Ondskan bor inte här

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Dådet blev inte särskilt uppmärksammat. Men är ingalunda mindre allvarligt för det. Förra helgen utsattes synagogan i Norrköping, den enda i Östergötland och samlingspunkt för hela länets judar, för ett rasistiskt hatbrott. Någon eller några hade i skydd av nattens mörker hängt upp en hakkorsflagga på synagogans port. Händelsen polisanmäldes, ännu har ingen gripits.

Jag vet av dyster erfarenhet att många svenskar värjer sig för att kalla saker vid dess rätta namn. Antisemitism? Nja, jo, men… Inte på riktigt, va? Kanske var det där i Norrköping bara ett urspårat pojkstreck, ett osmakligt skämt, ungdomar som försökt skrämmas lite och inte förstått vad de har gjort. Sådana reaktioner är tyvärr inte ovanliga.

Ofta finns en tendens att urskulda, bagatellisera eller vända bort blicken. Antisemitism är ett alldeles för otäckt begrepp. Associationerna går omedelbart till nazismen, Hitler, Auschwitz. Denna häxbrygd av hat och fördomar mot judar som kulminerade i historiens värsta massmord är väl äntligen borta?

Och finns antisemitismen kvar så existerar den knappast i vårt upplysta, moderna Sverige. Egentligen. Utan utomlands. Någon annanstans. Men inte här. När vi manifesterar på Förintelsedagen den 27 januari, när vi minns och hedrar Raoul Wallenberg, är det som om allt kretsade kring förfluten tid, utan större relevans för oss i dag.

Aldrig igen, sägs det. Okej. Men fortfarande har exempelvis den uppflammande antisemitismen i Malmö, där judar till och med flyr staden, mötts tämligen lamt från det officiella Sveriges håll. Att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (uppvuxen i Motala för övrigt) ens anses möjlig som medlem i det socialdemokratiska partiet efter sina läskiga uttalanden om judar, sionismen och Israel är deprimerande.

Faktiskt ökar anmälningarna om antisemitiska hatbrott i Sverige, ändå tycks allvaret i dessa hemskheter inte sjunka in ordentligt i våra medvetanden. Varför?

Historikern Johan Östling har i sin avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) granskat hur vårt land hanterade läxan av Hitlertysklands härjningar. Han menar att vi aldrig drog några egentliga slutsatser av nazismens idégods och verkningar i Sverige.

Antisemitismen betraktades, förbluffande nog, knappast som en bärande del av nazismen överhuvudtaget. Följden blev att någon egen uppgörelse med det 2000-åriga hatet mot judar i vår västerländska kultursfär inte kom till stånd. Den svenska efterkrigstiden utmärktes istället av en påfallande naivitet, okunskap och blindhet gällande antisemitism.

En annan historiker, Heléne Lööw, har visat hur denna blindhet gjorde Sverige till ett ”safe haven” för inbitna antisemiter. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde högerextremister etablera sig här och sprida sin hatpropaganda över världen.

Det gick så långt att USA:s regering krävde ingripande av dåvarande statsminister Tage Erlander mot dessa hatets och illviljans kolportörer. Först på 90-talet började historien komma i kapp oss med Göran Perssons engagemang i saken. Men numera tycks mycket åter stanna vid pliktskyldig retorik och högstämda fraser.

Ondskan får liksom inte bo inom våra gränser. Men det gör den. Fråga judarna i Malmö. Eller i Norrköping.

Dags att lämna DDR-Sverige

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

Passa dig! I dag kan du drabbas av en frågvis kontrollant från Radiotjänst i Kiruna. Har du dator med internetuppkoppling hemma? Går du omkring med en ”smart” mobiltelefon i fickan? Äger du en surfplatta kanske?

Tvingas du svara jakande och ännu inte betalat TV-avgiften finns ingen pardon. Fram med pengarna! Att man saknar traditionell TV-apparat spelar ingen roll. Alla som har teknisk utrustning vilken kan ta emot streamade TV-sändningar är licensskyldiga.

Det är egentligen en logisk konsekvens av gällande lagstiftning och frågan har varit aktuell sedan SVT började lägga ut sina program på nätet. SVT-chefen Eva Hamilton lovade visserligen då att inte kartlägga svenska folkets datorer och mobiler. Istället skulle det hållas ”en låg profil” tills lagen setts över och licensproblematiken i det moderna medielandskapet fått en rimligare lösning.

