkelse, kan man nog säga. Ty vintern var lika isande kall som känslorna han mötte från de få karlskronabor han tilläts komma i kontakt med.

Ändå var detta på självaste julafton 1809. Men ingen gata sopades mer för Gustav IV Adolfs skull. Han var kungen som förlorat Finland i ett ödesdigert krig, avtvingats tronen och fått sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var faktiskt Karlskrona.

På fregatten Camilla skickades han ut i exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.

Men nu var det alltså 1809 och det svenska Östersjöimperiet låg slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad på Gripsholms slott i månader. När Camilla hissade segel var det fortfarande morgon.

Ex-monarken fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta och hans Vasasläkt hade oåterkalleligen mist sitt flera sekel långa privilegium att regera landet.

En fransk marskalk inbjöds istället ta över riket: Jean Baptiste Bernadotte. Det var för hans ättling i rakt nedstigande led som vi jublade åt i lördags. För Gustav IV Adolf gick det sämre.

Han dog i ett torftigt schweiziskt värdshusrum under sitt alias överste Gustafsson. Då hade han i närmare trettio år sedan sista resan från Sverige, allt mer ensam och förvirrad, irrat Europa runt. Jag undrar hur ofta han tänkte på det där korta och bistra julaftonsbesöket i Karlskrona.

Thatcher – en av vår tids största

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/4:Corren.

Winston Churchill räddade ett defaitistiskt Storbritannien från att ge upp under andra världskriget och ingöt ny vitaliserande kraft åt sitt land vid ett avgörande historiskt vägskäl. Det gör tveklöst Churchill till den främste brittiske premiärministern under 1900-talet.

Men Margaret Thatcher kommer inte långt efter. Det finns klara paralleller mellan de båda.

Decennierna som följde på segern över Hitlertyranniet var inte vänliga mot det en gång stolta England. Avkoloniseringsepoken fick imperiet att smälta ihop till blott några marginella besittningar, stormaktsrollen vägde allt lättare och Storbritannien reducerades till en juniorpartner åt USA i kalla krigets globala kamp mot kommunismen.

Allvarligast var den ekonomiska dikeskörningen. Industrialismens pionjärland hängde inte längre med i den internationella konkurrensen. Inrikespolitiskt skilde inte mycket mellan högerns konservativa Tories och socialistpartiet Labour. Konsensus rådde om en allmän vänsterlinje som ökade socialstatens omfattning, regleringsivern och skatteuttagets omfång till rent förödande nivåer.

Under 70-talet var det uppenbart att något var fundamentalt fel.

Det engelska fabrikslandskapet framstod som ett föråldrat museum, arbetslösheten steg, militanta fackföreningar lamslog samhället, sociala orosstämningar spred sig likt ett demoraliserande gift i folkdjupet. Ekonomin var så illa ute att investerare uppmanades att fly pundet.

1976 tvingades den dåvarande labourregeringen att ropa på akuta nödlån från Internationella valutafonden. Även inom Tories deppade man mest och orkade inte föreslå några genomgripande reformer. Det började till och med viskas om att en militärkupp förbereddes i syfte att skapa ordning och reda. Lyckligtvis behövdes det aldrig göras våld på demokratin.

Istället kopplade Margaret Thatcher greppet om Tories och kunde flytta in på Downing Street efter sin första valseger 1979. Hon var exakt vad Storbritannien och tiden behövde just då och där. En ideologiskt principfast marknadsliberal som vägrade kompromissa om vad hon ansåg vara rätt och riktigt.

Förändringarna sved när den ekonomiska politiken lades om, men något vettigt alternativ fanns knappast. Thatcher blev hatad av många och anses än i dag som en mycket kontroversiell figur. Resultaten är dock talande.

De vänsterradikala fackföreningarnas förlamande makt bröts. Skattesänkningar och avregleringar satte fart på produktiviteten. Storbritannien reste sig ur förnedringen, återföddes som modern industrination och plötsligt fanns hopp om framtiden – bortom åratal av rost, förfall och politisk impotens.

Thatcher visade också att hennes land var att räkna med på världsscenen igen. Hon gav USA:s president Ronald Reagan råg i ryggen när det gällde att knäcka totalitarismens Sovjetunionen och vek inte en tum när diktaturens Argentina invaderade Falklandsöarna. Tyrannerna fick veta att ingen utmanade Thatcher och frihetens värden ostraffat.

Även hennes skeptiska hållning till den framväxande EU-apparaten framstår numera som framsynt. Frihandel och mellanstatligt europeiskt samarbete var en sak. Men Brysselelitens hungriga maktambitioner och tendenser till överbyråkratisering var Thatcher en svuren fiende till.

Hon vann ytterligare två val (1983 och 1987) och regerade längre än någon annan brittisk premiärminister före henne. Av goda och fullt begripliga skäl. Labour gick inte att ta på allvar innan Tony Blair tog tag i rodret. Han lärde av Thatcher, gjorde som henne definitivt slut med 70-talets dogmer och vann även han tre valsegrar i följd. Av detta har kanske också de svenska socialdemokraterna något att lära.

Margaret Thatcher är död, men hon kommer säkerligen som Churchill att fortsätta inspirera länge än.

Befria dödens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 8/4:

Vem regerar Nordkorea? Den unge Kim Jong Un som senaste veckorna hysteriskt hotar med krig och kärnvapen? Faktiskt inte, formellt sett.

Det är hans farfar Kim Il Sung, som grundade kommuniststaten efter andra världskriget. Denne avled visserligen 1994, men enligt konstitutionen är Kim Il Sung ännu president. ”I evighet”. Landet är något så unikt absurt som en nekrokrati, alltså dödsstyre.

Förvisso passande. Ty dödens skugga vilar ständigt tung över Nordkoreas cirka 24 miljoner invånare, vilka en av de mest samvetslösa regimer historien känner håller i järnhård gisslan.

Den fanatiska brutaliteten i detta exceptionellt syrefattiga totalitära samhällsystem saknar motstycke i dagens värld. Minsta felsteg innebär risk för avrättning, eller omedelbar transport till något av de många koncentrationsläger som täcker landet. Hundratusentals människor är där fångna bakom taggtråd och vakttorn under obeskrivliga förhållanden.

Vem som helst kan pekas ut som ”statsfiende” och hela släktled straffas på kuppen. Ekonomiskt är Nordkorea ett totalt haveri. Men hellre än att lätta på de kommunistiska dogmerna låter regimen sitt underlydande folk lida i extrem fattigdom. Bristen på mat är kronisk. De värsta svältåren på 90-talet skördade liv i miljoner och kannibalismen fick närmast epidemisk spridning.

Nordkorea är en skam för mänskligheten. Den notoriskt aggressiva regimen utgör en konstant fara för internationell fred och säkerhet. Nationellt betyder diktaturen ett bokstavligt helvete av blod, terror och förlamande skräck för den egna befolkningen.

Både moraliskt och realpolitiskt vore det högst motiverat att önska en intervention som sätter detta sällsynt barbariska tyranni ur spel. Förmodligen är det ingen svårare match för en beslutsam militärkoalition. Nordkoreas konventionella stridskrafter är omoderna och på 70-talsnivå. Atomvapnen är få och primitiva. Frågan är om landet ens har kapacitet att ladda någon missil med dem. Hittills åtminstone.

Så vad hindrar den demokratiska världen från att agera polis mot denna råbarkade gangster? Kan en brottsling tillåtas fortsätta sin kriminella verksamhet, om han bara leker tillräckligt farligt med nitroglycerin framför ögonen på konstaplarna?

En betydande stötesten i sammanhanget är förstås Kina, som varken vill översvämmas av nordkoreanska flyktingar eller ha utländska stormaktstrupper (läs amerikanska) stationerade i sin närhet. Men skulle Kina verkligen gå i krig för Nordkoreas skull, som Mao gjorde på 50-talet?

Betänk konsekvenserna för den globala handeln och finansmarknaderna. Priset vore enormt, inte minst för Kina själv. Rimligtvis väger omsorgen om de ekonomiska relationerna med väst tyngre för Pekings nuvarande ledare. De borde kunna lugnas genom avtal som garanterar Kinas vitala intressen i området efter att Kimdynastin avlägsnats (flyktingprogram, demilitarisering av koreanska halvöns norra del, etc).

Folkrätten då? Traditionellt har den FN-kodifierade statssuveräniteten lite tillspetsat betytt att despoter likt Nordkoreas kunnat slakta sina undersåtar inom säkra och erkända gränser.

Under senare år har dock en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande skett, exemplifierat av de Nato-ledda interventionerna i Jugoslavien 1999 och i Libyen 2011. Även krossandet av Saddam Husseins massmördarvälde i Irak 2003 kan räknas dit.

Samtliga tre fall var ur strikt legalistiskt perspektiv folkrättsstridiga. Men säg det till alla offren för dessa länders blodsbesudlade härskare och orden får genast en unken smak av brännvinsadvokatyr. Om inte folkrätten värnar folket utan istället skyddar dödens hantlangare, vad är den då värd?

Javisst, vi lever i en ofullkomlig värld. Ta bara passiviteten inför det aktuella blodbadet i Syrien och så vidare. Sådant är dock en klen ursäkt för oföretagsamhet överallt där grundläggande civilisatoriska ideal konsekvent utmanas, kränks och bespottas.

Nordkoreas invånare har i decennier utsatts för det vämjeligaste förtryck som står i mänsklig fantasi att uppbåda. Det räcker nu.

Cash is king!

Publicerad den av
1

Skrivit i CorrenCorren. 5/4:

Klirrande mynt har använts som betalningsmedel sedan 700-talet före Kristus. Prasslande sedlar började komma i bruk först på 1600-talet. Men snart kan de fysiska pengarna vara historia helt och hållet.