Men trots att Hamilton även sitter som högsta ansvarig i Radiotjänsts styrelse, har hon tydligen inte kunnat hålla tillbaka VD:n Carl-Gustav Johansson från att släppa kontrollanterna lösa. Från första mars har han proklamerat att det är fri jaktsäsong som gäller. Vissa av Johanssons ivriga handläggare på Radiotjänst har faktiskt redan tjuvstartat tidigare.

Att datorjakten är logisk utifrån lagens paragrafer behöver dock inte betyda att den även är vettig. Licensen var en sak när monopolet härskade. Kopplingen mellan public service-utbudet, TV-mottagaren och avgiften var tydlig.

Men dagens samband med SVT när det gäller telefonen eller laptopen är ingalunda lika självklar. Tvärtom. Snarare framstår licensbyråkratins appartsnokande i detta sammanhang som farsartat nitisk och antikverad, en föga relevant och önskvärd kvarleva från ett förgånget ”DDR-Sverige”.

Public service är viktig att värna som del av samhällets intellektuella infrastruktur. Men den uppenbart föråldrade finansieringsmodellen hotar nu att undergräva legitimiteten för den allmänna radion och TV:n.

I september förra året lade Public service-kommittén fram ett förslag, vilket innebar att licensen skrotades och att en obligatorisk avgift istället togs ut via skattsedeln. Pengarna skulle sättas in på ett separat konto hos Riksgälden i syfte att minska risken för politisk klåfingrighet. Idén var god. Dock förmådde aldrig Kulturdepartementet ta i frågan.

Det är inte mycket som händer överhuvudtaget inom Lena Adelsohn Liljeroths fögderi. Men här hade ministern i alla fall chansen att visa handlingskraft. Hon tog den inte. Denna del av Public service-kommitténs betänkande undantogs till och med från sedvanlig remissbehandling.

Departementets motiv var att licensavgiften måste bli föremål för egen ”fördjupad analys”. Måhända under påverkan av Radiotjänst och lokalpolitikerna i Kiruna, som ängsligt ropade att över 200 jobb skulle försvinna från stan om licensen avskaffades.

Så tacka Kulturdepartementets oförmåga att sätta ner foten när kontrollanterna kräver betalt för ditt datorinnehav…

Politikerna är problemet

Skrivit i Corren.Corren 28/2:

Det ljusnar i USA. Världens viktigaste ekonomi visar tydliga hälsotecken. Tillväxten är på väg upp, villapriserna stiger snabbare än väntat, de amerikanska hushållen är åter optimistiska och konsumtionsvilliga, företagen sitter på högar av pengar som behöver investeras i nya projekt.

Marknadsdynamiken är det inget fel på. Ändå riskerar skymningen snart att falla. Orsaken är politisk.

På fredag slår nämligen de beryktade automatiska budgetnedskärningarna till. Statsutgifterna kapas brutalt med enorma belopp (minst 1200 miljarder dollar över tio år). Cirka en procent av BNP beräknas förloras i minskad tillväxt, därtill hotas hela den globala ekonomin att kylas ned på kuppen.

Egentligen skulle yxan fallit redan vid nyår. Men kongressen och Vita huset lyckades i en skraltig kompromiss skjuta den bittra kalken ifrån sig ytterligare en tid. President Obama fick då den republikanska majoriteten i representanthuset att köpa skattehöjningar för inkomsttagare i de övre skikten. Alternativet hade varit att alla amerikaner skulle drabbats av ökade pålagor när George W Bushs tillfälliga skattesänkningsprogram samtidigt löpte ut.

Nu vill Obama, självsäker efter återvalet och med goda opinionssiffror i ryggen, hänga all skuld för det långa budgetbråket kring republikanernas nackar.

Hans budskap är: acceptera min kombination av nedskärningar och fler intäktsökningar som lösning, annars går ekonomin över stupet den 1 mars och det är ert fel! Republikanernas svar är lika halsstarrigt: du har tidigare fått skattehöjningar, vi vägrar böja oss för diktat, dig går inte att snacka med!

Detta politiska tramseri är förödande, ett rent sabotage mot marknadens förmåga att skapa tillväxt och välstånd. I Europa lider vi av den politiskt ihopkokade eurokrisen, USA har sitt destruktiva budgetkäbbel. Kostnaderna får vi gemensamt betala.