Under 2000-talet föredrar vi att handla med kort, eller använda mobiltelefonen som plånbok. I två reportage (det senaste i dagens tidning) har Corren tagit temperaturen på denna utveckling, som eventuellt leder till ett kontantlöst samhälle om några decennier. Tja, varför inte?

Det blir bekvämare för oss konsumenter. Smidigare, säkrare och mindre kostnadskrävande för butiksägarna. För att inte tala om vilken glädje bankerna skulle känna. Redan nu verkar de göra allt för att slippa besvärliga kontantkunder.

Dessutom vore det rena drömmen för staten. Utan kontanter kan granskningen av medborgarnas transaktioner effektiviseras. Det blir väsentligt svårare att göra svarta affärer, lura skattmasen och bryta mot lagen. Så varför vänta?

Samhället hade bara tjänat på att låta sedlar och mynt försvinna. Eller? Kanske. Men då till ett synnerligen högt pris för den individuella integriteten

Vi skulle inte ens vara i stånd att köpa en grillad korv utan att lämna virtuella fotspår efter oss. Storebror får potentialen att syna minsta lilla digitala öre vi tjänar och spenderar, våra liv hade kunnat kartläggas i detalj, den civila frizonen från statsmaktens bevakande kontrollapparat reduceras dramatiskt.

Det kontantlösa samhället kräver ett dumdristigt starkt förtroende inte bara för politikernas och byråkraternas ständiga välvilja. Utan även för banksystemets absoluta trygghet. Med enbart digitala slantar finns ingen annan skyddad hamn, som exempelvis att gömma pengarna i madrassen. Vilket sannerligen kan behövas.

Minns vad som nyligen hände bankspararna på Cypern…

Med hjärtat klappande i gårdagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 3/4:

Framtidspartiet. Så vill Socialdemokraterna nu lansera sig inför väljarkåren, som två val i rad vänt partiet ryggen med besked. 2006 innebar både förlust av regeringsmakten och ett historiskt lågt röstetal på 34,9  procent. Siffror som då beskrevs i katastroftermer. Med all rätt.

Tabellbitarna fick söka sig till 1914 för att finna ett lägre stöd. 2010 var man där. Valresultatet på 30,7 procent var enbart en hårsmån från att tangera 1914 års nivå.

Folkhemmets byggmästare, det starka samhällets företrädare, socialstatens stolta men aldrig nöjda ingenjörer, fick ett svidande budskap av väljarna som knappast kunde varit tydligare: tack för det som varit, men ni har tappat greppet, er politik svarar inte längre mot våra behov.

Etiketten ”framtidspartiet” indikerar att S lyssnat och förstått. Inför valet 2014 är det ett modernt, relevant parti som äntrar scenen med förtröstansfull blick mot morgondagen.

S-kongressen i Göteborg, vilken inleds i dag, är tänkt att bekräfta den bilden. Ett nytt partiprogram ska antas, Stefan Löfvens ordförandeskap ska formaliseras. Och några stökiga frågor som vinstförbud i välfärden och krav på höjda skatter ska desarmeras… Frågan är om det mesta inte bara handlar om fasadputsning.

När Tony Blair tog över brittiska Labour, som innan honom förlorat fyra val i rad och ansågs hopplöst fångat i gårdagen, var hans grundrecept för att partiet skulle återvinna fotfästet glasklart.

Det gällde att förstå samhällsutvecklingen, glädjas åt den och bejaka förnyelsens möjligheter i tid av ökad individualisering och marknadsorientering. Det var ungefär detta som Mona Sahlin också försökte göra, men inte förmådde.

Istället låstes hon av stridande falanger och påtvingades ett valsamarbete med Vänsterpartiet som hon aldrig önskat. Socialdemokraterna var helt enkelt inte mogna för att bli något ”New Labour”.

Efterträdaren Håkan Juholts korta och kaosartade period som partiledare mellan mars 2011 och januari 2012 är symptomatisk. Som Margit Silberstein och Tommy Möller målande beskriver i boken En marsch mot avgrunden fanns inte ett spån av förnyelse på Juholts agenda.

Ingenting var egentligen fel med traditionalistiskt vänsterpolitik av 70-talsmodell. Det handlade snarare om att göra den ännu tydligare, och övertyga väljarna om vad de uppenbarligen inte begripit: att Socialdemokraterna var godhetens oförändrat skinande sol, medan Alliansregeringen var orättfärdigheten förkroppsligad.

Poängen är att S-folket ute i landet älskade det. Juholts personliga ledarskapsbrister och omdömeslösheter är en tragisk historia i sig. Men det är onekligen talande att hans löften om att vrida utvecklingen tillbaka möttes av jubel i medlemskårens djupa led.

Vill Löfven leda ett ”framtidsparti” har han ingen avundsvärd uppgift. Ty i själ och hjärta tycks Socialdemokraterna inte ens befinna sig i samtiden.